Predikan: Julaftonen

Henry Byskata:
I denna natt blir världen ny...
Julbön i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa) 24 december 2007 kl. 17.00

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Joh.1:4-5

Nu är det äntligen julafton. All brådska är nu över, alla förberedelser för julen är klara, och hann de inte bli klara, så får det duga ändå! Nu är vi här och får tillsammans för en stund stilla oss inför julens texter och psalmer och sånger.

Catharina Östman skrev för några dagar sedan i sin kolumn i Vasabladet:
"Mörkret ruvar över Finland. Om tre dagar har vi vintersolstånd, men fram till dess hinner mörkret ännu djupna och förlängas litet grann. I dag (19.12.) är det i Vasa fyra timmar och fyrtioen minuter mellan solens uppgång och nedgång. I Kaskö är ljuset fem timmar långt och i Karleby bara fyra timmar och nitton minuter. Mellan nitton och tjugo timmar av dygnet är det alltså mörkt i Österbotten just nu. Det kommer ingen av oss undan." Den goda Catharina kunde ha tillagt, att i Utsjoki är det kaamos nu fram till långt in i januari: solen går inte alls upp där! Hon tillägger dock: "Och när inte heller snön har velat komma på allvar, känns det ännu mörkare." Sant!

Så mycket bättre då, att i kväll på julafton får vi i evangeliet hos Johannes speciellt men också givetvis i det klassiska julevangeliet hos Lukas i andra kapitlet höra om att Ljuset nu skulle komma i världen. Messias, som profeterna Jesaja, Jeremia och Mika bl.a. hade utlovat, skulle nu födas i världen. "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Det låter ju som ord uttalade direkt till oss var och en här och nu, direkt in i vårt hjärta! "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste" (Jes. 9:2, 6).
Catharina Östman fortsätter sin kolumn med att tala respektfullt med hänsyn till dem som lider av som hon kallar det "vinterdepression" och lyfter fram mörkret som en "symbolisk dimension i livet, just som något som balanserar ljuset och som behövs för att ljuset skall finnas och bli tydligt. Mörker är inte bara brist på ljus; det står också i ett förhållande till ljuset." Hon menar att mörker och ljus går in i varandra. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi kommer ihåg det kinesiska ordstävet att "det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret."
Östman rör sig på jungianskt, psykologiskt plan och talar om "skuggan" som finns inom varje människa. "Vi har till exempel inte tillgång till hela vår personlighet om vi bara koncentrerar oss på de sidor av oss som kan känna hopp, glädje och lycka men bortser från vår sorg, förtvivlan och vrede." Det känns som ett riktigt påstående.
Och hon tillägger: "Ju mer vi bara försöker leva i ljuset, desto mer mörker ruvar inom oss. Att på ett symboliskt plan leva hela livet med sommar, sol och värme vore därför ett väldigt stympat liv, liksom också att leva i en evig midvinter. Men att leva i midvintern en begränsad tid av året, det ger en spännvidd åt balansen mellan ljus och mörker i livet. Vad händer (frågar hon) om vi riktigt kurar ihop oss i mörkret och lyssnar till det? På vilket sätt kan mörkret tala? Kan det hjälpa en del av vår skugga att bli synlig och på det viset omformas som en tilläggsenergi?"

Vill vi tala teologiskt i klartext om detta med ljus och mörker, tror jag vi behöver nämna ord som tillkortakommanden, synd och skuld, tvivel och själviskhet, illvilja, vrede och hat, ord för mörkret inom oss och mörkret i vår värld ekonomiskt och politiskt sett - och givetvis om ljuset i stället som kärlek, förlåtelse, rättfärdighet, barmhärtighet, tro och salighet.
Teologiska ord, som inte alltid bär långt, om de inte ställs i relation till det liv vi dagligen lever. Och det försöket gjorde Catharina i sin modiga kolumn. Att i den kyrkliga frassättningen finna ord som bär, som låter oss få en aha-upplevelse, inspireras av ny insikt...

Nu till julen vill vi visa varandra omsorg och omtanke, glädje, överraskning och gemenskap. Vill vi hinna med så mycket som det dagliga stressandet i arbetsliv, skola och studier inte kan åstadkomma av lugn och inre balans, äkta känsla och stämning. Vi sätter vårt hopp till julen i det avseendet - och dyrkar till midsommar ljuset och naturens underbara skönhet.

Linda Lawast-Slotte talar i sin kolumn i Vasabladet ett par dagar innan Catharina Östman om "barmhärtighet". "Pengar är inte oviktiga", säger hon, "men kärlek och medmänsklighet kan inte köpas." "Barmhärtighet förutsätter ömsesidighet, det vill säga ett förhållande till en annan människa, just det som den gyllene regeln lyfter fram. Ofta har den tolkats så att vi skall göra sådant mot andra som vi anser vara bra för oss själva. Men är det tillräckligt? Regeln vill lära oss något mer, den vill snarare lyfta fram den andre, huvudfrågan är vad skulle vi önska att den andre gjorde för oss om vi befann oss i hans situation? Det är alltid i gemenskap med andra som vi upplever lycka, glädje, framgång, men också svårigheter och lidande. Empati betyder ju att gå in i den andres livssituation och kunna tolka den. Det här är inte så populärt i den individualistiska och egoistiska tid vi lever", säger Lawast-Slotte. Och hon frågar: "Ser vi över huvud taget den andre?"
Och hon avslutar sin kolumn: "Julen är barmhärtighetens högtid, den vill påminna oss om godhet, och hjälpa oss till ömsesidig omtänksamhet. Julen hjälper oss att upptäcka medmänniskan, att sprida värme, och låta oss förvandlas. Kylan omkring oss smälter, mörkret fylls av ljus. Egoismen och känslokylan kan inte betalas bort med pengar, den kan bara älskas bort lika äkta, öppet och oskyldigt som det lilla barnet visar oss tilltro och kärlek. - Det är väl därför som julens centrum koncentreras i ett barn."

Ni har kanske noterat att den kända svenska sångerskan Carola Häggkvist i höst utkommit med sin fjärde julskiva, Jul i Betlehem 2, med titeln "I denna natt blir världen ny". Det är titelsången på hennes cd-skiva. Kanske någon eller några av er var med vid någon av hennes två konserter tidigare i höst i Pedersöre kyrka?
Skivan är inspelad på plats i Betlehem med instrument, som för tankarna just till musik- och sångkulturen i Mellanöstern. Jag vill gärna som en julmeditation citera texten till denna sång - det är ju inte av copyrighttekniska skäl tillåtet att spela upp skivan och den sången för oss här nu vid julbönen. Melodin till sången är ett samarbete mellan Carola, Stefan Almkvist och Leo Thyrén, men texten är i sin helhet skriven av norrmannen Erik Hillestad.
Carola säger på skivomslaget: "Inspirerad av situationen i Betlehem har vi skapat en sång som är tillägnad denna skiva. Det var omöjligt för oss att vistas i Betlehem utan att samtidigt förhålla oss till en befolkning som dagligen drabbas av muren som rests mellan den israeliska och den palestinska befolkningen. Julens evangelium är ett budskap som inte vet av några gränser."

I denna natt blir världen ny

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske
murar som byggs runt en stad och ett land
dörrar som stängs när en värld står i brand
hjärtan som hårdnar där hoppet försvann
de hindrar ej mänskor att se:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig.

Barnet vi firar är blod av vårt blod
stallet är frihetens ödmjuka bo
stunden är helig och sången är god
den klingar av kärlek och tro.
Paradis doftar av jord nu i natt
jorden tar himlen i famn likt en skatt
stjärnorna blinkar till änglarnas skratt
från stenar skall lovsången gro:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig
i natt skall markens herdar le
sen böjer sig de vise tre
i Betlehem skall alla se
att himlen öppnar sig.

Från berg till berg
sprids sången i natt
från by till by
skall världen bli ny
dörrar sprängs upp
och murar rivs ner
när Kristus, vår vän
föds i var och en.

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske.

Predikan: Julaftonen

Ben Thilman:
Bjud in Jesus till festen
Julbön i Alberga kyrka (Esbo)
24.12.2007

Julens evangelium är något som många av er har hört förut. Jag kunde julevangeliet utantill när jag var yngre. Det var den gamla översättningen. En helt annan sak är sedan att jag inte funderade så mycket på vad som riktigt berättades i julevangeliet. Ni har alla säkert också sett en julkrubba. Vad hör dit? Josef och Maria och Jesus barnet förstås, men också en samling djur och kanske också tre vise män. Och så stjärnan förstås, den som ledde de vise männen till rätt plats.
Hur kom det sig att vi överhuvudtaget sätter fram en krubba till julen? Vad var det som riktigt hände den första julen? Det har vi anledning att fundera på varje jul.
Den heliga familjen var långt borta hemifrån. De övernattade på ett främmande ställe, bland främmande människor. De hade inte annat sällskap än djur, till att börja med. De blev inte välkomnade bland människor. Det fanns inte rum för dem. Därför minns vi speciellt dem, under julen, som är långt hemifrån och som är ensamma. Julen är en tid av gemenskap. En tid då man inte skall behöva vara ensam om man inte vill.
Till julen hör också stjärnan. Den ledde alltså de tre vise männen till Jesus. Stjärnan berättar för oss att julens händelse inte är något som bara hände där i stallet i Betlehem. Julen har en världsvid betydelse, en kosmisk betydelse. Jesu födelse förebådades Det var andra än de som såg Marias mage växa och kände barnet sparka, som visste att det var en baby på kommande. Det sågs tecken på himlen, som berättade att en baby fötts, men inte vilken baby som helst, utan Jesus, Messias Guds son. När vi fira Jesu födelsedagsfest, så gör vi det i Jesu sällskap. Vi bjuder in Jesus till vår fest. Det är klart. Inte kan vi fira födelsedag utan att bjuda jubilaren. När vi gör det, så blir julen också en fest då vi bryr oss om dem som inte har någon som bryr sig.
Behöver julen ha ett budskap? Den frågan har vi hört ställas inför denna jul. Kan man eller får man tala om Jesus när man firar julfest? Kan man inte bara fira? Jo klart man bara kan fira. Man kan fira vad som helst och säkert är också att det finns så mycket olycka och elände i vår värld att vi skall ta vara på varje tillfälle att fira. Man kan säkert också fira utan orsak. Det är inget fel med det. Men om vi inte talar om Jesus när vi firar jul, är det jul då? Julen är Jesu födelsedagsfest. Jag hör inte till dem som brukar fira födelsedagar hemskt mycket, men om någon skulle hitta på att fira min födelsedag och inte bjuda mig, så skulle det nog vara ganska förvånande. Man kan fråga sig vad de då firar riktigt.
Låt oss fira jul och bjuda julens gäst till våra hem och till våra hjärtan och så skapa fred och gemenskap och glädje.
Amen

En krögare i Betlehem berättar

Kaj Andersson:
Andakt i julhälsningen "En välsignad juletid",
Julen 2007 i Borgå svenska domkyrkoförsamling

- Jag minns mycket väl det unga paret som kom från Nasaret. Under mina år som krögare här i Betlehem har jag aldrig haft så många kunder. Mitt i trängseln kom en man och en kvinna, han frågade om jag ännu hade rum åt tre. Jag förstod att han inte menade två mänskor och en åsna. Hur i all världen hade de klarat sig ända hit? Hon flämtade ju redan hårt av barnets tyngd och värkarna.
- Jag hjälpte dem så gott jag kunde, utbölingar var de alldeles som jag. Jag glömde förresten berätta att jag heter Markus och kommer från Antiokia. Efter att barnet föddes fick de bo lugnt där i stallet, tillsammans med husdjuren, men bara några veckor.
- En natt hördes skrik från många håll. Jag blev rädd när jag såg beväpnade män från Edoms bergstrakt. Kung Herodes hade skickat sina grymma legoknektar på oss! De gick hårt åt små barn. Då gick jag genast till stallet för att varna, men familjen var redan beredd. De skulle fly till Egypten med sin åsna. Jag gav dem rådet att gå mot sydväst genom öknen. På den stora Strandvägen skulle knektarna snart hinna upp dem.
- En timme senare kom knektarna hit till krogen och krävde vatten åt sina hästar. Hästar kan jag sköta bättre än många andra, jag gav så mycket vatten att de blev långsamma. Nu får jag nog hålla mig undan en tid. Det kan ju hända att knektarna kommer efter mig när de hinner tillbaka från Egyptens gräns.
- Hoppas den där familjen har klarat sig över gränsen och får hjälp av någon som förstår deras språk. Egyptens gränsvakter är hårda i nyporna, de talar ett främmande språk och kan kräva stora mutor. Men säkert förstår sig vakterna åtminstone på de rika gåvorna. Det var ju guld, rökelse och myrra familjen fick av några gäster här i min krog.

Snart är julen här, Jesu födelsedag. Hoppas alla läsare får fira en fridfull juletid på en gästvänlig plats!

Predikan: 3 söndagen i advent

Henry Byskata:
Bered väg för konungen
Högmässa 16 december 2007 i Sundom kyrka kl. 10.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Jes. 51:3-5

3. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens lustgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda.
4. Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på ! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt
5. nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt.

"Varje människas ansikte uppenbarar det mänskliga, djupast lidande eller heligt levande, eller båda: det finns ingen blick, ingen fåra, ingen munnens rörelse utan förbindelse med födelsen, lyckan, smärtan, och dödens skugga. Det nyfödda barnet, den gamla i sin säng, den ensamma på sitt hotellrum, den uppblåsta talaren som stryker svetten ur pannan, den älskande, den hatfulla: alla slungas de ut ur samma födelses centrum, skrikande eller stumma, byggande eller raserande sina egna öden. Du samlar den sista kraft du har för att vidröra en älskad hand. Du samlar den sista kraft du har för att slå upp ett sår i den du hatar, inom dig. Vi går genom oss själva som vore vi på flykt, anklagade för något vi inte känner till; vi stannar upp och ser skönheten omkring oss, mänsklig godhet och vishet, mänsklig godhet och vishet krossad, vi fylls av lycka som fördunklas och förflyktigas; den mörka natten omger oss, och vi försöker tända ett ljus för att finna ett motvärn. Vad driver oss oseende genom livet ? Vad hindrar oss att stanna, betrakta vinterhimlens kalla stjärnor, söka oss till människors värme, berikas och berika ?"

Jag har här citerat tankar av författaren Bo Carpelan i hans Finlandia-prisbelönade roman "Urwind" från år 1993. År 2005 blev Carpelan den första författaren att för andra gången motta Finlandia-priset, nu med romanen "Berg". Carpelans romaner är språkliga äventyr av stor intensitet och lyskraft. Jag läste "Berg" ganska snart efter att den utkommit. Stina Riska på Svenska bokhandeln/Gros bokhandel sade att hon läst den två gånger. Första gången bara igenom och andra gången enbart för att njuta av det underbara språket. Jag gjorde sedan detsamma på hennes uppmaning. För språkets skull.
Hos Carpelan tycks gränsen mellan dröm och verklighet bli upphävd. Det vardagliga bär fantasins och fantasin det vardagligas drag. Bo Carpelan kämpar helt enkelt med frågan vad det är att vara människa, vi kunde också kalla det livets mening.

Tredje söndagen i advent hade tidigare rubriken "Herrens vägröjare" och då avsågs Johannes döparen. Nu är rubriken: "Bered väg för konungen". Profeterna före Johannes och den siste i raden av dem, Johannes döparen, hade profeterat och förkunnat, att Messias skulle komma. Jag har valt en av de gamla profettexterna, Jes. 51:3-5, till vår predikotext för idag: [texten läses]
Här finns i profeten Jesajas ord från Herren en liknande skildring av människolivet som i Carpelans "Urwind": spänningen mellan hat och kärlek, smärta och lycka, krossade förväntningar och framtidstro, djupt lidande och heligt liv. Vilka möjligheter erbjuds inte vi människor - och vad allt har vi inte ställt till med ?
Jesaja-texten talar till människor som är landsförvisade, deporterade. På dagens språk kallar vi dem för flyktingar, invandrare. Herren skall förbarma sig över dem och deras hem som de har varit tvungna att lämna i ruiner. Öknen skall bli lik ett Eden och ödemarken skall bli liken Herrens lustgård. Det är alltså fråga om ord, som är fyllda av hopp !

I romanen Berg minns Carpelan som berättelsens Mattias Bergmark händelser och stämningar från den heta krigssommaren 1944, när han femtiofem år senare, alltså 1999, återvänder till den gamla släktgården Berg. Genom Åke Lindmans film Tali-Ihantala 1944, som nu till självständighetsdagen visats på biografen Adams här i Vasa, påminns vi också om detta för Finlands självständighet så betydelsefulla år.
Romanen slutar med att Mattias återvänder till nuet och Helsingfors, det havsomflutna.

"Jag är på väg hem. Jag har talat med Nan, jag närmar mig min stad, den är vindsvept och havsomfluten och har ett rum för varje dröm, en lya, ett skydd, en fast punkt, ett bord, en stol, ett block, en penna, en säng, och genom fönstret trädet. Har det redan tagit färg av hösten ? Av mitt kommande liv: mognad, tvekan, osäkerhet, mörker, förnyade försök, allt i en stor mångfald av känslor och bilder som bygger nya rum för framtiden ?
Är jag hemma ? Nyss såg jag Berg. Jag ser hur det rivs, hur bjälkar dånande faller i tystnaden.
De dödas röster är vit rök i vinden. Nya rum reser sig, i varaktig sten. Jag tvekar, jag väntar, själv ett rum, en främmande stad. Jag tvekar, i rädsla, ser mig omkring. Jag går till dörren, jag står i trappan, den tunga trappan, tar mig upp till hennes dörr. Så mörkt det är ! Hon öppnar, bländad står jag i ett utströmmande ljus."

Så slutar Carpelans prisbelönta roman.

"Så säger Herren !" Det är ord som profeterna i Gamla testamentet på nytt och på nytt upprepar. Det de säger, har de inte själva hittat på. De har fått det av Herren. Hur har exegeterna frågat sig i alla tider. Orden måste ut snabbt, annars bränner de som en het potatis i munnen. Oftast handlar det profetiska budskapet om rätt och rättfärdighet. Det är ingalunda fråga om allmänna teologiska principer. Rättfärdigheten från Gud är verksam i historien, alldeles som tyngdlagen i naturen. De statsmakter som trotsar denna historielag, de är inte endast gudlösa eller barbariska, utan de arbetar helt enkelt på sin egen undergång. Rättfärdigheten hör till de kosmiska makter som består, när generationer och stormakter avlöser varandra som myggsvärmar: "Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor", heter det i sjätte versen, Jes. 51.
Vi kommer aldrig ifrån de svåra frågorna om rätten på jorden, "ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord" heter det redan i Jes. 2:3. Om nu den kristna kyrkan övertar löftena till Sion, då övertar hon/vi också rättfärdighetens sak här på jorden ! Löftena är ljuvliga att lyssna till: "Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda."
I bästa fall blir det här verklighet också denna advent och jul med livligt deltagande i tillfällen som "De vackraste julsångerna", julböner och julottor. 9 och 15 december har sångerna sjungits i Sundom kyrka och i Trefaldighetskyrkan med rikligt deltagande. I kväll kl.18 finns ännu möjlighet att i Dragnäsbäcks kyrka sjunga "De vackraste julsångerna".
Den verkliga livsfrågan för den kristna kyrkan är ändå inte hur hon skall klara sig ekonomiskt eller hur välbesökta församlingens tillfällen kommer att vara. Livsfrågan blir i enlighet med det som förs fram här hos Jesaja hur det skall gå för de rättslösa på vår jord. Evangeliet är aldrig likgiltigt för hur människorna har det på jorden. "När Jesus såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var misshandlade och övergivna som får som inte har någon herde", står det i evangelierna. Skall kyrkan/vi kunna vara efterföljare till vår Herre, då bör hon/vi vara en genomgångsort för hans barmhärtighet. Var och en som kommer i hennes/vår väg, blir då oerhört viktig ! Så länge en enda förtryckt och misshandlad människa finns på jorden, så länge går det inte bra för kyrkan, trots att hon måhända vill vara populär och vinna gehör för sig själv. Evangeliet är här omutligt !
Handlar denhär predikan nu för mycket om kyrka, myndigheter och rättfärdighetspolitik ? Gäller det inte att föra orättfärdiga och orättmätiga människor till rätta, så att de kan ta emot syndernas förlåtelse och personlig gudsgemenskap ? Förvisso. Också det. Det finns en individuell dimension här hos Jesaja: "Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren", Jes. 51:1. Varken stormakter, politiska opinioner eller kyrkliga makter - inte ens djävulen själv - har makt att skilja en enda betryckt människa från Guds barmhärtighet, när hon söker honom ! Men nu har inte Guds barmhärtighet stannat bland lagar och principer och dogmer. Den har kommit hit till oss, som konungen vi inte så lätt känner igen. Om detta handlar adventstidens allvarsamma budskap - med en djup underton av glädje. Guds barmhärtighet blev människa i vår Broder: Kristus. Han gjorde de dömdas sak till sin, också de med rätta dömdas. Det att Gud förbarmar sig och ömkar sig över oss, gör inte halt vid gränserna - varken vid landsgränser eller vid gränser vi sätter upp för lag, rätt och ordning. Barmhärtigheten går omkring i folkskarorna, i flykting- och invandrarskarorna, och söker det och de förlorade.
Det hela stannar inte i en andlig sfär. Guds barmhärtighet och nåd omfattar den personliga situationen i dess helhet, det yttre och det inre ! Deportation och fångenskap är inte liknelser om synden. Också som kroppsliga och sociala, politiska fakta hör de till det främlingskap och flyktingskap, där Kristus hälsar oss från det hem som skall bli vårt rätta hem en gång - och han predikar frihet för de fångna.

"Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt." Här har vi det klara adventsbudskapet: håll ut, vänta, hoppas - det finns en utväg, det finns en lösning, det finns en framtid !
Profetian säger, att en ny maktfördelning i världen förr eller senare kommer. Rättfärdighetens kvarnar må kanske mala långsamt, men Guds förbarmande dröjer inte.
"Det är en ros utsprungen av Isais rot och stam, av fäderna besjungen, den står i tiden fram, en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Om denna ros allena ljöd förr Jesajas ord, att född av jungfrun rena han frälsa skall vår jord. Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde som oss profeten sagt."

Bo Carpelan skall få sista ordet i "Urwind":

"Och efter ett ögonblick, som när man kommer över ett vägkrön, fylldes jag av någonting. Av vad ? Av en slags nåd ? Jag har så grubblat på ordet nåd. 'Ingen tar ditt ord till sig om han ej får din nåd', står det visst i en gammal psalm jag kommer ihåg från barndomen. 'Nåde', stavades det då. Nåd, det kan utspädas till välsignelse och barmhärtighet, men jag ser det strängare, så som ett ansikte blir strängare när det åldras. Och strängast i döden. 'Om än höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig.' Kallelse och pånyttfödelse, inte heller de säger mig som ord vad ordet nåd säger mig. Och allt detta världsliga, att leva på nåder, synda på nåden, alla dessa ynnestbevis, nej. Syndernas förlåtelse ? Nådevedermälen ? Nej. Kanske då närmast barmhärtighet, trots allt.
Men där finns i ordet nåd en blixtlik kraft, ett ljusgenomdränkt ögonblick, en vision som fyller dig och stannar hos dig även när du skenbart glömt den."

Amen.

Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Första advent

Karin Långström Vinge:
Bära och bli buren
Predikan 2.12.2007

Det var en figur den här dagen som fick uppdraget att bära. Hon blev kallad och hämtad för att utföra det här uppdraget, och hon accepterade. Kanske inte utan protester, det låg kanske i hennes natur att möta utmaningar med en viss skepsis, men envis var hon och det blev ändå som Herren sagt.
Det var inte vem som helst hon skulle bära. En människa som behövde hjälp att ta sig fram, men så mycket mer än så, egentligen.
Det var ett budskap från Gud som hon skulle bära. Att Gud inte alls är långt borta. Att Gud låtit sitt eget barn födas i den här världen. För visst är det barnen som är närmast verkligheten? Budskapet att Gud är nära, att Gud bryr sig. Budskapet att ljuset är starkare än mörkret. Att den mänskliga närvaron är starkare än icke självvald ensamhet.
Och att Guds närvaro på jorden blev synlig i honom som behövde henne, det vill säga åsnan.

Nu är det vår tur att bära. Vi själva bär adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att vi är här i kyrkan idag. Genom att vi lyssnar på bibeltexterna om dotter Sion och om intåget i Jerusalem.
Vi bär Kristus genom att tända ljusen. I varje fönster adventsljusstakar och adventsstjärnor, därför att vi fördriver vintermörkret med ljus. Så kan det också vara - symboliskt - i våra liv när själva livet känns mörkt och dystert.
Så blir det också att ljuset bär oss. Att vi får kraft från ljuset, får glädje av våra traditioner - som ju faktiskt betyder något för oss! Annars skulle vi ju inte hålla på med adventsstök och förberedelser inför julen. Julskyltningar och ljusgirlanger över våra gator kommer tidigare för varje år, tycker jag, och det är väl ett tecken på vår längtan efter ljuset?
Traditionerna bär oss, själva barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna befrielse för oss fångna, syn för oss blinda, ge oss förtryckta frihet och bära fram glädje till oss betryckta.
Och om vi bara lugnar oss litegrann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mening och mål med tillvaron. En förståelse för vad som gör dig och mig unik.

Så vi borde kanske ta tillfälle i akt den här adventstiden att boka in ett möte med oss själva. Nersjunken i favoritfåtöljen med en mugg varm glögg och en god chokladpralin från en smygöppnad alladinask kanske jag hinner med att prata med mig själv en stund - och med Gud. Eller en stund i kyrkan - där vi både samtidigt bär Kristus - och blir burna.

Och vi får bära andra. Dom vi har runt omkring oss till vardags. Dom som lever i fattigdom och förtryck. Svenska kyrkans julkampanj inleddes igår på världsaidsdagen och temat i år är just hiv och aids. Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.
Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder. I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv, varav omkring 50 i Skaraborg. Hela vår mänsklighet är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om "dom som drabbas", utan om oss som drabbas. Lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.
Kyrkor i världen runt vårdar sjuka, utbildar ungdomar om hiv, tar hand om föräldralösa barn och arbetar för att ingen ska stötas bort på grund av sin sjukdom. Var med och stöd arbetet för en bättre värld - tillsammans med andra goda krafter.

Bär vi barnet i vårt hjärta
Blir vi bot för världens plåga
Gud är hos oss, ljus i natten
För att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss, Gud är nära
I ett litet barn som ser oss
Ljuset bär oss. Gud är nära
I ett litet barn som ser oss.
(Text: Ylva Eggehorn)
Amen.