Predikan: Fastlagssöndagen

Eva-Lotta Blom:
Guds kärleks offerväg
Lovisa kyrka 19.2.2012

Se, vi går upp till Jerusalem börjar den psalm vi skall sjunga efter predikan. Jesu offentliga verksamhet i Galileen når en vändpunkt. Nu börjar han sin vandring mot Jerusalem, mot lidande och död. Fastetiden inleds med Askonsdagen fr.o.m nästa onsdag. Då avskalas också liturgin i gudstjänst och högmässa och tex. sångpartiernas hallelujan uteblir. Vi får förbereda oss i hjärta och sinne inför det som sedan kommer att ske i Jerusalem.
Vi ser en bild framför oss med Jesus som vandrar först och åtföljs av lärjungarna som är fyllda av bävan. Jesus vet vad som väntar honom men han vandrar modigt och tappert mot sitt mål. Att gå upp till Jerusalem, med det sinnelag som Jesus hade, betyder att gå från en säker och trygg plats till en osäker ja, rent av farlig plats. Det är att gå från en plats som inte betyder stor försakelse till en plats där priset som måste betalas är oerhört högt. Det är många som aldrig går den vägen, utan stannar kvar i det trygga Galileen. Gränsen mellan Galileen och Jerusalem är en viktig gräns. När vi går över den gränsen går vi från det bekväma till det obekväma och måste kanske fatta beslut som inte är lätta men som alltid kämpar emot sociala orättvisor och är på de människors sida som kommit i kläm. Ibland måste vi vara som det lilla barnet i sagan om Kejsarens nya kläder där han utbrister att kejsaren överhuvudtaget inte bär några kläder.
"Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav" säger Jesus åt sina lärjungar. Paradoxen med vem som är stor i Guds rike.. Det är slaven eller den som tjänar de andra som är störst i Guds rike. Om vi vill ta Jesu ord på allvar skall vi ha ett tjänande sinnelag.
Jesus frågade ofta när han skulle bota någon från en sjukdom: “vad vill du att jag skall göra för dig?” Det frågar han också i dagens evangelietext av lärjungarna Jakob och Johannes. Vad vill ni att jag skall göra för er? Och vad vill vi att Jesus skall göra för oss idag? Är vi färdiga att låta Gud ta över våra liv?
Vi kanske ber om välsignelse i våra liv och det är alltid en bra sak - men då måste vi vara färdiga att låta Gud bearbeta oss. Att bli fria från vårt knutna jag, att tro på Gud och att förlora oss själva i något större så att livet inte bara kretsar kring jaget och mitt eget.
Det finns en annan gräns i dagens evangelietext. Den första gränsen handlade om Galileen och Jerusalem.
Jesus säger att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jesu verksamhet gick inte ut på att han skulle bli tjänad, den passiva rösten som vi kan kalla den. Han utövade den aktiva rösten ”han tjänade”. Vi får också som kristna söka oss från det passiva emottagandet till det aktiva utövandet. Dethär är också en gräns, en vattendelare. Varje människa börjar sitt liv med att ta emot. Vi är älskade förrän vi älskar. Vi är beskyddade förrän vi beskyddar. Den dagen kommer då vi övergår från den passiva till den aktiva rösten. Endast när vi går över denna gräns kan vi uppleva livet till fullo, med glädje och tacksamhet. Den kristna upplevelsen börjar i det passiva: vi är kallade av Gud, älskade, beskyddade och frigjorda. Upplevelsen skall gå vidare till det aktiva: kalla, älska, beskydda, frigör!
Med Fransiskus ord kan vi instämma: Det är genom att ge som man får, det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv, det är genom att förlåta som man får förlåtelse, och det är genom att dö som man kan uppstå till evigt liv.” Amen.

Predikan: Andra söndagen före fastetiden (KafH)

Karl af Hällström:
Vishet och dårskap
Johanneskyrkan (Helsingfors) 12.2.2012
1Kor 1:20-25

Ända sedan upplysningens tid bröt in på 1700-talet har det blivit allt viktigare med förnuft, rationalitet och vett. Vetenskapen har gjort stora framsteg, och väl så. Alla platser i världen har blivit besökta och utforskade av människan, och inte ens andra himlakroppar är utom räckhåll. Många svåra sjukdomar har utrotats, och nya metoder i jordbruket gör att också svälten i världen kunde utplånas bara vi skulle kunna komma överens om saken.
Men medaljen har också en baksida. Den galopperande tekniska utvecklingen gör att de ändliga naturresurserna är i fara. Avfalls- och föroreningsproblematiken är långt ifrån någon lösning. Och fast vetenskapen gör framsteg, är människan fortfarande densamma, och vi varken vill eller kan använda vårt stora kunnande till mänsklighetens bästa. Ett exempel på detta är att vi satsar stora summor på upprustning hellre än på bekämpande av svält.
Trots detta har det under den moderna eran, alltså den där de flesta av oss är uppvuxna, funnits en stark tro, ja, rent av en övertro, på vetenskapens och förnuftets välsignelser. Det har inte funnits något som inte människan har kunnat klara av, eller åtminstone i framtiden skulle komma att klara av, bara förnuftet skulle få regera på känslans bekostnad. Detta gjorde att gamla religiösa föreställningar avfärdades som vidskepelse.
Men människan har en andlig dimension, som gör att hon behöver något att tro på. Om hon inte kan tro på Gud, söker hon något eller någon annan att tro på. I en del fall ledde detta till ett slags dyrkan av förnuftet, men i andra fall till personkulter kring exempelvis Hitler, Stalin, Mao eller Kim Il Sung – med kända destruktiva följder.
Den moderna tiden har i västerlandet glidit över i vad som kallas postmodernism, alltså en reaktion på överslagen i modernismen. Förnuftet är inte längre allenarådande, utan det är helt acceptabelt att ha en tro. Men utmärkande för en postmodern tro är att den är ett slags smörgåsbord, där man plockar lite härifrån och lite därifrån och sätter ihop en egen mix enligt hur det känns bra.
I och för sig finns det ingen orsak att förbjuda detta. Var och en har i vårt samhälle (om än inte i alla samhällen) rätt att tro precis hur man vill – eller för den delen låta bli att tro. Men det finns gränser också för detta. Det är t.ex. inte acceptabelt att skada någon genom sin tro, så om någon vill uppväcka någon gammal kult med människooffer, så är det inte tillåtet. Bara som information, alltså.
Ett mindre extremt exempel på sådant som inte är acceptabelt är att ge sin egen trosmix ett namn som egentligen betyder något annat. Den som tror på själavandring kan inte kalla sin tro för kristendom, eftersom den idén inte finns bland accepterade kristna tankar. Tro på själavandring får man alltså, om man vill, men att kalla den tron för kristendom, stalinism eller asatro går inte för sig, eftersom dessa begrepp betyder något annat.
Den modernistiska rationalismen lever kvar inom postmodernismen också, men är nu uppluckrad av en emotionell, eller om man så vill andlig, dimension. Och det är bra. När någon på matematiktimmarna i skolan besvarade en fråga med att säga att den trodde att svaret var det och det, sade vår lärare ofelbart: ”I kyrkan ska man tro, här ska man veta!” Detta var ett modernistiskt synsätt; nu har vi insett att båda delarna behövs.

Men emellanåt krävs också en tro på någonting irrationellt. Allt kan inte förklaras med förnuftet. Detta tar Paulus upp i dagens andra läsning från 1Kor.
De tidiga kristna levde i spänningsfältet mellan judendomen och den grekisk-romerska hedendomen. Med sin förkunnelse av den korsfäste Kristus som världens Frälsare och försonare passade de inte in i någotdera lägret. Tanken på en avrättad gud var en dårskap för hedningarna, medan judarna såg den som någonting avskyvärt som blev en stötesten för dem. Ändå var Kristi försoningsdöd på korset central för den kristna tron ända från början, och är det än idag. Utan denna icke-rationella tanke, denna stötesten också för många modernister, vore inte kristendomen längre kristendom. Precis som tanken på själavandring inte är kristen fast den skulle placeras i en i övrigt kristen helhet, är en tankehelhet inte kristen om denna mest centrala del saknas – Guds kärlek och nåd som tar sig uttryck i Kristi offer på korset för vår skull.
Visdom som låter som dårskap är alltså bättre än dårskap som låter vis.

Hur skall vi då kunna finna visheten?
Så här efter presidentvalet kommer jag att tänka på vad en tidigare president, J. K. Paasikivi, sade, nämligen ”Kaiken viisauden alku on tosiasiain tunnustaminen” (all vishets begynnelse är erkännandet av fakta). Under Paasikivis presidentperiod (1946-56) handlade det förstås till stor del om förhållandet till Sovjetunionen, som Finland måste skapa goda relationer till trots bitterheten efter två förlorade krig och massiva förluster av territorium. Men att erkännandet av fakta är vishetens begynnelse är nog en sanning också på ett allmännare plan.
Det intressanta är att det i Skriften finns ett liknande uttalande: Att frukta Herren är vishetens begynnelse (Ps 111:10; jfr Ords 1:7). Om vi kombinerar dessa påståenden om vilken vishetens begynnelse är, kommer vi till följande: Att frukta Herren är att erkänna fakta. Och det stämmer, skulle jag påstå.
Att frukta Herren, eller för att använda den äldre termen gudsfruktan, handlar inte om skräck och fasa, utan om respekt. Vi får respektera Gud för det han är och gör för oss, men också för det som han kunde göra åt oss om vi förtjänar det. Gudsfruktan i denna betydelse blir en form av respekten för överheten. Överheten är satt att göra vårt samhälle så gott som möjligt, men detta innebär också att de som skadar samhället måste förhindras att göra det, och då kommer straff in i bilden. Ingen vill väl bestraffa någon annan, men ibland har myndigheterna den obehagliga plikten att göra det för det allmänna bästa.
Och att Gud har en föräldraposition i förhållande till oss, sina barn, gör att han – förutom att han älskar oss – ibland är tvungen att försöka få oss på rätta vägar igen. Både med käpp och med morot, för att använda den bilden.
Men när vi erkänner fakta och fruktar, respekterar och älskar Gud, då har vi nått vishetens begynnelse. Vi har kanske inte nått ända fram då ännu, men det är i alla fall en början.

