Predikan: Stefanidagen

Karl af Hällström:
Förföljelse
Predikan i Lovisa kyrka 26.12.2011

Stämningen ändrar skarpt från Juldagen till Annandag jul, Stefanidagen. Julens budskap om hur Gud har fötts som människa förbyts nu i en berättelse om vad detta kan leda till. Allt blir inte bara ljus och frid, utan det goda budskapet möter också motstånd. Guds frälsningsbudskap delar in åhörarna i mottagare och förkastare, i Kristi efterföljare och hans förföljare.
Urförsamlingen i Jerusalem var tvåspråkig. En del talade Jesu modersmål arameiska, som var besläktat med hebreiskan. En annan del talade världsspråket grekiska, som till sin ställning närmast kan jämföras med dagens engelska. De som talade grekiska var i allmänhet inflyttade från andra delar av romarriket.
Här i Svenskfinland har vi ju erfarenhet av tvåspråkighet, så det kommer väl inte som någon överraskning att det också i Jerusalem uppstod slitningar mellan språkgrupperna. De grekisktalande kristna klagade till apostlarna (som alla hade arameiska som modersmål) över hur de grekisktalande änkorna blev förbisedda då församlingen delade ut hjälp. Då utsåg apostlarna diakoner för att se till att allt fungerade som det skulle. Eftersom apostlarna var tolv till antalet, användes ett annat heligt tal, sju, för att bestämma diakonernas antal. Och de diakoner som enligt Apg blev utsedda hade alla grekiska namn. En av dem var Stefanos.
Stefanos inte bara skötte sin andel av församlingens hjälpverksamhet, utan han diskuterade också med kristendomens motståndare. Detta gjorde han så bra att de blev svarslösa, vilket förstås kändes surt för dem. Eftersom de inte kunde få tyst på honom med debatt och andra legitima metoder, tog de till falskhet. De drog Stefanos inför rätta och påstod att de hade hört honom häda. Stefanos höll ett försvarstal, som enligt Apg började med en genomgång av det israelitiska folkets historia, ledde fram till hur Jesus var den Messias som alla väntade på och slutade med ett mindre diplomatiskt utfall mot anklagarna. Det hörde vi från altaret för en stund sedan. Så fick han en vision av hur Jesus stod på Guds högra sida, och den tolkades av åhörarna som hädisk. De blev så ursinniga att de drog Stefanos med sig från rättssalen utan att vänta på att någon dom skulle falla. Så tog de med honom utanför staden och lynchade honom där, precis som Jesus också hade avrättats utanför staden.
Den unga man som hette Saul och som enligt berättelsen bevakade vittnenas överkläder är den samme som senare kallas Paulus och som har skrivit halva NT. Detta var naturligtvis före hans omvändelse till kristendomen.

Av berättelsen om Stefanos, den första kristna martyren, kan vi lära oss flera saker. För det första: fast människor gaddar ihop sig mot oss för vår kristna tros skull, är Gud ändå med oss. Detta betyder ändå inte att vi skulle gå säkra för all skada, utan bara att ingen kan förgöra och förstöra vårt evighetshopp. När Jesus i Bergspredikan talar om att ingen sparv faller till marken utan att Gud vet om det, säger han ju inte att sparven inte faller, utan bara att Gud vet om det. Gud håller oss i sin hand och skyddar oss från allt som hotar vår evighet, men inte nödvändigtvis från allt som kan skada oss här och nu. Ibland är det nödvändigt att lida för att vinna någonting större.
Detta vill jag förstås inte säga för att förklara eller rättfärdiga lidandet som sådant, utan det jag säger är att lidandet ibland, om än inte alltid, har en mening.
För det andra är Stefanos den första kristne som dör för sin tro på Jesus, men långt ifrån den siste. Lynchningen av Stefanos utlöste en förföljelse, och förföljelser har avlöst varandra genom historien ända sedan dess. Och de är inte slut än, tvärtom! För att ta bara ett par aktuella exempel, sprängde medlemmar av en muslimsk extremistisk sekt tre kyrkor i Nigeria nu under julhelgen, med tiotals döda och hundratals skadade som följd. Och situationen i det land där kristendomen är som mest förföljd, Nordkorea, är ju mycket instabil just nu, då landets diktator dog för en liten tid sedan och ingen riktigt vet vad som kommer att ske härnäst.
Kristendomen är den största religionen i världen idag, räknat enligt antalet medlemmar. Samtidigt förföljs kristna i alla världsdelar idag, också här i Europa. Vissa länder och områden är farligare för kristna än andra; den mest spridda och organiserade förföljelsen förekommer i muslimska och kommunistiska länder, där kristna kastas i fängelse, lynchas eller avrättas. Religionsförföljelse (också av sådana som bekänner sig till andra religioner) är ett stort människorättsproblem i dagens värld. Här i Finland är förföljelsen ju - tack och lov - förhållandevis mild, och består närmast av hårda ord eller gliringar. Men den finns närmast överallt.
Den tredje poängen är därför frågan om vad vi skall göra om vi råkar ut för förföljelse av något slag. Svaret på den frågan ser jag som tudelat. Å ena sidan bör vi leva som om vi kunde gå från tiden till evigheten i vilken stund som helst. För det kan vi ju. Jesus har sagt att han kommer tillbaka, och vi vet inte när. Inte heller vet vi när vår personliga tid tar slut. Jag kan dö innan jag har hunnit ta ett andetag till, eller jag kan leva många decennier ännu, men det vet jag alltså inte. Därför måste vi alltid vara beredda. Vi ska sträva efter att hålla våra förhållanden med våra medmänniskor och vårt förhållande med Gud så gott som möjligt. Dessutom drar vi själva och alla i vår närhet nytta av detta om det nu skulle dröja...
Å andra sidan ska vi inte frukta alltför mycket för att råka ut för förföljelse. Vi bör förstås vara medvetna om risken, men vi ska inte låta det överskugga vårt liv. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, och han har lovat att den heliga Anden skall hjälpa oss när vi blir ställda till svars för vår tro. Dessa löften får vi förlita oss på. Vi får leva av Guds kärlek och föra den kärleken vidare till våra medmänniskor enligt bästa förmåga.
Till sist vill jag nämna en fjärde poäng som vi kan hämta ur berättelsen om Stefanos. Den är att vi bör hjälpa våra trossyskon som har råkat illa ut. Vi skall be för dem och försöka arbeta för dem så gott vi kan. Kanske organisationen Martyrkyrkans vänner är något för dig? Eller kanske ett vidsträcktare arbete genom Amnesty International skulle vara din grej? Möjligheterna är naturligtvis många - men att glömma bort dem som lider hör inte till dem.
Den tro som så många lider och dör för är uttryckt i kyrkans trosbekännelser. Vi som har möjlighet att göra det utan påföljd, skall nu resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 17 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
”Jag vet att min befriare lever”
Predikan i Borgå domkyrka 9.10.2011

Under de snart femton år som jag har varit präst, har jag förrättat flera hundra jordfästningar. Härtill kommer förstås de som jag privat har varit med om, men det är bara en handfull. Hundratals jordfästningar är mer än de flesta andra är med om under ett helt liv. Hoppas jag i alla fall. I medeltal en jordfästning varannan vecka, år ut och år in, är också mer än vad man skulle orka med, om man hade ett nära personligt förhållande till alla avlidna. Ändå har jag tänkt hålla på i kanske tjugo-tjugofem år till, vilket skulle betyda över tusen jordfästningar, om takten bibehålls.
Vad lär vi oss av detta? Jo, det visar att även om jag inte ständigt sörjer, så lever jag i en nästan ständig kontakt med sorg och död, med sörjande och avlidna. Därför inser jag också något som många inte vill tänka på, nämligen att förr eller senare står vi alla där, i den ena eller den andra rollen. Alla kommer vi en gång att dö, och innan det kommer vi antagligen alla att mista någon nära anhörig.
Själv miste jag för elva år sedan min far i den inte alltför höga åldern av 65 år. Jag är förstås inte den förste i världshistorien som har mist någon nära anhörig. Många av er som sitter här idag har säkert gått igenom en motsvarande förlust. Det är naturligtvis orsaken till att jag vill ta upp frågan i det här sammanhanget, för det som jag har gått igenom kanske kan hjälpa någon annan, om inte annat så genom igenkännandet. Ändå är det klart att den här sorgen var unik för mig, för jag hade aldrig mist min far tidigare. Precis som varje människorelation är unik, är varje sorg det, eftersom sorgen kommer av att en relation är slutgiltigt avslutad.
Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som bara sade: ”Jag hörde om din far” – och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört – han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.

I Joh 11 finns en berättelse som talar om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros, bror till Marta och Maria. I den berättelsen märker vi hur sorgen inte var någonting som man försökte skyffla undan eller bortse från, för att på så sätt kunna gå vidare med sina liv. Johannes berättar om hur Lasaros’ anhöriga och vänner gråter tillsammans och om hur också Jesus själv gråter. Och detta är naturligtvis den sunda reaktionen. Om vi försöker låtsas om ingenting, skjuta undan sorgen eller komma runt den, kommer den att hoppa upp senare, kanske när vi nästa gång råkar i en liknande situation. Sorg är ett mycket starkt känslomässigt tillstånd som vi inte alls skall försöka komma runt. Den enda vägen förbi sorgen är att gå igenom den, låta den ta den tid den tar och den energi den tar, gråta när vi behöver gråta – men också skratta och minnas goda tider tillsammans med den avlidne, om det faller sig naturligt. Känslor av ilska, av hopplöshet, av lättnad, av saknad – allt sådant kan höra med till sorgen, och är ingenting att skämmas för.
Romarna hade ett uttryck som lyder: De mortuis nil nisi bene. Det betyder ungefär: Man får endast tala gott om de döda. Grundtanken är naturligtvis god, för det är värre att tala illa om de döda som inte kan försvara sig, än om de levande. Vi skall inte tala illa om de levande heller, men vi skall inte svärta ner de avlidnas minne.
Samtidigt är det viktigt att minnas också oss som lever kvar. Vi människor skadar varandra emellanåt – oftast ofrivilligt, men ibland med vett och vilje – och de som umgås tätast, som exempelvis familjemedlemmar, har också flest möjligheter att skada varandra. Om vi då följer det romerska rådet så att vi förfalskar och förskjuter de skador som någon annan har gett oss, bara för att denna någon har gått och dött, leder det till att vi gör oss själva ännu värre skada genom att s.a.s. låta såret infekteras. Och om den som har skadat oss har gjort det ofrivilligt och inte önskade oss något ont utan tvärtom älskade oss – så som det ju är i de flesta fall – då skulle också den personen ha önskat att vi bearbetar det som plågar oss, så att infektionen kan ge med sig, och såret få bli ett rent och snyggt ärr. Den här bearbetningen bör säkert ske i förtroende, kanske i samband med själavård, bikt eller terapi – men den bör få äga rum.

