Predikan: Fjärde söndagen efter trettondagen (KafH)

Karl af Hällström:
Lugn i stormen!
Predikan i Lovisa kyrka 29.1.2012
Joh 6:16-21

Det hände sig att en tidigare biskop i Helsingfors fick sitt porträtt målat. Då det skulle avtäckas inför en mängd dignitärer och täckelset togs bort, föll en andäktig tystnad över de församlade, medan de betraktade den fina målningen. Då höjde biskopen rösten och sade: ”Frukta icke – det är jag!”
Kyrkans evangeliebok ger tre uppsättningar av bibeltexter för varje enskild söndag eller helgdag. Varje uppsättning består av en text från Gamla testamentet, en från breven i Nya testamentet och en från evangelierna. Varje uppsättning används ett år i stöten, så man börjar varvet på nytt efter tre år; därför kallas också dessa uppsättningar för ”årgångar”. Det är sällsynt att alla tre årgångarnas evangelietexter behandlar samma sak, men detta inträffar faktiskt idag på Fjärde söndagen efter trettondagen. Den första årgångens evangelietext från Matt 8:23-27, den andra årgångens från Matt 14:22-33 och den innevarande tredje årgångens från Joh 6:16-21 behandlar nämligen alla tillfällen då Jesus gör ett under i en storm.
Det är klart att det stormade kring Jesus allt som oftast, men det är lika klart att det enligt Bibeln uttryckligen är frågan om en fullt normal storm.

När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om hur Jesus stillar stormen – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för t.ex. brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
Likaså kan vi komma med tolkningen att Jesus hjälpte sina skräckslagna lärjungar genom att i praktiken säga: ”Lugn i stormen!” Men också det är kanske en smula platt, om än inte så dumt sådär i princip.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd? Och varför skulle det vara omöjligt att tänka sig att Gud, som har skapat vår värld med sin atmosfär, också vet hur olika atmosfäriska rörelse (eller vindar, för att uttrycka det enklare) uppkommer och fungerar, och att han därför också kan stilla en storm?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken eller sitter i en liten båt ute på ett stormande vatten. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak stillar han stormen. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse. Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i vårt kristna liv. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå innebörden av det som han gör. Annars förblir den nog dold för oss.

Och vad är då poängen med just den här berättelsen ur ett kärleksperspektiv?
Var och en har hamnat i nöd, inte en utan många gånger. Det kan vara fysisk nöd, som sjukdom, olycka eller liknande som drabbar oss eller någon som vi har kär. Det kan vara psykisk nöd, som svårigheter att hitta en studieplats, ett jobb eller en livskamrat - eller för den delen svårigheter med den studieplats, det jobb eller den livskamrat som vi har hittat. Det kan vara andlig nöd, som sökande efter Gud, upplevelser av bristande tro eller fruktan för död och dom. Dessa bara nämnda som exempel, förstås.
Och när det stormar omkring oss, hjälper Jesus i nöden. Vi får komma med vårt ”Herre, hjälp oss, vi går under” - och han besvarar vår bön på sätt eller annat.
Om någon vill hjälpa en annan att komma förbi ett hinder finns det egentligen två sätt: Det ena att man knuffar, skuffar och bär den andra tills hindret är bakom en, och det andra att man tar bort hindret. Båda dessa metoder använder Jesus, har jag märkt.
När jag någon gång har varit spänd inför någon uppgift som ligger framför, har jag plötsligt fått märka att jag hade misstagit mig på något sätt, och uppgiften har varit lättare för mig att hantera än vad jag hade trott. Men då detta sker efter bön, handlar det om att Gud har tagit bort hindret. Å andra sidan står hindret ibland kvar, och då gäller det att klara av det. Smått krångel är kanske bara hälsosamt, vad vet jag, men det verkar som om jag inte så ofta får hjälp med det - men när det gäller stora saker, då kan jag s.g.s. alltid se Guds ledning och hjälp i det som sker, inte alltid just medan det sker, utan när jag ser bakåt.
Jag får alltså lita på att Gud håller mig i sin hand. Om det sker något gott med mig, står Gud bakom det; om det sker mig något ont, kommer det förstås inte från Gud, men jag litar ändå på att han kan använda också ondskan och vända den till något gott - eller åtminstone lärorikt…
Mina långa sjukdomsperioder under 2000-talet, anhörigas död, den anmälning som har gjorts mot mig till domkapitlet - allt sådant är förstås negativa saker. Men Jesus säger: ”Lugn i stormen!” Han tar hand om mig och leder mig dit jag ska. Inte nödvändigtvis dit jag vill komma, utan dit han vill att jag ska komma - vilket i det långa loppet är betydligt bättre för mig.
Det här kan låta som fatalism, alltså att det inte spelar någon roll vad man gör, för allt händer ändå så som det är meningen - så där som uttrycket säger: ”Oroa dig inte, det ordnar sig ändå aldrig!” Men det är inte så. Fatalismen, eller ödestron, som man också kan säga, är en tro på något blint öde som antingen är ondsint eller neutralt. Vi kristna får tro och lita på Gud, som ser och älskar oss, och som inte gör saker för att göra dem, utan endast med vårt bästa för ögonen. Kärleken är den stora skillnaden!
Lugn i stormen! Det är ett gott råd. Det betyder inte att stormen inte finns eller att den inte kunde skada oss, utan det betyder att panik och ångest inte gör saken bättre. ”Min frid ger jag er.” ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” ”Känn ingen oro.” Så säger Jesus till var och en av oss. Lugn i stormen!

Predikan: Tredje söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Simons svärmor
Lovisa kyrka 22.1.2012
Mark 1:29-39

På en tidigare arbetsplats jobbade jag med en dam vars dotter var gift med en man som hette Simon. När damen en gång blev sjuk, sms-ade jag till henne att hon var omnämnd i Bibeln. ”Vad pratar du om?” textade hon tillbaka. Jag hänvisade till dagens evangelium, där det ju står: ”Simons svärmor låg i feber.”
Min arbetskamrat fick vila sig hemma tills febern lade sig och hon tillfrisknade. Till den ursprungliga svärmodern i dagens heliga evangelium kom svärsonen Petrus hem med Jesus och hela lärjungaskaran. I normala fall hade han knappast blivit populär där hemma. Den här gången var det ändå annorlunda. Jesus botade den gamla kvinnans feber, och hon steg upp och betjänade dem.
Om man vill vara illvillig, läser man in ett kvinnonedsättande budskap i detta: Det var besvärande för Petrus att han hade bjudit in så många vänner utan att marktjänsten fungerade, så Jesus botade svärmodern för att få en betjänt. Annat duger ju inte svärmödrar till, kan någon påstå.
Men så är det förstås inte. Naturligtvis var kvinnans ställning där och då en annan än här och nu, men Jesus var nog intresserad av svärmodern som person och botade henne för hennes egen skull. Sedan var hon så tacksam att hon gärna ville se till att både Jesus och de andra hade det bra. Genom detta gjorde hon dessutom det möjligt för Jesus att hjälpa också många andra i Kafarnaum med omnejd, sådana som kom till Jesus med sina sjukdomar, bördor och brister.
Svärmoderns beteende visar oss alltså på hur tacksamhet i praktiken kan se ut: inte stora ord, utan praktiska handlingar som gör att tacksamheten kan sprida sig också till andra.

Men vilken är poängen med den här underberättelsen - och med underberättelser i allmänhet? Det finns två poänger.
För det första visar det att Jesus kan utföra undret att han är sann Gud och sann människa. Eftersom han har del av Guds makt, kan han göra sådant som vi människor inte kan i vår egen kraft.
Men för det andra, och i detta sammanhang viktigare: Allt som Jesus gör - under, helanden, undervisning, själavård och framför allt att dö på korset - allt detta gör han för sina medmänniskor skull. Han älskar dem, han älskar oss, och därför vill han hjälpa på alla sätt han kan. Vid bröllopet i Kana hjälpte han en familj att undvika skam; sjuka och betryckta människor botade han för att hälsan skulle segra; och genom sin undervisning ville han visa på hur vi människor skall kunna leva tillsammans utan att skada varandra. Ingenting av detta är i sig unikt, men inget av detta är heller lätt.
Jesus fungerar här som ett exempel för oss. Var och en av oss är kallad att följa Jesus genom att leva sitt liv för andra. Vi ska inte svepa in oss i egoismens varma men illaluktande filt och bara sitta i en TV-fåtölj och se på allt elände som finns omkring oss. Nej, vi är kallade att göra någonting åt saken. När vi ser all den nöd som finns i världen, inser vi förstås att vi inte kan hjälpa alla. Men det är som det sägs: Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Eller för att citera moder Teresa: ”Om du inte kan ge mat åt hundra människor, ge då mat åt en.”
Men det är klart att om vi försöker göra ens så mycket som vi kan, så tar krafterna slut för oss emellanåt. Då är det viktigt att följa Jesu exempel också på ett annat sätt. Om vi läser evangelierna - vilket är en god idé - så märker vi att Jesus allt som oftast drog sig tillbaka för att be. Och när vi vill påverka vår omgivning till det bättre, är det också just bönen som skiljer oss som kristna från sådana som gör gott utan att vara kristna.
Det som skiljer socialt medvetna kristna från socialt medvetna icketroende är alltså just den möjlighet och det behov som vi har att umgås med Gud, vår himmelske Fader. Precis som Jesus gjorde, ofta och gärna. Det var från det umgänget som han hämtade kraft, och det är i det umgänget som också vi får hämta kraft till att gå ut i världen och sprida vidare den kärlek som vi har fått av vår Herre.
Och så är det ytterligare en sak som skiljer den troende från den icketroende, någonting som Jesus har gjort. Jag talar om korset. Jesus dog för vår skull, för att vi skulle kunna bli fria från effekten av våra misstag, våra försummelser och vår synd. Jesus dog för alla, både för dem som tror på detta och för dem som inte tror. Det är inte det som är skillnaden, utan skillnaden är att vi som tror har insett den möjlighet som detta ger oss - möjligheten att när vi har trampat i klaveret kunna få loss foten och gå vidare. Tillsammans med Jesus. Till våra medmänniskors bästa. Tack, Gud, för den gåvan!

Predikan: 2. sö. efter Trettondagen

Eva-Lotta Blom:
Jesus inleder sin offentliga verksamhet
Lovisa kyrka 15.1.2012

Nasarets synagoga är den plats där Jesus inleder sin offentliga verksamhet.
Nasaret var en liten stad, där det bodde alldeles vanliga människor. Jesus valde att vara där och delta i synagogagudstjänsten. Han visste att tiden och platsen gjorde det möjligt för honom och människorna att möta Gud.
Det fanns en lång tradition i att fira gudstjänst i synagogan. Att delta i gudstjänsten och tillsammans be till Gud var viktigt under Jesu tid och Jesus gick till synagogan “som han brukade”. Det får vara viktigt även för oss att delta i gudstjänsten och söka tröst i Ordet samt möta Jesus i nattvarden.
Evangelietexten fortsätter med att Jesus läste ur profeten Jesajas bok följande profetia om sig själv: “Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”.
Det är intressant att Jesus väljer en text ur Jesaja som så beskriver Guds omsorg och medlidande. Det är den väg som Jesus själv vandrade på. En omsorgens och medlidandets väg.
Hela hans liv genomsyrades av kärlek till medmänniskan och samma sinnelag ville han att hans lärjungar även skulle ha.
Jesus frågade efter engagemang och deltagande. Det vill han också av oss. Att vara nära Jesus betyder att vi ser med hjärtat, att vi bryr oss om varandra och har medkänsla och tålamod med varandra.
Jesus kom för att hela det som var brustet. Han kom för att söka det som fanns i mörkret och förde det till ljuset. Han kom för att trösta de sorgsna. Och när en sorgsen människa idag tänker på Jesus kanske det händer något med hennes sorg. Sorgen kan förvandlas och kanske bli lättare att bära. Den människan är inte längre rädd för sorgen för Guds kärlek finns där, i Jesus.
Jesus kom för att förkunna befrielse för de fångna, står det i evangelietexten. Fångenskap finns av olika slag. Det finns en slags fångenskap som manifesteras i tider av oro och modlöshet. Individer känner frustration och hopplöshet och kan fångas av en stark ande som kräver makt och utövar förtryck. Denna sortens fångenskap föraktar en människas värdighet.
Det märkliga är ändå att ett meningsfullt liv inte är fritt från fångenskap. Fångenskap måste förstås rätt. Det finns en gammal hymn som bär på en sanning: “O Herre, gör mig till din slav, så skall jag bli fri.” Endast när människan ger sitt liv i Guds hand och gör det villigt skall hon bli fri.
När Jesus talade om att han kommit för att förkunna syn för de blinda menade han inte enbart det rent fysiska seendet. Många blinda kom till Jesus för att bli helade. Men Jesus ville även nå människors sinne och själ och frigöra dem ur all slags bundenhet. I Mark 8 kapitel står det om en blind man som Jesus botade: ”Han tog den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade sina händer på honom och frågade: Ser du något? Mannen öppnade ögonen och sade: Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring. En gång till lade han sina händer på mannens ögon, och nu kunde han se riktigt och var botad och såg allting tydligt.“ Mark 8: 23-25. Det som mannen först såg: människorna som liknar träd och som går omkring, är kanske den syn vi har. Vi kan gå bland människor och se deras ansikten, men bara ansikten, bara det yttre. Vi ser inte deras inre. Vi stannar inte för att vara närvarande för en annan människa och se henne sådan hon är. Vi kanske tom. drar nytta av andra människor för våra egna ändamål och ser inte klart utan grumligt.
Men i berättelsen om den blinda mannen botade Jesus honom och han kunde se allting tydligt. Jesu närvaro i våra liv kan få oss att se klart och tydligt. Det som för våra själviska ögon har varit osynligt blir synligt. Vi får med psalmens ord instämma: Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv! Amen.

Predikan: Första söndagen efter trettondagen

Karl af Hällström:
Dopets nåd
Predikan i Lovisa kyrka 8.1.2012
Luk 3:15-18, 21-22

Det finns kulturer där religion och magi hör mycket starkt ihop. Den religiöse ledaren, må han sedan kallas präst eller schaman eller något annat, anses ha makt över alla andeväsen som man ser omkring sig i världen – eller åtminstone ett speciellt förhållande till dem. Om det regnar för mycket eller för lite, om någon i familjen är sjuk eller om någon ovän är alltför frisk, om skörden slår fel eller affärerna går dåligt – tala då bara med schamanen, så ordnar han saken. Han kan ta kontakt med den ande som sköter om att allt går som man vill, vilket besparar en mödan att själv vara tvungen att göra något konkret för saken.
Och den här sortens tänkande förekommer ju inte bara bland primitiva naturfolk, om det var någon som trodde det. Också i Finland finns det schamaner av olika slag, fast vi inte kallar dem så. Vi talar i stället om astrologer, spåmän och -kvinnor, helbrägdagörare, homeopater eller obskyra terapeuter av de mest olika slag (det finns ju legitima terapeuter också!). Principen är i alla fall den samma: vi vill påverka vår fysiska miljö och vår kroppsliga och själsliga hälsa med andra medel än sådana som direkt påverkar det som vi vill råda bot på. Vi ger oss in på magins område, även om vi kanske inte använder det ordet.
I kristendomen förekommer däremot ingen magi. Visst förekommer det under, både i Bibeln och i våra dagar, men de har ingenting med magi att skaffa. Äkta under hänger inte på schamanens eller prästens fingerfärdighet eller goda kontakter till andevärlden, utan undren är alltid tecken på Guds makt och på Guds nåd, och deras yttersta mål är att skapa tro.
Under kanske vi inte ser i kyrkan varje vecka, men också en annan kyrklig företeelse riskerar ibland att bli sammanblandad med magi. Jag tänker på sakramenten, alltså dopet och nattvarden. Hur kan vi säga att bröd och vin blir Kristi kropp och blod? Hur kan vi hävda att några skvättar vatten förvandlar en människa? Är inte detta magi?
Nej, det är inte magi. Det är sakrament, alltså heliga handlingar som vi utför på Guds befallning och i förtröstan på honom. Vi kommer med bröd, vin och vatten, och Han gör att de blir något annat än ett mellanmål eller en dusch. Vi kommer med vår syndiga personlighet, och Han tar vår synd och ger oss i stället förlåtelse och helighet. Genom sakramenten får vi komma i gemenskap med Gud, inte genom magi, utan genom nåd.
Nattvarden tar vi upp på nytt på skärtorsdagen. Idag koncentrerar vi oss på dopet.

I Kol 2 ger Paulus oss flera fina bilder på vad dopet innebär. Först säger aposteln att vi har fått del i det som skedde vid påsken. Genom dopet har vi begravts med Kristus och uppstått med Honom. Liksom Kristus dog för våra synder på korset, har vi i dopet fått dö bort från synden. Aposteln återvänder genast till denna tanke, när han skriver: … [Gud] drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.
Lagens krav… Också det är en tanke som förekommer i dagens Finland. Om vi har gjort något fel, förväntar vi oss att bli bestraffade för det, eller åtminstone vill vi med alla medel ställa allt till rätta igen. Och det är klart att det är bra att försöka korrigera sina misstag, men ofta går det inte att återställa allt så som det var. Någonting har förändrats och skadats. Och det är här som lagens krav kommer in: Öga för öga, tand för tand. Såsom vi har skadat andra, så skall också vi skadas, fastän vi skulle vara tvungna att själva göra det. För om vi inte lever upp till lagens krav, tror vi inte på någon möjlighet att gå vidare, att uppnå en renare tillvaro.
Men, kristna församling, det är här som dopet kommer in. Dopets nåd är att vi inte längre behöver digna under våra överstora skulder och krav. Vi behöver inte längre slita och släpa för att försöka betala nästa rat av vår skuld, för Gud har utplånat vårt skuldebrev. Det är fastspikat vid korset! Skulden är betalad i sin helhet! Gud har gjort att vi har möjlighet att leva, och inte bara att finnas till. Genom dopets vatten blir vi tvättade till ett rent liv. Genom dopet har vi uppstått med Kristus, och fått en möjlighet till evigt liv.
Av allt detta ser vi att dopet är något mer, något mycket mer än bara en omvändelserit eller en trosbekännelsehandling, såsom det ibland påstås vara. Dopet är ett sakrament, en handling där vi människor verkar, men där Gud verkar ännu mer. Därför är det fullt naturligt att vi önskar att också våra barn skall få del av dopets nåd. Den är inte reserverad endast för oss vuxna. I dopet öppnar Gud famnen för oss, sina barn. Som vuxna – eller åtminstone nästan – blir vi tillfrågade om vi vill ta emot denna gåva av Gud och besvara hans kärlek, och svarar vi "ja" blir vi konfirmerade.

I dagens heliga evangelium märker vi också den här skillnaden mellan omvändelserit och sakrament. Folket lät sig döpas av Johannes som ett tecken på omvändelse. Men det kristna dopet är annorlunda. Johannes döparen säger det helt klart: Kristus är den som döper med helig ande. Och också detta är utmärkande för det kristna dopet, som sker i den treenige Guds namn. Vi kan säga, att när vi döps får vi för första gången märka "vår herre Jesu Kristi nåd, Gud Faders kärlek och den helige Andes delaktighet," som därefter är med oss i detta liv och i all evighet.
Här är det verkligen inte frågan om någon billig magi. Nej, dopet, den heliga handlingen, är ett Guds under. Låt oss alltid leva så att vi minns dopets nåd!

Predikan: Trettondagen (KafH)

Karl af Hällström:
”Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”
Predikan i Lovisa kyrka 6.1.2012

Trettondagen är en av kristenhetens äldsta högtider. Den är faktiskt äldre än den nuvarande julhögtiden. Ursprungligen firade man på trettondagen minnet av Frälsarens födelse, och därför kallas den ibland för ”den gamla julen”. I det skedet kallades denna högtid förstås inte för ”trettondag”, eftersom den beteckningen kommer sig av att den är den trettonde dagen efter den nuvarande julen.
Ett par andra motiv hänger också ihop med denna fest. Kristi dopfest har av gammalt firats på trettondagen (och gör det fortfarande i den östliga kristenheten), och ett annat gammalt motiv är bröllopet i Kana, Jesu första under. Det traditionella namnet dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag) syftar på dessa motiv, och vi använder fortfarande ibland beteckningen epifania, som härrör just från det nyss nämnda uttrycket. Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på första och andra söndagen efter trettondag.
Eftersom det är påsken som är kyrkoårets centrum, och inte julen, så kommer detta också till synes i att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken. År 2003 inföll påskdagen väldigt sent, först den 20 april, och då hann vi med fem söndagar efter trettondag, och i år hinner vi med fyra. År 2005, då påskdagen var redan den 27 mars, hann vi bara med två. Om påsken däremot skulle vara möjligast tidig, alltså den 21 mars, skulle man hinna med bara en söndag efter trettondag innan söndagarna före fastetiden skulle ta vid. Det skulle sedan kompenseras i slutet av kyrkoåret med en stor mängd söndagar efter pingst, men det är en annan historia. Poängen är i alla fall att söndagar som är beroende av påskens tidpunkt kör över dem som är beroende av julen.

Idag firar vi på trettondagen minnet av de vise männens besök hos Jesusbarnet i Betlehem. Vid våra julkrubbor är det ofta illustrerat genom tre figurer som står nära stallet. Men det är alltför lätt att dra förhastade slutsatser om en del detaljer i berättelsen, så jag vill börja med att kommentera dem.
För det första är det ju osannolikt att de vise männen kom precis tretton dagar efter Jesu födelse. Med tanke på den tidens kommunikationer tog det säkert betydligt längre tid än ett par veckor att göra resan till Betlehem från Österlandet (vilket antagligen betyder Tvåflodslandet, det nuvarande Irak). Det är naturligtvis möjligt att de s.a.s. tjuvstartade, om Herren lät stjärnan visa sig redan före Jesus föddes, men det har vi ingen antydan om i Bibeln. Vidare berättade de noggrant för Herodes hur länge stjärnan hade varit synlig, och på basen av de uppgifterna ställde han till med det avskyvärda barnamordet, där han lät ta livet av alla pojkar på två år eller yngre i Betlehem med omnejd. Visserligen kan han ha tagit lite marginal, men nog tyder ju detta på att stjärnan skulle ha varit synlig i åtminstone ett år, eller hur.
Den andra detaljen är att man ofta talar om ”de tre vise männen”, som om deras antal någonstans skulle framkomma. Men det gör det inte. I dagens heliga evangelium (Mt 2:1-12) nämns bara några österländska stjärntydare, inte hur många de var. På basen av detta uttryck kan man väl gissa att de var fler än två, men de kan säkert ha varit fyra-fem stycken, lika väl som tre, utan att man på något sätt missbrukar ordet ”några”. Att tre är ett heligt tal har säkert också påverkat legendens syn på de vise männens antal, men att just talet tre används i medeltida legendbildning hänger kanske ihop med att de gåvor som herrarna kom men var av tre olika sorter: guld och rökelse och myrra. Men fastän vi om en stund alla ger samma gåva i kollekten, alltså pengar, betyder ju inte att vi skulle vara endast en person. Även om vi förstås är en enda kropp i Kristus – men det är en annan sak.
Ytterligare detaljer i legenden är att dessa tre vise män (som i legenden dessutom har blivit konungar) bär namnen Kaspar, Melchior och Balthasar, att en av dem var vit, en svart och en brun, och att en av dem var gammal, en ung och en medelålders. De är alltså tänkta att representera hela mänskligheten. Könsfördelningen är förstås något ensidig, men att jämnt fördela två kön på tre personer kan ju vara lite besvärligt, så kanske vi får se mellan fingrarna med den detaljen. Figurerna vid julkrubban har också ofta utseenden som passar ihop med denna legend.
Här har legendberättaren fångat en av de viktigaste poängerna med de vise männen. De är verkligen representanter för främmande folk. Kristus skall bli ett ljus, inte bara för judarna, utan för alla världens folk. Därför firas ofta trettondagen som en missionshögtid i de olika församlingarna.
Ett av de poetiska avsnitt som evangelierna innehåller är Symeons lovsång [Lk 2:29-32], som börjar med orden Herre, nu låter du din tjänare gå hem, / i frid, som du har lovat. / Ty mina ögon har skådat frälsningen / som du har berett åt alla folk, / ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna / och härlighet åt ditt folk Israel.
Det är intressant att Symeon, en from jude som levde under det "gamla förbundets" tid, inte ser Jesus endast som "Israels härlighet", vilket man kunde ha väntat sig. Han räknar också med icke-judarnas frälsning på ett sätt som inte var vanligt på hans tid, då han säger att Jesus skall vara ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.
Och detta är det som, ur de vise männens synvinkel och ur vår synvinkel, är det viktigaste med Jesus. Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, har kommit in i världen. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Så uttrycker evangelisten Johannes saken. Jesus har kommit för att lysa upp vårt mörker och uppenbara Gud för oss. Är detta högtflygande uttryckt? Kan hända, men det är inte desto mindre sant.
Paulus skriver i ett av sina första brev, nämligen 1Thess (5:5-6), så här: Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi inte heller sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Paulus beskriver oss hedningar, för vilka Guds ljus har uppenbarats genom Jesus Kristus.
Fastän solen lyser om dagen har vi ingen nytta av den om vi envisas med att vara verksamma enbart om natten. Eller, för att uttrycka det kanske lite modernare: Om det att vi tror på Gud bara betyder att vi tror på Gud, så hjälper det ingen utom möjligen oss själva, oberoende av hur starkt vi tror. Tron blir någonting inkrökt och egoistiskt, och någonting annat än vad Gud hade tänkt sig. Å andra sidan, fastän vi skulle ha en hur svag tro som helst, så kan den bli till stor glädje för våra medmänniskor, om den leder till att vi vill sprida Guds ljus, Guds värme och Guds kärlek omkring oss. Det kan vi göra i vår närmiljö eller på det som ofta kallas för ”missionsfältet” bland andra hedningar.
Alla de som vill följa Jesus är, som Paulus uttryckte det, ljusets söner och dagens söner. Eller döttrar, för den delen. Vi är kallade att lysa i världen och sprida Guds ljus omkring oss. Och det spelar ingen roll om vi tycker att vi är så små som ett värmeljus, jämfört med de väldiga strålkastare som vi ser omkring oss. För det är ju så, att ett tänt värmeljus lyser upp mycket bättre än en strålkastare som är släckt. Ljusets utseende är oviktigt, det är lågans utseende som är det viktiga.
Därför är det viktigt att vi firar gudstjänst. Också vi bör föra vårt ljus fram till Gud för att välsignas. Vi måste låta Gud vårda vårt värmeljus. Låt Gud putsa vår veke genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning, fylla på nytt stearin genom bibelstudium och bön och låta oss sammanstråla vid nattvardsbordet med andra ljus av olika form, färg och storlek.
Anders Frostenson skriver i en av sina psalmer: Lågorna är många, / ljuset är ett, / ljuset - Jesus Kristus, / lågorna är många, / ljuset är ett, / vi är ett i honom!
Låt oss så resa oss och bekänna denna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Jesu nyårslöfte
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2012

Så har kalendern än en gång rullat fram över den slumpmässigt utvalda punkt då ett år byter till ett annat. När vi ser omkring oss, verkar det inte som om så mycket hade förändrats. Var det verkligen så här som framtiden skulle se ut? Var är alla raketbilar, var är skytteltrafiken till månen, var är städerna som flyter bland molnen? Och viktigare: var är världsfreden, var är avskaffandet av hungern i världen, var är boten på alla sjukdomar? Vad är detta för framtid egentligen?
Man kan bara konstatera, att framtiden inte är vad den en gång har varit.
Helt nedslagna behöver vi förstås ändå inte vara, om vi ser på nyhetsåret som har varit. Större politiska omvälvningar och fler fallna diktatorer har vi inte sett sedan år 1989 då Berlinmuren föll. Och det är ju alltid något. Samtidigt har ekonomiska kriser också präglat året 2011, vilket ger en mörkare ton åt tillbakablickandet.
Men det största problemet detta nyår, liksom så många nyår tidigare, är att fastän det kanske sker framsteg på en del områden, så är människan precis den samma som hon alltid har varit. Vi har inte förändrats. Vi är själviska, vi ljuger och bedrar, vi talar illa om varandra och skadar varandra på olika sätt. Vi tar inte ansvar för vare sig våra medmänniskor eller den skapelse som Gud har satt oss att råda över. Visst har vi positiva drag också, men så länge de negativa dragen finns kvar, kommer godheten aldrig att råda ensam.
Många avger nyårslöften när kalenderbladet byts. På olika sätt vill vi bli bättre människor. Och det finns det förstås ofta orsak till. Men varje år tenderar vi att bli besvikna på oss själva, för nyårslöftena håller sällan ens fram till trettondagen, för att inte tala om slutet av januari. Att de skulle hålla hela året är i praktiken en omöjlighet – om man inte väljer sina löften väl, förstås. Ett löfte om att varje dag under året äta, dricka och andas går väl att hålla, men som nyårslöfte betraktat är det nog något magert. Men det är naturligtvis bättre att hålla också det löftet än att plötsligt bryta det, för det skulle få rätt dramatiska och tragiska följder.
Men nyårslöften varar i allmänhet inte så länge, och att försöka råda bot på de onda tendenserna i sig själv är knappast i grunden framgångsrikt. Det är mycket lättare att försöka reformera andra, för då är det ju inte ens eget fel när det misslyckas…

Situationen är ändå inte hopplös. Om människans delade natur kvarstår så länge denna värld består, finns det också något annat som gör det: Guds nåd och kärlek. Den kvarstår rent av ännu längre, för den tar inte slut när tiden upphör och denna värld förgår, utan den fortsätter in i evigheten.
När vi gör bort oss, när vi gör sådant som vi inte borde, när vi syndar, som det heter med en teknisk term – då blir vi ändå inte övergivna av Gud. Vi, som i dopet har blivit Guds barn, förblir Guds barn vad som än händer. Vi kanske inte är Guds bästa barn, men det är ingen tävling – det finns ingen människa som är just så som hon borde vara – men Guds barn är vi likafullt.
Och som Guds barn har vi både rättigheter och skyldigheter. Vi har skyldigheten att leva enligt Guds vilja, att alltid sträva efter det goda för alla människor. Men vi har också rättigheten att när vi misslyckas med detta – inte ”om”, utan ”när” – så får vi komma till Gud, vår himmelske Förälder, bekänna detta för honom och ta emot hans förlåtelse.
Som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:11): ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Men det viktigaste under detta nya år är kanske ändå ett löfte som Jesus själv ger oss, ett nyårslöfte, om ni så vill, som han inte kommer att bryta. Det är löftet i Missionsbefallningen (Matt 28:20): ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
När vi går in i det nya året tillsammans med Jesus finns det ingenting som kan vålla oss evig skada. Vi kan bli sårade – det blev han också. Vi kan bli utfrusna – det blev han också. Vi kan dö – det gjorde han också. Men vi får också, som Jesus, uppfylla Guds vilja med vårt liv och låta våra prövningar och motgångar växa till en styrka att leva för andras bästa. Och om vi skulle möta själva döden, så får vi minnas att vi, liksom Jesus, får uppstå till ett nytt liv, ett evigt liv tillsammans med Gud. I evigheten finns det inte längre några nyår, inga svikna löften, inga ouppfyllda förhoppningar. Allt är ett evigt ”nu”, en tidlös gemenskap med upphovet till allt, med Gud, grundvalen för allt gott och kärleksfullt i vår tillvaro.

Mitt i nattens mörker lyser
som en fyrbåk Jesu namn.
Det var hjälplös mänska leder
in till nådens trygga hamn.
Och när sol ej mera skiner,
namnet Jesus lyser än,
när den slutligt frälsta skaran
lovar Gud i himmelen.
Ja, jag älskar namnet Jesus,
det har satt min själ i brand.
I det namnet fann jag frälsning,
intet annat frälsa kan.
(Psb 310:3)