Predikan: Kyndelsmässodagen

Eva-Lotta Blom:
Predikan i Lovisa kyrka 5.2.2012

Vad vill en människa helst av allt se innan hon dör? Det kan finnas många svar på den frågan: kanske vill hon se ära över sitt namn, kanske vill hon ha ett gott anseende i andras ögon, kanske vill hon se sin familj framgångsrik..
Men denna man, Symeon, rättfärdig och from, hade en annan önskan. Hans önskan hade inget själviskt syfte. Det enda han ville se var Guds löfte uppenbarad. Om han bara en gång kunde få se in i Ansiktet som hade Guds ljus över sig, kunde han dö i frid. Och när Symeon tog Jesusbarnet i sin famn visste han intuitivt att nu hade hans önskan gått i uppfyllelse. Här var frälsningen inför honom.
Orden i den sk. Symeons lovsång är intressanta. Nämligen att de andliga gåvorna och frälsningen som Gud utlovat Israel också gäller hela mänskligheten. Symeon utbrister: ”mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Frälsningen gäller inte enbart Israel utan kom även med uppenbarelse åt hedningarna. Detta vet vi, men på Jesu tid var det ett överraskande budskap. Följderna av denna sanning är betydelsefulla. Varje kristen kyrka skall brinna för att göra Kristi evangelium känt för allt liv överallt.
Vi återgår till Symeon och hans längtan efter att få se Ansiktet med Guds ljus över sig. Var kan vi se detta ansikte i våra liv? Jag tror vi kan se Kristi ansikte i våra medmänniskor, speciellt i de svaga och utsatta. Ljuset kanske inte lyser så klart men det finns där i alla fall. Jesu hjärta klappar varmt för den som går och bär på bördor av olika slag. Det kan vara ekonomiska problem, sjukdom eller att man känner sig ensam och övergiven eller grubblar över livets stora frågor och känner att man inte får ett svar. Över allt detta får vi ty oss till Gud. Det finns, trots alla brister och förluster, en stor välsignande kraft inom och runtomkring oss. Nämligen Gud, som lovat oss sin välsignelse och kraft.
Med Ove Wikströms ord: “Vår tillvaro är inte slumpartad. Människan är inte utslängd i ett ekande tomrum, utan det finns en mening. Gud är inte den som slänger en flyktig blick på våra liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom: “Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig där du går”, skriver Ylva Eggehorn.
Kanske har vi aldrig upptäckt det. Eller också har vi hört texterna om seendet så många gånger att vi inte längre lägger märke till dem. Ändå är bibelberättelserna fulla av talet om Ansiktet, det skyddande, allt från välsignelsen “Herren vände sitt ansikte” till Jesu ögon när han vänder sig om och ser på den förnekande lärjungen Petrus på borggården. Eller när det i Hebreerbrevet står att den troende “…höll ut därför att han liksom såg den Osynlige”. Här, i dagens evangelietext får Symeon se in i Jesusbarnets Ansikte och mötas av Guds ljus och han får frid.
Den kanske viktigaste urtexten – alla ensamheters yttersta motbild – är denna: “Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte.” Amen.

Predikan: Fjärde söndagen efter trettondagen (KafH)

Karl af Hällström:
Lugn i stormen!
Predikan i Lovisa kyrka 29.1.2012
Joh 6:16-21

Det hände sig att en tidigare biskop i Helsingfors fick sitt porträtt målat. Då det skulle avtäckas inför en mängd dignitärer och täckelset togs bort, föll en andäktig tystnad över de församlade, medan de betraktade den fina målningen. Då höjde biskopen rösten och sade: ”Frukta icke – det är jag!”
Kyrkans evangeliebok ger tre uppsättningar av bibeltexter för varje enskild söndag eller helgdag. Varje uppsättning består av en text från Gamla testamentet, en från breven i Nya testamentet och en från evangelierna. Varje uppsättning används ett år i stöten, så man börjar varvet på nytt efter tre år; därför kallas också dessa uppsättningar för ”årgångar”. Det är sällsynt att alla tre årgångarnas evangelietexter behandlar samma sak, men detta inträffar faktiskt idag på Fjärde söndagen efter trettondagen. Den första årgångens evangelietext från Matt 8:23-27, den andra årgångens från Matt 14:22-33 och den innevarande tredje årgångens från Joh 6:16-21 behandlar nämligen alla tillfällen då Jesus gör ett under i en storm.
Det är klart att det stormade kring Jesus allt som oftast, men det är lika klart att det enligt Bibeln uttryckligen är frågan om en fullt normal storm.

När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om hur Jesus stillar stormen – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för t.ex. brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
Likaså kan vi komma med tolkningen att Jesus hjälpte sina skräckslagna lärjungar genom att i praktiken säga: ”Lugn i stormen!” Men också det är kanske en smula platt, om än inte så dumt sådär i princip.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd? Och varför skulle det vara omöjligt att tänka sig att Gud, som har skapat vår värld med sin atmosfär, också vet hur olika atmosfäriska rörelse (eller vindar, för att uttrycka det enklare) uppkommer och fungerar, och att han därför också kan stilla en storm?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken eller sitter i en liten båt ute på ett stormande vatten. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak stillar han stormen. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse. Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i vårt kristna liv. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå innebörden av det som han gör. Annars förblir den nog dold för oss.

Och vad är då poängen med just den här berättelsen ur ett kärleksperspektiv?
Var och en har hamnat i nöd, inte en utan många gånger. Det kan vara fysisk nöd, som sjukdom, olycka eller liknande som drabbar oss eller någon som vi har kär. Det kan vara psykisk nöd, som svårigheter att hitta en studieplats, ett jobb eller en livskamrat - eller för den delen svårigheter med den studieplats, det jobb eller den livskamrat som vi har hittat. Det kan vara andlig nöd, som sökande efter Gud, upplevelser av bristande tro eller fruktan för död och dom. Dessa bara nämnda som exempel, förstås.
Och när det stormar omkring oss, hjälper Jesus i nöden. Vi får komma med vårt ”Herre, hjälp oss, vi går under” - och han besvarar vår bön på sätt eller annat.
Om någon vill hjälpa en annan att komma förbi ett hinder finns det egentligen två sätt: Det ena att man knuffar, skuffar och bär den andra tills hindret är bakom en, och det andra att man tar bort hindret. Båda dessa metoder använder Jesus, har jag märkt.
När jag någon gång har varit spänd inför någon uppgift som ligger framför, har jag plötsligt fått märka att jag hade misstagit mig på något sätt, och uppgiften har varit lättare för mig att hantera än vad jag hade trott. Men då detta sker efter bön, handlar det om att Gud har tagit bort hindret. Å andra sidan står hindret ibland kvar, och då gäller det att klara av det. Smått krångel är kanske bara hälsosamt, vad vet jag, men det verkar som om jag inte så ofta får hjälp med det - men när det gäller stora saker, då kan jag s.g.s. alltid se Guds ledning och hjälp i det som sker, inte alltid just medan det sker, utan när jag ser bakåt.
Jag får alltså lita på att Gud håller mig i sin hand. Om det sker något gott med mig, står Gud bakom det; om det sker mig något ont, kommer det förstås inte från Gud, men jag litar ändå på att han kan använda också ondskan och vända den till något gott - eller åtminstone lärorikt…
Mina långa sjukdomsperioder under 2000-talet, anhörigas död, den anmälning som har gjorts mot mig till domkapitlet - allt sådant är förstås negativa saker. Men Jesus säger: ”Lugn i stormen!” Han tar hand om mig och leder mig dit jag ska. Inte nödvändigtvis dit jag vill komma, utan dit han vill att jag ska komma - vilket i det långa loppet är betydligt bättre för mig.
Det här kan låta som fatalism, alltså att det inte spelar någon roll vad man gör, för allt händer ändå så som det är meningen - så där som uttrycket säger: ”Oroa dig inte, det ordnar sig ändå aldrig!” Men det är inte så. Fatalismen, eller ödestron, som man också kan säga, är en tro på något blint öde som antingen är ondsint eller neutralt. Vi kristna får tro och lita på Gud, som ser och älskar oss, och som inte gör saker för att göra dem, utan endast med vårt bästa för ögonen. Kärleken är den stora skillnaden!
Lugn i stormen! Det är ett gott råd. Det betyder inte att stormen inte finns eller att den inte kunde skada oss, utan det betyder att panik och ångest inte gör saken bättre. ”Min frid ger jag er.” ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” ”Känn ingen oro.” Så säger Jesus till var och en av oss. Lugn i stormen!

Predikan: Tredje söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39

På en tidigare arbetsplats jobbade jag med en dam vars dotter var gift med en man som hette Simon. När damen en gång blev sjuk, sms-ade jag till henne att hon var omnämnd i Bibeln. ”Vad pratar du om?” textade hon tillbaka. Jag hänvisade till dagens evangelium, där det ju står: ”Simons svärmor låg i feber.”
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!