Vi kristna har en fördel jämfört med många andra som råkar ut för sorg. Den fördelen är inte – om någon trodde det – att vi är så fulla av trons glädje hela tiden att vi inte har tid att sörja, för vi sjunger lovsånger och ropar halleluja hela tiden. Nej, den flykten vore lika skadlig som varje annan flykt undan sorgens verklighet. Fördelen som den kristna tron ger är kommer fram på många ställen i Bibeln. Job säger (19:25): Jag vet att min befriare lever. Paulus säger (2Kor 4:14): Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus. Och Jesus själv säger i vår evangelietext (Joh 11:25): Jag är uppståndelsen och livet.
Den kristna fördelen, som vi också försöker dela med oss till andra genom t.ex. missionsarbete, är alltså uppståndelsehoppet. Mitt i vår sorg, mitt i våra känslor av hopplöshet, får vi ändå genom tron leva vidare i hoppet att Gud en dag skall uppväcka de döda. Vi får sörja – vi skall sörja! – men vi behöver inte göra det som om det inte fanns något hopp.
Vi behöver inte heller sörja ensamma. Vi har medmänniskor omkring oss, som vill oss väl. Framför allt har vi kristna en Gud som själv har upplevt allt det som en människa kan genomleva. Vi har en Gud som sörjde och grät över sin vän Lasaros, en Gud som själv miste sin Son genom döden. I Lukasevangeliet (Lk 7:11-16) ser vi hur Jesus bevittnar en jordfästning i staden Nain och hur han har medlidande med änkan som har mist sin ende son. Gud vet precis hur vi har det. Eftersom han ser in i vårt hjärta vet han det bättre än någon människa kan veta det. Han försöker inte trösta oss genom välmenande men sårande ord, eller genom en förskräckt likgiltighet som sårar ännu djupare, utan genom att vara närvarande mitt i det svåra. Så ger han också oss människor ett exempel på hur vi skall möta dem som sörjer. Närvaro.
Då vi sörjer, ser vi ibland ingen ljusning; allt känns bara som en mörk formlös massa av sorg. Ändå går Gud med oss, sörjer med oss, ger oss verklig tröst och stöder så som bara han kan. Vi kan ingenting i oss själva; utan Gud riskerar vi kanske att rivas sönder av vår sorg. Med Guds hjälp kan vi komma igenom den och lära oss att leva med vår förlust. Inte glömma den, men lära oss att leva med den.
Då vi befinner oss mitt i sorgen är det tungt och svårt och mörkt. Men jag vet att min befriare lever. Pris ske Gud för detta!

Predikan: Trettonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:

På frukten känner man trädet

Gudstjänst i S:t Olofs kapell (Pellinge, Borgå) och

kvällsmässa i Lilla kyrkan (Borgå) 11.9.2011

Det kan vara besvärligt att ha humor.
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag använder ibland humor i mitt arbete. Ofta leder det till en avslappnad och mottaglig atmosfär bland lyssnarna, men det har också sina risker. Det händer att jag trampar i klaveret som en organist, och ibland har jag fastnat med foten mellan pedalerna. Jag ska berätta bara ett exempel.
Innan jag för snart tio år sedan kom hit till Borgå, arbetade jag i Matteus församling i östra Helsingfors. Där hade vi två gudstjänster varje söndag, först i Nordsjö kyrka på morgonen, och sedan högmässan i Matteuskyrkan i Östra centrum klockan tolv. Efter att en söndag ha kommit igenom min predikan i Nordsjö, kände jag mig lättad och utbrast: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" Församlingen skrattade, och jag drog rutinmässigt igenom veckans program.
När jag sedan hade predikat i Matteuskyrkan, mindes jag hur roligt det hade varit på morgonen, men tyvärr inte att detta var församlingens huvudgudstjänst och alltså lite annorlunda än den i Nordsjö. Jag sade liksom tidigare: "Nu kommer vi till gudstjänstens höjdpunkt: kungörelserna!" När jag så slog upp kungörelseboken såg jag till min förfäran vad som stod där, och kunde inte längre dra loss foten ur klaveret. Det var bara att fortsätta: "Herren över liv och död har hädankallat följande medlemmar av vår församling," och så läsa upp namnen på de avlidna. Att vid det tillfället försöka skämta var naturligtvis helt olämpligt, och jag fick en välförtjänt utskällning efteråt. Usch så jag skämdes!
Men rätt använd är humorn förstås ett gott verktyg.

Den här funderingen steg fram från dagens texter. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, hörde vi att aposteln Jakob skrev i sitt brev, medan Jesus i det heliga evangeliet säger att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Om hjärtat är fullt av skämt och glädje, är det förstås bra, men om det används på fel sätt eller vid fel tillfälle, leder det oss vilse. Opassande skämt vid opassliga tillfällen gör att man felar i sitt tal, och då är man förstås inte fullkomlig. Det kan vara hälsosamt att påminnas om det emellanåt.

Ett annat, mer aktuellt exempel på sådant som vi har hört i texterna är den debatt om yoga som har förts i vissa tidningar på senaste tid. Frågan som har behandlats är om yoga är lämpligt eller olämpligt för en kristen. En del argumenterar för att yoga som motionsform är ofarlig, medan andra anser att yoga och annat med österländskt ursprung är att utsätta sig för onda andars inflytande.
Här tycker jag att vi får lyssna till Jesus: Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Överhuvudtaget är detta en god regel när det gäller att bedöma olika företeelser: Hurdan är frukten?
När det gäller yoga blir tankegången följande: Yogans ursprung är i Indien. Meditation är en viktig del av den ursprungliga versionen av yoga. Det finns ju kristen meditation också, men i yogan sker meditationen genom upprepandet av ett mantra, alltså ett ord eller en fras som man maler om och om igen. I den österländska yogan är mantrat oftast ett hinduiskt gudanamn eller någon fras från de hinduiska heliga skrifterna. Eftersom dessa i allmänhet är på språket sanskrit, som få av oss kan, kan man bli lurad att be till avgudar, om man inte är försiktig. Och det är ju inte bra.
Den västerländska formen av yoga, den som praktiseras på olika gym och konditionssalar, går däremot närmast ut på gymnastik och andningsövningar av olika slag. Denna träning leder till bättre kondition och koncentrationsförmåga, och det är i sin tur positivt.
När det gäller vilken inställning vi kristna skall ha till yoga, måste vi alltså se till slutresultatet. Leder detta oss närmare Gud eller bort från honom, eller är den neutral vad gäller vårt gudsförhållande? För att uttrycka saken med evangeliets ord: Vilken frukt bär den? Är frukten bra, så är trädet gott, annars är det det inte. På frukten känner man trädet.

Och detta är, anser jag, en allmängiltig regel när vi ska bedöma olika företeelser som vi stöter på. Hurdan är frukten? Vilka följder har det för mitt liv om jag gör si eller så? Dataspel, tidningar, böcker, TV-program, människorelationer, hobbyer, studier, arbete - hurdan är frukten? Leder detta mig närmare Gud eller bort från honom? Blir jag en bättre människa genom att syssla med detta eller en sämre? Hjälper detta mig att älska min medmänniska eller blir jag bara mer självisk? Hurdan är frukten?
I Johannesevangeliet talar Jesus om att vi kristna skall bära frukt, frukt som består. Det här blir ännu en dimension i bilden av frukt i vårt liv. Den frukt som vi bär skall inte bara vara god, den skall också vara bestående. Om vår frukt är dålig får den förstås gärna förfaras snabbt, men inte om den är god.
Bestående frukt är sådan som inte bara vi själva kan ha nytta av, utan också våra medmänniskor här och nu - och rent av våra efterkommande i framtiden.
I vårt södra grannland har jag stött på människor som är utslagna i tredje generationen. Estland har varit självständigt i tjugo år nu, men självständigheten har inte gynnat alla. När Sovjetunionen kollapsade, var det många som blev arbetslösa och helt enkelt inte klarade av de förändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena. Detta gäller särskilt sådana som blev förflyttade från andra delar av den "stora och mäktiga rådsunionen", och som aldrig hade fått eller velat lära sig det lokala språket, estniskan. Efter självständigheten blev dessa ofta isolerade i sina egna städer eller stadsdelar och hade aldrig möjlighet att skapa sig ett självständigt liv i den nya självständiga staten. Den ibland extrema fattigdom som de lever i har gått i arv från generation till generation, och nu växer den tredje generationen upp utan att ha en enda förebild på någon som inte är arbetslös, inte ett enda exempel i sin bekantskapskrets på någon som klarar av att försörja sig själv utan yttre hjälp. Denna dåliga frukt har alltså blivit bestående.
Liknande utslagning hotar också en del i vårt land - vi skall inte tro att vi är så mycket bättre.

Men när den frukt som vi bär har blivit välsignad av Gud, och när vi genom tron får möjlighet att bära god frukt, får vi arbeta och sträva till att också den skall bli bestående. Då får vi hjälpa dem som är i akut nöd, och då får vi vara med och skapa strukturer som motarbetar den framtida nöden. Endast vår fantasi sätter upp gränser för hur detta kan gå till. På frukten känner man trädet. På ett gott träd finner vi god frukt, frukt som består. Må Gud ge oss nåden att vara ett sådant gott träd!

