Henry Byskata:
”Låt oss gå in till Betlehem !”
Julotta den 25 december 2008 i Dragnäsbäcks kyrka kl. 7.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 9.30
Luk. 2:1-20
”Låt oss gå in till Betlehem !”
Julotta den 25 december 2008 i Dragnäsbäcks kyrka kl. 7.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 9.30
Luk. 2:1-20
”Låt oss nu gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
När Albert Edelfelt under tiden mellan den 1 december 1893 och den 15 januari 1894 i Helsingfors universitets ritsal målade den altartavla ”Herdarnas tillbedjan”, som finns (här) i koret i Trefaldighetskyrkan i Vasa, utgick han tydligen från herdarnas ord i julevangeliet hos Lukas jag just citerade.
Där ser vi dem (här i Dragnäsbäcks kyrka måste det ske för vår inre ögon): enkla män av folket, representanter för ett i det dåtida Israel föraktat yrke, herdarna på knä eller framhukad med höjd hand till hälsning inför Jesusbarnet i Marias famn. Knäböjande i tillbedjan med knäppta händer eller öppen handflata som i begäran inför födelsens stora under. ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given...” (Jes. 9: 6).
I år den 10 december fick president Martti Ahtisaari Nobels fredspris i Oslo. Minns ni vem som fick samma pris för sju år sedan? Jo, det var en annan fredsmäklare: FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. När han den 10 december 2001 - tillsammans med ordföranden i generalförsamlingen - tog emot det fredspris han och hans organisation, Förenta Nationerna, det året delade, började han sitt Nobel-anförande och tacktal ungefär såhär: ”Idag föds ett litet flickebarn i Afghanistan. Hennes mor kommer att hålla i henne, amma henne, trösta henne och ge henne omvårdnad precis som vilken mor som helst var som helst i världen skulle göra. Det är ju så den mänskliga naturen fungerar, det humana, det mänskliga känner inga indelningar.”
Men Kofi Annan fortsatte: ”Att födas som en flicka i dagens Afghanistan är att starta sitt liv århundraden från det välstånd som en liten del av mänskligheten har uppnått. Det är att leva under förhållanden som många av oss i detta rum skulle anse inhumana.”
Kofi Annan nämnde andra länder som exempel och uppspjälkningen mellan världens rika och fattiga. De fattiga får bära en tung börda och ändå har de samma rätt till mänsklig värdighet, grundläggande friheter, trygghet, mat och undervisning som alla vi andra. Så går gränserna idag inte mellan nationer, utan mellan makt och maktlöshet, fången och fri, privilegierad och förödmjukad. ”Idag kan inga murar skilja humanitära eller mänskliga kriser i en del av världen från nationella säkerhetskriser i en annan.”
I Edelfelts altartavla i vår huvudkyrka möter det mänskligt enkla och vardagliga strålglansen från det himmelska. Konstnären hade att motverka de ogynnsamma ljusförhållandena i koret framme i kyrkan, där tavlan placerades i ett mörkt utrymme mellan två fönster som gav motljus. Han fann på råd och använde kraftigare färger och penseldrag för att framhäva tavlans motiv och budskap. Och det har Edelfelt mästerligt lyckats med ! ”Den bästa altartavla som någon finländsk konstnär någonsin har målat” har omdömena om tavlan blivit. Konstexperter säger, att Edelfelt på ett lyckat sätt kombinerat den välbalanserade bakgrunden i renässansstil med den gotiska stilens stämningsfyllda andakt och harmoni. Endast herdarna är naturalistiskt skildrade. Maria, barnet och änglarna upphöjs däremot till en idealvärld.
Är det inte så också i vår värld och i vårt liv också denna jul? Vi har våra ideal, ofta är de hämtade ur vår kristna tro och ur Bibeln, men vi vet av erfarenhet att vi inte förmår leva upp till dem. Kan vi då finna en dräglig kompromiss mellan idealism och realism? Går det att leva mänskligt och medmänskligt i en omänsklig värld?
