Avskedspredikan: 24 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Avskedspredikan i Esbo domkyrka 26.10.2008
Luk 12:4-7

Det kan förefalla så att den verklighet som Jesus talar om, för sina vänner, i dagens evangelietext, är ganska långt från den verklighet vi lever i, i Esbo i dag.
I andra delar av vår värld finns det kristna som har anledning att ta Jesu ord bokstavligen. Där är risken för att ens bekännelse kan ha ödesdigra följder, påtaglig. Men i det liberala samhälle vi lever i finns inte den risken egentligen. Vi lever i trygghet. Vi har frihet att uttrycka oss, frihet att välja. Det är en frihet vi har vant oss vid, så att vi kanske inte heller ägnar så mycket tid åt att fundera över det andra som Jesus säger.
Hur skall vi ta till oss det som Jesus säger?
Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, säger Jesus. Vårt liv är tidsbundet. Det har sin början och sitt slut. Det är det mest naturliga som finns. Att åldras och att inse sin dödlighet borde för varje människa vara något självklart. Den är den verklighet vi lever i. Det finns en hel del människor, som försöker förneka sitt åldrande, eller sin tidsbundenhet. Som om det största hotet vi lever med är att livet en gång tar slut, på sätt eller annat.
Det betyder inte att vi inte skall ha respekt för livet. Livet är en Guds gåva. Vi skall göra det vi kan, för att högakta och respektera vårt och andras liv. Men vi kan hela tiden hålla i minnet att livet varar bara sin tid.
Men det finns en dimension av livet, som inte är tidsbundet. Att vårt liv har en evighetsdimension. Man säger att vi har en odödlig själ. Det som Jesus säger till sina vänner blir då också aktuellt för oss. Vi blir uppmanade att se livet som en helhet. Att vi lever i tiden och i evigheten, att vi har ett medborgarskap i två riken. Då kommer vi också nära oss som lever i dagens Esbo och Finland och dagens värld. Vi lever i en värld som idealiserar styrka, framgång, ungdom och ytlighet. Vi kan gärna göra så, om vi är medvetna om att allt detta bara är något som gäller för en kort tid. Men ser vi livet och oss själva som en helhet. Vi är fysiska och andliga individer. Vi är tidsbundna och tidlösa.
Vi må ta vara på vårt andliga liv, för det gör oss hela.
Skulle vi kunna ta åt oss det rådet, att vi inte skall vara rädda för att låta tiden påverka oss, och vi skall vårda vårt andliga liv, så att vi inte heller behöver oroa oss över det.
Var inte rädda säger Jesus. Ni är värdefulla för Gud. Ni är kända av Gud. Gud har gett er ert värde. Bejaka det.
Amen.

Predikan: 24 sönd. e. pingst (HB)

Henry Byskata:
”Medborgare i två riken”
Predikan vid högmässa i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa)
26 oktober 2008 kl. 10.00 (vintertid!)
Luk. 12:4-7

Under den gångna veckan har min fru och jag fått vara på en resa vi länge önskat företa till Grekland och Athen. Då är ett besök på Acropolis, den kulle som dominerar stadsbilden, ett måste. Belägen på den attiska slätten omgiven av bergen Parnitha, Penteli och Hymettus och beläget vid den Saronska golfen är Athen idag Greklands huvudstad med 5-6 miljoner invånare. Redan under den neolitiska perioden fanns det organiserat liv där: omkring 4000-3000 f.Kr. slog sig de första invånarna ner på Acropolis och vid området kring floden Ilissus (Olympeion).
För tvåtusen år sedan, när romarna tagit över makten också i Grekland, kom aposteln Paulus till Athen. Om det kan vi läsa i Apostlagärningarnas 17 kapitel. Han gick omkring i staden och blev upprörd över alla de avgudabilder som fyllde den. Han talade till judarna i synagogan och till de gudfruktiga, med vilka de kristna avses. Och han talade på torget med dem som uppehöll sig där. ”En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom (Paulus).” Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra sade: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Så tog de Paulus med sig till areopagen och sade: ”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”
Och då höll Paulus sitt berömda tala inför areopagen: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand…ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom…en lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”