Ord på vägen

Kolumn i Domkyrkobladet hösten 2011

När skolåret inleddes i augusti, började också min yngsta i vad som i folkmun kallas Kvarnbarackens skola. Hennes bror är en veteranelev - han går redan på fyran. Flickan var klar att gå till skolan redan tidigt på morgonen, och protesterade mot att jag inte ville stå en halvtimme på skolgården och vänta, utan hellre väntade hemma.
När vi (äntligen!) kom till skolan fanns där en massa ivriga sex- och sjuåringar med föräldrar. På nåt sätt lyckades lärarna få barnen organiserade i köer och in i barackerna. Kvar stod vi föräldrar och tittade efter dem, och jag var knappast den ende som stod där med en klump i halsen. Min lilla flicka…!

Jag tror att vår himmelske Pappa ser på oss på lite samma sätt. Vi blir hans barn i dopet, och när vi växer får vi allt större möjligheter, allt större ansvar. Kontakten och förhållandet till vår himmelske förälder, liksom till våra jordiska, förändras och utvecklas med tiden. Men grunden kvarstår.

Emellanåt - ofta! - berättar jag för mina barn att jag älskar dem. Flickan blir ibland lite irriterad över detta. Då frågar jag om hon inte tycker om att jag älskar henne. “Nå jo, visst - men jag vet ju det! Du behöver inte säga det hela tiden!” Men jag säger det ändå…
Och många kanske tänker lika om Gud. Vi har hört så många gånger att Gud älskar oss, att det helt enkelt har mist sitt nyhetsvärde och därmed sitt intresse.
Men det kunde eventuellt vara bra att tänka på saken emellanåt i alla fall. Världen är så full av olika negativa företeelser, att vi kanske inte har råd att släppa ifrån oss någonting så här positivt.

Nästa gång Pappa visar sin kärlek, kanske jag kunde krama honom tillbaka?

Predikan: Tionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Talenter och talanger
Friluftsgudstjänst på Hasselholmen (Borgå) och
högmässa i Borgå domkyrka (på svenska) 21.8.11
Matt 25:14-30

För den som ser Jesus som ett slags tidig kommunist som talar om egendomsgemenskap och ett omstörtande av samhället, kan liknelsen om talenterna komma som en chock. Där verkar han ju tala för ett kapitalistiskt system, där den som förtjänar mycket får ännu mer. Men både att se Jesus som en kommunist och att se honom som en kapitalist är förenklade lösningar. Jesus var nog betydligt mer komplex än så.

Jeesuksen vertausta talenteista ei voi lukea suoraan kapitalistisen systeemin puolustuksena, vaan hän käyttää, kuten niin usein, kuvia olemassaolevasta yhteiskunnasta opettaakseen jumalallisia totuuksia.
Talentti oli alun perin painoyksikkö joka vastasi n. 30 kiloa. Rahayksikkönä talentti vastasi talenten painosta hopeaa tai 6000 denaaria. Denaari oli työmiehen päiväpalkka. 6000 päivää on noin 16,5 vuotta. Talentti oli siis erittäin suuri rahamäärä, jonka nykyarvoa on hankala laskea, mutta se lienee miljoonissa euroa.

Ordet “talent” har lånats in i många språk, bl.a. i svenskan, där formen är “talang”. Och det visar på att det i liknelsen inte bara är frågan om pengar, utan om något mer heltäckande, nämligen alla de olika gåvor på olika plan som Gud har gett oss. De ekonomiska förutsättningar som vi har, förstås, men också de olika färdigheter och egenskaper som vi besitter. Allt detta bör användas till Guds ära.
Den som har talets gåva, konstnärliga färdigheter, musikalitet, bör använda detta till att befrämja det goda. Den yrkesskicklighet som vi besitter bör användas till samhällets bästa, så våra medmänniskor kan få nytta av den. Ibland stöter man på tanken att prästens kall är värt mer än andra i Guds ögon, men t.ex. en rörmokare är lika värd, och en god gatsopare är mycket bättre än en dålig biskop.

Mutta samalla kun vertauksen ydin on siinä että kaikkia Jumalan meille antamia lahjoja on käytettävä yhteistä hyvää ajatellen ja Jumalan kunniaksi, vertaus tosiaan puhuu myös rahasta ja sen käytöstä.
Myös omaisuutemme, ei vain ominaisuutemme, on Jumalan lahjaa. Sitäkin on käytettävä hyvällä tavalla. Jeesus puhuu toisaalla evankeliumissa siitä miten hankalaa rikkaan on päästä Taivasten valtakuntaan - se on hankalampaa kuin kamelille päästä neulansilmän läpi. Mikä sekin on aika hankalaa - joko kamelin on oltava hyvin pieni tai neulansilmän erittäin iso. Mutta mahdoton tilanne ei rikkaallekaan ole, kunhan myy omaisuutensa ja jakaa rahat köyhille.
Ihan niin radikaaleja meidän ei tarvitse olla että ottaisimme nämä Jeesuksen sanat kirjaimellisesti. Mutta ne antavat osviittaa siitä mikä meidän suhteemme omaisuuteemme pitäisi olla: ei jotain mikä on absoluuttisesti meidän eikä kenenkään muun, vaan jotain mitä Jumala on meille lainannut ja jota meidän on kerran annettava takaisin.

Tjänarna som fick fem och två talenter förtjänade lika mycket till. De hade en yrkesskicklighet som affärsmän, och de använde denna gudagivna gåva. Felet som den siste tjänaren gjorde var att han vägrade använda både sin talent och sin talang. Därför blev han bestraffad på räkenskapens dag.
Våra gåvor måste användas. Vår musikalitet ska få glädja andra. De pengar som vi får ska vi leva av, men de skall också användas till det gemensamma bästa. I vårt samhälle är skatterna en mekanism som syftar till detta, och inkomstskatterna är ju progressiva, så att den som får mer också kan hjälpa sina medmänniskor mer. Men ifall det blir något kvar när vi har skaffat det som är nödvändigt för livets upprätthållande, är det ju inget som hindrar att också det används till att hjälpa våra medmänniskor, när och fjärran.

Kaikkia saamiamme lahjoja olisi käytettävä parhaalla mahdollisella tavalla. Tämä koskee sekä omaisuutta että ominaisuuksia. Jos pidämme silmämme auki, löydämme aina avuntarvitsijoita. Kotisuomesta löytyy hyväksikäytettyjä lapska, ja nälänhätä Afrikan sarvella on vain pahenemaan päin. Vain pari esimerkkiä mainitakseni.
Miten sinä voisit käyttää lahjojasi paremmin?

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att söka sanningen
S:t Olofs kapell (Pellinge)
och Borgå domkyrka 14.8.2011

Bilden av den breda och den smala porten och vägen är en mycket målande och därför också en mycket använd bild. Vi talar ibland om den breda och den smala vägen. För att komma fram till det rätta målet får vi lov att finna oss i att vägen dit inte är den lättaste och att vi kanske inte heller har sällskap av så många. Men det är inte det vi skall bry oss om, utan att vägen är den rätta, att vi har målet i sikte.
Varför väljer så många att gå den breda vägen framom den smala? Det kanske finns en ångestladdad upplevelse i bakgrunden, en upplevelse som snarast kunde jämföras med klaustrofobi. Det finns många som upplever kristendomen som en mycket begränsande religion. Och tyvärr finns det många som aktivt strävar till att begränsa människors frihet i Guds namn.
Det finns de som hemfallit åt lagiskhet, som strävar till att skapa tydliga gränser som man inte skall överträda. Det finns kristna rörelser som in i minsta detalj kontrollerar sina medlemmar. Att vara medlem i en sådan rörelse kan till en början verka tryggt, men snart känner man sig inträngd och kontrollerad. Man upplever att Kristus inte har blivit en befriare utan en fångvaktare.
Andra rörelser hör till de så kallade fundamentalisterna. Fundamentalismen bygger på antagandet att hela sanningen är funnen. Den finns i bibeln. Bibeln kan man ta till sig sådan som den är. Man skall inte ställa alltför närgående frågor till den. Att vara fundamentalist innebär att man omfattar vissa trosföreställningar och motarbetar allt som strider mot dem. Som fundamentalist kan man visserligen också uppleva att evangeliet inte har frigjort en utan har skapat en mur av ångest som man inte vågar överträda.
Den svenske förre ärkebiskopen K.G. Hammar skrev en bok med titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker den”. Han fick kritik för detta - om inte en ärkebiskop kan säga att han har funnit sanningen, vad är det då för poäng med kristendomen överhuvudtaget? Jag tycker tvärtom att Hammars ord är mycket befriande. Visserligen vet vi kristna att sanningen finns hos Gud, men åtminstone jag kan inte påstå att jag skulle ha nått fram till hela sanningen. En del är uppenbarat, men annat är fortfarande fördolt, och det får vi fortsätta att söka.

Vi kommer ofta i situationer som handlar om att kunna skilja mellan gott och ont och att välja mellan rätt och orätt. Om man är osjälvisk är det lättare att välja det rätta och då leder det oftare till det goda. Men om man är självisk, skyr man inga medel för att nå det goda för sin egen del. Risken att man oftare väljer det orätta är då överhängande. Det kan ofta vara ett självändamål för en del människor att eftersträva bara det som gagnar en själv. Men uttrycket ”ändamålet helgar medlen” är en av de mest motbjudande lögner som finns.
Sanningen inte är svag, men den har en svaghet. Den har nämligen en benägenhet att göra det besvärligt för människan. Det är lätt att komma lögnen på spåren, som ett finskt ordspråk säger, men det kräver mycket arbete att söka sanningen. Sanningen behöver inte sopa igen sina spår och eftersträvar aldrig bara den omedelbara nyttan. Sanningen tjänar bara sanningen.
Att utforska sanningen tar lång tid. Det kräver att man söker den och är därför ett livslångt engagemang. Det är svårt att hitta hela sanningen, eftersom den är så stor. Därför tycks den dölja sig, vilket ärkebiskop Hammar också antyder. Den ärlige sökaren får inte ett lätt liv, men däremot ett som är meningsfullt och intressant.