Kofi Annan efterlyste i sitt nobeltal att vi vågar låta oss konfronteras med den nya verklighet vår värld efter händelserna 11.9.2001, (och kan vi tillägga: Tsunamin 26.12.2004, det mångåriga fortfarande pågående kriget i Irak m.fl.) har ställts inför. FN och vi alla var och en bör kännetecknas av en ny och fördjupad medvetenhet om varje enskilt människolivs helighet och värdighet oberoende av ras eller religion. Och vi måste börja med den unga afghanska flickan i vetskapen om att i det att ett människoliv räddas räddar vi själva mänskligheten ! Om hon blev vid liv, har hon nu hunnit fylla hela sju år!
Evangelisten Johannes ger ord åt den nästan övernaturliga strålglansen och glorian kring Jesusbarnet i vår altartavla: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:9-11).
Enligt vissa uppgifter hade Edelfelt som modell för Maria i sin altartavla en ung gymnasist Sigrid Charlotta Hyvönen i finska samskolan i Helsingfors. Maria ser där på Jesusbarnet, vars förebild skall ha varit barnet Erik Pipping. Jesusbarnet ser på herdarna, som har sina blickar riktade mot barnet. Josef och stallets djur saknas på tavlan. Inga störande element får finnas med tanke på harmonin?! Också själva stallet är föredömligt tomt och välstädat, som i en finländsk ladugård på julafton? Bakom ryggen på den förmodligen äldsta av herdarna skymtar vi dock ytterligare en gestalt, en rödhårig kvinna, som försiktigt kikar fram över herdens axel! Är det en snyltgäst, någon som egentligen inte skall finnas här i detta sammanhang – denna ”den heligaste natten”?
Men också hon vill vara med i det heligas sammanhang, få se en skymt av det underbara som hänt. Jesusbarnet och herdarna, den råskurna manligheten och den spirande, omges av det moderligt kvinnliga och av det måhända nedvärderade eller undanskuffade kvinnliga.
Men det är som om det lilla barnets ögon uttryckligen vore vända mot herden, som kanske lyfter sin hand till skydd mot ljuset, och mot kvinnan, som skymd vill se mer av ljuset och det nya livets under.
- Det som jag hittills har sagt i min predikan har inte varit en konsthistorisk föreläsning, inte en dogmatisk analys eller ett försök till definition av vad sann humanism är. Allt har sagts i avsikt att pejla in min egen plats - eller din - i sammanhanget. Är den platsen den knäböjande av livet och av hårt arbete fårade seniga och ödmjuka herdens, den mera upprätta vackert sina händer till bön knäppande unga herdens, den ganska åldriga och ett hårt öde genomgångna herdens, som stöder sig på sin stav, kvinnans som hålles skymd i bakgrunden, eller vågar hon inte själv sig fram ? Eller är min eller din plats i skuggan utanför tavlans ram som Josefs och djurens ?
Det sägs, att Edelfelt inte hade velat måla in änglarna alls i sin tavla. Han gjorde det först på beställarnas uppmaning. Vi ser högst uppe under Betlehemsstjärnan tre uppenbarligen flickänglar med banderollen på latin: Gloria in excelsis Deo pax in terra in hominibus bonae voluntatis - ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Så uppstod den för sin tid största altarmålningen i Finland, 5 m från herdarnas knäfall i stallets halm upp till änglalovsången och den lysande stjärnan!
Och det kanske behövdes för att också vi skall kunna stämma in i den lovsången också den här julen. Vi: översättningen av änglarnas lovsång kan också vara: och på jorden fred till människor bland vilka en god vilja råder.
Därför att Gud har blivit en av oss i Jesusbarnet, kan vi bli människor av god vilja, därför att han först har visat oss sin kärlek.
- Låt oss därför som herdarna vända tillbaka och prisa och lova Gud för allt vad han låtit oss höra och se! Kofi Annan sade, att genom att rädda ett enda liv, dendär nyfödda flickan i Afghanistan, kan vi och FN rädda mänskligheten. Gud gjorde det omvända: genom att offra detta nyfödda barn i krubban i Betlehem, kunde han rädda hela mänskligheten!
Vi ber: Himmelske Far, vi tackar dig för att du sände din Son in i världens mörker som vår Frälsare. Han är din klarhets återsken och ditt väsens avbild. Öppna våra hjärtan för honom. Ge oss kraft att leva i ditt ljus och för oss - när vårt liv här på jorden är slut - till det eviga livet. Hör oss för din Sons, vår Frälsares skull.
Amen.
När Albert Edelfelt under tiden mellan den 1 december 1893 och den 15 januari 1894 i Helsingfors universitets ritsal målade den altartavla ”Herdarnas tillbedjan”, som finns (här) i koret i Trefaldighetskyrkan i Vasa, utgick han tydligen från herdarnas ord i julevangeliet hos Lukas jag just citerade.
Där ser vi dem (här i Dragnäsbäcks kyrka måste det ske för vår inre ögon): enkla män av folket, representanter för ett i det dåtida Israel föraktat yrke, herdarna på knä eller framhukad med höjd hand till hälsning inför Jesusbarnet i Marias famn. Knäböjande i tillbedjan med knäppta händer eller öppen handflata som i begäran inför födelsens stora under. ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given...” (Jes. 9: 6).
I år den 10 december fick president Martti Ahtisaari Nobels fredspris i Oslo. Minns ni vem som fick samma pris för sju år sedan? Jo, det var en annan fredsmäklare: FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. När han den 10 december 2001 - tillsammans med ordföranden i generalförsamlingen - tog emot det fredspris han och hans organisation, Förenta Nationerna, det året delade, började han sitt Nobel-anförande och tacktal ungefär såhär: ”Idag föds ett litet flickebarn i Afghanistan. Hennes mor kommer att hålla i henne, amma henne, trösta henne och ge henne omvårdnad precis som vilken mor som helst var som helst i världen skulle göra. Det är ju så den mänskliga naturen fungerar, det humana, det mänskliga känner inga indelningar.”
Men Kofi Annan fortsatte: ”Att födas som en flicka i dagens Afghanistan är att starta sitt liv århundraden från det välstånd som en liten del av mänskligheten har uppnått. Det är att leva under förhållanden som många av oss i detta rum skulle anse inhumana.”
Kofi Annan nämnde andra länder som exempel och uppspjälkningen mellan världens rika och fattiga. De fattiga får bära en tung börda och ändå har de samma rätt till mänsklig värdighet, grundläggande friheter, trygghet, mat och undervisning som alla vi andra. Så går gränserna idag inte mellan nationer, utan mellan makt och maktlöshet, fången och fri, privilegierad och förödmjukad. ”Idag kan inga murar skilja humanitära eller mänskliga kriser i en del av världen från nationella säkerhetskriser i en annan.”
I Edelfelts altartavla i vår huvudkyrka möter det mänskligt enkla och vardagliga strålglansen från det himmelska. Konstnären hade att motverka de ogynnsamma ljusförhållandena i koret framme i kyrkan, där tavlan placerades i ett mörkt utrymme mellan två fönster som gav motljus. Han fann på råd och använde kraftigare färger och penseldrag för att framhäva tavlans motiv och budskap. Och det har Edelfelt mästerligt lyckats med ! ”Den bästa altartavla som någon finländsk konstnär någonsin har målat” har omdömena om tavlan blivit. Konstexperter säger, att Edelfelt på ett lyckat sätt kombinerat den välbalanserade bakgrunden i renässansstil med den gotiska stilens stämningsfyllda andakt och harmoni. Endast herdarna är naturalistiskt skildrade. Maria, barnet och änglarna upphöjs däremot till en idealvärld.
Är det inte så också i vår värld och i vårt liv också denna jul? Vi har våra ideal, ofta är de hämtade ur vår kristna tro och ur Bibeln, men vi vet av erfarenhet att vi inte förmår leva upp till dem. Kan vi då finna en dräglig kompromiss mellan idealism och realism? Går det att leva mänskligt och medmänskligt i en omänsklig värld?
Kofi Annan efterlyste i sitt nobeltal att vi vågar låta oss konfronteras med den nya verklighet vår värld efter händelserna 11.9.2001, (och kan vi tillägga: Tsunamin 26.12.2004, det mångåriga fortfarande pågående kriget i Irak m.fl.) har ställts inför. FN och vi alla var och en bör kännetecknas av en ny och fördjupad medvetenhet om varje enskilt människolivs helighet och värdighet oberoende av ras eller religion. Och vi måste börja med den unga afghanska flickan i vetskapen om att i det att ett människoliv räddas räddar vi själva mänskligheten ! Om hon blev vid liv, har hon nu hunnit fylla hela sju år!
