Henry Byskata:
Herrens födelse är nära
högmässa i Trefaldighetskyrkan (radio Vaasa) 21 december 2008 kl.13.00
Matt. 1:18-24
Herrens födelse är nära
högmässa i Trefaldighetskyrkan (radio Vaasa) 21 december 2008 kl.13.00
Matt. 1:18-24
Matteus återger händelserna kring Jesu födelse på ett helt annat sätt än Lukas i kapitel 2, vårt julevangelium. Hos Lukas står Maria, Herrens moder, i förgrunden. Hos Matteus står Josef i förgrunden.
Det är inte mycket vi vet om denne man Josef. Till sitt yrke var han en tekniker. Så kunde vi översätta grekiskans tektoon, varför inte en byggnadsarbetare, en snickare, en timmerman eller en murare. Och det Josef hade lärt sig, det gick förmodligen i arv också till den unge Jesus. Josef var således en yrkesman, visserligen rätt lågt belägen på samhällets sociala stege både vad gäller inflytande och ekonomisk tyngd.
Släkttavlan som inleder Matteusevangeliet och således hela Nya testamentet visar, att Josef är en legitim Davidättling. Alltsedan hemkomsten från exilen på 500-talet f.Kr. var judarna noga med att hålla reda på sin härkomst. Josef var av kungligt släkte, efterkommande till David. Genom att Josef tar Maria till hustru blir hennes barn legitim Davidättling.
Matteus är den borne teologen i detta sammanhang. Det ges inte mycket utrymme att beskriva Josefs känslor, när han upptäcker att hans trolovade är med barn. Kvinnobestyren gick inte som Josef hade tänkt sig. Han hade friat till Maria och paret hade alldeles offentligt förlovat sig. Det var ingen stor skillnad juridiskt sett på den tiden mellan förlovning och giftermål. Enligt syriska och latinska översättningar av evangeliet var Maria redan innan hon födde Jesus Josefs hustru. I och med det formella hemförandet av bruden till brudgummens hem var äktenskapet fullbordat. Trolovningen kunde endast upplösas genom döden eller genom att mannen gav kvinnan ett skiljebrev.
När Josef får vetskap om Marias tillstånd, fattar han inte vad som verkligen skett. Hans skilde sig i det fallet inte från en nutida skeptiker. Om Maria talade om den helige Ande, så kunde han ändå inte tänka annat än att en annan man varit med i bilden, även om han inför sin trolovade behöll alla sina tankar för sig själv. Han blir därför övertygad om att det kan vara rätt, att han tar Maria till sig, när hon i verkligheten hör till en annan.
Josef, berättar Matteus, ”var rättfärdig, ville inte dra vanära över Maria, tänkte då skilja sig från henne i tysthet”. Judarna hade nämligen i Mose lag (5 Mos. 22:23-24) stränga bestämmelser när det gällde otrohet. Både kvinnan och den man som förfört henne skulle stenas. Om Maria var en Arons dotter (prästerlig härkomst), fanns föreskrifter om ännu hårdare straff: att bli bränd.
I verkligheten tillämpades dock denna hårda lag långt ifrån alltid. En domare skulle visa sin rättfärdighet genom att inte handla efter bokstaven utan efter det som var rimligt. Det låter inom parentes sagt som en modern princip. Han skulle ta hänsyn till alla särskilda omständigheter och anpassa domen därefter. Det skulle handla mera om mildhet och barmhärtighet” (Jes. 51:5).
Josef kallas här i texten för ”rättfärdig”, dikaios, laglydig. Luther säger i sina texter att Josef är ”fromm”, på svenska ”from” och den översättningen följer också Mikael Agricola: ”hurskas”. Men Luthers uttryck ”fromm” innebär inte i första hand en religiös egenskap. Enligt honom var Josef trogen, pålitlig, hederlig, duglig, rättsinnig, fast, t.o.m. rask och kvick.
Konflikten låg i detta: å ena sidan visste Josef som laglydig sina rättigheter: den otrogna bruden skulle ha varit tvungen att gå sin väg. Men å andra sidan var Josef en hedersman. I enlighet med åttonde budets anda ville han bespara sin unga brud ytterligare vanära. Inget väsen, inga löpsedlar. Det skulle ha räckt med att han ordnade det hela i stillhet med endast två vittnen närvarande. De hade kunnat bevittna skiljebrevet.