Evangeliet kopplar samman sanningen med Gud och med Jesu ord. I Bergspredikan säger Jesus, att när man bygger livet på hans ord är det som att bygga på en stadig och hållbar grund, som inte kan rubbas eller förstöras. Han säger med andra ord att just hans ord är sanningen.
Detta illustrerar han ytterligare med liknelsen om de två vägarna och om de två portarna, som är dagens evangelium. Jesu liknelse handlar om att man skall välja rätt väg för att komma till den rätta porten. Det handlar med andra ord om hur man kommer in i himmelriket. Man får intrycket att man inte ens behöver välja den breda vägen, man kommer lätt på den. Det är just den vägen som inte uppmuntrar oss till att söka. Det är den fråglösa vägen som leder till fördärvet. Jesus uppmanar oss att söka och välja den smala vägen som leder till den trånga porten, som leder till livet. Han tillägger att det är få som finner den smala vägen. Det är svårt, eftersom den breda vägen är så lätt. Men Jesus lovar att den som söker, han finner, och den som bultar, för honom öppnas dörren.
Livet är fullt av portar och vägval. Hela tiden kommer vi inför situationer där vi måste stanna upp och fundera vad som finns på andra sidan. Vi skall inte fly de moraliska avgörandena, utan modigt gå in genom portarna. De trånga portarna. Vi skall då också finna att bakom den trånga porten öppnar sig en vid vy. Inte en trång passage som inte ger oss några möjligheter. Går vi in genom den trånga porten så märker vi att vi har en väg att följa. Kanske den inte ens ter sig så smal när allt kommer omkring, för den ger otaliga möjligheter.
Men jämför man den med den s.k. breda vägen så är den smala vägen verkligen smal. För den breda vägen är ingen väg. Den är en öken utan väderstreck, utan riktningar, ett tomt ingenting. I den kan man köra hårt åt vilket håll som helst utan att egentligen komma någonstans. I den gäller talesättet att om alla vägar är rätta är inga vägar rätta.

Det svåra med sanningen är att den kräver så mycket av den som söker den. Men å andra sidan har den kraften att leva i sig själv, medan lögnen ofta blir tvungen att använda det yttersta av sin fantasi, där som sanningen är så stor att den bara behöver säga att 'ja' är 'ja' och 'nej' är 'nej'.
Vi är ständigt tvungna att kämpa för att skilja sanning från lögn och det rätta från det orätta. Sanningen har en svaghet därför att den av oss kräver arbete och tro. Men den är oändligt stark och därför blir vi hjälpta av den, såsom Jesus betonar. Och för att inte sökandet efter sanningen skall vara så övermäktigt svårt, säger Jesus att han är både vägen, sanningen och livet. Dessutom är han porten. När vi har funnit sanningen i honom har vi funnit porten, som leder in i himmelriket.
För oss är sanningen förankrad i Gud och Jesus uppmuntrar oss till att söka. Det är ett genomgående tema i hans undervisning. Det garanterar naturligtvis inte att man alltid hittar de rätta svaren eller ens alltid ett svar. Men vi behöver inte förvänta oss att vi skall finna hela sanningen i detta liv. Att gå genom den trånga porten eller följa den smala vägen betyder inte att vi får alla svar, utan att vi har ställt de rätta frågorna, att vi vet var vi skall söka sanningen.
Därför är kanske inte det viktigaste att finna de rätta svaren utan sist och slutligen utan just att söka, och att få vara öppen för och förundra sig över Guds rika värld. Jesus garanterar i vilket fall som helst, att när man håller sig till hans ord är man på den rätta vägen. Målet är klart, vägen är visserligen osäker, men vi får redan nu leva och vandra på sanningens väg som leder till den trånga porten till livet.

Predikan: Kristi förklarings dag (KafH)

Karl af Hällström:
På förklaringsberget - och nedanför det
Friluftsgudstjänst i Mjåviken (Vessö) och
mässa i Svartbäck (Borgå) 7.8.2011
Mark 9:2-8

Många olika uppfattningar råder om vem Jesus Kristus var och är. Detta är fullt naturligt, eftersom han är en så mångsidig person. Problemet är inte heller att de olika förklaringarna vore felaktiga, utan att de ofta är alltför begränsade.

Ett vanligt synsätt torde vara att se Jesus som en stor lärare, som ville sprida ett kärleksbudskap om universellt broderskap, och så förändra samhället. Ett slags kommunistiskt ideal, alltså. Och kommunistiska ideal kan vara goda och vackra, men som historien visar, faller de på den mänskliga naturen. Fastän alla är bröder, finns det alltid någon Storebror, någon Lenin, Stalin eller Mao, som gärna intar platsen som den Store Ledaren - och så urvattnas talet om broderskap till bara tomma fraser.

Men visst var ju Jesus en stor lärare, inte frågan om annat. Många andra stora lärare har kommit genom tiderna - Buddha, Gandhi, Martin Luther King m.fl. - och vi kan bra hämta lärdomar av dem, precis som många av dem har lärt sig av Jesus. När Gandhi fick frågan om vad han ansåg om Kristus, svarade han ungefär: “Jag tycker bra om er Kristus. Men jag tycker inte om era kristna.” Och då satte han förstås fingret på en sjuk punkt: hur är det möjligt att vi idealiserar Jesus som lärare, om vi inte följer hans ideal?

Men Jesus är mycket mer än “bara” en stor lärare. Att ta till sig och följa hans lärdomar är bara ett första steg på vägen.

Och ungefär så långt hade lärjungarna kommit när Jesus tog dem med sig upp på berget. Jesus var deras Mästare och Herre, men de hade ännu inte insett allt vad detta innebar.

Petrus, Jakob och Johannes utgör en kärntrupp bland de tolv apostlarna. Ibland är Petri bror Andreas också med, men inte denna gång. Trots att Petrus har erkänt Jesus som Messias, är de tre männen fullkomligt oförberedda på den uppenbarelse som de kommer att få.

Jesus förvandlas inför deras ögon, och liknar den himmelske konung som Johannes senare får se på Patmos och beskriver i dagens andra läsning (Upp 1:9-18). Tillsammans med Jesus står GT:s största personer, Mose och Elia, som representerar Lagen och Profeterna, alltså det gamla förbundet. Detta visar att det inte var något lösryckt och fullständigt nytt som Jesus kom med, utan att det nya står i samklang med det tidigare. Guds plan, som började i det gamla förbundet, får sin fortsättning och fulländning genom Jesus. Det säger han också själv, när han hävdar att han inte kom för att upphäva Lagen, utan uppfylla den.

Här ha vi förresten en intressant fråga. Vad gjorde Jesus för att uppfylla Lagen? Lagens stora syfte var att människan, särskilt israeliterna, skulle kunna närma sig Gud och bli värdiga att vara hans folk. Eftersom alla människor syndar - en del mer, andra mindre, men ingen klarar av att låta bli - krävdes det en mekanism för att utplåna överträdelserna och få sina synder förlåtna. I GT, liksom på andra håll, var denna mekanism djuroffer. I stället för att syndaren själv skulle straffas, kunde man låta straffet gå ut över djuret. Man köpte sig alltså frigenom att offra ett lamm, en tjur, ett par duvor eller vad det nu kunde vara, beroende på syndens art och syndarens ekonomiska förutsättningar.

Denna lag kom Jesus för att uppfylla. Han gjorde det genom att offra sig själv. På samma gång kom han ändå att utplåna lagens krav på djuroffer, eftersom hans offer gäller en gång för alla. Behovet av syndernas förlåtelse står fortfarande kvar, men behovet av offer är uppfyllt. Av det gammaltestamentliga regelverket kvarstår bara det som kallas morallagen, och den har Jesus i sin undervisning sammanfattat i det dubbla kärleksbudet att vi skall älska Gud och våra medmänniskor. Men redan detta är förstås för svårt för oss människor. Alltför ofta bryter vi mot det, och alltför ofta vill vi peka på petitesser i GT:s lag som exempel på hur andra bryter mot Lagen. Bort det! Jesus har kört oss fria från Lagen genom att uppfylla den!

Jag kunde nämna ett aktuellt exempel på hur man kan vända på situationen, så att det är andra som får ta ansvar för att jag ska följa lagen. Det är de s.k. ”slampmarscher” (slut walks) som genomfördes på olika håll i Finland igår, och som har gått genom världen sedan de började i Toronto i Kanada i våras.

Bakgrunden har ni kanske hört - det hade varit problem med en rad våldtäkter på ett campus i Toronto. En ditkallad polis höll ett säkerhetsföredrag och uppmanade kvinnorna att undvika att klä sig utmanande för att inte utsätta sig för våldtäktsmännens intresse. Han var säkert uppriktig i sökandet efter en lösning, men hans förslag fick till stånd ett ramaskri av protester. Trots att statistiken visar både att de flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och att de slumpmässiga våldtäkter som sker verkligen är slumpmässiga, så att offers klädsel och beteende inte spelar någon större roll, försökte alltså denna polis överföra ansvaret för våldtäkterna från gärningsmannen till offret. Protesten mot detta alltför vanliga synsätt har lett till slampmarscher där kvinnor klär sig utmanande och samtidigt deklarerar att detta inte automatiskt innebär ett ”ja”.

Principen är god. Orsakerna till en våldtäkt ska inte sökas hos offret eller mellan benen på utövaren. Orsaken finns att finna endast och enbart mellan öronen på utföraren. Att en person känner dragning till en annan är en del av vår sexualitet, och det är inte i sig något fel med det. Frågan är vad vi gör av det. Och att gå så långt som att tvinga sig på en annan mot den andras vilja är svinaktigt, sjukt, syndigt och brottsligt.

Kanske vi skall återvända till förklaringsberget. Jesus samtalar med Mose och Elia. De tre lärjungarna är utom sig av skräck. Petrus, som alltid måste ha käften uppe, föreslår att de skall föreviga situationen genom att bygga tre hyddor på berget, en åt varje gudsman. Men då hörs Rösten som säger att Jesus är Guds utvalde och älskade Son och att vi skall lyssna till honom. Lärjungarna faller skräckslagna till marken, men när Jesus hjälper upp dem är allt som vanligt igen. Utom minnet av den omvälvande upplevelsen.

Lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget lär oss flera saker. För det första visar den på att Jesus var något mycket mer än en stor lärare. Han var jämlik med GT:s största gudsmän - ja, han var mer än så: Guds utvalde, Guds älskade.

För det andra ser vi att Mose och Elia försvinner, och att i slutändan endast Jesus fanns kvar. Den gammaltestamentliga lagen, med sina djuroffer och sina föreskrifter om mat, kläder och annat, var i sig god, men begränsad. När nu det fullkomliga hade kommit, fick det ofullkomliga ge vika.

En tredje poäng ligger i det som sker när de fyra männen kommer ner från berget igen. Det har vi inte hört i denna gudstjänst, så ett referat kan vara på sin plats som påminnelse. Folkmassan som följde Jesus för att få hjälp av honom var samlad kring de nio återstående apostlarna, som förstås gjorde sitt bästa för att hjälpa. När Jesus kommer, märker han ändå att de har fått ett fall som övergår deras förmåga. Han suckar och löser problemet.

Poängen är alltså att trots att vi vet vem Jesus är, hindrar det inte att vi möter problem i vardagen. Vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget, s.a.s., utan måste ner därifrån. Det är i vardagen som vårt liv i Jesu efterföljd möter sina största utmaningar. Ibland känns det som om familjen, kollegerna, vänner och bekanta skulle vara det största hindret för oss att bli verkligt heliga människor. På den grunden kan jag förstå präster som lever i celibat eller eremiter som söker Gud i ensamheten. Också förberedelsen av denna predikan avbröts emellanåt av rop som “Pappa! Syrran knep mig!”

Men det dubbla kärleksbudet, Jesu sammanfattning av Lagen och Profeterna, är verkligen dubbelt. Vi ska inte bara älska Gud, vi ska inte bara älska våra medmänniskor, utan vi ska älska båda. Båda delarna är goda redan var för sig, men för att vara en kristen princip bör de båda samverka.

Vi kan behöva ett förklaringsberg emellanåt - en gudstjänst, en retreat eller vad det kan vara - men vi kan och ska inte stanna där, isolerade från vardagens och omvärldens svårigheter. Vi måste förr eller senare komma ner igen och möta svårigheterna med Guds hjälp.

“Detta är min utvalde. Detta är min älskade Son. Lyssna till honom!” Och så ser vi ingen annan ledstjärna än Jesus.

Predikan: Sjunde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kärlek är bättre än offer
Högmässa med konfirmation (Kvarnudden)
Borgå domkyrka 31.7.2011
1Sam 15:22-26

Vi hade ett fint läger på Kvarnudden förra veckan. Jag var mycket nöjd. Fina konfirmander, en fin ledarstab och fint väder - vad kan en skribapräst önska mer? Det enda som egentligen störde var bromsarna, men bromsar är ju så långsamma, att bara de sätter sig någonstans är det inget större problem att bli av med dem. I ett skede satt fjorton bromsar på fönstret i mitt rum, men det tog mig bara en halv minut att förpassa dem till de sällare jaktmarkerna en efter en. Sedan blev det ju att sopa, förstås…

Kunskapsmässigt hade ni konfirmander överlag inga svårigheter heller. Små lustigheter blev det ju ibland förstås. Som den dag då vi hade fått skinkfrestelse till lunch och en ung man hävdade att en viss rad i Herrens bön lyder “tillred oss inte till frestelse.” Och det får man ju verkligen hoppas att vi skall undvika. Och en hälsning till kollegan Marina, som egentligen var planerad att ha detta läger, var väl att en konfirmand stakade sig på trosbekännelsen och påstod att Jesus “föddes av jungfrun Marina.” Men de fick det nog rätt till slut.

Helt okritiskt ställde sig inte konfirmanderna till det jag sade. Och det gläder mig, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Det kom exempelvis protester mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.

En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.

Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: "Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …" Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.

Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.

Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?

Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud, som också konfirmanderna har fått lära sig, lyder i korthet: Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv. Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.

Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.

"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.

Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.

Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.

Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.

Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.

Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.

Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.

För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.

Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Nu får ni konfirmander ta nästa steg på den vägen. Träd nu fram till Herrens altare!

Artikel: Treenighetssöndagen

Missionsfesten pågår som bäst i Borgå. Folk från hela Svenskfinland, ja, från hela världen, har samlats i vår stad för att fira tillsammans. Och vad firar vi? Jo, att vi alla är olika, men att vi trots våra olikheter har åtminstone en sak gemensamt: vi är alla älskade av Gud.

Vi människor har ibland en tendens att som jämlikar godkänna endast dem som är likadana som vi. Det här tänkesättet leder förstås i längden till absurditeter. Först plockar vi bort dem som har annan hudfärg än vi, så dem som är födda i ett annat land än vi, därefter dem som talar ett annat språk än vi, dem som har annan inkomstklass än vi, dem som har annat kön än vi… och till sist finns bara jag och mina barn kvar. Då får jag veta hur det känns, för i det skedet fortsätter väl barnen med det jag har uppfostrat dem till och förkastar mig, för jag är ju av annan generation än de.
Men på missionsfesten kan vi få märka att det är bättre att vända sig åt andra hållet – att istället för att utesluta andra för att de är annorlunda, ta med dem som vi har något gemensamt med. Åtminstone detta ena: att Gud älskar oss.
Olikheter hittar vi ju alltid. Inte ens vår spegelbild är ju som vi, för den är spegelvänd! Låt oss i stället söka likheter. Om vi gör det, kan vi bli överraskade över hur många vi hittar.

I morgon firar vi Treenighetssöndagen. Då påminns vi åter om det här med enighet i mångfalden. Gud är en enda gud, som har uppenbarat sig för oss som Skaparen (Fadern), Frälsaren (Sonen) och Hjälparen (den heliga Anden). Om vi insisterar på att endast det som är precis likadant är jämlikt, kommer vår gudsbild att sönderfalla i en triteism, alltså tre gudar, inte en. Om vi däremot ser att det finns gemenskap i mångfalden, är det inte svårt för oss att inse att en enda gud kan visa sig på olika sätt, och fortfarande vara en.
Den treenige Guden är en, som är tre, som är en. Vår Gud är en enda, som är mångfaldig. Vi människor, skapade till Guds avbild, har gemenskap och enighet just i mångfalden. Bara vi skulle se det. Bara vi skulle handla därefter. Bara vi inte skulle anse att olikheter i t.ex. utseende, beteende eller åsikter innebär grundläggande hinder för samarbete eller gemenskap.

För visst är det väl bättre med mångfald än med enfald?

Predikan: Midfastosöndag

Monica Heikel-Nyberg
Johannes 6:24-35

Jag älskar att baka. Att driva den härligt småsega degen runt, runt till en luftig limpa. Att ta ut doftande limpor ut ugnen och knacka dem i bottnen för att höra på ljudet att de är genomgräddade. Att ställa fram det ännu varma brödet och äta tillsammans med dem jag delar livet med.
Bröd handlar om liv. När Israels folk klagar i öknen, är det för att de har lämnat allt bakom sig. Sin vardag, sina nätverk, sina väggar och sitt tak. Alla de vanor och rutiner som skapar sammanhang i tillvaron. Omänskliga förhållanden. Visst. Osäkerhet och lidande. Men ändå det välkända och förutsägbara. Livet i öknen är nytt, omöjligt att kontrollera. Ge oss bröd, ber folket. Bröd. Välkända rutiner för sådd och skörd, tröskning och malning, knådande och gräddande. Det trygga och välkända. Och Gud ger dem bröd, himmelskt bröd, manna. Frömjöl som knådats av den fuktiga nattvinden och bakats av ökensolen till färdiga kakor. Instant bröd, färdigt att äta. Snabbmat för ett folk på väg, utan paus för de trygga rutinerna.
Jag är, säger Jesus i evangeliet idag. Jag är, namnet som Gud ger sig till känna med när han möter Moses.
Jag är livets bröd. Och söndag efter söndag, århundrade efter århundrade har kyrkan samlats för att fira nattvard. Nattvarden är ett sakrament, och sakrament betyder hemlighet. En efteren öppnar sig nattvardens hemligheter för oss. En tugga i taget.
Kanske är gemenskapen den första. Vi är ett, som Herren är en, som brödet är ett.
Men det finns en mycket speciell ensamhet i nattvarden också: Jag möter Herren utan skydd av de andra, utsatt som jag bara kan vara inför det heliga. Han möter mig som en individ: Min kropp bröts sönder för dig, mitt blod rann för dig. Jag tror att det mötet liknar vårt möte med honom i döden – om vi vågar släppa taget om det hemvanda och tappa masken. För vad döden än är, är den också detta: jag möter honom, helt utan möjlighet att gömma mig. Och i mörkret kring mitt svarta hjärta är ljuset dolt. Han som möter mig är ju han som gav sin kropp och sitt blod i döden – och övervann.
Jag finns som min egen person inför Gud, men jag finns som en i skaran. Jag döps som individ, men jag döps in i Guds folk. Gud minns mitt ansikte och mitt namn i evighet – men det gäller inga speciella regler för mig, det är förbundets regler som gäller. Och liksom Gud i öknen lovade Israels barn att var och en skulle få just så mycket som han eller hon behövde, men inte mer så gäller det också tron. Ingen annan kan tro för mig, liksom jag inte heller kan samla tro som guld på kistbottnet. Tron är som manna i öknen: en färskvara, just så mycket som vi behöver för en dag i taget.
Det är jag som måste försonas med Gud, och med mitt liv. Jag måste se mina misstag, min smärta och min otro och bära dem till korset, ensam. Men där kan jag upptäcka alla de andra som har gjort samma sak.
Fastan talar också om en annan av nattvardens hemligheter: det är bröd. Det var kropp. Så älskade Gud världen att han blev kropp. Det vet vi, men det är lite svårt att förstå. Vi tänker oss att han hade ansikte och händer, det går bra, armar och ben. Visst. En kroppsarbetares rygg som värkte på kvällen, en mage som blev tom, fötter som var såriga av gamla utslitna sandaler. Ett skratt med vännerna, en famn för barnen, doften av stekt fisk i i manteln... Han blev kropp och han gick här. Jorden blev inte helig för det. Den har alltid varit full av Guds härlighet och helighet och den har alltid varit Guds. Men nu har Gud själv varit en del av det jordiska. En del av det påtagliga och svettiga, med längtan och snuva och kalla fötter och inga pengar och sand i skorna. Han vet hur vi har det. Och hur de andra har det.
Därför ropar oblaten ut sin hemlighet. Det handlar om bröd. Det handlar om att bryta bröd, att dela mat med dem som ingenting har.
Det är inte lätt för oblaten att ropa det. Den är doftlös, smaklös, utan eget uttryck. Det är lättare för ett hembakt bröd, med fullkorn och tuggmotstånd.
Jorden är Herrens och allt vad där är. Allt bröd är hans, oblaten och limpan och brödkanterna som gatubarnen hittar bland soporna. Kanske det är så, att om vi inte inser det, och inte delar med oss, så är det inte nattvard vi firar. Om vi inte som Jesus är beredda att bryta vårt bröd och dela med alla de andra – de fattiga och de som inte tolkar tron som vi inom vår egen kyrka. Hur vågar vi låta bli?
På samma sätt är förstås allt vatten Guds, antingen vi dricker det eller döper i det eller släpper ut avlopp i det. Det finns inget skapat som inte har med Gud att göra.
Så länge som någon enda människa är törstig, torr i sin hals efter vanligt rent vatten, så länge anklagar oss dopvattnet. Så länge som någon människa är hungrig, svälter efter vanligt bröd, så länge är nattvardens djupaste hemlighet gömd för oss.
Brödet är ett, som Herren är en. Brödet är ett, men dess hemlighet måste bli verklighet så att vi alla delar det. Så att vi bryter allt vårt bröd med världen. Så som han bröts sönder för världens skull. Amen.

Predikan: Fastlagssöndagen

Karl af Hällström:
Ta ditt kors – motstå frestelsen
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och i Mikaelskapellet (Borgå) 6.3.2011
Joh 12:25-33

Allt emellanåt hör jag någon säga att de kristna värdena är det som är det viktigaste i kristendomen, att den är en god kristen som följer Jesu lära, Jesu undervisning.
Jag är inte av samma åsikt.
Det är lite på samma sätt som med påståendet: ”Jag tror inte på Gud, men jag lever nog efter Guds tio bud!” Men om du inte tror på Gud – hur kan du då leva efter det första budet? Jag vill inte alls säga att det är illa att (sträva efter att) leva efter Guds tio bud eller efter Jesu undervisning. Tvärtom visar det på en hög moral och bäddar för ett gott liv, och om flera människor skulle göra så, skulle samhället se helt annorlunda ut. Men vad är egentligen det centrala i kristendomen?
Jesus säger i Johannesevangeliet (12:27) – inte ”det är för att undervisa som jag har kommit”, utan – ”det är just för denna stund som jag har kommit.” ”Denna stund” är Jesu dödsstund. Jesu död på korset är det mest centrala i kristendomen, tätt följd av hans uppståndelse från de döda. Jesu födelse vid julen skulle vara i det närmaste betydelselös utan hans död och uppståndelse vid påsken.
Som lärare var Jesus inte unik. Hans undervisning innehöll inte mycket sådant som ingen hade sagt tidigare, även om de flesta av Jesu föregångare hade lite mer respekt för det politiska läget och oftare strävade efter att klara sig helskinnade ut ur vad man kunde kalla ”klassrummet”. Jesus kom i sin undervisning med smärtsamma nålstick och pikar åt olika håll och stack hål på många uppblåsta ballonger – men det gjorde inte honom unik, det gjorde honom bara impopulär.
Jesu undervisning är inte oviktig, men vi skall akta oss för att göra den till det viktigaste i Jesu gärning. Det centralaste i kristendomen är Jesus själv! Det är ett faktum som alltför ofta förbises av kristna som strider om detaljer i undervisningen. Jesus lever också utanför teologin, utanför kyrkan, likaväl som inom den. Jesus är inte bunden till de föreställningar som vi människor gör oss om honom. Varje troende har sin egen bild av hurudan Jesus är, men Jesus lever också utanför dessa bilder. Därför är det förkastligt att binda Gud eller Jesus till hurudan JAG tror att han är, om vi på så sätt förkastar andra som vill tro på Gud och leva i gemenskap med Jesus lika mycket som vi själva vill göra det. Deus semper maior, sade fäderna - Gud är alltid större. Större än vad vi tänker oss, större än vad vi kan tänka oss, större än de futtiga murar som vi omger oss med.
Vi människor har nämligen en tendens att bygga upp skrankor och gränser mellan oss, och det gäller tyvärr också oss kristna. ”Om du gör så där, tänker så här, säger på det där sättet – då hör du inte till oss.” I värsta fall tillägger vi: ”Om du inte hör till oss, då är du inte en kristen!” Det här tänkandet strider emot bibelverser som ”I min faders hus finns många rum” (Joh 14:2) eller ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1Kor 12:27).
Det avgörande är inte vilken väckelserörelse vi tillhör eller om vi tillhör någon alls, vilken bibelöversättning vi läser, vilken sorts musik vi lyssnar på, om vi dansar till den, om vi spelar teater eller kort – ingenting i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre (Rom 8:39).
Då vi nu går mot fastetiden och får börja förbereda oss för påsken, vill åtminstone jag försöka ta fasta på denna kärlek och sträva till att leva efter en annan vers ur Johannesevangeliet (12:26), där Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Att följa Jesus är det centrala, inte att nödvändigt ha de rätta åsikterna. Jag vill följa Jesus genom att följa hans exempel så gott det går: sträva efter en ständig kontakt med Gud och försöka orka med mina medmänniskor också när de är som mest besvärliga. Eller kanske det är mig det är fel på? Också det får jag nog jobba med under fastan – och efter den …

När dagens människa hör ordet ”fasta”, associerar hon ofta till att avstå från all mat. Man får inte äta någonting, bara dricka vatten, s.k. vattenfasta. I lindrigare former av fasta får man dricka t.ex. juice av olika slag. Detta slag av fasta används å ena sidan som bantningsmetod och å den andra för att rena kroppen från slaggämnen. Den är inte särskilt effektiv i någotdera fallet. Särskilt som bantningsmetod har fastan den nackdelen, att kroppen snabbt anpassar sin energiförbrukning till det minskade energiintaget, med den påföljden att fettlagren inte minskar så snabbt som man kunde tro. Tvärtom kan en längre fasta rent av vara skadlig för olika organ i kroppen.
Om någon tänker på den kristna fastan, går väl tankarna först till fastlagsbulle, ärtsoppa och pulkbacke, men då är det ju inte frågan om fastan i sig, utan fastlagen, dagarna just innan fastan. Under fastlagen och särskilt dess sista dag, fastlagstisdagen eller fettisdagen, förbereder man sig för fastan genom att äta kraftigare mat än vanligt – som just feta fastlagsbullar eller ärtsoppa med mycket fläsk – för att sedan orka äta mindre under den fyrtio dagar långa fastetiden som inleds på askonsdagen.
På sydligare breddgrader firas fastlagen under namnet ”karneval”. Ordet kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl, kött.” Tanken är ju att under festliga former ta avsked av köttet för en tid, men dessa former blir ibland så festliga att man i stället för ordet karneval borde utveckla något ord ur latinets carne salve, alltså ”var hälsad, kött”. Att ordet karneval har blivit ryckt ur sitt sammanhang och används om snart sagt alla slags happenings gör ju inte saken bättre.
Men det är inte det här som den kristna fastan går ut på. De kristna fastetiderna – också adventstiden är ju egentligen en fastetid – är tider då man bör tänka igenom vad som är viktigt i livet, och kanske avstå från något som är mindre viktigt, för att på det sättet bereda sig på det som skall komma, alltså i det här fallet påsken.
Fasta kan man göra på många olika sätt. Å ena sidan har vi dem som verkligen vill hålla fast vid fastan med alla medel. De gör upp listor på vad man får och inte får äta och dricka under fastetiden, hur man skall vara klädd och vilka riter man skall utföra. Risken är att allt detta yttre betonas på bekostnad av den inre fastan.
Å andra sidan har vi dem som reagerar mot denna yttre fasta och förkastar allt sådant. De hänvisar till Bergspredikan där Jesus säger: ... när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader som ser i det fördolda (Mt 6:17f). Risken är då att man förkastar allt det yttre så ivrigt att man inte vill fasta ens invändigt av fruktan för att det skall synas utåt.
Jag tror att sanningen, som vanligt, ligger någonstans emellan dessa två extrempositioner. Det viktiga är den inre fastan, alltså att vi bemödar oss om att handla på det sätt som Gud vill. I dagens första läsning skriver profeten Jesaja (58:6f) på Herrens befallning: ... detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! När vi hör texter av det här slaget blir vi inte förvånade av att märka att det är just nu som insamlingen Gemensamt ansvar pågår, för den har ju som mål just att hjälpa alla dem som Herren här talar om genom Jesaja.

Men trots att det alltså är den inre fastan som är den viktiga, betyder det inte att den yttre fastan skulle vara oviktig, den är bara mindre viktig. Vi behöver inte alla bli asketer och avstå från allt som är trevligt i livet; inte alls. Däremot har vi alla sådant som vi inte skulle ta skada av att avstå ifrån, sådant som kanske har fått en oproportionerligt viktig plats i våra liv. Om det är meningen att vi skall älska Gud över allting annat, är det kanske inte så bra att låta annat tävla med honom. Vad det är som vi kan avstå från beror helt på oss själva.
Ta rökning som exempel. Någon kämpar med att låta bli att röka, för personen ifråga tycker att tobaken har en alltför stor dragningskraft på honom och hotar att ta Guds plats i hans liv. Någon annan kanske inte har något problem med att behärska sin rökning, trots att han röker dagligen. Det är inte rökningen i sig som är frestelsen eller synden, utan den plats som den upptar i våra tankar och i vårt liv. (Härmed inte sagt att rökning är bra; vi känner alla till den stora hälsorisk som rökningen medför. Men det att det är dumt att röka innebär inte automatiskt att det är syndigt.)
När vi inser vad det viktiga är i livet, och när vi därför avstår från någonting annat, löper vi ständigt risken att bli frestade att återigen börja syssla med detta mindre viktiga på bekostnad av det som är mest centralt för oss.
Det börjar redan från Bibelns första blad. Syndafallsberättelsen från 1Mos 3 berättar om hur ormen (alltså djävulen) frestar människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.
I en av denna söndags texter säger Herren genom profeten Jeremia (8:4f): Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk – varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka.
Vi människor har fortfarande samma lätta sätt att klara av frestelser när de kommer: Vi faller vid första försöket. I längden är detta kanske inte så bra, för att uttrycka det milt. Därför är det viktigt att vi håller evangelietextens lärdom i minnet, både nu inför ”heliga fastetider” och annars under livet.
I Mk 8:34 säger Jesus: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. I uttrycket ”förneka sig själv” är det väl knappast frågan om att utplåna sin egen personlighet eller att förneka sina grundbehov. Det är klart att vi måste se till att vi har det vi behöver för att klara livhanken – men utan att gå till överdrift. För det är just överdriften, frestelsen, som vi skall förneka, den del av vår mänskliga natur som inte fanns i skapelsen utan kom in först i syndafallet. Vårt ”kors”, som Jesus säger att vi skall ta, är kampen mot frestelserna. Jesus kämpade själv mot frestelserna, för också han var ju människa. Till skillnad från oss lyckades han dock övervinna frestelserna, för han var ju också Gud.
Det viktiga är ändå inte bara att Jesus, till skillnad från oss, aldrig har fallit för frestelserna, utan även att han är villig att hjälpa också oss att motstå dem. Detta kan i praktiken ske på många olika sätt. Vi kan få del av Kristus genom att i nattvarden ta del av hans kött och hans blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Vi kan närma oss Gud i bikten, antingen i den enskilda eller som idag i den allmänna. Vi kan i varje situation där vi blir frestade helt enkelt i hjärtat ropa till Jesus om hjälp, och han ger oss sitt förbarmande och sin nåd.
Här har vi något av det viktigaste som vi kan lära oss under fastetiden. Närheten till Gud är det viktigaste i livet. Om någonting hotar att komma i vägen för den närheten, så måste vi kunna ta vårt kors och avstå från detta något.
Vad finns det i ditt liv som du borde avstå från?

Predikan: Fjärde söndag efter trettondag

Jesus hjälper i nöden
Monica Heikel-Nyberg
Kyrkpressen 26.1.2011
Andra årgången
Job 38:1–4, 8–11, 16–18, 2 Tim. 1:7–10, Matt. 14:22–33

Mannen, som önskade sig döden.
Mannen, som argumenterade med Gud.
Om honom, Job, handlar söndagens första läsning.
Berättelsen om Job är en berättelse som många människor kan känna igen sig i. Den handlar om någon som fick se hela sitt liv ödeläggas och förvandlas till aska.
På sätt och vis handlar Jobs bok om lidandets problem. Det är frågor som vi upprepar på nytt och på nytt, när livet drar mattan under fötterna på oss. Hur kan Gud tillåta så mycket ont? Varför ingriper han inte? Vad betyder rubriken för denna söndag, ”Jesus hjälper i nöden” för mig?
När vi står nära någon som har det riktigt svårt är det inte alltid så mycket vi kan säga. För Job gjorde vännerna bara allting så mycket svårare, eftersom de vände ut och in på hans liv i jakt på orsaker till olyckan.
Vi kan möjligen peka på Kristus. För det är till slut det enda svar som vår kristna kyrka ger på det som kallas lidandets problem: Se på Kristus. Se på Gud själv som lider och dör, och som övervinner döden och uppstår på tredje dagen. Du är inte ensam i det som är svårt. Gud själv vet hur det känns.

Hur gick det då med Job? Han som inte drog sig för att argumentera med Gud själv, och som önskade sig döden när livet inte motsvarade hans förväntningar.
Texten i den första läsningen idag är tagen ur Guds svar till Job. Svaret innehåller ingen lösning på lidandets problem eller livets gåta. Gud bara påpekar, helt enkelt, att Job inte i kan fatta Guds planer med sitt mänskliga förnuft.
För Job räcker det här. Tidigare har han bara hört andra tala om Gud. Nu har Gud blivit levande för honom.

I evangelietexten ser vännerna Jesus komma vandrande över vågkammarna. Petrus, ivrig som alltid, vill själv pröva på och ber Jesus kalla honom till sig. Och det fungerar, vågorna bär honom också! Till en början åtminstone, tills han vänder bort blicken. Kanske han vill se om de andra ser att han kan, han med? Eller blir han bara rädd, mitt i allt? Faktum är i alla fall, att han sjunker. I sin ångest ropar han: ”Herre, hjälp mig!”
Är det månne här som Petrus för första gången upplever Jesus på riktigt? Visst har han varit med om under, visst har han sett andra bli botade. Nu gäller det honom själv. Jesus räcker ut handen och räddar honom. Och Petrus och de andra i båten faller ned och bekänner att Jesus verkligen är Guds son.
Kanske det är så, att bara den som själv har varit riktigt rädd, vet hur ljuvlig räddningen är. Kanske vi alla någon gång måste vandra ut mot vårt livs yttersta råmarker, för att kunna se att Gud väntar på oss i vårt innersta.
Bilden av Petrus som vandrar över de upprörda vågorna följer mig. Steg för steg, från vågkrön till vågkrön över de rytande brottsjöarna. Ett steg i taget, ut över livets bråddjup. Med blicken stadigt fäst på Kristus och hjärtat bultande i bröstet. Ett ögonblicks okoncentration, en flämtning av rädsla för de makter som vill störta honom i fördärvet, och han sjunker. Vågorna kastar sig över honom. Bröstet pressas samman av fasa. Och sedan, just där, den utsträckta handen...

Du möter mig, liksom du mötte Petrus, i ångestens yttersta ögonblick och jag ser: du är sannerligen Guds son.

Predikan: Andra söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Levande vatten och medmänsklighet
Predikan i Pernå kyrka och Andreaskapellet 16.1.2011

Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4) har en nästan överraskande modern klang. Också idag talar vi ofta om prästgård och gärdsgård. Jesus säger någonting, den samariska kvinnan tolkar det så som hon vill förstå det, Jesus försöker förklara vad han menade, kvinnan missförstår på nytt … Man blir frustrerad med mindre.
Jesus ber kvinnan om något att dricka. Hon uttrycker sin förvåning över att han inte bryr sig om renhetsföreskrifterna som sätter upp gränser både mellan judar och samarier och mellan män och kvinnor. Jesus svarar med att göra ett andligt påstående om att han kan ge henne "levande vatten". Kvinnan tolkar påståendet bokstavligt och konstaterar att han utan hjälpmedel inte kan få upp något levande friskt vatten ur brunnen. Jesus försöker på nytt: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv (v. 14). Fortfarande missförstår kvinnan honom och tänker ungefär: "Wow! Det här var ekonomiskt lönsamt – om jag aldrig behöver gå efter vatten har jag ju mycket mindre arbete!"
Jesus suckar och börjar på ny kula. Vi känner inte ens till kvinnans namn, men Jesus visar sin övernaturliga kunskap om kvinnans tidigare och nuvarande livsöden. Då inser hon plötsligt att det var något speciellt med honom. Först kallar hon honom för profet, men snart börjar hon misstänka att han rent av kunde vara Messias, vilket Jesus också bekräftar. Man tycker sig nästan märka en suck av lättnad. Till slut, efter många turer i långdansen, går Jesu budskap hem hos kvinnan.

Livets vatten – levande vatten – är det som förenar de olika bibelavsnitt som vi idag har hört läsas. I första läsningen (2Mos 17:1-6) hörde vi hur Mose på Guds uppdrag fick fram rinnande, levande vatten ur klippan, medan det i läsningen ur Upp står: … den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Och i Jesu samtal med den samariska kvinnan kretsade ju missförstånden kring en bokstavlig och en andlig tolkning av detta begrepp.
Det var ändå inte bara samariskan som har missförstått tanken om det levande vattnet och om källan i oss. Hon tolkade tanken bokstavligt, när Jesus menade den andligt. Idag står vi inför en annan feltolkning, nämligen att den som får det levande vattnet själv kan utnyttja det till precis vad man vill. Oftare kanske man talar om anden eller den heliga Anden i det här sammanhanget.
Det finns rätt många som sysslar med olika slags alternativa terapier, helanden och annat liknande som säger att de gör det de gör med hjälp av den helige Ande, som bor i dem på sätt eller annat. Den här bilden är ju, som ni märker, parallell med bilden av källflödet inom oss. Och det är klart att Gud har kraft att göra under, det finns det många vittnesmål om. Men målet med undren är alltid att skapa tro, inte att demonstrera någons fingerfärdighet eller "andliga talanger", om man uttrycker det så – och åtminstone inte att någon skall sko sig på andras bekostnad. Ekonomisk nytta är i alltför många fall också inblandad i dessa alternativterapier – liksom för all del i mångt och mycket annat i västerlandet.

Med den här tanken i bakhuvudet vill jag påstå att vi som kristna bäst motverkar dessa olika icke-kristna rörelser med nyandlig färgton genom att vara just kristna. Jesus har gett oss ett exempel på detta i dagens evangelium, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Jag konstaterade i början att hon missförstod honom gång på gång, och att han antagligen började bli frustrerad. Nå, kanske Jesus inte blev det, men när jag är inblandad i liknande diskussioner, måste jag erkänna att jag ibland blir frustrerad.
Men Jesus gav inte upp. Han visade sin kärlek till kvinnan genom att fortsätta sin diskussion med henne. Hon var förresten säkert en mycket ensam människa. Eftersom hon mitt på dagen kom efter vatten, vilket var ett tungt arbete, istället för att göra det då det var svalare på morgonen eller kvällen, kan vi dra slutsatsen att de andra kvinnorna i staden uteslöt henne ur sin gemenskap. Vi kan kalla det mobbning, om vi vill; orsaken kan säkert sökas i hennes många äktenskap och förhållanden. En kvinna kunde inte tala med en främmande man, och kvinnorna ville inte tala med henne. Den enda hon kunde prata med var hennes egen familj, och det räcker inte riktigt till. Men Jesus talade med henne.
Här har vi ett exempel att följa. På gator och torg, i kafeer och butiker, i bussar och tåg, och också i stugor runt om i bygden finns många som inte har någon att tala med. De kanske inte har talat mer än något ord med någon annan på mycket länge. Det kan vara svårt att hitta dem, men om de inleder en diskussion med oss skall vi inte genast stöta dem ifrån oss, utan försöka hitta lite tid åt dem, om så bara några minuter. Också det är att dela med sig av det levande, friska vattnet som vi har fått, så att en medmänniska igen får kraft att gå ett stycke vidare.
Men det som också är tydligt är att omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.
Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel. En sådan inställning har vissa kolleger än idag; huruvida det är rätt, barmhärtigt eller kärleksfullt måste var och en själv bedöma.
Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande. Hans inställning är liknande som den han visar äktenskapsbryterskan några kapitel senare (Joh 8). De som ville stena henne fick rannsaka sig själv när Jesus uppmanade den som var utan synd att kasta den första stenen. Slutresultatet var, som bekant, att ingen hade samvete att kasta någon sten. Inte heller Jesus fördömde henne, utan uppmanade henne bara att inte synda mer.

I vårt samhälle finns många som av en eller annan orsak har råkat i kläm. Det finns sådana som har drabbats av sjukdom, sådana som har problem med berusningsmedel, sådana som kämpar med sin ekonomi – men ingen av de grupperna har genom tiderna fått möta så mycket förakt som sexuella minoriteter. Det märker vi angående kvinnan vid Sykars brunn, och det vet vi när det gäller personer närmare oss i tid och rum.
Problemet är inte så mycket den s.k. sexuella avvikelsen i sig, utan omgivningens starkt negativa inställning till den. Vi använder termen "homofobi", trots att det i allmänhet inte är frågan om en skräck i egentlig mening. Och mycket av denna homofobi motiveras (åtminstone på ytan) med kristna religiösa argument. Jag tänker inte gå in på dem nu, men vill bara säga att homofoba argument hämtade från t.ex. Bibeln gör våld på Bibelns budskap och är tecken på en ytlig bokstavlig läsning av den heliga Skrift.
Men för att visa en kristen kärleksfull inställning behöver man inte nödvändigtvis hålla med mig om att homosexualitet inte är något som i sig är negativt. Den kristna kärleken är ingen åsiktsfråga, utan en attityd till medmänniskan. En kristen inställning går ut på att inte lägga sten på börda, utan tvärtom lyssna till och tala med den som andra vill fördöma. Såsom Jesus gjorde. För att kunna följa hans exempel måste vi kämpa med våra egna förutfattade meningar, åsikter och inställningar. Aposteln Johannes skriver (1Joh 4:20): Den som inte älskar din broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.
Också detta är kristen tro. Också detta är att ge vidare av det levande vatten som vi har fått. Vi får gå ut och tjäna Herren med glädje – också genom detta.

Predikan: Första söndagen efter trettondag

Monica Heikel-Nyberg:
Se Guds Lamm
Provpredikan i Grankulla kyrka 9.1.2011

Se Guds lamm, säger Johannes. Agnus Dei, Guds lamm som vi sjunger om i nattvardsliturgin. Och vi förflyttas i ett ögonblick tillbaka till Israels herdekultur. Lammen som var ständigt närvarande . Lammen som offrades i templet morgon och kväll, lammen som slaktades till sabbatsfesten, veckofestens offer, månadsoffer, tempeloffer, offer vid barns födelse. Påskalammet.
Lammens bräkande i ligger som en ljudmatta under allt liv i Israel. Väntan på Guds lamm, offerlammet som skulle bära hela folkets synder ut i öknen och en gång för alla utplåna dem.
Och nu står han här. Se Guds lamm, säger Johannes Döparen och pekar på honom. Och alla tystnar. Bara fåren hörs bräka på avstånd.

Och evangeliet fortsätter med att tala om hur den heliga anden sänkte sig över Jesus som en graciös fågel när han, Johannes döpte sin småkusin i Jordanflodens vatten.
Först känner Johannes inte igen Jesus, det berättas två gånger liksom för att betona att släktskapet inte spelar någon roll. Men sedan, hur kände månne Johannes döparen det sedan? Att möta Guds Lamm, Messias och känna igen honom som samma släkting som man spelade kula med en gång? Som man brottades med och kittlade tills båda kiknade av skratt.
Johannes tänkte alldeles säkert på en av de Jesaja-texter som alla judar kunde utantill: Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. (Jes 53:4-7). Samma text som den etiopeske hovmannen läser då han möter Filippos.

Först kände Johannes igen Jesus som Guds Lamm, den som alla offerlammen bara var en väntan på. Guds felfria Lamm, som skulle offras för världens synder. Först därefter kände han igen människan Jesus. Offerlamm och människa. Messias och kusin. Johannes storhet ligger i att han också efter att han har känt igen Jesus som sin yngre släkting, talar om honom som ”den som går före mig”, eller med våra ord sagt ”den som är viktigare än jag”. Johannes ser, både människan och Guds mönster, och respekterar båda. Han ser också Jesus som själv behövde ett tecken, någonting påtagligt, som inte gick att slå bort som en dröm eller en syn.
Dopet. Tecknet som är till för vår skull, inte för Guds. Inte behöver Gud dopet för att älska oss människor, han har ju skapat oss var och en och älskar oss hur vårt liv än ser ut. Dopet är för vår skull. För att vi ska ha något att hålla fast vid, då tvivlets vågor sköljer över oss.

En gång, för en del år sedan hände det sig att när jag vände mig mot Gud, där han alltid hade funnits för mig, var han borta. Kvar fanns bara tomhet. Min tro kunde inte finna tankarna på Gud. Platsen där han hade funnits i min tro och i mitt tankesystem var tom, Gud saknades som om han hade varit urklippt ur bilden så att bara kanterna fanns kvar.
Det kändes som om solen hade gått i moln och ett tunt lager aska hade lagt sig över verkligheten. Vad var meningen med allting? Som om kölen hade fallit av segelbåten och den därmed hade förlorat sin stadga. Vad gör en präst som förlorar sin tro?
Det betydde ju inte att han inte fanns i andras värld och var viktig för dem. Mina barn behövde sin mamma som bad aftonbön med dem varje kväll, och min församling behövde en predikan varje söndag. Mina tvivel låg som en isande hand kring hjärtat, men det var ju inte barnens fel, eller församlingsmedlemmarnas. Och inte visste jag vad annat jag kunde göra heller, så jag fortsatte att be med barnen och döpa, predika och begrava för församlingsmedlemmarna, men så att jag försökte använda de redskap och den kunskap jag hade fått för att de dem stöd för sin tro. Utan att lova mera än jag kunde stå för fick jag försöka att ge dem byggstenar att bygga sin egen tro, utan mina tvivel.
I den ekande tomhet som var mina tankar fanns det en enda mening som snurrade Jag är ju i alla fall döpt.
Den tanken fanns med i bakgrunden hela tiden. Jag är döpt. Jag orkar inte tro, men jag är döpt. Och medan högsommaren vände mot höst, fick min tro konturer igen. Inte lika tydliga och fyrkantiga. Inte så att tron var en grund för Gud att stå på, utan så jag förstod att Gud finns också fast jag inte tror. Gud tror på mig också då jag inte tror på honom. Tro är nånting annat än andlig bodybuilding. Min tro är bräcklig och ingenting att bygga ett liv – eller ett prästjobb – på. Men Guds tro på mig vacklar inte, och hans löften i dopet håller också då jag vänder mig bort och inte låtsas om dem.
Anden – duvan – kommer också över mig. Lammet bär också mina synder. Se Guds Lamm, som bär världens synd.

Som ett lamm som förs bort för att slaktas – på vägen ner mot Gaza tyder Filippos Jesajaorden för hovmannen. Förstår du vad du läser? Förstår du att det gäller dig, ditt liv, ditt hopp om liv och mening.
En mening för hovherren, eunucken, som hade blivit förnedrad och beskuren i sitt innersta väsen. Som hade blivit fråntagen sin identitet, sitt innersta jag, för maktens skull., för att leva utan familj och sammanhang med drottningens förmögenhet som sitt livs innehåll.
Någonting hade lockat honom till Jerusalem. Någonting hade fått honom att bege sig till templets yttergård för att be – närmare än så fick han inte komma. Hans förnedring, kastreringen, förbjöd honom att närma sig det allra heligaste.
På hemvägen läste han Jesajas bok. Det är Guds mönster att han läste de kapitel som talar om hur främlingen som väntar Guds hjälp skall få en plats i Guds hs. Hur också den som inte är felfri som ett offerlamm skall få höra till i Guds plan. Och Gud sände Filippos i hans väg, för att etiopiern skulle få hjälp att se Guds mönster.

Hovmannen blev döpt, för att han med hela sitt hjärta hoppades på det han läste. Han hoppades att Guds lamm har kommit i världen för att förkunna glädjens ord för de fattiga, bot för dem vars sinne är nedbrutet, och för att ge människorna ett framtid och ett hopp.
Eller som Jesaja skriver:
Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren.