Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Tro Bibeln – men tro på Gud
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå)
och Borgå domkyrka 14.11.2010
Matt 25:1-13

Liknelsen om de tio brudtärnorna är välkänd för de flesta, och som repetition fick vi ju höra den från altaret alldeles nyss. Jag kunde förstås hålla ett ingående bibelstudium om bröllopssederna på den tiden, om facklornas uppbyggnad eller om det faktum att oljebutiken var öppen mitt i natten – men ni kan andas ut; det tänker jag inte göra.
Tio brudtärnor, fem kloka och fem oförståndiga. Tio facklor, men reservbränsle till bara fem av dem. Fem flickor är redo och kommer in på festen, för de fem övriga går deadlinen förbi.
Vad är det Jesus vill säga med detta? Grundpoängen tror jag är den, att det finns tro som håller till slutet, och så finns det sådan tro som ser nästan precis likadan ut, men som sviker just före mållinjen. Alla flickorna föll ju i sömn, så vi kan inte säga att de kloka skulle ha vakat bättre. Det de hade gjort bättre var att de var väl förberedda och välutrustade.
En möjlig tolkning av denna liknelse är att facklorna är den heliga Skrift, som lyser upp vår väg, som psalmisten säger (Ps 119:103). Brudtärnorna är alla ivriga när de har fått sin uppgift i ungdomens vår och läser gärna Bibeln såsom det står. Men småningom blir de äldre, studier, arbete och familjeliv tar sin tid och energi, och det aktiva troslivet kanske hamnar i bakgrunden. Flickorna faller i sömn, men facklorna brinner bredvid dem och finns hos dem hela tiden. Allt är ingalunda förlorat. När ropet kommer om brudgummens ankomst har hälften av dem kvar de falnande facklorna, d.v.s. barnatron och det bokstavliga läsandet. Den andra hälften har mognat till en vuxen tro och har oljan, den heliga Andens smörjelse, och kan därför läsa den heliga Skrift så som den är meningen att bli läst.
Hur menar jag då? Jo, Bibeln är inte Guds Ord, utan den förkunnar Guds Ord, Kristus, som blev människa (inte text; jfr Joh 1:1-18). Bibeln är en utomordentligt viktig bok, som vi måste ta på allvar. Vi bör med all kraft och under den heliga Andens ledning söka dess budskap. Detta budskap finner vi inte i en bokstavlig tolkning, för då hittar vi endast den kulturbundna form som budskapet fick då det förkunnades för första gången. Därifrån måste vi gå vidare – fylla på olja i våra facklor, så att säga – för att hitta den form som budskapet måste ha för att de som lever i vår kultur och vårt samhälle skall förstå det. Att förkunna budskapet oförändrat förändrar alltså budskapets innehåll, hur paradoxalt det än låter.
Den som tar Bibeln på allvar, kan inte tolka den bokstavligt, för då gör man saken för enkel för sig. En bokstavlig tolkning av Bibeln spärrar dörrarna för alla utom för dem som stänger ut sig själv från Ande och förstånd. Däremot öppnar en vidare, kärleksfull tolkning dörrarna och ger oss frihet att se en medmänniska där fariséerna endast ser en syndare.
Och att de som läser Bibeln bokstavligt kallar sig bibeltrogna är närmast tragiskt. De lurar både andra och särskilt sig själva om att detta vore Guds vilja. De är inte bibeltrogna, utan bokstavstrogna. Bibeltrogen är den som följer kärleksbudskapet om Kristus, inte ordalydelsen i ett gammalt dokument.
De oförståndiga brudtärnorna är alltså de som tror att det räcker med att ”läsa som det står, tro som det står, göra som det står,” vilket är ett slagord i vissa kretsar. Men deras olja tar slut. De som har olja har inte tillräckligt för dem också, och medan de söker vishet och fördjupad tro, den som de kloka redan har, kommer Kristus, och de bokstavstrogna blir utanför.
Och detta har inte att göra med innerligheten eller uppriktigheten i deras tro, utan med trons objekt. Vem tror man på? Gud? Eller Bibeln?
Den som säger att den tror på Bibeln, hugger i sten. Vi ska inte tro på Bibeln, utan på Gud. Vi ska tro Bibeln – men tro på Gud. Jag hoppas ni uppfattar skillnaden.
Bokstavstron är en av de äldsta och vanligaste irrläror som vi har i vår tid. Bokstavstron utesluter inte [...] möjligheten att man kan vara kristen, för det händer att också bokstavstroende är kärleksfulla människor som älskar Gud och sin medmänniska. [...]
Till all lycka – särskilt för mig själv – är det ju inte jag som skall döma eller bedöma vem som är värdig att komma in till den himmelska bröllopsfesten. Jag skulle önska att alla människor skulle befinnas värdiga. Men Jesu liknelse om brudtärnorna visar att det finns inträdeskrav. Och där är jag övertygad om att en viktig faktor är hur vi behandlar andra – att vi tar emot dem med den inkluderande kärlek som Kristus visade sin omgivning.
Hur vet jag att han gjorde det? Jo, det står i Bibeln, och den tror jag – men Gud tror jag på.
Vi skall nu bekänna vår gemensamma kristna tro med en trosbekännelse som inte nämner Bibeln med ett ord.

Predikan: Reformationsdagen

Monica Heikel-Nyberg:
Kyrkslätts kyrka 24.10.10
Joh 4:46-53

Vi firar idag reformationsdagen. Inte en minnesdag över det som engång hände för 460 år sedan, utan som en påminnelse om att kyrkan ständigt behöver reformeras, det vill säga söka sig tillbaka till sin form, till trons grund.
Särskilt denhär veckan har vår kristna tro varit temat i nästan varje nyhetssändning. Mera än 30 000 personer har i protest mot den människosyn soom debatten gav uttryck för lämnat kyrkan efter A-studio debatten för knappa två veckor sedan. Det innebär motsvarar ungefär att en grupp motsvarande hela Kyrkslätts samfällighet, både med svenska och finska församlingen, har lämnat vår kyrka. Samtidigt har det parti som hårdast fördömde de homosexuella fått fler anhängare.
Ett sätt att se på det här är att säga att KDs politiska mål, det vill säga att utmana sannfinländarna i kampen om de ytterst konservativa röstarna har burit frukt. KD har fått fler anhängare samtidigt som liberala kristna i protest har lämnat den kyrka KD säger sig företräda, och därmed ökat konservatismens grepp om kyrkan.
Vad har då det här att göra med kyrkans reformation? Martin Luther talade på sin tid om att vår kärlek måste vara formad av tron, (caritas fide formata) det vill säga att allt vad vi gör mot vår nästa måste vara format av tron på Jesus Kristus. Kristus och hans utgivande kärlek är grunden för vår tro, och därmed också för vårt handlande. Då finns det inte plats för debatt eller gnabb om politiska fördelar.
Vi får vända oss till dagens evangelium:
Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men pojkens pappa kunde inte bara sitta sitta och vänta. Han skulle söka hjälp, av vem som än kunde hjälpa Och eftersom båda var från samma stad hade pappan säkert stött på Jesus tidigare, också om han kanske inte hade engagerat sig i det Jesus predikade.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Ännu en som vill debattera och söka hårfina skillnader mellan tro och tro. Är det, det enda som får er att tro?
Men så händer det något, som får leder till att att Jesus skickar hem pappan med ett löfte om att sonen skall bli frisk. Och när pappan kommer hem, ser han att Jesus håller vad han har lovat.
Vad var det som fick pappan att söka upp Jesus? Det var hans nöd. När alla masker faller skapas denna kontakt och in i pappans svåraste nöd kommer Jesus med ett hopp.
Jesus såg pappans nöd.Det tror jag här att är nyckelordet, både för var och en av oss och för kyrkan idag. Vår bön är kanske inte för vår son, men för vår kyrka som slits sönder inifrån.
Jesus ser bortom orden och bortom det som skiljer människor åt. Han ser nöden och möter den. Han ser människorna bakom problemet.
För 460 år sedan fanns en grupp kyrkans män i Wittenberg som tyckte att kyrkan hade kommit på fel väg då den var mera mån om att människan skulle göra gott för att bli älskad av Gud. Vad varje människa själv kunde göra blev viktigare än vad Gud har gjort. En av männen var Martin Luther, som vände på begreppet och förkunnade att ingen människa kan bli god av sina egna gärningar. Vi kan bara älska för att Gud först har älskat oss.
Vi gör samma tankefel som kyrkan vid reformationstidens början.Vi hänger fast vid vår egen bibeltolkning som om den vore en frälsningsfråga och något som får trampa tvärs över människors liv. Vi beter oss, genom att fästa uppmärksamheten vid det som skiljer oss åt och inte vid det som förenar oss, som om vi själva var viktigast. Och vi glömmer människan och hennes nöd.
Mer än trettiotusen människor har under de senaste veckorna demonstrerat genom att lämna vad som uppfattas vara en ärkekonservativ kyrka för att ställa sig på den enskilda människans sida. Och också om sanningen kanske inte är så enkel och frågan om vem som är offer är så svartvit, så betyder det att på ett bakvänt sätt att kyrkan har lyckats i sin förkunnelse när alla dessa människor har lärt sig att det rätta är att ställa sig vid den utsattes sida.
Nu återstår för vår älskade moder, kyrkan, att ta sig en funderare. Hur kan vi vända tillbaka till Jesus och hans blick för den enskilda nöden. Hur kan vi lämna våra väl befästa ställningar på det kyrkliga debattfältet och hitta tillbaka till det kyrkan är tänkt att vara, det vill säga en gemenskap för de som tror på Jesus Kristus och vill följa honom för att möta den nöd som ingen annan ser?
Herre, kom, innan din kyrka slits sönder.

Barmhärtige Gud
Du har tagit upp oss i din gemenskap och låtit oss bli dina medarbetare.
Ge oss kärlek och vishet att förverkliga din vilja.
Vi ber för vår kyrka och för vår egen församling:
Stärk vår gemenskap och hjälp oss att ta hand om varandra.
Ge oss förmåga att handla kärleksfullt vår nästa och känsla för att höra också de tysta budskapen.
Vi ber för dem som har lämnat vår kyrka.
Välsigna dem och omslut dem med din kärlek.
Kalla dem tillsammans till din kärleks gemenskap och hjälp oss att ta emot dem med kärlek.
(min översättning av kyrkostyrelsens bön för dem som lämnat kyrkan)

Predikan: 20 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Livsmöjligheter
S:ta Helena kyrka (Skövde) 17.10.2010

Idag är vårt tema ”Att leva tillsammans”. Det handlar om relationer, om nya livsmöjligheter, om hopp och om framtidstro. En stor del av gemensamma välfärd här på jorden handlar om omsorg om varandra. Mellan personer och individer, men också mellan folk och folk.

I Ruts bok möter vi Noomi. Hon verkar vara en stabil kvinna som lever med man och två barn i Betlehem. Så blir det hungersnöd och de tvingas fly till Moab, ungefär nuvarande Jordanien.
Under tiden de är där drabbas Noomi av ytterligare personliga tragedier. Förutom alla besvärligheter det medför att vara flykting och invandrare – israeliterna och moabiterna var inte vänner - så dör hennes man, och hon får uppfostra sina två pojkar ensam. De gifter sig så småningom med de moabitiska kvinnorna Rut och Orpa. Det blir till Noomis besvikelse inga barnbarn, och sönerna dör.

Noomis tro på en god Gud sätts verkligen på spel, men hon verkar se Guds handlande i allt som sker. Så blir situationen bättre i Betlehem, och hon beslutar sig för att återvända. När svärdöttrarna Rut och Orpa hör detta blir de ledsna, och Rut avger sin kärleksförklaring till Noomi:

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Herren må göra mig vad som helst, endast döden ska skilja oss åt.”

Det som för Noomi blir hemvändande till tryggheten, blir för Rut ett steg ut i det okända. Hon är nu själv en flykting, en anhöriginvandrare, och hon får leva på resterna från rika människors åkrar. Men på åkern träffar hon Boas, och de gifter sig och får ett barn tillsammans.
Vi läser i Ruts bok en berättelse om livets besvärligheter i allra högsta grad. Det är inga lyxproblem som Noomi och hennes familj har att hantera Men i allt elände växer kärleken fram, starka familjeband och omsorg och hopp om nya livsmöjligheter. Ur svåra förhållanden växer något gott, något annat.

Israels folk får se att det inte var så farligt med en kvinna från ett annat folk, föraktat som det var. Det visade sig vara en välsignelse. Rut blev farmor till kung Davids far, och därmed också förmoder till Jesus. Visa gästfrihet, skriver Hebreerbrevets författare. Det kan visa sig att ni har änglar bland era gäster.

Lasaros i evangelietexten plågades av ett annat slags lidande. Han var sjuk – allvarligt sjuk. Jesus har lärt känna familjen, och det är naturligt för Marta och Maria att skicka bud efter Jesus: ”Herre, din vän är sjuk!”
Jesus svarar märkligt. ”Den sjukdomen leder inte till döden, utan ska visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den. ”
Menar Jesus alltså att det finns någon mening med att Lasaros blivit sjuk, och att det ska ha något med Jesus själv att göra?

Jesus väntar och funderar i två dagar. Sedan vänder han tillbaka med lärjungarna, trots att dom protesterar. Det är för farligt att vistas i det området. Sist de var där hade några försökt kasta sten på Jesus. Men om det är något Jesus gör, så är det att trotsa destruktiva krafter. Har man något man måste utföra i kärlekens och godhetens tjänst, då får man stå ut med motstånd. Jesus delar sin handlingsplan med lärjungarna:

”Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom. ”
Så beger dom sig till Betania, och Marta möter Jesus när dom är på ingång i staden. Jesus säger till Marta att Lasaros kommer att uppstå . Jag vet, säger Marta, vid uppståndelsen den yttersta dagen. Då säger Jesus till henne;
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”

Och vi citerar gärna Jesus på det här, ofta vid begravningsgudstjänster när vi behöver påminna oss om att det finns ett liv efter döden, att uppståndelsen är en verklighet och att Jesus seger över döden också är vår. Att ljuset vinner över mörkret och att kärleken är starkare än misstron och hatet.

Men för Jesus verkar det som att gränsen mellan liv och död inte är så tydlig. Kanske är det så att Jesus menar att för den som tror och litar på honom, så kan man finna hopp och nya livsmöjligheter mitt i de mest hopplösa omständigheterna?
Att man kan leva även om man befinner sig mitt i dödsskuggans dal och att man där får stöd och kraft, som Ruts barnbarnsbarn kom att skriva i Psaltaren?
Att sjukdomar är ett av våra livsvillkor i detta liv, men att det finns liv trots det? Att en del av oss har konkreta erfarenheter av att Gud botar sjukdomar, men att det är vanligare att erfara att Gud är med , mitt i det svåra och ger oss hjälp och tröst under vägen?

Och tyd nu inte bara Gud som ”övernaturliga fenomen”, utan också som den grundläggande kärlek i världen som får uttryck i hjälpsamma grannar, tålmodiga familjer och kärleksfulla partners. Förstående arbetsgivare och vänliga handläggare på försäkringskassan. Ett extra leende från tjejen i ICA-kassan eller någon som snällt håller upp dörren för dig eller lyfter din tunga resväska upp på tåget.

Det tror jag är Jesus förhärligad. Det tror jag är Guds härlighet som visas. Ett ljust TROTS ALLT i väntan på att allt ska bli bra på denna jord.

Jesus tvekar inte att sätta sin egen bekvämlighet och sitt eget liv på spel, utan går. I mötet med sina ledsna vänner blir han upprörd och skakad i sitt inre, och Gud gråter med oss. Han säger till Lasaros som ligger död i en klipphåla att han ska komma ut. Lasaros gör så, att Jesus ber vännerna at göra honom fri och låta honom gå. Precis det som Jesus själv kommer att vara med om, hjälper han Lasaros med.

Nya livsmöjligheter! Gud leder oss ut i öppenheten, det är betydelsen av ordet ”frälsning”. Leder oss in i nya relationer, ut ur, bort från egoism, självupptagenhet och misstänksamhet mot andra. Som Gud gör, förväntas också vi göra. Vi når inte alltid ändra fram. Ibland går vi helt åt andra hållet, därför är Hebreerbrevets ord en påminnelse för oss: Visa gästfrihet. Tänk på dem som sitter i fängelse. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Flyktingarna och hemvändarna Noomi och Rut möter godhet mitt i svårigheterna. Noomi bärs av sin starka tro på Gud, och Rut hänger på.
Noomi och Rut blir levande igen, och Lasaros blir bokstavligt talat levande igen. Det kan vi också bli.

Amen!

Siunauspuhe: Rakastaa ja tulla rakastetuksi

Karl af Hällström:
Tyyne Tiaisen siunauspuhe
Hyvän Paimenen kirkko, Helsinki 5.7.2010

Hyvät Tyyne Tiaisen sukulaiset ja ystävät!
Tyyne-täti sai elää pitkän ja vaiherikkaan elämän. Hän syntyi Suomen suurruhtinaskunnassa, joka kuitenkin itsenäistyi kun hän oli kolmen vanha. Hän tapasi työnantajansa Karjalassa, kun ”tohtori”, kuten Tyyne-täti isoäitiäni kutsui, muutti sinne perheineen. Tämä olikin eräänlainen elämänkumppanuus. Kun ”tohtorin” mies, isoisäni, oli kaatunut jatkosodassa, Tyyne-täti hoiti kotia ja lapsia ”tohtorin” työskennellessä, ja kun perhe joutui Karjalasta evakkoon, oli Tyyne-täti mukana luonnollisena osana perhettä. Perhe muutti muutamaan otteeseen ympäri Suomea ”tohtorin” työn perässä, kunnes hän jäi eläkkeelle Inkoon kunnallislääkärin virasta 1960-luvun lopussa. Silloin tytöt olivat jo aikuisia, ja Tyyne-täti ja hänen ”tohtorinsa” muuttivat Helsingin Laajasaloon, missä me lapsenlapset mielellämme vierailimme. Jäätyään korkeassa iässä vihdoin eläkkeelle, Tyyne-täti muutti Turkuun, jossa hän sitten viimeiset vuotensa viettikin.
Johanneksen ensimmäisessä kirjeessä (4:9-10) sanotaan: Juuri siinä Jumalan rakkaus ilmestyi meidän keskuuteemme, että hän lähetti ainoan Poikansa maailmaan, antamaan meille elämän. Siinä on rakkaus – ei siinä, että me olemme rakastaneet Jumalaa, vaan siinä, että hän on rakastanut meitä ja lähettänyt Poikansa meidän syntiemme sovitukseksi.
Minusta näemme jotain Tyyne-tädistäkin tässä raamatunkohdassa. Opimme rakkautta, emme rakastamalla, vaan tulemalla rakastetuiksi. Ja tässä Tyyne-täti oli ylivertainen. Hän hoiti taloutta, lapsia ja lapsenlapsia, ja osoitti tällä tavoin rakkauttaan. Hänhän ei ollut suuri varreltaan – jo ollessani teini-ikäinen hän tuli leukani alle ”sateen pittoon” – mutta suurempaa sydäntä saa etsiä kaukaa. Rakastamalla hän opetti meille mitä rakkaus on. Ja me olimme voimattomia tekemään muuta kuin rakastaa häntä takaisin.
Isäni, joka oli seurakuntaneuvoston jäsen ja siksi jonkinmoinen hengellinen auktoriteetti Tyyne-tädin silmissä, sanoi kerran leikillään hänelle: ”Tyyne, sinä et koskaan pääse taivaaseen!” Tyyne-täti tietenkin hätkähti ja kysyi: ”Kuinka niin?” – ”No,” vastasi isä, ”kun sinun ruokasi on niin syntisen hyvää!” Siihen Tyyne-täti hymyillen: ”Kuule Jakob, minä nappaan karjalanpaistin kainaloon, niin eiköhän se Pietari päästä minut sisään!”
En tiedä, heltyykö Pietari karjalanpaistista, mutta uskon vakaasti, että rakkaudella on suuri arvo Taivaan portilla. Minä en pysty ratkaisemaan – enkä sitä haluaisi! – kuka pääsee Jumalan valtakuntaan. Mutta olen varma siitä, että jos minä joskus sinne pääsen, niin Tyyne-täti on portilla minua vastassa ja tulee ”sateen pittoon”.
Kiitos, Tyyne-täti, kaikesta!

Predikan: Sjätte söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Abba! Fader!
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 16.5.2010
Rom 8:12-17

När vi i vår tid och i vårt land hör ordet Abba, tänker vi väl först på popmusik eller på sill. Men när ordet förekommer i NT, är det ett arameiskt ord som inte egentligen betyder ”fader”, utan snarare ”pappa” eller rent av ”papi”.
NT är med några små detaljer när skrivet på grekiska, som var det allmänna gemensamma språket i östra Medelhavsområdet på den tiden, lite som engelska är det idag. De små detaljer som jag hänvisade till är vissa hebreiska eller arameiska uttryck som har tagits med i den grekiska texten, eftersom de så kraftigt har förknippats med Jesus. Några av dessa är hosianna, amen, talita koum, effata – och så abba.
I judendomen kunde – och kan – Gud tilltalas med ett vördnadsfullt ”Fader”, precis som en from muslim inte skulle ha något problem med att be bönen ”Fader vår”. I båda fallen handlar det ändå om att man vördnadsfullt och respektfullt närmar sig sitt eller folkets eller alltings ursprung, inte om något barnsligt jollrande vid pappas fötter. När Jesus tilltalar Gud med ordet abba, måste det alltså ha gett folk hicka, för hur kan en människa tilltala universums härskare, härskarornas Gud, på ett så intimt sätt? Därför har också NT:s författare lämnat ordet oöversatt i sin grekiska text. Och så bör också bibelöversättarna göra.
En av dessa författare är Paulus i Rom 8, som är dagens andra läsning. Där skriver han bl.a.: Ni har fått en ande som ger söners rätt, så att ni kan ropa ”Abba! Fader!” Vi återkommer strax till detta.

När vi, som strävar efter jämställdhet också mellan könen, läser uttryck som ”Guds söner,” undrar vi fort varför inte döttrarna nämns. Nå, i de flesta fall är ”döttrarna” inkluderade i ”sönerna,” och man kunde i översättningen använda det mer inkluderande uttrycket ”Guds barn.” Men detta är en lite speciell passage. Här används nämligen både ”söner” och ”barn” i en lite speciell innebörd.
[Den heliga] Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, skriver Paulus. Och det är vi. I dopet har vi fått Guds Ande, när vi s.a.s. adopterades av Gud och blev Guds barn. Detta barnaskap kan ingen ta ifrån oss. Paulus skriver mycket kraftigt lite senare i samma Rom 8(:38f): Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Man kunde alltså säga, att alla som har ande från Gud är Guds barn. I motsats till detta kan vi se det som Paulus skriver: Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Skillnaden mellan ”barn” och ”söner” är alltså att den ena gruppen passivt ”har” Guds ande, medan den andra aktivt ”leds av” Guds ande.
Och följderna av detta syns i det patriarkaliska sättet att skifta arv. Oftast gick det så, att en son ärvde mer än en dotter – döttrarna blev ibland rent av arvlösa, eftersom de redan hade fått ut sin andel i form av en brudgåva. Dessutom ärvde den förstfödde sonen ofta dubbelt så mycket som sina yngre bröder. Detaljerna skiftade från tid till tid, men detta var huvuddragen.
Om vi då tänker på det som Paulus säger, blir det så här. Vi är barn, och då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar. Men de som dessutom, genom att låta sig ledas av Gud, har blivit ”söner” (naturligtvis oberoende av kön), har fått en större del av arvet än sina ”systrar”, om ni förstår mig rätt.
I Bibeln finns det ju förresten också kvinnliga bilder som omfattar det manliga. Ett exempel är Upp:s bild av Lammets bröllop, där kyrkan beskrivs som en brud, som är redo att gifta sig med sin brudgum, Kristus. Och i denna brud ingår, det är jag säker på, också många män.

Nåja, för att komma bort från detta patriarkaliska bildspråk som kan bli ett hinder för någon, vill jag uttrycka Pauli tanke i nutida termer.
I dopet har vi blivit Guds barn och fått Guds Ande i oss. Precis som ett spädbarn av naturen är passivt och inte kan äta själv eller klä sig själv, är vi i början passiva också som kristna. Vi bör lära oss att ledas av Gud så vi kan bli aktiva kristna. Det betyder ingalunda endast att delta i gudstjänster eller andra församlingsaktiviteter, utan framför allt att sträva efter att i varje situation följa det dubbla kärleksbudet – att älska Gud mer än någonting annat och att älska sin medmänniska lika mycket som sig själv.
Då får vi också lära oss mer om Gud, om hans kärlek och om kristendomen än de som inte gör sig något besvär. Detta betyder inte att vi skulle vara mer älskade av Gud, mer värda, mer frälsta eller så, utan bara att vi får en större insikt. Precis som man får en större insikt i vad som helst som man engagerar sig i. Denna insikt gör oss inte till kristna eller ger oss Guds Ande – för det sker i dopet. Denna insikt kan bara hjälpa oss att få vårt liv här i världen i bättre ordning, att bygga det på det som håller och inte på det som försvinner.
Men det är inte så illa det heller.
Och då lär vi oss också vilken av betydelserna av ordet Abba som är viktigast – popmusik, sill eller vår himmelske pappa.