Men hans vånda blir avbruten. ”Men när han hade beslutat sig för det (alltså att skilja sig från Maria) uppenbarade sig en Herrens ängel för honom i en dröm…”
I den nya finska bibelöversättningen från år 1992 heter det litet annorlunda än Bibel 2000: ”Kun Joosef ajatteli tätä…” När Josef tänkte på det här… Biskop Eero Huovinen säger i sin kommentar: ”det fanns ännu hos Josef en avundsvärd, för en man sällsynt (?) egenskap. Enligt Matteus tänkte han. Och den tänkande mannen ser en syn: en Herrens ängel visar sig för honom och anmodar honom att ta Maria till sig.
Matteus nämner i sitt evangelium flera drömmar, där människor fått besked av Gud: stjärntydarna varnades genom en dröm (2:12), Josef likaså (2:13), att han skulle bege sig på flykt med Maria och det nyfödda barnet, och han fick sedan besked om att han kunde återvända (2:19) från Egypten. Det besked som ängeln här i texten ger har en sådan tyngd, att Josef inte längre behöver känna någon ovisshet. När han vaknade ur sin dröm, gjorde han som Herrens ängel hade befallt: han gick med på att själv spela en biroll i dramat, den äkta mannens. Vad allt som har rört sig i hans sinne, det vet vi inte, kanske måste vi säga lyckligtvis. Evangelisterna tillfredsställer många gånger inte intellektuell nyfikenhet. Snarare då för de oss nära undrets verklighet.
Förutom att Josef tar en fars ansvar för barnet, skall han också komma att ge Kristus den börd som profeterna har talat om. Och han får namnet meddelat. Såsom far är det han som skall ge namnet: Jesus, på hebreiska Jeshua, det är en förkortning av Jehoshua, som betyder ”Herren är frälsning”: Han skall frälsa sitt folk från deras synder.
Den Messias som kommer skall ge något helt annat än vad man förväntade sig i sina drömmar och förhoppningar. Han skulle inte strida mot de politiska fienderna utan mot den andemakt som från början varit orsak till alla folkets olyckor, synden (Jer. 2:9, 5 Mos. 27:11ff).
Matteus är den skriftlärde teologen, som grundar sin berättelse omsorgsfullt på skriftord ur Gamla testamentet, som ha tolkar som profetior och här betonar han ”jungfrufödelsen” och ger sitt första skriftbevis genom att citera Jesaja 7:14 ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.”
Att knyta vissheten om Guds löften till ett barns födelse rör vid vår känsla. Det är samma visshet som brusar fram i en mäktig vision i julepisteln, Jesaja 9:2-7 ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given…”
Allt som folkfromheten via profeterna tänkt och känt och utformat i texterna om ”Gudsfreden” i den heliga natten, kommer ur känslan av äkta vördnad inför det obegripliga och stora som hände, när det gudomliga kom in i vår värld. Det viktiga är inte hur utan att Jesus kom! Och det gjorde han. Och han är Immanuel, Gud med oss.
”Gud med oss”. Det innebär en väg till inre frihet – och tillförsikt i kampen för yttre frihet.
Julevangeliet peka på ett värnlöst, hotat, fattigt barn. Det är ingenting som legenden hittat på. Den vanan behöll han under hela sitt korta aktiv liv som förkunnare: att vara kort tid på samma ställe, att äga litet, att låna det han behövde: båt, husrum, åsna, salen i övre våningen. Han gick verkligen s.a.s. ”med lätt bagage genom livet”. Det finns i hans fattigdom en frihet, som kan väcka vår längtan bland bindande ägodelar. Röj och bli fri! Unga människor kan känna det. De gör vi äldre också. Vi kan inte leka fattigdom som en maskeradkostym vi klär oss i, men vi kan öva oss att bruka tingen i inre frihet, utan att bli bundna av dem.
Paulus har i Rom. 8:31-39 kommit med en tänkvärd utläggning av vad Immanuel, Gud med oss, betyder. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”
Ett litet barns ögon och leende kan förmedla en trygghet bortom allt förstånd, fast det är hjälplöst och utlämnat. En sådan trygghet kan vi se och känna vid Jesusbarnets krubba. Att det inte är någon menlös idyll - det är det inte heller fråga om här i Trefaldighetskyrkan i Edelfelts ojämförliga altartavla ”Herdarnas tillbedjan” – att det i stället är fråga om en trygghet som håller även i mycket svåra lägen, det har Paulus bl.a. i ovannämnda text vältaligt berättat om.
Jag låter honom få sista ordet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Amen.
Det är inte mycket vi vet om denne man Josef. Till sitt yrke var han en tekniker. Så kunde vi översätta grekiskans tektoon, varför inte en byggnadsarbetare, en snickare, en timmerman eller en murare. Och det Josef hade lärt sig, det gick förmodligen i arv också till den unge Jesus. Josef var således en yrkesman, visserligen rätt lågt belägen på samhällets sociala stege både vad gäller inflytande och ekonomisk tyngd.
Släkttavlan som inleder Matteusevangeliet och således hela Nya testamentet visar, att Josef är en legitim Davidättling. Alltsedan hemkomsten från exilen på 500-talet f.Kr. var judarna noga med att hålla reda på sin härkomst. Josef var av kungligt släkte, efterkommande till David. Genom att Josef tar Maria till hustru blir hennes barn legitim Davidättling.
Matteus är den borne teologen i detta sammanhang. Det ges inte mycket utrymme att beskriva Josefs känslor, när han upptäcker att hans trolovade är med barn. Kvinnobestyren gick inte som Josef hade tänkt sig. Han hade friat till Maria och paret hade alldeles offentligt förlovat sig. Det var ingen stor skillnad juridiskt sett på den tiden mellan förlovning och giftermål. Enligt syriska och latinska översättningar av evangeliet var Maria redan innan hon födde Jesus Josefs hustru. I och med det formella hemförandet av bruden till brudgummens hem var äktenskapet fullbordat. Trolovningen kunde endast upplösas genom döden eller genom att mannen gav kvinnan ett skiljebrev.
När Josef får vetskap om Marias tillstånd, fattar han inte vad som verkligen skett. Hans skilde sig i det fallet inte från en nutida skeptiker. Om Maria talade om den helige Ande, så kunde han ändå inte tänka annat än att en annan man varit med i bilden, även om han inför sin trolovade behöll alla sina tankar för sig själv. Han blir därför övertygad om att det kan vara rätt, att han tar Maria till sig, när hon i verkligheten hör till en annan.
Josef, berättar Matteus, ”var rättfärdig, ville inte dra vanära över Maria, tänkte då skilja sig från henne i tysthet”. Judarna hade nämligen i Mose lag (5 Mos. 22:23-24) stränga bestämmelser när det gällde otrohet. Både kvinnan och den man som förfört henne skulle stenas. Om Maria var en Arons dotter (prästerlig härkomst), fanns föreskrifter om ännu hårdare straff: att bli bränd.
I verkligheten tillämpades dock denna hårda lag långt ifrån alltid. En domare skulle visa sin rättfärdighet genom att inte handla efter bokstaven utan efter det som var rimligt. Det låter inom parentes sagt som en modern princip. Han skulle ta hänsyn till alla särskilda omständigheter och anpassa domen därefter. Det skulle handla mera om mildhet och barmhärtighet” (Jes. 51:5).
Josef kallas här i texten för ”rättfärdig”, dikaios, laglydig. Luther säger i sina texter att Josef är ”fromm”, på svenska ”from” och den översättningen följer också Mikael Agricola: ”hurskas”. Men Luthers uttryck ”fromm” innebär inte i första hand en religiös egenskap. Enligt honom var Josef trogen, pålitlig, hederlig, duglig, rättsinnig, fast, t.o.m. rask och kvick.
Konflikten låg i detta: å ena sidan visste Josef som laglydig sina rättigheter: den otrogna bruden skulle ha varit tvungen att gå sin väg. Men å andra sidan var Josef en hedersman. I enlighet med åttonde budets anda ville han bespara sin unga brud ytterligare vanära. Inget väsen, inga löpsedlar. Det skulle ha räckt med att han ordnade det hela i stillhet med endast två vittnen närvarande. De hade kunnat bevittna skiljebrevet.
Men hans vånda blir avbruten. ”Men när han hade beslutat sig för det (alltså att skilja sig från Maria) uppenbarade sig en Herrens ängel för honom i en dröm…”
I den nya finska bibelöversättningen från år 1992 heter det litet annorlunda än Bibel 2000: ”Kun Joosef ajatteli tätä…” När Josef tänkte på det här… Biskop Eero Huovinen säger i sin kommentar: ”det fanns ännu hos Josef en avundsvärd, för en man sällsynt (?) egenskap. Enligt Matteus tänkte han. Och den tänkande mannen ser en syn: en Herrens ängel visar sig för honom och anmodar honom att ta Maria till sig.
Matteus nämner i sitt evangelium flera drömmar, där människor fått besked av Gud: stjärntydarna varnades genom en dröm (2:12), Josef likaså (2:13), att han skulle bege sig på flykt med Maria och det nyfödda barnet, och han fick sedan besked om att han kunde återvända (2:19) från Egypten. Det besked som ängeln här i texten ger har en sådan tyngd, att Josef inte längre behöver känna någon ovisshet. När han vaknade ur sin dröm, gjorde han som Herrens ängel hade befallt: han gick med på att själv spela en biroll i dramat, den äkta mannens. Vad allt som har rört sig i hans sinne, det vet vi inte, kanske måste vi säga lyckligtvis. Evangelisterna tillfredsställer många gånger inte intellektuell nyfikenhet. Snarare då för de oss nära undrets verklighet.
Förutom att Josef tar en fars ansvar för barnet, skall han också komma att ge Kristus den börd som profeterna har talat om. Och han får namnet meddelat. Såsom far är det han som skall ge namnet: Jesus, på hebreiska Jeshua, det är en förkortning av Jehoshua, som betyder ”Herren är frälsning”: Han skall frälsa sitt folk från deras synder.
Den Messias som kommer skall ge något helt annat än vad man förväntade sig i sina drömmar och förhoppningar. Han skulle inte strida mot de politiska fienderna utan mot den andemakt som från början varit orsak till alla folkets olyckor, synden (Jer. 2:9, 5 Mos. 27:11ff).
Matteus är den skriftlärde teologen, som grundar sin berättelse omsorgsfullt på skriftord ur Gamla testamentet, som ha tolkar som profetior och här betonar han ”jungfrufödelsen” och ger sitt första skriftbevis genom att citera Jesaja 7:14 ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.”
Att knyta vissheten om Guds löften till ett barns födelse rör vid vår känsla. Det är samma visshet som brusar fram i en mäktig vision i julepisteln, Jesaja 9:2-7 ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given…”
Allt som folkfromheten via profeterna tänkt och känt och utformat i texterna om ”Gudsfreden” i den heliga natten, kommer ur känslan av äkta vördnad inför det obegripliga och stora som hände, när det gudomliga kom in i vår värld. Det viktiga är inte hur utan att Jesus kom! Och det gjorde han. Och han är Immanuel, Gud med oss.
”Gud med oss”. Det innebär en väg till inre frihet – och tillförsikt i kampen för yttre frihet.
Julevangeliet peka på ett värnlöst, hotat, fattigt barn. Det är ingenting som legenden hittat på. Den vanan behöll han under hela sitt korta aktiv liv som förkunnare: att vara kort tid på samma ställe, att äga litet, att låna det han behövde: båt, husrum, åsna, salen i övre våningen. Han gick verkligen s.a.s. ”med lätt bagage genom livet”. Det finns i hans fattigdom en frihet, som kan väcka vår längtan bland bindande ägodelar. Röj och bli fri! Unga människor kan känna det. De gör vi äldre också. Vi kan inte leka fattigdom som en maskeradkostym vi klär oss i, men vi kan öva oss att bruka tingen i inre frihet, utan att bli bundna av dem.
Paulus har i Rom. 8:31-39 kommit med en tänkvärd utläggning av vad Immanuel, Gud med oss, betyder. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”
Ett litet barns ögon och leende kan förmedla en trygghet bortom allt förstånd, fast det är hjälplöst och utlämnat. En sådan trygghet kan vi se och känna vid Jesusbarnets krubba. Att det inte är någon menlös idyll - det är det inte heller fråga om här i Trefaldighetskyrkan i Edelfelts ojämförliga altartavla ”Herdarnas tillbedjan” – att det i stället är fråga om en trygghet som håller även i mycket svåra lägen, det har Paulus bl.a. i ovannämnda text vältaligt berättat om.
Jag låter honom få sista ordet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar