Predikan: Andra söndagen i advent

Henry Byskata:
”Din konung kommer i härlighet”
Högmässa i Sundom kyrka (Vasa) 7 december 2008
Luk. 17:20-24

Idag på andra söndagen i advent handlar det hela om ”Riket som kommer”. Vad är det för en framtid vi som kristna väntar?
Fariséerna kom till Jesus, berättar vår text, med en hjärtefråga för alla fromma judar: ”När kommer Messias ?”
Jesus svarar på frågan, att Riket inte kommer på sådant sätt att vi kan se det med ögonen. Det grekiska ordet paratheresis kan tolkas på flera sätt. I klassisk grekiska används det om astrologiska beräkningar. Sådana tolkningar tog fariséerna avstånd ifrån liksom från budskap som förmedlats via medier (5 Mos. 18:10-13). Men trots förbuden fanns också hos judarna sådan spekulation. Sådana företeelser dyker också upp på nytt i vår tid. Vi måste ta avstånd från dem. Ingen vet, när slutet kommer.
Men däremot tänkte Jesu samtid, att Messias skulle komma öppet och tydligt visa sin härlighet. Man visste också, att olika tecken, även katastrofer, skulle föregå hans ankomst. Men det finns också hos senare rabbiner utläggningar, som anknyter till ett ställe i 1 Kung. 19:12. Messias kommer inte med larm och vapenbrak utan i tystnaden. Jesus talar också själv om tecknen, som skall gå före och han kallar dem ”början till födslovärkarna” (Mark. 13:8).

Jesus hänvisar till att Guds rike är ”inom er”. En annan möjlig översättning är den som finns i en not till 1917 års bibel: ”Guds rike är mitt ibland er”. Bo Giertz har också så i sin översättning.
”Mitt ibland er” betyder, att Guds rike står där förkroppsligat i Jesus själv. Men även tolkningen ”inom er” har samband med Jesu person. Kyrkofadern Ambrosius anknyter till det ställe i Lukasevangeliet (11:19), där Jesus driver ut demonerna med Guds finger eller Anden. Det betyder att där Anden finns, där finns Guds rike. Vårt ställe här i texten betyder alltså, att den människa som tagit emot Anden har Guds rike inom sig. För kyrkofäderna innebar en sådan tolkning inte att Guds rike är något enbart invärtes. Tvärtom. När Guds Ande styr människan påverkas både känsla, förstånd och vilja och därmed alla människans gärningar.
Sammanfattningsvis är det alltså fråga om att känna igen Jesus som Guds rikes kung och att tro på honom.

Jesus ger här i texten en särskild förmaning till sina lärjungar. De skulle en gång komma att längta efter Människosonens dagar. Jesus vet, att hans återkomst skall dröja och att själva dröjsmålet blir en prövning. När Herren kommer, blir det inte på någon bestämd plats, dit alla måste söka sig (sådana saker förkunnas stundom även i vår tid, t.ex. att det skall vara frågan om Jerusalem i Israel). Nej, det skall märkas överallt, liksom blixten lyser upp hela himlen från den ena synranden till den andra. Jesus använder en drastisk bild: om man ser hur gamarna skockas, så vet man vad som finns på marken.

Egentligen kunde vi sammanfatta hela texten och predikan idag med konstaterandet: Vi väntar samme Jesus som redan är hos oss. När han talar om ”Människosonens dagar”, så är det sig själv han talar om. Det som skall möta till sist, både världen vid dess slut och mig i min död, är inte något annat eller mer eller farligare än den Jesus vi lärt känna!

Ylva Eggehorn har skrivit en dikt, ”Att släppa”, som finns i diktsamlingen ”Skall vi dela”, 1970. Den handlar om den kommande tidsåldern, vår kristna framtidsvision av människosonens dagar, skjuten in i vårt vanliga liv:

Kasta loss, vägra att vara fånge längre!
Dom lurar dig att det är din bestämning
att slava under de som ockuperat
vår jord, främmande makter utan nåd.
Och acceptera inte heller de som
kan lova bleka fjärran himmelriken
men vacklar till med blicken när du frågar
om dagens nöd och nattens svarta plåga.
Dom lurar dig ! Det liv de kallar ”evigt”
är någonting de själva knappast tror på
- och allraminst har upplevt, för det är en
ny dimension av livet - det är livet.
De tror att allting börjar efter döden -
och glömmer bort sin Herre, Jesus Kristus,
som lovade oss glädje och full frihet
inte i en fjärran framtid utan nu.
Ja, det har redan börjat: och de skrumpna,
de inåt döda, de kan inte fatta,
att något är på tok med deras levnad -
för deras död har börjat redan nu.
Visst fattas det en del: men att Guds rike
är redan här som tålmodiga grässtrån
i trottoarens sprickor, det är säkert
- Guds rike, en struktur med kärlek i.
Så lever det ibland oss, senapskornet
till en ny jord, en skatt nedgrävd i åkern.

Jag tror det är flera av er som har läst eller hört talas om Fynns bok Herr Gud, det är Anna, översatt från engelska av Fhilippa Wiking. Den kom ut år 1974 och handlar om den 19-årige Fynns möten i slutet av andra världskriget i sydöstra Londons hamnkvarter med en smutsig, blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, Anna, då sex år. Han tog henne med hem till sin irländska mamma. Boken bygger på en sann historia. Vid sex års ålder var Anna teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år dog hon i sviterna efter en fruktansvärd olycka. Hon dog med ett leende över sitt vackra ansikte medan hon sade: ”Jag ger mej den på att Herr Gud släpper in mej i himlen för det här.”
Annas huvudsakliga sysselsättning i livet hade nämligen varit att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud - som hon kallade honom. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Det hela handlade om ”mitt i mej”, alltså textens ”Guds rike är inom er”.
Jag skall citera bokens avslutning, ett något längre avsnitt:

Fynn hade förtvivlad två dagar efter Annas begravning hittat hennes fröpåse och strött ut fröna på den nyuppgrävda jorden på hennes grav. ”Om jag bara hade varit i närheten, om jag bara hade vetat vad hon höll på med, om jag bara - om jag bara...” Han protesterade mot Gud, som ju kunde ha räddat Anna, men inte gjorde det; han bara lät detta meningslösa hända.
Fem år senare började Fynn äntligen se en mening, bitar började passa ihop. Något höll på att hända och det fick honom att gråta, för första gången på mycket länge. Annas liv klipptes inte av i förtid; tvärtom. Det var fyllt, det var fullbordat.
Följande dag styrde Fynn stegen till kyrkogården och fann efter ett långt sökande äntligen Annas grav, som täcktes av en röd matta av vallmo. I bakgrunden stod lupiner på vakt.
”Ett par träd viskade med varandra och en familj små möss kilade fram och tillbaka i det vildvuxna gräset. Anna var sannerligen hemma. Hon behövde ingen minnessten. Bättre än dethär kunde hon inte ens få med en skviljon ton marmor. Jag stannade en stund och sa ajö till henne för första gången på fem år.
På vägen tillbaka till huvudingången gick jag förbi otaliga små marmorkeruber, änglar och pärleportar. Jag stannade framför den fyra meter höga ängeln som fortfarande försökte lägga ner sin marmorbukett efter alla dessa år.
- Hej, kompis, sa jag och viftade åt ängeln, det där klarar du aldrig.
Jag ställde mig på järngrinden och svängde och ropade tillbaka in mot kyrkogården:
- Svaret är ”mitt i mej”.
Jag kände en ilning längs ryggraden och tyckte att jag hörde hennes röst säga:
- Vad är det svar på, Fynn ?
- Det är lätt. Frågan är ”var är Anna ?”
Jag hade hittat henne igen - mitt i mej.
Jag visste att någonstans skrattade Anna och Herr Gud.”

Amen.

P.S. NÄR JAG SKA DÖ av ANNA:
När jag ska dö ska jag göra det själv. Ingen ska göra det åt mej.
När jag är redo ska jag säga: ”Ställ mej opp, Fynn,”
och jag ska se mej om och skratta glatt.
Om jag faller omkull är jag död.