Evangelisten Johannes ger ord åt den nästan övernaturliga strålglansen och glorian kring Jesusbarnet i vår altartavla: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:9-11).
Enligt vissa uppgifter hade Edelfelt som modell för Maria i sin altartavla en ung gymnasist Sigrid Charlotta Hyvönen i finska samskolan i Helsingfors. Maria ser där på Jesusbarnet, vars förebild skall ha varit barnet Erik Pipping. Jesusbarnet ser på herdarna, som har sina blickar riktade mot barnet. Josef och stallets djur saknas på tavlan. Inga störande element får finnas med tanke på harmonin?! Också själva stallet är föredömligt tomt och välstädat, som i en finländsk ladugård på julafton? Bakom ryggen på den förmodligen äldsta av herdarna skymtar vi dock ytterligare en gestalt, en rödhårig kvinna, som försiktigt kikar fram över herdens axel! Är det en snyltgäst, någon som egentligen inte skall finnas här i detta sammanhang – denna ”den heligaste natten”?
Men också hon vill vara med i det heligas sammanhang, få se en skymt av det underbara som hänt. Jesusbarnet och herdarna, den råskurna manligheten och den spirande, omges av det moderligt kvinnliga och av det måhända nedvärderade eller undanskuffade kvinnliga.
Men det är som om det lilla barnets ögon uttryckligen vore vända mot herden, som kanske lyfter sin hand till skydd mot ljuset, och mot kvinnan, som skymd vill se mer av ljuset och det nya livets under.
- Det som jag hittills har sagt i min predikan har inte varit en konsthistorisk föreläsning, inte en dogmatisk analys eller ett försök till definition av vad sann humanism är. Allt har sagts i avsikt att pejla in min egen plats - eller din - i sammanhanget. Är den platsen den knäböjande av livet och av hårt arbete fårade seniga och ödmjuka herdens, den mera upprätta vackert sina händer till bön knäppande unga herdens, den ganska åldriga och ett hårt öde genomgångna herdens, som stöder sig på sin stav, kvinnans som hålles skymd i bakgrunden, eller vågar hon inte själv sig fram ? Eller är min eller din plats i skuggan utanför tavlans ram som Josefs och djurens ?
Det sägs, att Edelfelt inte hade velat måla in änglarna alls i sin tavla. Han gjorde det först på beställarnas uppmaning. Vi ser högst uppe under Betlehemsstjärnan tre uppenbarligen flickänglar med banderollen på latin: Gloria in excelsis Deo pax in terra in hominibus bonae voluntatis - ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Så uppstod den för sin tid största altarmålningen i Finland, 5 m från herdarnas knäfall i stallets halm upp till änglalovsången och den lysande stjärnan!
Och det kanske behövdes för att också vi skall kunna stämma in i den lovsången också den här julen. Vi: översättningen av änglarnas lovsång kan också vara: och på jorden fred till människor bland vilka en god vilja råder.
Därför att Gud har blivit en av oss i Jesusbarnet, kan vi bli människor av god vilja, därför att han först har visat oss sin kärlek.
- Låt oss därför som herdarna vända tillbaka och prisa och lova Gud för allt vad han låtit oss höra och se! Kofi Annan sade, att genom att rädda ett enda liv, dendär nyfödda flickan i Afghanistan, kan vi och FN rädda mänskligheten. Gud gjorde det omvända: genom att offra detta nyfödda barn i krubban i Betlehem, kunde han rädda hela mänskligheten!
Vi ber: Himmelske Far, vi tackar dig för att du sände din Son in i världens mörker som vår Frälsare. Han är din klarhets återsken och ditt väsens avbild. Öppna våra hjärtan för honom. Ge oss kraft att leva i ditt ljus och för oss - när vårt liv här på jorden är slut - till det eviga livet. Hör oss för din Sons, vår Frälsares skull.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar