Predikan: 9 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Vägar och öknar
Karabacka kapell (Esbo) 21.7.2008
Matt 7:13-14

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. Det finns ett otal illustrationer kring detta tema. Detta tema har en klar moral. För att komma fram till det rätta målet så får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall se till utan till att vägen är den rätta. Att vi har målet i sikte. Vad beror det då på att så många väljer att gå den breda vägen igenom den breda porten framom den smala.
Jag har tänkt att det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden. En upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och sanningen att säga så finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns rörelser som hemfallit åt lagiskhet. Som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början kännas tryggt. Men snart kan det upplevas så att man blir inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Det var ingalunda så som Jesus hade tänkt sig när han uppmanade de sina att gå in genom den trånga porten och ta den smala vägen. Men visst är det så att livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vilka vyer som öppnar sig nÄr vi går in här eller där. Varje val är ett hinder. Livet är fullt av moraliska avgöranden. Vi skall inte fly dem. Vi skall modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring för den ger otaliga möjligheter. Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan vädersträck utan riktningar ett tomt ingenting. I den kan mam kora hårt vart som helst utan att komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta. Eller för att använda sig av maritima termer. "Vet man inte vilken kurs man skall ta är alla vindar ogynnsamma".
Vi får komma inför Gud i tacksamhet över att han har gett oss en väg, ett mål och en riktning. Att han därigenom också ger oss en mening med livet.
Amen.

Predikan: 10 söndagen efter pingst

Henry Byskata:
"Trofast förvaltning av Guds gåvor"
Predikan vid gudstjänster 20 juli 2008,

i Dragnäsbäcks kyrka kl.10.00 och Fiskartorpet, Sundom kl.18.00
Matt. 25:14-30

I Matteus 24-25 (en parallelltext finns i Lukas 19) undervisar Jesus sina lärjungar om sin återkomst och om tidens slut. Liknelsen om talenterna (punden hos Lukas) ingår som en del av denna sammanhängande undervisning.
Mannens egendom uppgick till åtta talenter, dvs i pengar 48.000 denarer eller lika många dagslöner för en arbetare. Det är alltså fråga om åtskilliga årsverk utförda av många anställda. Språkligt hör "talent" förstås ihop med ordet "talang", en naturgiven gåva.
Ägaren avsåg att tjänarna skulle förvalta kapitalet. De samtida judiska rabbinerna menade, att kapital och förtjänst tillhörde ägaren, men förvaltaren borde få del av avkastningen, provision så att säga. Ett känt uttalande från den tiden löd: "Pengar kan man bara bevara säkert genom att gräva ner dem"; ungefär som vi talar om att "gömma undan i madrassen". I det romerska riket fanns det ett väl uformat bankväsende vid sidan av templen, som också fungerade som banker, t.ex. Jerusalems tempel. Vi minns hur Jesus drev ut månglarna ur templet.

De som har uttolkat denna liknelse av Jesus, har förstås kommit med många olika förslag till tolkning. Ofta har man tolkat kapitalet som nådegåvor och resurser, som överlämnats till de kristna, "åt var och en efter hans förmåga" (v. 15).

Eftersom slutet av liknelsen, enligt den terminologi som Nya testamentet använder, talar om slutdomen (vers 30), bör det överlämnade kapitalet kunna vara liktydigt med evangeliet om Guds rike. Det var ju detta erbjudande till lärjungarna och samtiden som Jesus överlämnade. Evangeliet om Guds rike har i sig - liksom ägarens kapital - en dynamik, som arbetar under medverkan av tjänaren. Ägaren överlämnade sin totala förmögenhet, hela evangeliet om Guds rike till tjänarna att förvalta.

Det som kanske mest i vår text tilldrar sig vår uppmärksamhet, är dialogen med den tredje tjänaren. Den dominerar hela liknelsen. I stället för ökat kapital överlämnar den tredje tjänaren ett försvarstal, där han dristar sig att rakt på karakterisera sin herre. Märkligt nog klandrar inte ägaren karakteristiken. Han tar inte ställning till den, utan hans anklagelse går ut på att tjänaren inte hade dragit konsekvenserna av sin insikt. Han hade inte varit logisk.
Om han hade varit rädd, såsom han uttryckligen säger, borde han åtminstone ha satt in medlen på en bank. De två första hade ju varit aktiva och vågat ta risker! Den tredje hade inte en gjort en riskfri insats. Han kände till ägarens avsikter och krav, men helt likgiltigt hade han låtit evangeliet om Guds rike ligga där utan att använda det, utan att förvalta det.

Efter Jesu uppståndelse har liknelsen av Jesus i vår text tolkats så, att Jesus menade sig själv, när han talade om ägaren. Enligt sitt löfte skall Jesus komma tillbaka på den yttersta dagen. Då gäller det för hans tjänare, lärjungarna, för oss kristna, att ha förvaltat hans överlämnade egendom på ett sådant sätt, att vi får del av hans "lön", glädjemåltiden i Guds rike. Motsatsen innebär utstötthet, "gråt och tandagnisslan" enligt den äldre drastiska översättningen.

Enligt Rom. 12:4 skall talenterna, våra personliga gåvor Gud har gett oss att förvalta efter bästa förmåga, sättas in i församlingens tjänst. Texten talar allvarligt om risken att förfuska sitt personliga förvaltarskap. Förvaltarskapets ansvar innebär ansvar för församlingsarbete, evangelisation, diakoni och mission.

"Jag har talangerna med mig", sade mannen och lade fram vad som var kvar, när man rivit bort alla kupongerna. Han menade förstås talongerna. Men visst hade han också talangerna med sig. Alla människor har ju talanger. Erik Gustaf Geijer lär en gång ha sagt, att "varje människa kan göra en sak bättre än någon annan".
Visst har vi alla speciella utrustningar, det kan gälla praktiska eller teoretiska talanger, konstnärliga eller tekniska, kvinnliga eller manliga. Men nu handlar texten främst om de andliga gåvorna, om evangeliet, nåden, himmelriket, Guds hemligheter. Och våra personliga resurser får vi förstås också sätta in som resurser för Gudsrikets kommande.
Med andra ord: en församling, en kristen förening, kan inte bygga sin verksamhet helt på att allt som görs skall göras mot ersättning, främst av de anställda. Vi har mer och mer i våra församlingar - och i föreningar än mer kanske - börjat tala för de frivilliga medarbetarnas insatser och deras betydelse. Det behöver växa fram ett mycket större personligt förvaltaransvar och då skall inte de avlönade och anställda stå hindrande i vägen.
Åtskilligt bör jag kunna göra som ett utflöde av min kristna kallelse!
Präster och kantorer, övriga anställda och också förtroendevalda bör här vara observanta, kanske något av talangscouter, för att i rätt tid och i rätt ögonblick kunna se vad varje människas särskilda nådegåva är och sedan bereda plats för den i församlingen.

Jag vill här sammanfattningsvis ta fram fem olika synpunkter, när det gäller kristet förvaltarskap i församlingen:

1. Vår naturliga utrustning är någonting, som vi har fått som gåva. Den skall vi bejaka.
Luthers förklaring till första trosartikeln handlar om det här. Vi skall sköta vår kropp och leva sunt. Vi skall använda den särskilda utrustning vi fått i yrke och i arbete.
Vår kropp är helgad genom dopet. Den har ett namn, inte bara tillsammans med personsignum på officiella handlingar, utan namnet finns i Livets bok. Kroppen är förenad med Kristus för att dela hans lidande, död och uppståndelse. Vi skall frambära våra kroppar i vår andliga tempeltjänst, säger Paulus i Rom. 12:1.

2. Vår tid är helgad av Herren. År 2008 efter Kristi födelse vittnar om att Kristus är i tiden
Carl XVI Gustaf har "för Sverige - i tiden" som valspråk. Vår tid här på jorden har vi fått bl.a. för att ta ställning till Herren Jesus och hans erbjudande om syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Vi får avsätta tid för stillhet och gudstjänst och gemenskap med Herren.
Och tiden står i Guds händer. Vi vet inte hur lång vår tid blir. Om vi disciplinerar oss (jfr disciplin och eng. disciple = elev, lärjunge), får vi säkert tid för olika uppgifter i tjänst för Guds rike.

3. Vår egendom har vi fått för att förvalta. Även om den egendomen till största delen skulle vara registrerad på oss, så att vi kan kalla oss ägare, är vi ändå i biblisk mening endast förvaltare av ett gudslån. Det jag har är sådan som jag skall kunna dela med andra, dvs bruka det så att det blir också andra människor till glädje. Här kommer naturligtvis också in gåvor till diakoni, internationell diakoni och mission, till andra angelägna ändamål.

4. De andliga gåvorna, Guds rike och allt vad därtill hör, kyrkan, Guds ord och sakrament, nåden som är var morgon ny: de är de viktigaste gåvorna. De är gåvor, som Gud i sin outgrundliga godhet har skänkt och skänker oss för intet. De är gåvor som vi tacksamt kan ta emot i tro - och så bli saliga - eller: avvisa och därmed ställa oss utanför saligheten. Vi har fått dessa gåvor för att vi skall göra bruk av dem.
De andliga gåvorna har före oss förvaltats av våra fäder och mödrar. Vi skall lämna över dem till våra efterkommande.

5. Den märkliga ekonomiska lag som gäller i fråga om förvaltningen av Guds gåvor, den står i slutet av vår text, av Jesu liknelse: den som har, han får mer, den som inte har, han skall fråntas allt!
Stämmer det på kristenlivet av i dag? Ja, den som tar emot andliga gåvor som Herren ger och som ställer sin utrustning, sin tid och sin egendom till Herrens förfogande, den får så mycket.
Den som däremot inte brukar de andliga gåvorna och snålt slår vakt om sitt eget, han blir fattig, så fattig; kanske inte på materiella ting, men nog så andligt fattig.

Ta emot - och du får mer, ja, övernog. Ta inte emot - och du blir alldeles utan. Det här är himmelsk matematik. Den är obegriplig för världens människa, men den kan bli beprövad erfarenhet för den som vågar riskera att vara en god förvaltare!
Amen.

Predikan: 9 söndagen efter pingst (HB)

Henry Byskata:
"Sanning och sken"
Predikan vid gudstjänst i Terjärv kyrka 13 juli 2008
Matt. 7:13-14

På den tiden jag var kyrkoherde i Nykarleby och ännu löpte maratonlopp, brukade jag göra rätt långa löplänkar flera gånger i veckan. På en av dem på vägen mellan Nykarleby centrum och Kovjoki sprang jag förbi byn Lippjärv, där författaren och Finlandia-pristagaren Gösta Ågren bor. En gång ropade han till mig från trappan till sitt hus: "Den långa, smala vägen!"
"Den långa, smala vägen" - Ågrens ord blev ringande kvar i mina öron. Vad menade han? En humoristisk underton fanns förvisso med i hans utrop. Han känner till mitt intresse för motion och långlopp. Och han visste förstås, att jag då var präst i Nykarleby. Den "långa" vägen med hänsyftning på mitt marathonintresse, den "smala" vägen med anknytning till kyrkan och den bibliska förkunnelsen.

Och nu i dagens predikotext för 9 söndagen efter pingst från Jesu bergspredikan möter vi uttrycket "den smala vägen": "den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den". Vad menar Jesus med de orden?
Han använder sig av två bilder. Han talar om "den trånga porten" och om "den smala vägen". Dessa leder till livet. Däremot är den port "vid" och den väg "bred" som leder till fördärvet.
Det gäller att träffa rätt val och många är de som väljer fel. Det är bara få som finner det rätta alternativet, vägen till livet.
Innan Jesus här kommer in på bilderna av porten och vägen, har han sammanfattat innebörden av vad lagen och profeterna säger: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (v.12). Redan i första psalmen i Psaltaren talas det om två olika vägar: "Herren känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås" (Ps. 1:6). Profeten Jeremia får av Herren uppdraget att för folket kungöra de två alternativen: "Så säger Herren: Se, jag förlägger er vägen till livet och vägen till döden" (Jer. 21:8).
I Ps. 118 talas det också om "rättfärdighetens portar" eller om "Herrens port", som ledde in i templet: "öppna för mig rättfärdighetens portar, jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga skall gå in genom den" (Ps. 118:19-20).

I början av bergspredikan talar Jesus om att komma in i himmelriket. Han återvänder till samma tema här. I den syriska kyrkan, där Matteusevangeliet kom till, var församlingen den skara som bestod av Jesu lärjungar, en skara på väg till den himmelska staden. Senare, i Apostlagärningarna, sades det också klart ut att det var mödosamt att gå den smala vägen. Paulus och Barnabas styrkte lärjungarna i Lystra, Ikonien och Antiokeia och manade dem att behålla sin tro: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike", sade de (Apg. 14:20-22).
I fortsättningen av vår predikotext varnar Jesus åhörarna för de falska profeterna, men på deras frukt skall man kunna känna igen dem. "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" (vv. 15-16, 21).

Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller att välja det rätta alternativet, att förstå och tillämpa Jesu ord rätt. Kopplingen mellan kärnan i den kristna förkunnelsen och det praktiska livet i vardagen har alltid varit den kristna trons, kyrkans och den enskilde kristnes svåraste uppgift. Gösta Ågren, nu i åldern 70+, uttryckte sig en gång i en tidningsintervju av Sten Westerholm, jag tror det var inför Ågrens 50-årsdag, såhär: "Det är sant, jag är engagerad inom den existentiella sfären, men jag använder inte ord som 'helig' och 'religiös'. Jag gör det på ett direkt sätt. För mig är frågan om livet här och nu. Jag talar inte om något bortom och utanför. Gåtan är här. Den är ett konkret problem och utgår från nuet. Gåtan är inte något, som en annan värld kan förklara... Min verklighetsuppfattning är inte religiös. Jag vet bara att verkligheten inte har gränser. Jesus förde in en ny moraluppfattning. I vidare mening förde han in civilisationen genom sitt kärleksbudskap. Kristusgestalten återspeglar psykologen Jungs arketyper. En bild av människoödet. Därför berörs vi."
Westerholms intervju i tidningen som då hette Jakobstads Tidning sammanfattades med det som rubriken innehöll: Ågren söker de riktiga frågorna, frågor som har en öppen vidd omkring sig. Ett svar är egentligen ointressant, därför att det alltid blir begränsat.

Jesu bergspredikan innehåller i mycket en ny moraluppfattning. Jesu radikala kärleksbudskap om att älska sin fiende innebär verkligen civilisation, sann mänsklighet. Bergspredikan är som en öppen vidd, en obegränsad rymd. Så mycket större och vidare än vad vi någonsin kan ana, än mindre begripa.
1. Låter vi bergspredikan gälla bara vissa områden av vårt liv, utestänger vi någonting väsentligt.
2. Låter vi bergspredikan gälla enbart vårt inre "religiösa" liv och inte vårt yttre liv ute i samhället, riskerar vi likaså en farlig ensidighet.
Vi förlorar i trovärdighet. Att historisera bergspredikan att gälla bara de första lärjungarna och inte kristenheten av i dag är oärligt förfarande. Är det någon som menar sig kunna hålla bergspredikans påbud endast i det fall att alla andra gör det också, har han glömt Jesu bud om fiendekärlek, budet gäller ju just i en fientlig omvärld.
Försöker vi utestänga bergspredikans radikala anvisningar från vårt liv eller vissa områden av det, då går vi också miste om bergspredikans saligprisningar!
Den som låter blir att förverkliga uppmaningen till Jesu efterföljd i det sociala eller politiska livet, han lämnar också världens fattiga, gråtande och lidande utan tröst. Den som ogiltigförklarar bergspredikans anvisningar, blir kvar i sin egen fattigdom, i sitt eget lidande och i sin egen sorg utan hopp.

Vågar vi se på bergspredikan ur ett så här brett perspektiv, inser vi att utläggningen av den inte bara är en angelägenhet för teologerna eller kyrkorna. Bergspredikan är riktad till "folket" och till "lärjungarna". Den är inte bara kyrkans, den är hela folkets! I det här avseendet är den inte bara "religiös", utan också "politisk". Ågrens indelning och avgränsning sprängs.
Bergspredikan ger oss vägkost för hur leva tillsammans i det dagliga livet ute i samhället.
Visserligen kanske någon nu påminner sig om att Bismarck en gång lär ha sagt: "En stat kan inte styras med bergspredikan". Förmodligen menade han med det, att politiken vore enklare utan bergspredikan. Då kan den utan att störas av samvetet vara "realpolitik" och "stormaktspolitik". Jag tror inte att det är så svårt att från världshistorien under 1900-talet hitta exempel på hur det har gått, när man har handlat emot bergspredikans anvisningar. Hur skulle det ha gått i de talrika krigen på Balkan eller kring Persiska viken, om alla i god tid före besinnat Jesu uppmaning om att "älska era fiender?" Oro i Israel har väckts av senaste veckas missilförsök i Iran. Och USA planerar att i Tjeckien lägga upp en missilsköld - mot vem?
Att gå in genom den trånga porten och beträda den smala vägen, när det gäller t.ex. nedrustning, ger minsann oss och världens styrande en hel del att tänka på. Oss, våra ministrar, generaler och riksdagsmän.
Så har bergspredikan konsekvenser, inte bara för vår himmelsväg - vilket är nog så viktigt - utan också för vår jordiska vandring. Vägen och själva vandringen på den är viktiga, men det är också själva målet!
Som vi sjunger i dagens slutpsalm av Lars Huldén:
"Jag har ett hem, ett ljuvligt hem, jag är på vandring dit. Fast vägen inte alls är lätt så går jag den med flit."
"Men rosen är ett sidosår. För mig och dig det skars. Och hemvägen till himlen går. O, låt den bli envars."

Risken att missa målet är uppenbar. Det gäller ett val. Det gäller en ansträngning. Porten är trång. Jag måste bli liten för att komma in genom den. Vägen är smal. Den är svår att finna och svår att gå - och lång. "Den långa smala vägen". Det behövs ansträngning och uthållighet av oss, om vi skall nå målet, räddningen, frälsningen. Och samtidigt är det ju så lätt: nåden gäller! Det är ju Jesus, som talar i vår text. Han har själv stått i en valsituation. Han gick sin kamp i bön den natten i Getsemane, när lärjungarna av utmattning somnade. Han valde själv vägen till korset. Det som borde göras av oss, det har han redan gjort. "Det är fullbordat!"
Samtidigt som Jesus uppmanar oss att gå in genom den trånga porten och vandra längs den smala vägen, varnar han oss för risken att gå förlorade, att inte nå någon annanstans än fördärvet. Ingen port leder in på den breda vägen. Inget aktivt val behöver göras. Det är bara att följa med strömmen. Vägen vi då vandrar på är bred och bekväm. Den kräver ingen ansträngning, inga uthållighetsprov. Det går hela tiden utför!
- Kanske en del av er har följt med i TV, i Eurosport-kanalen, den stora franska proffscyklisttävlingen Tour de France, som nu pågått i snart en vecka? Där tävlar nästan 200 toppcyklister i tre veckors tid i 21 etapper om 5-7 timmar per dag på etapper, som slingrar sig genom de franska alperna för att slutligen komma i mål genom triumfbågen i Paris. - Vilken möda dessa cyklister får uppvisa att i över 30-40 km:s medelhastighet klättra uppför bergsvägarna i kilometer efter kilometer med en puls som kanske närmar sig 200! Hur mycket lättare vore det inte att svänga cykeln i motsatt riktning och bara låta det gå utför, utan någon annan ansträngning än att litet bromsa, när det börjar gå utför alltför snabbt. Nåja, alla får ju när man nått toppen på stigningen, njuta av att åka utför helt regelrätt. Men en del - som vi vet - har inte kunnat motstå frestelsen att ta till förbjudna dopingpreparat för att på topp orka med dessa stigningar.
Men kämpar man inte som reglerna bjuder för att nå toppen, finns det inte heller chanser att nå det hägrande etappmålet för dagen, eller slutmålet i sinom tid i Paris. Då finns det inte ens teoretiska segerchanser.

Den som av Jesu bergspredikan vill låta sig inspireras till att i sitt inre omvända sig och till sitt yttre ställa sig på de fattigas sida, träda upp för de förtryckta och satsa tid och krafter på andra, mjukare värden i livet än enbart de materiella, han/hon får minsann mycket att göra!
Det blir en mödosam uppgift och ett hårt arbete att sätta sig in i allt det gäller att känna till för att utgående från rätt kunskap och riktig information träffa de rätta avgörandena. Det gäller att känna till hur vårt samhälle och hur vår värld fungerar. Kanske det är du som ställer din tid och dina krafter till förfogande t.ex. i kommunalvalet i höst?!
Att avslöja den falska propagandan hos dem som av bekvämlighet försvarar status quo, att det är bra som det är, blir viktigt. Någon har sagt, att "synden av i dag det är att inte vilja bli informerad". Information finns det mycket av, men vågar vi öppna oss för den sanningsenliga, för den som gör att vi blir berörda?

Dietrich Bonhoeffer säger i sin bok "Efterföljd" på ett ställe, att "Jesu bud i bergspredikan bejakas av människan då, när hon blir fri från sig själv i stället för att än mer fångas och bli insnärjd i sig själv": fri från behovet att ständigt behöva bli bejakad av andra, fri från den trygghet ett ämbete, en tjänst, ett arbete kan ge; fri från den säkerhet en tillvaro byggd på prestationer kan ge.
Avslutningsvis kan konkluderas: Vi behöver låta bergspredikans bud och saligprisningar förbli i kraft. På det beror, huruvida den kristna tron i vårt land urartar till en religion som inte längre ställer några krav och då inte heller längre kan trösta någon - eller: huruvida den kristna tron förmår föda fram en församling och kyrka, som bekänner sig till Jesus och honom allena och odelat följer honom på den smala vägen, genom den trånga porten.

Den uppståndne Bergspredikarens budskap ger oss här ett klart uppdrag, ger oss den rätta riktningen, kriterierna för rätt handling och löftet om att en gång nå målet!
"Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket" (Matt. 5:12).
Amen.

Predikan: Kristi förklarings dag (HB)

Henry Byskata:
"Kristus förhärligad"
Sundom kyrka (Vasa) 6 juli 2008 kl.10.00
Mark. 9:2-8

Att ha sommarledigt, semester eller vad vi nu vill kalla det - det är att dra sig tillbaka mera eller mindre från det vanliga ibland nog så slitsamma arbetslivet.
Eller om du redan är pensionär: visst kan du med full rätt njuta av sommaren och dess fantastiska natur, så som vi har fått göra nu redan i flera veckors tid. Förstås har vädret varierat. I förrgår var det rekordvarmt här i Vasa, mellan 27 och 29 grader. Men i går var det igen plötsligt kallt och halva antalet värmegrader och en kall nordlig vind, som svepte in från havet. Nu lovar i veckan framöver meteorologen igen varmare väder.
De som firade bröllop igår hade förstås litet sämre tur med vädret, som var så avslaget kyligt. Andra dagar har det varit enbart solsken och ljumma vindar och många har fått sitta i skuggan vid sommarstugan och se båtarna köra förbi, eller någon enstaka segelbåt, höra måsarnas skrin och se hur hela naturen tycks ha slagit ut i full blom.

Visst är det skönt att få komma ifrån allt som har med höst, mörker och kyla, vinter och bitande nordanvind att göra. I vår församling kommer det i sommar att hållas fem konfirmandläger på Alskathemmet ut mot Replot-landet och vår österbottniska arkipelag. Ungdomarna och konfirmanderna - i åldern 15-16 år - får i en dryg veckas tid bo hemifrån borta från alla föräldrars och storasyskons inflytande och bestämmande. Nåja, visst handlar det där också om regler och ledare, men det är i varje fall fråga om en fin tid, en omväxling från det gamla vanliga.
Konfirmanderna får som hemma (?) gå till färdiga bord och bara ta för sig av god mat. De får dessutom med sina fickpengar fylla på med godis från kiosken. De har fritid och trevliga och ombytliga kvällsprogram och mysiga andakter. Men de får också - säkert på samma sätt som hemma - hjälpa till i tur och ordning med städning och annat för att hålla stället snyggt. Och de är med om en hel del lektioner, undervisning och grupparbeten. Allt sådant handlar det om, när det är fråga om lägerskriftskola. Konfirmanderna i Sundom går de flesta i vinterskriftskola i prästgården och konfirmeras någon söndag efter påsk varje vår. Så gör också en kvällsskriftskolegrupp i centrum.

Enligt vår predikotext från Mark. 9 höll Jesus också på sätt och vis skriftskola med sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes, när han tog dem med sig upp på ett högt berg, "där de var ensamma". Och texten fortsätter: "Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus."
Mycket märkligt det hela, inte sant?! Forntiden mötte nutiden med betydelse också för framtiden !

Denhär söndagen, egentligen 8 söndagen efter pingst, har ett fint namn: Kristi förklarings dag. Den är en större söndag i raden av söndagar efter pingst. Förr kallade vi dem för söndagar efter trefaldighet. Därför har vi här i kyrkan sex tända ljus på altaret och den vita liturgiska färgen. Rubriken för idag är Kristus förhärligad.

Den säregna händelsen uppe på berget lät lärjungarna genomgå många skiftande känslostämningar. Först var det Petrus, den dynamiska men till sitt lynne också häftiga ledargestalten, som blev ivrig, ja, nästan upphetsad: "Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia."
Lärjungarna fick möta det gamla förbundets ledare, mottagaren av de tio budorden, Mose. Och Herrens märkliga profet Elia, som Gamla testamentet berättar upptogs direkt till himlen med hästar och vagn som i eld.
Men Petrus fick knappt tala till slut, än mindre börja bygga några hyddor, så talade en annan röst till dem ur ett lysande moln: "Detta är min älskade son. Lyssna till honom." Och nu kom lärjungarna in i en helt annan sinnesstämning, "och de var alldeles skräckslagna." Och igen ändrar plötsligt situationen. Texten slutar så här: "Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus."

Lärjungarna hörde Guds röst liksom ur ett lysande moln. Gud kan vi inte se, men hans röst kan vi liksom Petrus, Jakob och Johannes höra - i vårt samvete, i Bibelns ord, i predikan, i det vi får ta emot i nattvarden, i den nu så sommarfagra naturen och när vi i vårt liv har våra förklaringsstunder i livets lyckliga stunder, när vi tackar Gud; eller i livets krissituationer, när vi känner oss ensamma och olyckliga, när vi öppet eller i hemlighet ber Gud om hjälp. Det lysande molnet var ett tecken på Guds närvaro.

"Herren är i sitt heliga tempel. Hör du hans röst? Här är du hemma, här väntar din Fader, väntar med tröst." Så sjunger vi i en nyare psalm.

Att lyssna till Jesu röst, till det han har att säga, är inte så alldeles lätt för någon av oss. Det är så mycket vi får höra i vårt liv dagligen i TV-reklamen, i musiken, i det vi läser och i allt det vi möter; frestande och lockande erbjudanden, men vill de alla vårt bästa ?!
"Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." Matteusevangeliets version.
Gud själv säger så. Gud själv vill så. Lärjungarna kunde uppleva det handgripligen. Och blev mycket rädda. "De var alldeles skräckslagna", heter det rentav i vår text.

"Stig upp och var inte rädda." Så löd Jesu ord till dem i Matteusevangeliets version. "Var inte rädda!" Detsamma fick herdarna höra av ängeln den första julnatten; fick Maria höra av Gabriel, ärkeängeln, när hon fick veta att just hon skulle föda Jesus. Det var de orden Jesus lugnade sina lärjungar med, innan han stillade stormen; och när han kom vandrande till dem på vattnet. Samma ord riktar han till oss idag, som efter denhär sköna sommaren har att återvända till plikterna och vårt vanliga liv i vardagen. Vi vet inte vad framtiden bär med sig av gott eller ont. Alltså behövs Jesu ord och hans närvaro: "Var inte rädda!"

Stunden på förklaringsberget var förmodligen kort. Plötsligt så var där bara lärjungarna och Jesus. Men: han var där! Evangelisten Matteus fortsätter med att berätta, att Jesus, när han tillsammans med lärjungarna gick ner från berget tillbaka till byn eller staden nedanför, förbjöd dem att berätta om denna händelse: "Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda." Det som de hade upplevt uppe på berget var ämnat bara för dem, även om detsamma efter Jesu död och uppståndelse berättades - för att då för så många som möjligt avslöja Jesu betydelse och härkomst. För att alla dessa skulle tro och få tröst och styrka i sina liv.

Vi måste alla alltid efter "härliga" upplevelser s.a.s. tillbaka till vardagen, ner från vårt "förklaringsberg" - för det är ju här och nu vi har att leva vårt liv. Som någon svensk författare har sagt: "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var själva livet"! Så låt oss bevara denhär sköna sommartiden som ett "härligt" minne, ett så kallat laddande av batterierna för den tid, när vi behöver energi och styrka för att orka med alla kommande dagar vi får. Jesus, vår uppståndne Herre och Mästare, går med oss - som han har lovat - "alla dagar intill tidens slut." Och då, vid tidens slut, skall någonting spännande nytt börja. Och vi får med Petrus trosvisst utbrista: "Herre, det är bra att vi är med."
Amen.

Låt oss be:
"Svalan kommer igen till sitt näste. Resan var lång. Fågeln och hjärtat som funnit ett fäste, jublar i sång.
Herren är i sitt heliga tempel. Stilla dig då ! Lyssna och bed och håll fram dina händer. Allt skall du få.
Allting får du, och allt kan du skänka, krafter och tid. Fri ifrån rädsla och bördor och tvekan, går du i frid." (Psb 189:2-4)
Amen.