Predikan: Domsöndagen

Ben Thilman:
Att se Kristus i min medmänniska
Karabacka kapell 25.11.2007
Matt 25:31-46

Hur skall vi förstå den här texten? Det förefaller som om det skulle finnas en uttalad gärningsrättfärdighet som tanke bakom berättelsen. Handlar vårt eviga väl om vad vi åstadkommer för goda gärningar? Den slutsatsen kunde man dra, men kanske man inte ändå skall göra det.
Berättelsen om den yttersta domen har två poänger. För det första handlar det om hur vi möter Jesus. Jesus säger att allt det vi gjort mot en av de minsta, har vi gjort mot honom. Så, det är i mötet med våra medmänniskor och i mötet med dem som lider nöd av något slag som vi möter Jesus, och när vi betjänar vår nästa, så är det Kristus vi betjänar.
Vi borde kanske fundera mera på det hur vi bemöter varandra. Det är inte lätt att se Kristus i alla vi möter, i all synnerhet om det handlar om människor vi inte helt vill ha något att göra med. Det är betydligt lättare att se Kristus i människor, som är svaga och behöver vår hjälp och som tackar oss för hjälpen när de har fått den, men att se Kristus i människor som inte förstår att tacka, eller som inte ens vet om att de är hjälpta, eller som är otrevliga är inte lätt.
Så den ena sidan av den här bibeltexten handlar om att få syn på Kristus, och att inse att han inte rör sig bland oss med glänsande gloria och vit alba. Dagens text utmanar oss att stanna upp och möta vår medmänniska på hennes nivå.
Den andra sidan av den här texten handlar om skillnaden mellan dem som får Guds gemenskap och dem som blir utanför den. Om man överhuvudtaget kan tänka sig vad som kommer att finnas i Guds tankar, när skiljandet mellan fåren och getterna äger rum, så har jag åtminstone försökt tänka mig in i det.
Jag tror inte det är så att Gud skulle småsint hämnas på alla som inte har var it Guds bästa barn och skickar dem till helvetet. Det är inte det som den här berättelsen handlar om. Den handlar kanske mera om Guds sorg. Det finns dem som tillhör Gud och dem som Gud inte kan göra anspråk på. De som tillhör Gud är de som är döpta och som lever i dopet och de som lever i en relation till Gud, vars Gudsgemenskap är sådan att de i sina medmänniskor ser Guds närhet.
Jag har svårt att tänka mig något annat än att Gud vill att alla människor skall leva i hans gemenskap och att om det nu en gång är så att det skall ske ett skiljande mellan dem som är inne och dem som är ute, så ger inte Gud ifrån sig en enda utan både sorg och strid. Vad skulle det annars betyda, när Jesus säger: så älskade Gud värden, att han gav den sin ende son...
Men det betyder inte det att vi skall strunta i att motarbeta ondskan och intolerans och själviskhet. Låt oss fortsättningsvis sträva till att se Kristus i våra medmänniskor, vi som är tecknade med korsets tecken och är Guds egendom.

Predikan: Domsöndagen

Karl af Hällström:
Fåren och getterna
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 25.11.2007
Matt 25:31-46

Under de första åren av detta nya årtusende har våra tankar ofta rört sig i ganska ovana banor. Vi har funderat kring begrepp som ondska, död, hämnd, dom och straff när nyheter har nått oss om terrordåd med tusentals döda i ett rikt land och hämnande bombningar i ett fattigt land. Krig mot terrorismen, kallas det, vilket betyder att man försöker möta ont med ont. Vad är rätt i den här härvan? Finns det överhuvudtaget något gott i allt detta? Det är inte roligt att tvingas tänka på sådant, men det går inte att undvika.
Vår världsbild har förändrats, säger många, och det ligger något i det. Den 11 september 2001 satt jag och såg ibland på nyhetsbilderna av flygplan som flög in i skyskrapor och ibland på min då två veckor gamla son som lugnt låg och diade. När jag försökte få dessa bilder att passa ihop, så gick det helt enkelt inte. Båda var delar av verkligheten, men ondskan och godheten krockade så med varann att de inte gick att förena på en och samma dag.
Ett annat fall som slog hårt mot vår egen invanda trygghet här i Finland var naturligtvis skolmassakern i Jokela för en liten tid sedan. Den miljö som vi vill att skall vara trygg för våra barn, skolan, var plötsligt inte trygg, utan blev en dödsfälla för många. Att också gärningsmannen själv var en skolpojke gör det hela bara mer ofattbart. Att acceptera det som har hänt är svårt, särskilt som vi inte kan veta vad motivet var eller ens om det fanns något egentligt motiv. Själva den irrationella galenskapen i handlingen gör den extra skrämmande.
Nyheter av de här slagen visar att Bibeln har rätt när den ger en rätt pessimistisk bild av människans möjligheter att uppnå det goda med egna krafter. Man stöter ibland på ett slags "snällhetens apostlar", som verkar tycka att alla nog innerst inne i alla fall är goda, och bara vi försöker vara snälla mot varandra, så löser sig alla problem. Den här inställningen är förstås orealistisk. Vi människor kan vara goda "ytterst ute", om man uttrycker det så, men innerst inne är vi fulla av sådant som vi helst inte vill erkänna: elakhet, avund, själviskhet, maktbegär, habegär och annat som enklast kan sammanfattas i ordet "ondska".
Dessutom tenderar vi att skylla på andra, vad det än är som har gått snett. Enklast är det att skylla på naturen eller Gud, för vi kan ju ingenting åt saken, när vi nu en gång är skapta på det här sättet! Men för det första kan vi inte komma undan vårt eget ansvar så enkelt. För det andra är ondskans och dödens existens i världen inte Guds fel. Det finns en makt till i världen, nämligen djävulen, och han är visserligen betydligt svagare än Gud, men kan ändå ställa till det ordentligt för oss människor - särskilt som vi ofta verkar göra vårt bästa för att hjälpa honom.

Om Gud då är starkare än djävulen, varför gör han då inte slut på honom och på ondskan en gång för alla? Den frågan uppkommer osökt. Jag vill göra den en smula allmännare och ta upp det s.k. teodicé-problemet. Det är knappast första gången jag gör det, men det tål att tänkas på emellanåt. Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det - tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.
På det här problemet ser jag två svar som kompletterar varandra. Det första är det som formuleras som att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det här ser vi i dagens heliga evangelium, där Jesus skiljer de s.k. "fåren" från "getterna". Den ena gruppen har gjort mycket gott mot Gud genom att göra gott mot sina medmänniskor, den andra gruppen har på samma sätt gjort ont - och ingendera gruppen verkar ha tänkt på saken alltför mycket. Det är ju helt enkelt på det sättet som man skall göra, verkar de tycka. Därför blir båda grupperna mycket förvånade när det visar sig att Gud har en åsikt i frågan. Den som har gjort gott får ett gott betyg, medan de som har gjort ont blir underkända till slut. Det hänger inte heller på om det syns utåt att vi har gjort ont eller gott - Gud ser nog igenom våra försök att förklara oss.
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont - syndat, som det heter i Bibeln - då är vi värda att bestraffas för det.

Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare. I den rabbinska undervisningen lär finnas en punkt att om Gud är orsaken till allt som sker, så borde han skämmas! Varken judendomen eller den östliga kristenheten tycks på samma sätt ha intellektualiserat tron som vi i väst.
Och så vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att Allhärskaren som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som "vill visa vår tro i vårt liv", som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...
Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.
Hur lever du och jag våra liv? Hör vi till fåren eller till getterna? Den frågan kanske är viktigare än vi inser.

Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 24 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Församlingsgården i Esbo 11.11.2007

Bakgrunden till den episod som utspelar sig, när Jesus blev tillfrågad om legitimiteten i att betala skatt till kejsaren, är följande:
Jesus har kommit till Jerusalem. Han har ridit in i staden på en åsna och fått höra "Hosianna, Davids son" och har undervisat i templet.
Samtidigt smider fariséerna planer på att få honom att tala bredvid munnen. Och planen är följande. Till synes nyfikna och okunniga unga män, fariséernas lärjungar, samt anhängare av Herodes Antipas, kungen, som var romersk vasall, kom till Jesus och ställde en oskyldig fråga. Men innan de ställde frågan, så visade de sin underdånighet genom att lovorda Jesus. Vem som helst av oss skulle ha fallit för sådana lovord, som Jesus fick höra.
Men Matteus berättar att Jesus såg igenom dem. Han såg att deras avsikter inte var goda. Dessutom var det så att det egentligen var fariséerna som var ute efter Jesus, men de kom inte själva utan de skickade sina lärjungar.
Så, fariséernas lärjungar, som representerade folket och dess traditioner och värden tillsammans med herodianerna som representerade ockupationsmakten, kommer samman, för de har ett gemensamt intresse. Så mycket annat kan de knappast ha haft gemensamt. Deras intresse är att få Jesus att tala bredvid munnen.
Deras gemensamma uppträdande var i sig själv ett hyckleri. Deras fråga till Jesus var ännu ett tecken på att de inte hade goda avsikter.
Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?
Till fariséernas strategi hörde att Jesus skulle ha svarat: JA, NEJ eller TAR INTE STÄLLNING. Men Matteus skriver att Jesus märkte deras onda avsikter och begär att få se myntet som man betalar skatt med. Det var ett romerskt mynt, som hade den sittande kejsarens bild präglat. För att göra det helt klart och konkret för dessa unga män som inte riktigt visste vad de höll på med och vilka avsikter som fanns bakom deras fråga, får de berätta vems bild och namn som fanns på myntet.
Det var en lätt fråga i den här frågesporten. Kejsarens förstås.
Men sedan kommer Jesu slutsats, som väcker förvåning. Ge då kejsaren det som till hör kejsaren. Dvs det som har kejsarens bild och namn på, pengarna, och ge Gud det som har Guds namn och bild på, er själva. Vi är ju skapade till Guds avbilder.
Men det fanns också ett annat budskap i det som Jesus säger. Han står där omgiven av fariséernas lärjungar och herodianerna. Den ena gruppen fäster bönekapslar på sin panna och på sin arm, som Mose lag påbjuder, för att Guds namn skall vara fäst vid dem. Den andra gruppen försöker få det mesta ut av att kollaborera med ockupationsmakten. Jesus visat att de egentligen inte har någonting med varandra att göra. Till fariséerna säger han. Ge er själva åt Gud eftersom ni är Guds avbild och har Guds namn fästa vid er. Till herodianerna säger han: är ni faktiskt beredda att ge er själva till kejsaren, när ni går hans ärenden?
Hur träffar de här orden oss? Var har vi vår tillhörighet?

En dag av sorg och eftertanke

Morgonandakt
Mattlidens gymnasium
8.11.2007
Ben Thilman

Bästa vänner
I dag är det en dag av sorg. En dag av undran och eftertanke. Men också en dag då ni kanske har tänkt att skolan kanske inte är en trygg plats. Gårdagens händelser i Jokela har präglat alla. För dem som drabbades av skottdramat i Jokela, anhöriga och kamrater till döda och skadade, kommer gårdagen säkert att vara en vändpunkt i livet. Kanske det finns bland er här, sådana för vilka gårdagens händelser också är en vändpunkt i livet. Åtminstone finns det säkert många frågor som är förknippade med den här händelsen.
Vi är vana vid att vi lever i ett tryggt samhälle. I all synnerhet är vi vana vid att tänka att skolan är ett till tråkighet tryggt ställe. Jag tror att vi skall fortsätta att tänka så. Vi behöver alla trygghet, och därför är det förskräckligt när den tas ifrån oss för ett ögonblick. Men skolan är fortfarande den plats där era pålitliga vänner finns. Där ni kan vistas i trygghet och ägna er åt helt andra saker än att vaka över er säkerhet.
Gårdagens händelser utmanar oss ändå att bry oss. Vår uppgift är att vara medmänniskor till varandra. Att se varandra, att möta varandra, att tala med varandra. Den 18 åriga gymnasist som i går dödade 8 personer och sig själv, hade fått för sig att han var något slag av övermänniska och att han hade rätt att eliminera människor i hans omgivning. Man kan tänka att ett sjukt sinne åstadkommer sådana tankar, och sannolikt är det just så, men samtidigt, så kan var och en av oss göra vår insats för att skapa trygghet, genom att reagera om någon börjar bete sig på ett oroväckande sätt. Genom att möta människor och genom att ge en upplevelse av att bli mött och sedd, kan vi förhindra att någon försjunker i destruktiva och desperata tankar.
I dag är ändå en dag av sorg och eftertanke. Jag vill läsa för er vad Predikaren skriver:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

I dag är en tid att sörja, att samla, en tid att gråta.
Vi ber:

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Saliga!
Högmässa i Lilla kyrkan, Borgå 3.11.2007
Matt 5:1-12

När vi hör ordet "helgon" kommer vi väl för det mesta att tänka på dammiga statyer av gubbar och gummor med gloria, sådana som man kan se t.ex. i katolska kyrkor, eller så den ortodoxa traditionens variant med ikoner. Ett romersk-katolskt helgon blir en person efter att påven först har saligförklarat och sedan helgonförklarat honom. Beatifikation och kanonisering heter dessa steg, som påven kan vidta efter att personens liv och leverne grundligt har undersökts och minst två ovedersägliga under har inregistrerats. Under den gångna veckan kunde vi läsa i tidningarna om hur påven Benedict XVI saligförklarade nästan 500 spanjorer som dödades under inbördeskriget, och det är alltså då ett steg på vägen mot helgonförklaring.
Javisst ja, jag höll ju på att glömma en viktig sak: Den som skall helgonförklaras måste först vara död! Ingen brådska med den saken för min skull, alltså ...
Om detta vore den enda innebörden av ordet "helgon", kanske Alla helgons dag inte vore så hemskt mycket att fira. Men ordet har betydligt fler aspekter än så. Paulus inleder sitt första brev till den kristna församlingen i staden Korinth i södra Grekland med att kalla de korinthiska kristna för heliga (1Kor 1:2) - och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja för att de begår en massa hemska synder! På många andra ställen i NT kallas vi kristna för heliga, men just i 1Kor är det som tydligast att heligheten inte är en egenskap som vi har av oss själva, utan en som Gud kan ge oss.
När jag förrättar dop brukar jag ibland säga att vi genom dopets vatten får en vattenstämpel i oss, en vattenstämpel som visar hur värdefulla vi är i Guds ögon. Vi människor använder papper med vattenstämpel i för att trycka värdepapper av olika slag, och så är det också med Gud. Han vill använda oss, som genom dopet har blivit kristna och har fått Guds vattenstämpel i oss, för att föra ut sitt kärleksbrev till världen.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.
Vi döpta kristna, som är stämplade med Guds vattenstämpel, är kallade att leva och växa i gemenskap med Gud. Det är denna kallelse, som vi får i det heliga dopet, som gör oss heliga, inte hur väl vi lyckas fullfölja vår uppgift. Vi kan alltid bli bättre - det är åtminstone jag pinsamt medveten om för min egen del - men vi behöver inte bli heliga, för det är vi redan!

Denna helighet kan sedan leda till salighet. Dagens heliga evangelium (Matt 5:1-12), som vi hörde från altaret, består av de s.k. Saligprisningarna, som Jesus inleder sin berömda Bergspredikan med. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Vi ska se lite närmare dessa saligprisningar.
Den första lyder Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
I GT, särskilt i Ps, jämställs ibland fattigdom med ödmjukhet och fromhet. Det var väl så att folk märkte att materiell rikedom inte sist och slutligen var någon hållbar grund att bygga på, utan att andliga värden var pålitligare. Detta betyder inte att vi absolut måste göra avkall på allt som kan göra livet vackert, utan bara att vi skall sätta det i rätt perspektiv. Vi skall vara fattiga i anden. Det är motsatsen till dem som är rika i anden, dem som på olika sätt skryter med sin fromhet men inte nödvändigtvis lever i enlighet med det dubbla kärleksbudets ideal. Men himmelriket tillhör de fattiga, dem som känner omsorg om och nöd för andra.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade, säger Jesus sedan.
Vi har alla råkat ut för sorger av olika slag. Den starkaste av dem kommer väl när vi mister någon som har stått oss nära. Men fast sorgen i sådana fall är naturlig och sund, behöver den inte leda till hopplöshet, utan vi får ta emot den tröst som tron på Gud kan ge oss.
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud - alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till - ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande - men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Det är den tredje Saligprisningen.
Den ödmjuke nöjer sig med det som den behöver, utan att kräva ett stort överflöd av allt. Lite senare i Bergspredikan säger Jesus om detta: Gör er [...] inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (6:31-34)
När Jesus säger att de ödmjuka [...] skall ärva landet, anknyter han till GT:s löften om att israeliterna skulle överta det förlovade landet, Kanaans land, men dessa ord får en både vidare och högre innebörd här bland Saligprisningarna. Å ena sidan skall de saligt ödmjuka få leva allt det överflöd som de behöver, i ett land som flyter av mjölk och honung, när de är nöjda med det som de har. Å andra sidan kommer också här, liksom vid flera av de andra Saligprisningarna, en smak av att det är himmelriket som det handlar om.

Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.
Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.
Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?
Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.
"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.
Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet!

Härnäst säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Den kristna barmhärtigheten är en barmhärtighet också mot fiender och dem som förföljer oss. Jesus uppmanar oss lite senare i Bergspredikan att be för dem. Den som inte förlåter sin fiende, har inte att vänta sig någon barmhärtighet av Gud. Så ber vi ju också i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Vi kopplar ihop Guds förlåtelse med vår, så att vi inte ber honom om större förlåtelse än vad vi själva visar; mer har vi inte rätt att begära. Den barmhärtige möter barmhärtighet. Att Gud för Jesu skull förlåter alla våra synder, bara vi ber honom om det, är sedan en annan historia.

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Det är den sjätte Saligprisningen.
Ett rent hjärta är putsat från all orenhet i form av världsliga omsorger och bekymmer. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, såsom jag citerade tidigare. När all yttre smuts är bortputsad med dopets vatten och genom Guds nåd, får Kristi ljus lysa upp alla skrymslen och vrår i vårt hjärta och vi får se Gud sådan Han uppenbarat sig i evangeliet om Kristus.

I nästa Saligprisning säger Jesus: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Att hålla fred - eller frid, som man på svenska också kan säga - innebär att ständigt sträva efter ett fredligt, fridfullt levnadssätt. Detta gör naturligtvis den närmaste omgivningen lugnare och mer harmonisk, men påverkar också vårt eget liv genom den inre frid som vi på detta sätt kan uppnå. Det handlar inte om att förställa sig eller låtsas vara något som man inte är, för det blir alltid genomskådat, utan att verkligen försöka vara en fridsstiftare, som den gamla översättningen säger.
Uttrycket Guds söner betecknar änglarna på flera ställen i GT, och om vi får bli lika dem genom tålamod och fridfullhet, har vi det nog väl ställt.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Denna åttonde och sista Saligprisning kombinerar element från ett par tidigare, men utvecklar dem till en egen tanke. Den fjärde Saligprisningen talade om dem som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, medan den första sade att himmelriket tillhör dem som är fattiga i anden. Här i den åttonde handlar det om förföljelse för rättfärdighetens skull, inte om rättfärdigheten som sådan.
Rättfärdigheten här är alltså den som Gud ger oss, som jag konstaterade tidigare, inte någon form av självrättfärdighet. Om någon blir förföljd eller föraktad för att den anser sig vara bättre än andra, får den mycket långt skylla sig själv. Vilket inte betyder att det vore rätt att mobba en sådan person, men det är en annan sak. Men den som på olika sätt råkar illa ut för sin tro, har här en tröst - dem tillhör himmelriket. Och martyrer finns det tyvärr mycket gott om vår tid; mindre kanske här i vårt land, men på många håll i världen är det obekvämt riskabelt eller t.o.m. livsfarligt att bekänna Kristus.
Två små randanmärkningar till detta: Det att de som förföljs äger himmelriket, betyder inte att vi får låta bli att engagera oss i deras situation, utan vi måste försöka hjälpa dem med alla tillbuds stående medel. Ingen får heller söka lidande eller martyrium för att uppnå himmelriket. Förföljelsen kommer om den kommer. Vi som inte för tillfället är förföljda har en lika svår uppgift, nämligen att leva som kristna i världen. Vi får se till Jesu exempel, lära oss av dem han prisar saliga och be honom om hjälp att uppfylla vår uppgift - den heliga kallelse som gör oss till helgon.