Predikan: Fjärde söndagen efter påsk

Karl af Hällström:
Synd, rättfärdighet och dom
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 2.5.2010
Joh 16:5-11

Jesu avskedstal till sina lärjungar i Joh hör till de mest komprimerade och komplicerade avsnitten i Bibeln. Från det talet är dagens heliga evangelium hämtat.
Jesus talar om Hjälparen, den heliga Anden. När Jesus lämnar sina lärjungar skall de få Hjälparen, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
Det här låter som definitioner i bästa ordboksstil, men riktigt så enkelt är det inte. Om man läser Bibeln som en ordbok eller ett uppslagsverk – eller för den delen en lärobok i biologi, historia, medicin, sociologi eller något dylikt – så hamnar man nog rejält miste. Bibeln innehåller allt vi behöver veta för vår frälsning, men det är inte det samma som att säga att den innehåller allt som finns att veta om Gud, och framför allt inte att den är relevant när det gäller vetenskapliga frågor. Där är den lika viktig som andra dokument av motsvarande ålder.

Jesu definitionsliknande uttalanden om synd, rättfärdighet och dom är alltså inte ändå definitioner, utan exempel på vad begreppen kan innebära. Synd: de tror inte på mig, säger Jesus, som om det var den enda synd en människa kunde begå. Om det är klart att människan begår många andra synder än otrons synd, varför förebrådde den heliga Anden världen endast för denna synd? Är det därför att alla andra synder förblir oförlåtna på grund av otron, men blir förlåtna när vi tror? Gud håller detta emot oss mer än något annat, så att det övriga förblir oförlåtet så länge som den övermodiga människan vägrar tro på en ödmjuk Gud. […]
Det är stor skillnad mellan att tro att [Jesus] är Kristus och att tro på Kristus. Också demonerna trodde att han var Kristus, skriver kyrkofadern Augustinus, men de trodde inte på Kristus. Den tror på Kristus som hoppas på Kristus och älskar Kristus. Om han har tro men saknar hopp och kärlek, då tror han att Kristus finns, men han tror inte på Kristus.

Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Här är det tydligt att uttalandet om synd behandlar människans synd, medan uttalandet om rättfärdighet handlar om Jesu rättfärdighet. Augustinus har en intressant tanke om detta, nämligen att Jesus kom till oss från Fadern på grund av barmhärtighet, men på grund av rättfärdighet går han till Fadern. Varför är det inte rättfärdighet båda vägarna? Jo, för att vi skall lära oss att rättfärdighet inte kan fullkomnas i oss utan barmhärtighet, så att vi inte bara söker vårt eget bästa utan också andras.
Samtidigt är det ändå inte bara Kristi rättfärdighet som det rör sig om här, för också vi har fått del av den rättfärdigheten genom Kristi uppståndelse från de döda. Också vi har uppstått med Kristus, och vi är förenade med Kristus, tills vidare genom tro och hopp, men vårt hopp skall till sist fullbordas genom de dödas uppståndelse. […]

Världen blir då överbevisad om synd i dem som inte tror på Kristus och om rättfärdighet i dem som står upp som Kristi lemmar. Därför kommer också Jesu tredje uttalande att besannas. Dom: denna världens härskare är dömd. Observera att ordet ”härskare” här är singularis. Det handlar alltså inte om alla kungar, presidenter och diktatorer som härskar i denna värld, utan om djävulen. Han härskar över dem som i sina hjärtan bara vistas i den värld de älskar, och därför kallas de ”världen”, alldeles som ”vårt hemland är himlen” om vi har uppstått med Kristus.
Det är intressant hur fascinerade av ondskan vi ibland verkar vara. Styrkans och maktens yttre tecken verkar ibland vara viktigare än den inre styrka som kallas karaktär, och som är så mycket mer grundläggande i verkligt ledarskap än den yta som kallas karisma, och som kan göra en ledare populär – åtminstone för en tid.
På samma sätt finns det många kristna som sysslar med s.k. ”andlig krigföring”, där man ger sig på djävulen och olika fenomen som man med rätt eller orätt anser komma från honom. Vapen i denna ”andliga krigföring” är sådant som tro, bön, andliga nådegåvor, hänvisningar till (ofta lösryckta) bibelverser och annat som ger den ”andliga krigaren” en känsla av styrka och makt. Och den känslan kan vara berusande, det är det inget tvivel om.
Men en ”andlig krigföring” av detta slag baserar sig på misstaget att vi är kallade att göra sådant, att vår styrka skulle räcka till för att besegra djävulen i öppen strid, oberoende av hur stödda av Gud vi må vara. Så är inte fallet. Det handlar ytterst om ett slags magi, där vi med kraftord och trollformler försöker behärska en omgivning som ter sig allt mer kaotisk för oss.
Det är inte så det är tänkt att vi skall bete oss. Vi skall naturligtvis försöka kämpa mot ondskan och för sanningen och godheten på alla plan. Men vi måste börja inifrån – vilket alltid är mycket svårare. Vi måste börja med att erkänna att också vi har fel och brister, innan vi ger oss på att påpeka andras tillkortakommanden. Jesus talar i Bergspredikan (Matt 7:3-5) om att vi först skall ta bort bjälken ut vårt eget öga, innan vi påtalar flisan i vår medmänniskas öga.
Det här är, som sagt, mycket svårare än att med pukor och trumpeter ge sig ut för att strida mot ondskan i andra människor.
Särskilt som denna världens härskare är dömd. Kristus har besegrat honom i grunden. Det som återstår av djävulens och ondskans makt är att sträva efter uppmärksamhet, och på det sättet förleda ett ljusets barn till mörkret. För det är ju ofta så, att det goda och harmoniska verkar tråkigt, medan ondskan och striden är något häftigt och spännande. Det är först när man kastar sig in i det som man märker att det som utifrån verkar spännande egentligen är plågsamt, medan det som verkade så tråkigt egentligen är skönt att leva i.
Samtidigt är det ju så, att fastän denna världens härskare är dömd, är han ändå alltför stark för oss. Han för fortfarande ett slags gerillakrig för att få oss att falla. Det bästa sättet att undvika detta är att koncentrera sig på det som är gott, och lämna det ondas grundval åt Gud. Vi är ”himmelrikets medborgare i världen”. Vi får försöka göra vår värld så god vi kan, men samtidigt inse att den slutgiltiga godheten får vi uppleva först hos Gud.

Predikan: Andra söndagen efter påsk (KafH)

Karl af Hällström:
Herdeskap
Emsalö kapell och Borgå domkyrka 18.4.2010
Joh 10:11-16

I dagens heliga evangelium talar Jesus om sig själv som den gode herden. Han kommer med ett par exempel på vad detta innebär: Den gode herden ger sitt liv för fåren, [...] och jag känner mina får och de känner mig. Fåren och herden känner varandra och herden är beredd att skydda sina får till varje pris.
När han har gett dem kännetecknen på den verklige herden, talar han om två slags förstörare. Den ene är tjuven som dödar och stjäl. Tjuven nämner Jesus lite tidigare i Joh 10. Den andre [förstöraren] förstör inte själv, men om något händer ingriper han inte. [Johannes Chrysostomos] Jesus säger ju: Den som är lejd och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden.
När vi funderar kring ledarskap idag, kan vi ta dessa kriterier till hjälp. Detta gäller särskilt när vi betraktar kyrkligt ledarskap – påvar, biskopar, präster, gruppledare och hjälpledare, vad det nu allt finns – eftersom det kyrkliga ledarskapet mer än det världsliga lever efter idealet med den gode herden.
Men att sträva till ett ideal och att lyckas uppnå det är förstås två olika saker. Ett aktuellt exempel är de pedofili-skandaler som skakar den romersk-katolska kyrkan, men som inte heller vår kyrka är immun mot. De präster som har förgripit sig på barn kan jämföras med de tjuvar som stjäl och förstör. De biskopar och kardinaler som har beskyddat pedofil-prästerna kan i sin tur jämföras med lejda herdar, som nog sköter fåren när allt går bra, men överger dem när hårda tider stundar.
Det är svårt att utöva ledarskap på avstånd. För att ”fåren” och ”herden” skall känna varann, måste de naturligtvis ha kontakt med varann. Åtminstone på något plan. Ett administrativt ledarskap, där ledaren försöker skapa en fulländad organisation, är alltså värdelöst om det inte åtföljs av en personlig kontakt med dem man är satt att leda. Jag säger inte att det är oviktigt hurdan organisationen och dess administration är, men dessa bör ha en tjänande roll inför det som är det viktiga, nämligen människorna i organisationen.
Vi kan konstatera att Jesus inte försökte få allt gjort på en gång; han skapade ingen vattentät organisation. I stället utbildade han tolv apostlar och lät saker och ting växa därifrån.
Och kanske den bästa ledarskapsutbildningen är just sådan som den Jesus utformade. Han undervisade både genom predikningar och genom personliga samtal. Han lärde sina lärjungar både genom personligt exempel och genom att låta dem pröva på. Han använde ingen lärobok, utom kanske den Heliga Skrift (som på den tiden bestod av Gamla testamentet). Powerpoint och videokanoner var okända för honom. Det han hade var karaktär och karisma.
Vi får dock minnas att det finns många ledarstilar, där inte en är rätt och alla andra fel, även om det är klart att en del är bättre än andra. Det är t.ex. viktigt att betona att ledarens karaktär alltid är viktigare än hans karisma.
Karismatiska ledare kan samla stora skaror kring sig, och om de som Jesus har karaktär och utövar ett sant herdeskap, är det inget problem. Problem uppstår dock om målet för ledarskapet förskjuts från att vara att hjälpa ”fåren” att följa Gud till att kräva att de följer ledaren. Då är det inte längre frågan om ledarskap, utan om ”förledarskap”. Sådant har rätt ofta förekommit i vår värld – och spåren förskräcker.
Nu är det ju så, att ingen av oss som deltar i den här gudstjänsten är BARA får eller BARA herde. Vi är alla både och.
Vi är naturligtvis alla den Gode Herdens får – mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre entusiastiskt – men i alla fall. Jesus är vår Herde, som tar hand om oss och beskyddar oss. Förutom Jesus kan det finnas många skikt av herdar som sköter om oss: föräldrar, äkta hälfter, lekmannaledare av olika slag, präster, biskopar m.m.
Samtidigt är vi alla herdar för någon annan. En del är herdar i kraft av sitt ämbete – det gäller t.ex. mig, som av kyrkan har fått ämbetet som pastor, vilket är latin och betyder just ”herde” – men andra är herdar på basen av sina personliga egenskaper eller sitt förhållande till andra människor. En far eller en mor är en herde för sina barn och vänner kan vara det för varandra, för att nämna ett par exempel. Men vanligast är väl förhoppningsvis att de går hand i hand – en hjälpledare är herde för sina konfirmander, en lärare för sina elever osv.
Om vi tidigare såg två kriterier för ledarskap, nämligen karaktär och karisma, där karaktären är det viktigare, ser vi nu ett tredje, nämligen ämbetet. Ledare kan man vara fastän man inget ämbete har, eftersom definitionen på en ledare väl är att man har efterföljare, men ämbetet gör att ledarskapet sker i en ordning som ger stabilitet och trygghet åt dem man leder. Det gör att det finns en viss övervakning av ledarskapet. En ledare som är en herde får göra sitt goda arbete, medan en som inte är det kan få stöd i sitt ledarskap eller flyttas till andra uppgifter för att skydda fåren.
Men vi, som är den Gode Herdens får, kan slappna av. Vi får leda våra medfår närmare Herden, men vi får också själva komma närmare honom. Han beskyddar oss till sista blodsdroppen. Rent bokstavligt. På korset har han besegrat allt som vill skada oss, och om räkenskapens dag dröjer, beror det på att han vet att också vi får har en klöv eller ett finger med i ondskans härjningar. Genom att uppstå från sin grav, leder oss Herden till evighetens saftiga gröna gräs, där tjuvar och vargar inte längre hotar fårahjorden.
Vi får bara se till att vi inte till slut sitter bland vargarna, tjuvarna och de lejda herdarna, utan har skött vår herdeuppgift ordentligt och kan överlämna vår egen hjord oskadd åt överherden, så att det till sist kan bli en hjord och en herde.
Hur vi ska klara detta får vi lära av den Gode Herdens undervisning och hans exempel. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.

Kristus är uppstånden! - Sannerligen uppstånden!

Kaj Andersson:
Publicerad i Borgå svenska domkyrkoförsamlings påskhälsning 2010

När påsken närmar sig längtar jag att få höra dessa glada utrop i festhögmässan i domkyrkan på påskdagen. Och när barnen sjunger av hjärtans lust och psalmsången blandas med festliga klanger från trumpeter och basuner, då känns det som en Riktig påsk.

Jag brukar också titta på den televiserade ortodoxa liturgin under påsknatten. Många tycker att höjdpunkten är den grekiska kyrkofadern Johannes Chrysostomos’ påskpredikan som han skrev för över 1600 år sedan. Den har uppskattats av kristna av såväl östlig som västlig tradition och han var så vältalig, att han av sina samtida kallades Chrysostomos som betyder Guldmun.

Johannes började sin predikan med att välkomna alla åhörare till den ”sköna och ljusa högtiden” med de bekanta orden ur Jesu liknelse om arbetarna i vingården. De hade arbetat sedan första, tredje, sjätte, nionde eller elfte timmen. I liknelsen fick de som hade arbetat hela dagen samma lön som de som började lite före solnedgången. Oberoende av om åhöraren var strikt asket eller tog fastan på ett lättare sätt, ville Johannes välkomna alla, eftersom Gud frikostigt förbarmar sig över den sista och delar ut rättvis lön åt den första.

– Hur är det med min fasta? Har jag kommit ihåg att delta i insamlingen Gemensamt Ansvar och avstått någonting till förmån för lidande människor? Osökt går mina tankar vidare till våra nya finländare, som borde vara lika välkomna till vår glada fest som de infödda. Mörkhyade och vita, rika och fattiga, alla är vi lika välkomna till trons fest där förlåtelsen flödar.

– Vi behöver inte skämmas över fattigdom eller vara rädda för döden, fortsätter Johannes. Jesus Kristus har sprängt gränserna mellan människorna och bittert omskakat dödsriket. Johannes avslutar: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd? (1 Kor. 15: 55). Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och änglarna glädjer sig. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död fi nns i graven. Ty nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna (1 Kor. 15: 20)”.

Predikan Midfastosöndagen

Karin Långström Vinge:
Bröd från himlen

”Herre, Ge oss alltid det brödet”, säger folket som följt med Jesus till Kafarnaum.
Ja – vem skulle inte vilja ha det? Brödet som kommer ner från himmelen, det sanna brödet, som ger världen liv.

Liv kan vi verkligen behöva, efter de senaste månadernas jordbävningskatastrofer..
Vi kan verkligen behöva liv – vårtecken i en kall och frusen värld. Visst längtar vi till sommarens gröna ängar, och vatten som ger avkoppling och ro.
Har ni tänkt på, det är så mycket vi behöver och önskar. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Jesu bön. Vi längtar efter det goda livet. Vi söker fullkomlighet och perfektion. Kanske är det en uråldrig tillbakalängtan efter ett paradis mänskligheten en gång levt i och som vi en gång kommer att få uppleva igen – i himmelen.

Än så länge – just nu- får vi bröd från himlen. Det brödet är Jesus Kristus själv. Han lovar själv, att den som kommer till honom skall aldrig hungra, och den som kommer till honom skall aldrig någonsin törsta.

Alltså borde de – vi – som kommer till Jesus aldrig nånsin känna någon andlig längtan, hunger eller törst, eller hur menar han egentligen?
Är det inte snarare så, att ju mer vi får del av Jesus, desto mer vill vi ha. Ju mer bröd från himlen jag får – ber jag till Gud att få mer av det brödet.
Ja, det är nog så att vi behöver påfyllnad. Både av det bröd som är förgängligt - mat, kläder, ett hem att bo i, men också i vårt inre liv.
För Jesus säger inte: Den som en gång har kommit till mig skall aldrig mer hungra. Nej, den som kommer till Jesus. En pågående handling som upprepas varje gång vi andas en bön till Gud, när vi ser korset framför oss och minns vad Jesus har gjort och gör.

Jesus säger heller inte: Den som en gång kom till tro på mig skall aldrig någonsin törsta. Tron är en relation, en känsla av trygghet, tillit, förvissning eller försanthållande – en viljeinriktning eller ett ställningstagande, eller helt enkelt en bön: jag skulle vilja våga tro att någon bryr sig om. Eller en vila – i Guds varma, trygga händer.

”Den som kommer till mig ska aldrig hungra”, säger Jesus. För mig är det inte i tonen som hos en politiker som vill övertyga oss om att han eller hon är den ultimata ledaren. Utan snarare som vännen som i min värsta stund säger till mig: ”Kom till mig och prata lite, så ska du se att allt känns bättre.” Eller föräldern som ömt förmedlar trygghet till barnet genom att säga att mörkret faktiskt inte är farligt.

Men mörker hamnar vi i, barn som vuxna. Det kan se lite olika ut. Vi behöver livsmedel från Gud för att fixa detta livet. Ofta sker det helt automatiskt, tänker jag, för det är i Gud vi andas, lever, rör oss och är till. När vi föder och fostrar barn. När vi planterar om våra krukväxter och drar med dammtrasan över bokhyllan. När vi upptäcker alldeles nya snödroppar i söderrabatten eller när vi drar kundvagnar i mataffären eller sitter i väntrummet hos tandläkaren. När vi bygger skolor och stiftar lagar. I allt finns Gud och vi gör det tillsammans med Gud.
Vi får bröd från himlen på ett särskilt sätt i nattvarden. Kanske livets tonartshöjning, när vi får uppleva det där ”extra allt”. Inte bara livsmedel för detta livet, utan för det eviga. Vi fylls på med bränsle från den mest förnyelsebara källan som finns – Guds kärlek.

Nattvarden, där glädje och sorg blandas. Där vi lämnar till Gud, där vi får tillbaka från Gud. Där det handlar om en gemenskap av längtande, hungrande, törstande i alla tider, men där det också handlar om just dig. För så älskade Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Och vad ska vi göra för att tro? Ingenting alls. Jesu kropp är för dig utgiven. Din längtan är nog. Börja bara med en enkel bön: ”Herre, ge mig alltid DET brödet.
Amen.

Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka – utåt och inåt. Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg. Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta. Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och dig. Du som sagt till oss: Sök, så ska ni finna, till dig överlämnar vi oss själva och varandra. I Jesu namn, amen.

Predikan: Första söndagen i fastan (KafH)

Karl af Hällström:
Jesu frestelser
Lägergudstjänst på skriftskolläger
S:t Olofs kapell, Pellinge (Borgå) 21.2.2010

Ni konfirmander fick ställa frågor till mig utgående från dagens heliga evangelium (Matt 4:1-11), och jag lovade att försöka besvara dem nu i predikan. Först några ordförklaringar.
Vad betyder frestas, dyrka, tillbe? När man blir frestad så får man en lust att göra någonting speciellt. Ordet används oftast när detta speciella är någonting som är skadligt på något sätt. Man blir i allmänhet inte frestad att äta lunch, men man kan bli frestad att äta ett paket choklad. Dyrka och tillbe betyder ungefär samma sak, nämligen att man behandlar någon eller någonting som en gud. Om vi tillber någonting annat än Gud som gud, så blir detta andra vad vi kallar för en avgud, och det leder oss bort från vår himmelske Fader.
Vad är en djävul? Vad och vem är Frestaren? En djävul är en ond andemakt, liksom änglarna är goda andar. Den främsta av djävlarna kallas ”djävulen” i bestämd form, och han kallas också Satan, Fan, Hin håle, Frestaren och mycket annat. Han är alltså den som försöker fresta oss och få oss att komma bort från Gud.
Var var Jesus innan Anden förde honom ut i öknen? Varför sattes Jesus på prov? Varför just han? Varför i öknen? Varför ville Gud utsätta Jesus för sådant om han ändå visste att Gud är den enda han dyrkar? Det här hände riktigt i början av Jesu uppdrag. Han hade just blivit döpt, och nu fick han träning för sin uppgift. Det var många svåra saker han måste gå igenom, så att skicka ut honom oförberedd hade inte varit så bra. Man kunde jämföra med en kniv; oberoende av hur bra kniven är, så måste den vässas innan man använder den, annars är den till ingen nytta. Och att detta skedde i öknen var för att han faktiskt fick koncentrera sig på att vara i kontakt med Gud, utan den störande vardagen omkring sig. Det kan vara viktigt ibland, också det – som så här på vårt läger.
Vad åt han när han blev hungrig – eller åt han nåt överhuvudtaget? Hur var det tekniskt möjligt att gå så länge och att fasta så länge? Han borde ju ha varit död! Det finns olika sorters fasta. En fasta då man inte äter eller dricker alls kan en vanlig människa inte upprätthålla alltför länge. En vattenfasta, då man alltså dricker vatten men inte äter, kan man hålla rätt länge. Men fasta kan också vara att minska på näringsintaget utan att avstå helt – och då kan man hålla på i princip hur länge som helst. Exakt hurdan fasta Jesus gick igenom vet vi inte.
Hur visste Jesus att det var Satan på riktigt? Varför lyssnade inte djävulen genast på Jesus? När Jesus blev frestad insåg han att det var Frestaren som var i farten. Och djävulen var inte intresserad av att lyssna på Jesus, utan av att lura honom och få honom att falla för frestelsen. Om Jesus skulle göra det, skulle han inte längre vara något hot för ondskan, utan allt kunde fortsätta som dittills.
Varför ville djävulen veta om Jesus var Guds son? Här är ett litet missförstånd, tror jag. Djävulen säger i evangelietexten: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Djävulen vet alltså att Jesus är Guds son, men han vill att Jesus skall visa det genom att falla för frestelsen att bryta sin fasta på ett övernaturligt sätt. Men Guds son kom inte till världen för att göra en massa underverk, utan för att frälsa människorna från det onda. Frestelsen handlar just om det här. Om Jesus inte kan koncentrera sig på sin uppgift bara för att han är hungrig, hur skall det då gå när han råkar ut för ännu värre saker?
Hur kan stenar bli bröd? Gud, som har skapat allt, kan säkert göra onaturliga och övernaturliga handlingar, om han vill. Ett exempel är just att göra stenar till bröd. Men som jag sade nyss, var det inte Jesu uppgift att göra stenar till bröd, utan närmare att göra okänsliga stenhjärtan till kärleksfulla hjärtan av kött.
Hur kan man leva på ord av Guds mun? Vad om Guds ord är att äta bröd? Vi människor är inte endast kroppsliga varelser som är nöjda bara kroppens behov är uppfyllda. Vi kan inte leva bara av bröd och annan kroppslig föda, utan den andliga dimensionen i oss behöver Gud. Gud förbjuder inte oss att äta bröd, utan säger bara att det inte är tillräckligt för att vara en hel och fullständig människa.
Vad är den heliga staden? Olika religioner har olika heliga städer, men ”den heliga staden” är i Bibeln ett annat namn på Jerusalem.
Till vilket berg blev han förd? Hur kunde djävulen visa Jesus ALLA riken i världen? Skulle han ha kunnat hoppa från klippan? Varför gjorde han inte det och blev jätterik? Vi vet inte vilket berg det var frågan om, bara att det var ett högt berg. Att Jesus och djävulen bokstavligen skulle se precis alla riken i världen är väl knappast poängen, utan det djävulen säger är att han kan ge Jesus allt som finns i världen bara han tillber djävulen i stället för Gud. Och det är klart att Jesus kunde ha hoppat från klippan; hur landningen skulle ha blivit är en annan sak. Men här tycks frågeställaren lite ha missförstått. Djävulen säger nämligen: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Att ”falla ner och tillbe” betyder inte att Jesus ska falla ner från klippan, utan att han ska knäböja på marken och be till djävulen. Jesus ville inte göra det, för hans uppdrag var inte att bli rik eller mäktig, utan att lyda Gud och hjälpa och älska oss människor. Därför förkastade han djävulens erbjudande om snabba pengar. Och snabba pengar är ju i allmänhet skumma på något sätt, precis som dessa.
Varför lät djävulen honom vara? Han märkte att Jesus var starkare än han, och att han inte kunde göra mer. Han gav upp, helt enkelt. Åtminstone för stunden.
Vart fördes Jesus sedan? Jesus gick norrut, till Galileen, där han valde sina första lärjungar och sedan höll den s.k. Bergspredikan.
Har detta på riktigt hänt? Jesus blev helt säkert frestad, såsom vi alla blir. Till skillnad från oss andra, segrade Jesus över frestelserna. Det gjorde att han kunde fortsätta sin frälsaruppgift, ge oss seger över ondskan och visa oss vägen till det eviga livet.
Om frestelserna bokstavligen gick till just så här eller om någon bara har gett exempel på sådant som Jesus fick gå igenom, är däremot av mindre betydelse.

Predikan 1 söndagen i fastan (KLV)

Karin Långström Vinge:
Prövningens stund

På sätt och vis kan man ju förstå Petrus reaktion när han hör Jesus berätta om vad som var på väg att hända när de gått upp till Jerusalem. Lidande, förnedring, död. Allt de byggt upp tillsammans, Jesus och hans följare, skulle få ett dramatiskt och snöpligt slut. Jesus, Messias, som de upplevt så mycket med, lärt sig så mycket av, skulle han lämna dem nu?
Så många triumferande ögonblick – han hade förkunnat befrielse för de fångna och syn för de blinda, han hade gett de förtryckta frihet och lama hade han botat så de kunde springa som hjortar. Han hade sannerligen kvalificerat sig för bragdguld flera gånger om . Skulle han nu själv råka ut för det som han hjälpt andra med? Lida och dö?
Näe, säger Petrus. Må Gud bevara dig, herre. Något sådant ska aldrig hända dig.Jag kan bli lite sur på Jesus när jag tänker på hur han nu svarar Petrus. ”Håll dig på din plats, Satan”, det är ju inte direkt något empatiskt eller själavårdande förhållningssätt.

Man kan tolka Petrus protest som att han ville lägga sig i Guds frälsningsplan, den som handlar om att Guds son skulle ta på sig alla synder och dö såsom syndabock. Så älskade ju Gud världen, att han utgav sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Men jag ser också ömheten och omsorgen i Petrus protest mot ondskan. Må Gud bevara dig, herre. Och Jesus blir arg, där i prövningens stund.Petrus och Jesus är med oss, när vi hamnar i prövningens stund. För vi kommer inte ifrån de stunder i livet när det gör riktigt ont. När vi får de där riktigt dystra beskeden. När saker och ting inte blir som vi tänkt oss, på det personliga planet, och i vårt gemensamma liv på jorden.
Någon du älskar har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof, flera tusen människor är döda. Tyvärr så är du övertalig på den här arbetsplatsen. Vi behöver inte dig mera. Tyvärr så har världen en ekonomisk kris just nu, så vi kan inte hjälpa världens barn lika mycket som förut.Jesus är realist. Han vet vad som kommer att hända honom. Men är det verkligen Satan som ligger bakom Petrus omtanke, är det det onda som vill få Jesus att hoppa av sitt uppdrag, krypa in i stugvärmen och stänga in sig i en bubbla av bekvämlighet och verklighetsflykt och planera för fredagsmys på långfredagen istället för att pinas under Pontius Pilatus, korsfästas, dö och nederstiga till dödsriket?
Är det ont att vilja ha det bra, leva ett gott liv? Jag tror inte det. Men kanske är det så att när vår bekvämlighet hindrar oss från att göra saker vi är kallade att göra, när vi hellre backar än att ta en nödvändig konflikt, när vi inte orkar kriga för rättvisa, frihet och förståelse därför att det personliga priset blir för högt, eller när vi tvärtom struntar i att göra det vi innerst inne är rätt, då har vi kanske svängt av från Vägen till Livet.

Salig är den som håller ut då han prövas, läser vi i Jakobs brev. Och vi ser ju så ofta livets prövningar från vår mänskliga synvinkel och det är en kamp. Många av de bibeltexter vi läser i fastetiden handlar om kampen mot synden, kampen mot begären, kampen mot det onda. Mycket tankemöda har lagts ner på att definiera vad det onda och synden egentligen är.
All vår bortvändhet från Gud, avvisande av det goda och ljusa, all egoism, maktlystnad och girighet personifieras ofta i Djävulen själv. För någonstans måste väl det onda komma ifrån? Föreställningen om att andra människor är till för att exploateras, utnyttjas, våldtas och skändas, det är verklig synd och får dansbaneeländet, semlefrossandet och det alltför mycket tevetittandet att blekna i jämförelse. Kampen mot begären, det onda och syndiga är i hög grad en kamp mot människors tankar: ideologier, tankestrukturer och förtryckande normer.Det är viktigt att vi inte skyller ifrån oss och låter Djävulen bli en syndabock för allt det vi har ansvar för och som med rätta skäms för hos oss själva. Vi ska inte glömma att Gud har gett oss en fri vilja. Och den kanske största synden av alla är när vi förminskar oss själva och våra medmänniskor. När vi helt enkelt försöker låtsas om att vi inte är Guds älskade barn, vänner och medarbetare.

Så frågan är: vad är det i livet som är gott för oss? Vad är konstruktivt och vad ger oss tillväxt, andlig tillväxt? Vad är det som bygger upp oss, vad gör oss starkare?
Frågan är hur vi håller ut när vi prövas av det som är prövning på riktigt, när vi hotas i vår livslust, när vi lockas eller förvrids att tro att vi är värdelösa, hopplösa varelser utan något vettigt att tillföra världen. När vi förleds att tro att det inte är någon idé att lyssna på Gud. När vi inte tror att Jesu löften eller välsignelsen eller förlåtelseorden gäller oss.
”Gör mitt hjärta”, skriver den heliga Birgitta, ”brinnande av kärleks eld, så att allt som är dig emot måtte sopas bort som aska i blåsande storm.”
Ja, det är kanske det som Jesus menar när han förmanar Satan i dagens evangelietext. Håll dig på din plats, ondskan. Våga inte krypa fram och förstöra. Kom inte och lura i oss att det skulle vara enkelt att leva! Det är ingen som har lovat oss det! Men Jesus har lovat oss att vi inte är ensamma i det. Kom till mig, säger han, alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Jesus bär Guds tankar. Gud ser allt, han vet hur slutet kommer att bli. Dagarna i dödsriket är långa och tunga, men uppståndelsen kommer! Vi får alla del av det bragdguld som blir följden av Jesu seger på korset. Liv, ljus, tack Gud, för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Ljuset finns där framme. Jesus lämnade oss bara tillfälligt. Han kommer åter till oss i nattvarden. Han möter oss i bröd och i vin. Nattvarden är en god mötesplats på Livets väg. Här får vi tid att stanna upp, få koll på läget och vänta in våra medmänniskor i ett gott möte. Ännu ser vi allt som i en gåtfull spegelbild, men en gång ska vi se och förstå klart och tydligt.

Richard Skinner skriver:
O Frost, som över en natt förvandlar fälten till ljudlös stillhet,
förseglar landskapets rikedomar under kylslaget pansar;
Du är tiden när strapatserna uthärdas:
kom hjälp oss att hålla ut, inneslut oss i löftet om en ny vår.
O Snöstorm, plötslig och lamslående,
suddar ut världen, utplånar alla kännetecken, alla olikheter,
i ett förblindande, glänsande vitt;
du är vildsint och mjuk:
kom, sudda ut alla våra felsteg,
överväldiga oss med din beredvillighet. ”

Ja, minns att Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.
Margareta Melin skriver:”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”
Amen.

Dagens texter

Ljuset lyser fortfarande

Betraktelse i Borgåbladet 6.2.2010

Tidigare i veckan hade jag nöjet att få träffa L, en vaken och pratsam ung man på sju månader. Hans mamma hade tagit honom med på ett sammanträde, och det största problem som han ställde till med var att han inte förstod att be om ordet av ordföranden.
Det kanske han får lära sig så småningom.
Han trivdes i min famn en god stund, smakade på mitt armband och mitt halsband, drog mig i örat, ville undersöka mina glasögon och tyckte att det var roligt att skutta i mitt knä. Jag måste medge att koncentrationen på mötesförhandlingarna inte var den bästa för min del just då. Men nöjet var desto större!
I Kyndelsmässodagens heliga evangelium (Luk 2:22-33) möter vi den gamle Symeon, som också han får privilegiet att ta ett barn i famnen. Det barnet hette inte L utan J, och hämtades enligt den tidens sed till templet i Jerusalem av sina föräldrar. Men Symeons agerande hörde inte till sedvänjorna, utan föräldrarna förundrade sig över det han gjorde och sade.
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen... ”
Och frälsningen låg i Symeons famn och ryckte honom antagligen i skägget.

Vilken framtid L går till mötes, det kan jag inte sia om. Han kommer väl att lära sig sammanträdesteknik, få ett yrke, bilda familj – det är väl inte självklart, men inte heller långsökt. Men vilket yrke? Blir han gatsopare eller generalsekreterare för FN? Jag vet inte.
Symeon visste bättre. J var ”frälsningen” för alla folk och ”ett ljus” för judar och hedningar tillika, hade Gud sagt åt Symeon. Undra på att J:s föräldrar var förundrade!
Men en glad kunskap var det knappast. Ett lätt liv hade pojken inte framför sig. Att det skulle leda till Golgata visste väl ingen, men långsökt var det knappast.
Men det mest fantastiska i allt detta är att ljuset inte slocknade ens på korset, utan lyser också för oss idag! Symeon insåg att det hade börjat lysa. Vi får inse att det fortfarande lyser och är betydelsefullt också i vårt liv, i vardag som i helg.

Karl af Hällström

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Bröllopet i Kana och vi hedningar
Borgå domkyrka 17.1.2010
Joh 2:1-11

Det ordnades en bröllopsfest i staden Kana i Galileen. Jesus kom med sin mor och sina lärjungar till bröllopet. Lärjungarna brukade ivrigt lägga märke till allt underbart som hände och lade det på minnet för att stärka sin tro.
Hur det nu kom sig, hade de som planerade bröllopet räknat fel, och vinet tog slut. Detta var naturligtvis en stor skam för värdfolket. När Maria uppmanar Jesus att hjälpa tycker han att det inte passar för honom att komma farande för att göra tecken eller uppträda som undergörare, skriver kyrkofadern Kyrillos av Alexandria, som var verksam i början av 400-talet. I stället borde man be honom om det, och han kunde visa en sådan ynnest för att den skulle bli till nytta, men inte för att den skulle synas. Det kommer mer nåd i det som man ber om när det inte ges omedelbart. När det dröjer en tid, blir hoppet så mycket mer uthålligt, menar Kyrillos.
Och han har en stor poäng i det han skriver. Detta är tydligt i vår tid – vi vill ha allt, och vi vill ha det genast. Paulus talar om själviskheten som avgudadyrkan (Ef 5:5), och det stämmer faktiskt. Detta syns kanske bäst i kändiskulturen. Om någon blir känd för att ha gjort någonting bra och arbetat upp sig i livet, så är det väl inget större fel med det. Men det tar tid att bygga upp något sådant. Allt allmännare blir det därför att kändisarna är kända för att vara kända, och dessutom för att ha blivit det över en natt. Ofta har de då medverkat i något idiotiskt men populärt TV-program, typ Big Brother, och på så sätt fått omedelbar synlighet genom att bete sig sämre än alla andra. Och det är knappast någon bra grund att bygga på. Men det kan man faktiskt försörja sig på i den förvridna tid som vi lever i. Det finns alltid någon eftermiddags- eller veckotidning som är intresserad av vilken partner man är otrogen mot för tillfället.
Jesus är inte intresserad av att ge sig in i detta, utan håller sig i bakgrunden. Han kommer inte heller med någon sorts hjälp i stil med pulverkaffe – ni vet, ”tillsätt bara vatten” – utan han tvekar och väntar och låter tiden gå för att behovet skall mogna och hjälpen på samma gång skall uppfattas och uppskattas. På samma sätt hjälper Gud oss, bara vi ber om det – men han gör det när tiden och vi är mogna för det.

En bibeltext kan man läsa på ett bokstavligt plan. På det planet handlar dagens evangelium om en viss bröllopsfest med ett problem på dryckessidan. Men det finns också andra plan att läsa på.
Och det gör biskop Kyrillos i den predikan som jag redan citerade. Han tolkar bröllopssituationen så att bruden är människonaturen, brudgummen är Frälsaren och att berättelsen på det planet lär oss något om hur intim föreningen mellan Gud och människa är. Vid den nyss avslutade julen såg vi hur Gud blev människa i Kristus. Han tog på sig människolivets alla plågor och svårigheter – och glädjeämnen, för den delen – när han lät sig födas av en kvinna, såsom vi alla har blivit.
”Gud blev människa, för att människan skall kunna bli som Gud,” säger fäderna. I Eden frestade ormen människan just med detta mål, att vi skall bli som Gud. Men där skedde det mot Guds vilja och i trots mot hans befallning. Nu, i Kristus, sker det enligt Guds vilja och plan. Och det är den stora skillnaden. Vi behöver inte längre upphöja oss själva till vår egen avgud, utan får i föreningen med Kristus njuta gudomliggörelsens frukter, och äntligen bli de hela människor som vi i skapelsen var menade att bli. Äntligen får vi fira det som Skriften kallar ”Lammets bröllop”, där vi kristna och Kristus förenas med varandra i ett heligt äktenskapsförbund.

Att platsen för bröllopet inte är Jerusalem utan Kana i det som profeterna kallar ”hedningarnas Galileen”, innebär för Kyrillos att den himmelske brudgummen hälsades med glädje av hedningarnas kyrka. Frälsaren kom inte heller av sig själv till bröllopet utan var kallad av många heligas röster. Det stod ju att han och hans lärjungar var bjudna.
”Hedningar” är i detta fall inte de icke-kristna, som ordet under de senaste århundradena har betytt, utan icke-judarna. ”Hedningarnas kyrka”, som Kyrillos talar om, är alltså den kyrka där majoriteten är icke-judar. Det gäller alltså bl.a. oss – det är vi som är hedningar! Men ändå får också vi med glädje hälsa vår Frälsare, som räddar oss från det hedniska mörkret och för oss in i Guds ljus.
Detta uttryck låter hårt och intolerant i postmoderna öron. Varför skulle hedningarna, deras tro och deras seder vara sämre än de kristnas? Och faktum är ju att många seder och bruk som finns utanför den kristna kulturkretsen kan vara lika fina, ja finare, än det som vi kristna sysslar med. Det att någon är kristen och frälst innebär ju inte med någon automatik att hen skulle vara en bättre människa, tyvärr; det innebär ”bara” att hen är frälst. Bland de som inte har en kristen tro kan det finnas mycket goda och fina människor som det är ett nöje att ha att göra med; den enda nackdelen är att de inte är frälsta.
Men när jag säger att vår Frälsare räddar oss från det hedniska mörkret och för oss in i Guds ljus, syftar jag just på frälsningen, gemenskapen med Gud, inte på människovärde eller personlig integritet eller något sådant.

Kyrillos tolkar vinet vid bröllopet i Kana som en bild för möjligheten till frälsning. Vinet tog slut för gästerna, ty lagen var otillräcklig (Heb 7:19). Moses skrifter gav inte fullkomlig glädje, och inte heller var det naturliga nyktra förståndet nog för att ge frälsning. Därför kunde det verkligen sägas om oss: De hade inget vin. Men vår frikostige Gud föraktade inte den natur som led brist på det goda. Han anvisade oss ett vin som var bättre än det första. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv (2Kor 3:6). Lagen kan inte fullkomna det goda, men evangeliets lära för med sig mångfaldig välsignelse.
Jag har stött på bilden av ett berg, som ska förklara hur alla människor är lika inför Gud. Bilden går ut på att alla som uppriktigt söker Gud strävar uppför bergets väggar mot toppen. En del försöker komma upp för den lodrätt stupande nordväggen, andra promenerar lugnt längs de svagt sluttande ängarna på sydsidan. Vissa hoppar från sten till sten och kommer stadigt närmare toppen, tills det visar sig att det framför dem öppnar sig en djup klyfta, som de inte kan ta sig över. Men alla är på väg mot samma topp, samma Gud. Jag tror det ligger en hel del i denna bild. Gud är en och den samme, även om de bilder och föreställningar som vi gör oss av henom kan variera stort.
Men bilden av berget och de uppriktiga bergsbestigarna förblir ofullständig om jag inte nämner mitt eget lilla tillägg till den: Kristus har genom sin död och uppståndelse byggt en linbana från bergets rot direkt upp till toppen. I den linbanan kan den som tror ta plats och utan egen ansträngning komma inför Guds ansikte. Inte för att hen är en bättre människa, utan för att Kristus har frälst henom.
Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. Amen.