Paulus, romersk medborgare, talade till athenarna, som representerade det föregående stora riket och den kultur på vilken också romarna byggde vidare. Hans tal anknöt skickligt till det som fanns för handen på platsen: Acropolis med sina tempel, reste sig 156 m högt ovanför slätten, Parthenon-templet och Athena Nikes tempel, Erechteion, den mäktiga ingången Propylaia m.fl. på ett område 300 x 150 m. stort. Areopagen, en bergsklippa, reste sig nordväst om och nedanför Acropolis (Areios Pagos, det betydde Ares, krigsgudens klippa). Klippan var platsen där domstolsförhandlingar fördes. Paulus besökte Athen och Areopagen enligt forskarna år 54. Han förkunnade ett rike, som var ett annat än det grekiska eller romerska.
Rubriken för vår söndag, 24 sönd. e. pingst, ”Medborgare i två riken” kommer lämpligt in här. Kanske också lämpligt genom att vi idag har kommunalval i vårt jordiska rike, republiken Finland.

I dagens evangelium i Lukas kap 12 handlar det om Jesu undervisning av sina lärjungar. Han håller helt enkelt skriftskola med dem. Han förbereder dem för deras kommande verksamhet som förkunnare av det gudsrike som brutit sig igenom genom Jesus Kristus. Lärjungarna skall fortsätta det som Jesus har satt igång med samma fullmakt som han att förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Det låter mäktigt, ”besynnerliga saker”, tycket Athenarna. Men livet som Jesu lärjunge är inte bara makt och glädje och en innerlig gemenskap med Mästaren själv. Det innebär också lidande, motgång och för den första kyrkan förföljelse med martyrskap och död som följd. Lärjungen fick dela sin Mästares öde. Paulus fick sluta sina dagar som martyr i Rom. Det står det dock inget om i Apostlagärningarnas slut:
”Där (i Rom) stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.”

Jesus är realistisk nog att förbereda sin lärjungar på de svårigheter som väntar. Han vill framför allt ge dem - och oss - frimodighet och trygghet. Det hela handlar om att de och vi inte behöver vara rädda, frukta. Mê fobeisthe på grekiska, det byter ”hys ingen fruktan, du behöver inte vara rädd, inte ha någon fobi”. Och han kallar dem vänner. Det är fråga om en närhet och enhet, som går på djupet. En gemenskap i lidandet men också en gemenskap som ger delaktighet i det nya rikets, Gudsrikets, seger. Just därför kan lärjungarna vara trygga. Djupast sett kan inget farligt drabba dem, då de är ett med honom som har all makt i himlen och på jorden.

”Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Det är inte djävulen, som avses, utan det är Gud. Gud har all makt och han segrar till sist. Med det avses inte att vi bör vara rädda för Gud, men däremot skall vi akta oss för att göra mot hans vilja. I skriftskolan har vi ju fått lära oss de tio budorden, det dubbla kärleksbudet och den kristna etiken från fall till fall. Då vet vi bättre vad det handlar om: mera om Guds kärlek än om hans heliga, dömande sida. Den vi får älska och varje dag ta emot så mycket gott av är det inte svårt att lyda och följa.
Lydnad och trygghet hör samman. Det är fråga om motsatsen till respektlöshet och självsvåld, där vi gärna vill gå vår egen väg och endast följa vår egen själviska vilja.
När vi har med Gud och hans vilja att göra, får vi pröva oss fram. Ibland begår vi misstag och slår huvudet i väggen bildligt talat, men vi lär oss förhoppningsvis nytt och vi kan kanske tillämpa det bättre nästa gång.
Lydnad och trygghet hör samman. Vill vi som Jesu lärjungar vara med Gud och lyda honom, då är också Gud med oss och skyddar oss mot allt ont.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Till och med hårstråna på ert huvud är räknade”.

Någon har sagt: ”Kristna är vanliga människor, som kommer med ovanliga påståenden”! Tänk bara på Paulus och hans möte med Athenarna.
Vågar vi tala om vår tro ? Vågar vi ta reda på hur det egentligen ligger till dethär med kyrkan, församlingen och kristendomen ? Och vågar vi dra konsekvenserna, följa Jesus i vårt dagliga liv.
I Bibeln, i Jesus Syraks vishet, en bok bland apokryferna, i tid mellan Gamla och Nya testamentet, heter det i kap 11, kanske med tanke på det uppväxande släktet:
”Klandra inte innan du har prövat - tänk först och döm sedan.
Svara inte förrän du har lyssnat - avbryt inte när någon talar.
Håll fast vid den uppgift du fått,
gå upp i den och åldras i din gärning.
Beundra inte vad syndaren gör, utan lita på Herren
och håll ut i ditt arbete.
Genom Herrens välsignelse får den fromme sin lön,
och hans framgång slår med ens ut i blom.”
I Syraks vishet finns det också någonting för oss föräldrar och andra vuxna:
”Människans slut avslöjar hur hon levat.
Kalla ingen lycklig innan han är död;
först på barnen ser du hur en människa varit.”
Amen.

Predikan: Reformationsdagen (HB)

Henry Byskata:
”Trons grund”
Högmässa i Dragnäsbäcks kyrka 12 oktober 2008 kl.10.00
Matt. 16:1-4

Kyrkodramat Jona - med text av Lars Huldén och musik av Kaj-Erik Gustafsson - uppfördes för några år sedan i Trefaldighetskyrkan med Wasa Sångargilles 70-hövdade manskör som primus motor. Det var ett mäktigt drama, som under Kristiina Hurmerintas skickliga regissörskap obevekligen ryckte åhörarna med sig. Det är som om man själv, när man sitter i kyrkorummet, skulle befinna sig med Jona i fiskens buk.
JONA - frälsare mot sin vilja. Så lyder rubriken för dramat. Och det börjar och slutar med en uppståndelsevisa. Lars Huldén säger, att Jonaboken för oss in i sagans eller berättelsens värld. ”Sagans värld har den egenskapen att den i många avseenden påminner om den värld som vi kallar den verkliga, men vars verklighet ofta nog är svår att fatta för oss. Sagan kan stundom ge oss nyckeln till vår egen - saga.”
Och Huldén konstaterar helt riktigt, att Jonaboken ”har visat sig ha mycket att ge av symbolik för den kristna förkunnelsen. Den handlar om lydnad för den högsta viljan, den ger hopp om förlåtelse, t.o.m. om uppståndelse, som förenar alla kristna.”

--- ”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.”
Begäran om tecken eller bevis på att Jesus var den av judarna väntade Messias finns det många versioner av i Nya testamentet. Här hos Matteus begärde fariseerna och saddukeerna sådana tecken efter att Jesus hade bespisat femtusen män förutom kvinnor och barn. Man förundrar sig över det Jesus gör, men finner inte att hans kraftgärningar utgör otvetydiga bevis på hans messianitet, på att han är sänd av Gud. Därför begär man ”ett tecken från himlen”, men Jesus svarar i gåtfulla ord, att inget annat tecken skall ges än Jonas tecken.
Hos Huldéns Jona ber Jona inne i fiskens buk till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i havet, mitt i havet där strömmarna fångade mig. Alla brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjde mitt huvud där nere vid bergens fästen. Jag kom till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. - Men du gav mig liv, o Herre min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade, vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar maktlösa avgudar, överger sin trofasta hjälpare. Jag skall offra åt dig under lovsång, och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren.
Sedan låter Huldén manskören stämma upp sin psalm om en stor sal:

Det finns en sal som rymmer allt
och alla hittar till.
Men där är mörkt och rått och kallt,
och många går där in som inte vill.
Och balen där tar aldrig slut
ty ingen morgon gryr.
Och ingen enda slipper ut.
Men tänk på sagan om en fisk som spyr.
Betyder den att det dock finns
ett hopp, att det dock finns ett hopp för oss också ?
Det finns en annan som man minns
som på den tredje dagen fick uppstå.
Om döden är tre dagar lång
kan man stå ut med den
för att få vakna upp vid sång
och tas för evigt in i klarheten.

Berättelsen i Jonaboken om Jonas uppdrag i Nineve har i kyrkodramat fått underrubriken: Frälsare mot sin vilja. Jonas besvikelse över att Herren bryr sig om Ninives folk, får till svar hos Huldén att ”ibland kommer omsorgen om Nineves folk att väga tyngre än omsorgen om ett enskilt sändebud.” Det bygger på en text hos evangelisten Lukas (11:30, 32): Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.
Huldén låter Sångargillets tenor- och basstämmor uttrycka detsamma i sången Vem bryr sig om oss?

Ofta sviker modet.
Det verkar svårt att tro det:
att någon överjordisk skulle bry sig om en.
Men hjälp är självfallet välkommen.
Som en del av det hela
- fast fallen för att fela -
skall man väl ändå här i världen betraktas
ett hår på en väldig varelses baktass.
Detta skall du besinna
att intet kan försvinna.
Allt är i evighet med i spelet
din roll är liten men hör till en helhet.
Därför är det så viktigt
att leva rätt och riktigt!
Lev så att du kan stå ut med risken
att kastas upp av den stora fisken.

Här kunde dagens predikan sluta. Den har liksom varje predikan varit ett försök att tolka Bibeln. Det är också Lars Huldéns kyrkodrama Jona.
Eftersom vi idag i våra kyrkor firar reformationens dag, när vi minns vår reformator Martin Luther och hur han den 31 oktober 1517 spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg och i sina teser påtalade missbruk den katolska kyrkan gjort sig skyldig till, kan vi säga att också Martin Luther på sitt sätt blev, om inte en Frälsare mot sin vilja, så en ”reformator mot sin vilja”. Hans inträngande i Bibeln och dess budskap ledde till denna protest, denna nytolkning som fick radikala följder både för Martin Luther och den kyrka som utan hans vilja uppstod i kölvattnet av hans oförvägna och modiga handlingssätt. Det var för Luther sist och slutligen fråga om bibeltolkning.
Det pågår då och då i vårt stift och rätt ofta på Kyrkpressens insändarspalter en diskussion om bibeltolkningen. De mest konservativa ”bibeltrogna” säger, att Bibeln egentligen inte alls behöver tolkas. Den skall, säger de, bara läsas och åtlydas. Nu torde det igen bli en livlig diskussion – inte minst på bloggspalten Kyrkpressen.fi – när i dagarna biskoparnas uttalande Kärlekens gåva om familj, sexualitet och barnen har utkommit.
Andra mera frisinnade diskussionspartners säger, att eftersom en av teologins uppgifter - och prästernas - är att ständigt tolka Bibelns budskap i och för en värld som med inbyggd nödvändighet hela tiden förändras, så skulle det gälla att mera ansvarsfullt sköta den gudagivna uppgiften att föra respektfulla samtal med samtidens många tänkande, välutbildade och allt mera religionsintresserade människor. (citat Lars-Johan Sandvik).
Själv brukar jag gärna, när det gäller att se på hur Bibeln borde förstås, citera den tyske dogmatikprofessorn Horst Georg Pöhlmann, som säger att ”det gäller att inte ta Bibeln bokstavligen men nog ordagrant”! (”nicht buchstäblich aber doch wortgemäss”) Alltså att man försöker finna den röda tråden i det som är tidsmässigt formulerat, betingat av den tidens samhälle, kultur och världsuppfattning. Det bestående i det som förändras alltså. Eller som Lars-Johan Sandvik säger: ”Allt Bibeln säger måste inte vara SANT i en modern och rationell mening. Ett poem, ett konstverk, en berättelse, en liknelse får inte sitt värde i att de är sanna, utan i den inneboende kraften, i associationerna, i det givna tolkningsutrymmet, i budskapet.”

Förstås finns det också bibeltexter, som nära nog står och faller med att de ganska troget återger historiska händelseförlopp såsom t.ex. Jesu lidande, död och uppståndelse.
Vi - Ordets förkunnare - skall visa på dessa texter, ta fram det ”ordagranna”, men det är en uppgift för varje ordets hörare, att ”välja vems tolkning som helhetsmässigt förefaller sannast, sundast och mest i enlighet med Jesu Kristi ärende” (Sandvik).

Kyrkodramat Jona börjar och slutar med en Uppståndelsevisa, som kan tyckas litet väl enkel, kanske verkar den för en del banal; men vem kan väl veta något om uppståndelsen ? Så här lyder visan:

Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här.
Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig.
Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå.
Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.

Amen.

Predikan: Reformationsdagen (BT)

Ben Thilman:
Tidens tecken....
Konfirmation i Esbo domkyrka 12.10.2008
Matt 16:1-4

Tidens tecken.
Det är ett begrepp som vi alla har hört förut. Vad är tidens tecken? Kanske det är så att Jesus ställde en utmaning till oss, när han sade till sadduceerna att de inte kan tyda tecknen för tiderna. Så har vi efter det under alla tider strävat efter att analysera vad som är tidens tecken. Vad skare och ting beror på.
Vi behöver inte bekymra oss i dag över vilka som var tidens tecken under Jesu tid. Vi har nog med att förstå vad som är tidens tecken i dag. Ofta menar man att tidens tecken är något tråkigt. Så då kan man fråga sig om tidens tecken i dag är att hela världen håller på att kollapsa ekonomiskt för att vi inte har varit visa nog att bygga upp en hållbar världsekonomi. Eller att främlingskapet människor emellan, och högaktningen för livet, har blivit så litet att sådana oerhörda tragedier som skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki kan hända. Är det tidens tecken? Främlingskap och orättvisa? Om så, så för framtiden med sig en verkligt stor utmaning, och dessutom är det bråttom. Men det är en dyster framtidsutsikt. Finns det något hopp?
Nu är det faktiskt så, att vårt hopp som kristna grundar sig på det som Jesus i dagens evangelietext kallar för Jona tecken. Jona, som ni kanske kommer ihåg, var en profet som blev slukad av en fisk och var i fiskens buk i tre dagar och på den tredje dagen blev han uppkastad på stranden för att fortsätta vad han skulle göra. Detta har varit en föreblid för Jesu död och uppståndelse. Där finns vårt hopp. Det är ett hopp som förds och växer i en litet skala och en liten krets. När de stora makthavarna och de visa försöker komma underfund med hur man skall gå vidare och vi bara får hoppas att de verkligen förstår vad de gör, för deras beslut drabbar oss förr eller senare, så får vi i de kretsar vi rör oss i, hålla hoppet och modet.
Vi gör det i familjen, i skolan, i församlingen, i de kretsar vi rör oss i. Vi gör det genom att se människor, möta människor, finnas till för varandra. Vi hör det genom att vara positiva och skapa hoppfylldhet och tro på framtiden. Det viktigaste är att vi gör det för våra ungdomar.
Det sägas att ungdomarna mår dåligt nuförtiden. Säkert mår många dåligt. Vi lever i en hård värld. Men dessa ungdomar som vi i dag konfirmerar, förefaller må bra. Ni föräldrar har gjort ert arbete i att ge dem trygghet och en tro på framtiden. Till detta kommer den tro som de kommer att högt bekänna i dag. Tron på den som ger oss framtiden, hoppet och tryggheten.
Amen.