Karl af Hällström:
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren
Borgå domkyrka 31.12.2008
Klag 3:22-26
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren
Borgå domkyrka 31.12.2008
Klag 3:22-26
Olika brytningstider ger oss orsak att reflektera över det som har varit och det som skall komma. Det kan vara frågan om brytningstider i arbetslivet, då man blir färdig med sina studier, börjar ett nytt jobb eller mister sitt förra. Det kan vara brytningstider i familjelivet, då man gifter sig, får barn, skiljer sig eller blir änkling eller änka. Det kan vara brytningstider i det egna livet, då man föds, insjuknar, tillfrisknar eller avlider. I det sistnämnda fallet är det väl inte man själv som står för reflektionerna, men i alla fall.
Just nu har vi en regelbundet återkommande brytningstid. Jag syftar inte på det ekonomiska läget, även om kriser på det området också tycks komma med deprimerande regelbundenhet. Nej, jag syftar helt enkelt på nyåret, då ett år i våra kalendrar övergår till ett annat. Detta är förstås en helt mänsklig inrättning. Årets längd har Gud inrättat i skapelsen, då han har sett till att det tar just 365 och en fjärdedels gång så länge för jorden att snurra ett varv runt solen som det tar för den att snurra ett varv runt sin egen axel. Men jordens kretslopp har ju ingen början och ingen slutpunkt, så när vi väljer att börja ett nytt år är helt en fråga om överenskommelse. Att det skall ske just vid ingången av januari månad är ett västerländskt påfund som infördes för ett antal sekler sedan, men andra system är både möjliga och i bruk.
Men vi som lever här och nu firar alltså nyår just nu; vi anser att det nya året börjar inkommande midnatt. Och må det vara så. Det ger oss orsak till nyårsreflektioner just nu.
När vi ser tillbaka på det gångna året gör vi det ofta med blandade känslor. Det gör i alla fall jag. Det finns en del sådant som jag är nöjd med av det som skedde under året, men det finns också en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Inga stora katastrofer, kanske, men inga enorma succéer heller. Allt var väl ganska vanligt.
Men hör ni, nästa år – då ska ni få se!
Eller så inte, förstås.
De slutsatser som vi drar av vårt årsbokslut formulerar vi ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrar det avsnitt från Klag (3:22-26) som är dagens första läsning. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.
Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Just nu har vi en regelbundet återkommande brytningstid. Jag syftar inte på det ekonomiska läget, även om kriser på det området också tycks komma med deprimerande regelbundenhet. Nej, jag syftar helt enkelt på nyåret, då ett år i våra kalendrar övergår till ett annat. Detta är förstås en helt mänsklig inrättning. Årets längd har Gud inrättat i skapelsen, då han har sett till att det tar just 365 och en fjärdedels gång så länge för jorden att snurra ett varv runt solen som det tar för den att snurra ett varv runt sin egen axel. Men jordens kretslopp har ju ingen början och ingen slutpunkt, så när vi väljer att börja ett nytt år är helt en fråga om överenskommelse. Att det skall ske just vid ingången av januari månad är ett västerländskt påfund som infördes för ett antal sekler sedan, men andra system är både möjliga och i bruk.
Men vi som lever här och nu firar alltså nyår just nu; vi anser att det nya året börjar inkommande midnatt. Och må det vara så. Det ger oss orsak till nyårsreflektioner just nu.
När vi ser tillbaka på det gångna året gör vi det ofta med blandade känslor. Det gör i alla fall jag. Det finns en del sådant som jag är nöjd med av det som skedde under året, men det finns också en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Inga stora katastrofer, kanske, men inga enorma succéer heller. Allt var väl ganska vanligt.
Men hör ni, nästa år – då ska ni få se!
Eller så inte, förstås.
De slutsatser som vi drar av vårt årsbokslut formulerar vi ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrar det avsnitt från Klag (3:22-26) som är dagens första läsning. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.
Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar