Predikan: 23 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"Plånboksmoral"
Predikan i Pernå kyrka 7.11.2004

Synd!
Församlingens nya präst kliver upp i predikstolen, och det första ord han släpper ur munnen är ordet "synd". Och både detta ord och själva begreppet "synd" upplever många moderna människor vara fullkomligt föråldrat. I dagens värld finns det, åtminstone i viss mån, sådant som är "rätt" och sådant som är "orätt", men "synd" - nej hör nu! Om det här är allt som prästerna och kyrkan kan tala om, så får det vara!
Mina predikningar brukar inte vara långa; de bara känns långa. Jag beklagar, men dagens predikan kring denna tematik är rätt lång, så sätt er väl till rätta. Eftersom vi inte firar nattvard idag, hinner vi nog med en lite längre predikan.

Jag har upprepade gånger hört kritik mot kyrkan, och särskilt dess gudstjänster, för att "man alltid måste känna sig så syndig när man kommer till kyrkan". Det som kritikerna då tänker på är naturligtvis syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Bakom kritik av det här slaget ligger antagligen en attityd i stil med: "Inte är väl jag sämre än någon annan - jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa. Varför skulle jag komma till kyrkan om jag måste börja med att känna mig deprimerad?" Den som känner det så här kommer väl inte till gudstjänsten, och därför är ni som redan sitter i kyrkbänken kanske orätta personer att tala till om det här, men jag kan ändå inte låta bli. Den inställning som jag nyss refererade innehåller nämligen ett antal felaktigheter som jag vill försöka korrigera.
Det finns en klar skillnad mellan att inse att man är syndig och att känna sig deprimerad. Syndabekännelsens uppgift är inte att trycka ner någon i skorna, utan tvärtom att hjälpa den bekännande att gå vidare. Genom att bekänna sin synd och ta emot Guds förlåtelse, som prästen förkunnar, kan den kristne gå vidare med sitt liv utan antingen att bära på en överstor börda av skuld eller att förtränga denna börda helt och hållet. Förträngningar leder aldrig till något gott, det är betydligt bättre att försöka åtgärda sina problem när de uppstår. Ändå är det inte så få som försöker komma undan genom att förtränga sitt problem.
Den inställning som jag citerade tidigare - nämligen: "Inte är väl jag sämre än någon annan! Jag gör ju mitt bästa, jag är ingen dålig människa" - denna inställning tycker jag verkar vara just förträngning. Man kan vara syndig trots att man inte är sämre än andra, trots att man gör sitt bästa, trots att man inte är någon dålig människa. Ja, ännu värre: Om man baserar sin syn på sig själv på hurudan man är i jämförelse med andra, så tar man nog miste. En sådan inställning innebär att man hela tiden måste snegla på vad andra gör, för att kunna jämföra sig med dem. "Hon där stal två tidningar i bokhandeln; jag har bara stulit en, så jag är bättre än hon!" - "Han där slog sin fru i sjukhusskick; min klarade sig med bara ett besök på hälsostationen, så jag är bättre än han!" Min poäng med den här galghumorn är naturligtvis att det är riskabelt om vårt rättesnöre blir hur andra beter sig. Tvärtom borde vi försöka leva enligt kriterier som: "Vad är rätt?" - "Vad är kärleksfullt?" - "Vilken är Guds vilja?"
Det är klart att insikten om att man är syndig, att man har misslyckats på flera sätt, kan leda till att man börjar känna sig deprimerad. Men som jag sade tidigare, så finns det inte orsak till det. Det är bättre att åtgärda saken. Det som kan korrigeras bör man naturligtvis rätta till, men i allmänhet blir någonting skadat av våra felsteg så illa att det inte helt går att återställa det. Då behöver vi förlåtelse, avlösning.
Ibland verkar det som om samma kritiker som jag hänvisade till i början av predikan skulle tycka att en annan dålig sak med kyrkan är vad man kallar den "billiga" nåden, något som man ser som ett simpelt sätt att slinka undan sitt ansvar. Men också det är en missuppfattning. Nåden, syndernas förlåtelse för Jesu Kristi och hans korsdöds skull, är inte billig - den är bara gratis. Kristus har med sitt liv betalat det höga priset för att vi skall få förlåtelsen som gåva. Förlåtelsen är inte simpel - den är bara enkel. Det är bara att be om förlåtelse för Jesu Kristi skull och ta emot den förlåtelsen. Det är inte ett sätt att slinka undan sitt ansvar, utan bara att bli av med sin skuld, som annars hotar att förlama en.

En skillnad mellan skuld och ansvar ser vi i dagens evangelium (Mt 18:23-35), som vi hörde från altaret. "Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren", som denna text kallas, tarvar ett par förklaringar av teknisk natur innan vi går till dess innehåll.
Först myntenheterna. En denar var vad en vanlig arbetare kunde räkna med att förtjäna med en dags arbete. En talent motsvarade 6.000 denarer. Talenten var m.a.o. ett mynt som vanligt folk inte hade tillgång till. Vad motsvarar då dessa summor i dagens mynt? Jag vill göra denna uträkning för att vi skall få en känslomässig uppfattning om vad det är frågan om i liknelsen.
Vi tänker ju i allmänhet i månadslöner, inte i dagslöner. Som bas för uträkningen gör jag antagandet att en arbetare av det slag som vi talar om kunde ha en månadslön på, säg, 1.200 €. Det innebär en dagslön på c. 55 €, som alltså blir denarens värde. Liknelsens andra tjänare hade en skuld på hundra denarer, alltså 5.500 € (32.700 mk) – en summa som man inte drar fram ur plånboken sådär bara, men samtidigt en summa som inte är orealistisk som skuld betraktat. Ett bostadslån är väl i allmänhet betydligt större.
Om vi då räknar med att en denar skulle motsvara 55 €, blir värdet på en talent 6.000 gånger högre, d.v.s. 330.000 €. Men den förste tjänaren i liknelsen var ju inte skyldig bara en talent, utan rent av tio tusen talenter - alltså sextio miljoner denarer - vilket enligt detta räknesätt skulle motsvara 3,3 miljarder euro (19,6 miljarder mk)! Det är en summa som är så hög att när jag skulle räkna ut den klarade min lilla fickräknare inte ens av den - det blev helt enkelt för många siffror. De enda som sysslar med sådana summor är väl tjänstemän på finansministeriet - ja, och så förstås de som räknar ut Soneras UMTS-förluster. Som skuld för en enda individ betraktat är den naturligtvis rent absurd. Vi skall återkomma till det om ett ögonblick.
En intressant detalj är den skuldfångenskap som kommer fram i liknelsen på ett sätt som visar att det var allmän praxis att sätta folk i fängelse om de inte kunde betala sina skulder. Man kan ju fråga sig vad det skulle tjäna till - om de satt i fängelse kunde de naturligtvis inte förtjäna ihop pengar för att avkorta skulden. Tanken var väl den att den skuldsattes familj skulle försöka få ihop pengarna - antingen genom att arbeta, eller genom att sälja något. Man kunde sälja hus och ägodelar eller rent av sälja sig själv som slavar. Här har vi ett historiskt perspektiv på våra dagars rovkapitalism. Men skuldfångenskapens viktigaste funktion var väl ändå att ge ett varnande exempel på hur det kunde gå om man inte skötte sig. Ingen skuldsanering här inte! Pengarna eller friheten!

Men det här är ju inte poängen med liknelsen. Det som händer är följande. En kung går igenom sina räkenskaper, och märker att en av hans tjänare är skyldig honom den absurda summa som vi diskuterade tidigare: tio tusen talenter, alltså flera miljarder euro. Då mannen inte kunde betala utan bad att få tid på sig, efterskänkte kungen hela skulden. När tjänaren gick därifrån träffade han en annan tjänare som var skyldig honom hundra denarer, alltså några tusen euro. Också denna tjänare bad om tid att betala, men blev kastad i skuldfångenskap. Då kungen fick reda på detta blev han arg och kastade också den första tjänaren i skuldfångenskap.
Nu är det här ju inte bara en berättelse eller en saga, utan det är en liknelse. Jesus vill föra fram en poäng genom att berätta den. Han inleder med att säga: Därför är det med himmelriket som när ... Vad vill då liknelsen säga om himmelriket?
Jag tror att uttolkningen bör vara ungefär den här. Kungen är Gud. Redovisningen kan vara domedagen, men kan också ske redan här och nu. Den första tjänaren är vi, och den absurda skulden som aldrig skulle kunna betalas tillbaka genom ett normalt liv är vår synd. Den stränga men rättvisa domen vore att vi skulle få ett strängt straff, så som tjänaren dömdes till slaveri, men då vi ber till Gud om hjälp och förlåtelse har han medlidande med oss och förlåter oss våra synder.
Så långt är allt bra. Frågan är sedan hur vi reagerar på detta, hur vi handlar i fortsättningen. Han som fick sin miljardskuld efterskänkt handlade med den andra tjänaren på ett sätt som han utan tvivel hade juridisk rätt till. Problemet var att han då själv råkade ut för kungens juridiskt korrekta men nådeslösa behandling. I stället borde han som hade fått mycket förlåtet ha tagit exempel av förlåtelsen och själv ha förlåtit den som var skyldig honom en liten, liten bråkdel av vad han själv hade varit skyldig.
Grundpoängen är alltså att om vi får våra synder och skulder förlåtna, skall också vi förlåta dem som har gjort fel mot oss. Den här principen förbinder vi ju oss till varje gång vi ber Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Vi binder alltså på ett sätt Guds förlåtelse till vår förlåtelse. Vi ber att Gud skall förlåta oss lika mycket - eller lika litet - som vi förlåter våra medmänniskor.
Detta gäller ju minsann inte bara på det ekonomiska planet. Man kan se det som intressant att Jesus väljer att tala i ekonomiska termer om redovisning och summor av pengar, när han vill få fram sin poäng, men det beror kanske på att det är lättast för oss att greppa en sådan tanke. Pengar förstår vi ju oss alla på. Vi skall bara inte dra detta för långt och säga att liknelsens poäng gäller allt utom pengar.
Ibland verkar det som om man skulle misstolka och felcitera Paulus med att säga … pengar är roten till allt ont. Men det är inte så det står. Pengar är inte i sig goda eller onda, utan neutrala. Pengar är ett abstrakt begrepp som hjälper oss att hålla reda på hur mycket en person eller instans är skyldig en annan. Det är ju inte sedlarna och mynten i sig som är pengarna, utan det viktiga är det världsvida system som fungerar genom utbyte av dessa symboler. Penningekonomin är mycket mer praktisk och effektiv än t.ex. byteshandel. Men också detta kan gå för långt och få en alltför stor inverkan på människors tankevärld. Det korrekta Pauluscitatet (1Tim 6:10) lyder nämligen: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Därför vill jag här framhålla att om vi vill vara kristna, så bör vi låta Gud få inflytande över alla områden i vårt liv, inte bara vissa områden. Om Jesus är kung i mitt hjärta, så bör han få vara det också över min plånbok. För en del är vad man kunde kalla "plånboksmoralen" lättare än att vara moralisk på andra områden i livet, för andra är det betydligt svårare. Vilka uttryck detta tar sig måste få variera från person till person. Vi är alla individer och var och en av oss måste arbeta med det som är svårast just för den. Jag vill ändå peka på ett par praktiska saker i det här med en moralisk plånbok.
En aspekt är den sanning som vi har fått höra till lust och leda, nämligen att vi här i västvärlden är enormt mycket rikare än vad man är på andra håll. Ändå har Jesus dött också för dessa andra människor. Likaså finns det i vårt samhälle sådana som har större resurser än andra. Detta betyder att vi som kristna bör arbeta för en utjämning, så att den som har mindre ändå har så mycket att den klarar sig - solidaritet, med andra ord. Det finns många sätt att arbeta för solidariteten, och återigen måste var och en göra sina egna val. Ett par sätt vill jag nämna.
Ett sätt att vara solidarisk är att delta i olika insamlingar för goda ändamål, antingen genom direkta penningdonationer, eller genom att köpa saker som man ändå skulle köpa, men där intäkterna går till ett gott ändamål. Med det sistnämnda tänker jag exempelvis på olika basarer och loppmarknader.
Ett annat sätt att vara solidarisk är någonting som man ofta hör klagomål över och som en del försöker slinka undan eller fuska med, nämligen skatterna. Det är ju nämligen inte frågan om att staten och kommunerna tar våra pengar bara för ros skull eller utan att ge någonting istället. Det vi får för våra skattemedel är sådant som det är lätt för den rika eller välbärgade att skaffa sig, men betydligt svårare för den fattiga: hälso- och sjukvård, utbildning o.s.v. Jag säger inte att vårt skattesystem är perfekt, men jag påstår att skatter är ett uttryck för solidaritet och därför i harmoni med kärleken till nästan.
Jesu liknelse gäller inte bara i överförd bemärkelse, utan också bokstavligen i det här med en moralisk plånbok. Om de som är skyldiga oss pengar har svårigheter att betala tillbaka, bör vi inte kräva att få allt tillbaka meddetsamma. Vi måste också kunna överväga mer kärleksfulla alternativ, som kanske skadar vår plånbok, men blir nyttiga för oss på längre sikt och på andra plan. Vad detta innebär måste avgöras separat i varje enskilt fall. Men "plånboksmoral" får vi inte applicera bara på vår personliga ekonomi, utan också nationalekonomiskt, genom att överväga hur vi bäst stöder de fattigaste länderna på jorden. Här visar vårt land exempel på en hårresande själviskhet.

Jag inledde den här predikan med synd - med att tala om synd, alltså. Vi har märkt att det finns många fler sorters synd än bara sexuella felsteg. Vi har märkt att det finns möjlighet till förlåtelse för våra synder, vilka de än är. Vi har också märkt att om vi tar emot denna förlåtelse, så bör vi också föra den vidare och möta våra medmänniskor med solidaritet, värme, kärlek och förlåtelse på livets alla områden. Det är frågan om en livsstil, en inställning till tillvaron, snarare än om ett antal enskilda handlingar.
Låt oss så resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Helgonens exempel för oss heliga
Predikan i Pernå kyrka 6.11.2004

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska. Här i Pernå har vi löst problemet genom att fira helgonen nu i högmässan och de avlidna i parentationsandakten i eftermiddag.
Helgon stöter man ofta på i de gamla kyrkorna, alltså de katolska och ortodoxa grenarna av kristendomen. Där har de en tudelad uppgift. Å ena sidan fungerar de för oss, som är kvar här på jorden, som exempel på hur det kristna livet kan levas eller på hur en kristen kan bli tvungen att dö för sin tro. Å andra sidan är helgonen en sorts mellanhänder, till vilka vi kan framföra våra problem och böneämnen, så att helgonen sedan kan föra dem vidare till Gud. De fungerar alltså som en slags himmelska förebedjare för oss. Speciellt markant är denna funktion när det gäller jungfru Maria, Gudsmodern, eftersom tanken är att Sonen inte kan förvägra sin mor det som hon ber honom om.
För oss protestanter ter sig den andra av dessa aspekter något problematisk. Vi tror ju nämligen att vi inte behöver några mellanhänder för att närma oss vår Herre. Varken helgon eller präster har den funktionen för oss. Vi har ju inte ens präster i egentlig mening, alltså offerpräster, i vår kyrka, till skillnad från de gamla kyrkorna. Jag och mina protestantiska ämbetsbröder är ju egentligen pastorer, alltså herdar. Vi är inga mellanhänder, utan endast vägledare och stödpersoner för dem som vill söka sig till Gud. Att vi kallas präster är en kvarleva från den katolska tiden, och någonting som är unikt för Norden. I alla andra språk kallas protestantiska ”präster” för pastorer eller något motsvarande.
Den första synpunkten som jag nämnde angående helgonen, alltså att de fungerar som exempel för oss, kan vi protestanter däremot utan större kval hålla med om. Gudsmodern är ett exempel för oss vad gäller ödmjukhet, gudsförtröstan och tro, bl.a. genom hennes svar till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt (Lk 1:38). Den helige Franciscus av Assisi är ett exempel på enkelhet och självutgivande kärlek för Kristi skull. Exemplen kan mångfaldigas.
Det som är viktigt att minnas angående helgonen är ändå att också de var människor som vi, ofullständiga som vi, syndiga som vi. Det som gjorde dem till helgon var inte att de i sig själva skulle ha varit perfekta, utan att de tillät Gud att verka genom dem, trots att de insåg sin egen ofullständighet.
I och för sig är det just detta som gör helgonen till så goda exempel för oss. Om de hade varit ouppnåeliga ideal, som vi kan sträva mot men aldrig ha en chans att nå till, skulle det ha varit rätt bedrövligt och hopplöst för oss, skulle jag anta. Men då också dessa personer är fullt mänskliga under helgonglorian, ger det oss hopp.
Jag har alltid upplevt att det sätt på vilket Paulus hälsar församlingen i Korinth är intressant. Han kallar dem nämligen Guds församling i Korinth, och ... alla heliga runt om i Achaia (2Kor 1:1) – och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja: de är t.o.m. större syndare än hedningarna! Trots detta kallar han dem alltså för heliga.
Och så är det också med oss. Också vi är heliga. Se omkring dig här i kyrkan idag. Har du sett så många heliga människor! Heliga är vi inte för att vi heller, lika lite som de som vi kallar helgon, skulle vara perfekta, utan därför att Gud verkar för oss, i oss – och också genom oss.

Dagens heliga evangelium (Mt 5:1-12), som vi hörde från altaret, är en del av Jesu bergspredikan, de s.k. saligprisningarna. Dessa är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi ska inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill det åtminstone. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill och bör också vi kristna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande, för den delen.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från kristendomens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt.
Om vi ser på helgonen, märker vi att också många av dem på något sätt har sökt denna balans. Detta exempel är minsann värt att följa.
Guds församling! Alla ni heliga i Pernå! Låt oss resa oss och tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Saarna: Uskonpuhdistuksen muistopäivä

Karl af Hällström:
Haluan olla luterilainen!
Saarna Pernajan kirkossa 31.10.2004

Tapasin muutama vuosi sitten virolaisen kollegan. Hän hoiti paitsi seurakuntaansa Virossa myös pientä luterilaista seurakuntaa Venäjällä. Ei tässä vielä mitään; tällaiseenhan välillä joudutaan pappispulan takia. Tämä venäläinen seurakunta ei kuitenkaan ollut ihan lähellä Viroa, sillä se sijaitsi Vladivostokissa, Tyynen meren rannalla.
Kollegani siis kerran kuussa matkusti junalla Virosta koko suuren Venäjän halki toimittaakseen jumalanpalveluksen ja hoitaakseen muita papillisia tehtäviä Vladivostokissa. Junamatka kesti kolme päivää suuntaansa, mikä tarkoitti että hän oli matkoilla yli viikon joka kuukausi. Sen on täytynyt olla rasittavaa.
Istuessaan junassa kollegani tietenkin keskusteli kanssamatkustajiensa kanssa. Yksi heistä kysyi kerran mitä hän teki ammatikseen. ”Olen luterilaisen kirkon pappi,” tämä vastasi. ”Vai niinkö? Onko sellainen kirkko jo ehditty perustaa?” toinen kysyi. ”Kuinka niin?” kysyi pappi. ”Niin, eihän siitä ole niin kauan kun hän kuoli.” – ”Siis – kuka kuoli?” – ”No mutta, Martin Luther King, tietenkin.”

Tämä väärinkäsitys osoittaa meille kaksi asiaa. Ensinnäkin huomaamme millä tasolla uskonnonopetus oli neuvostovallan aikaisissa kouluissa – jos sitä lainkaan olisi ollut. Toiseksi huomaamme mikä merkitys uskontokunnan nimellä voi olla. Meidän kirkkomme, kuten myös tohtori King, on saanut nimensä Martti Lutherin mukaan.
Tämä olisi kauhistuttanut Lutheria itseään. Hän ei halunnut että hänen seuraajansa kutsuisivat itseään luterilaisiksi, vaan että he tuntisivat ja tiedostaisivat itsensä kristityiksi. Eihän Luther, vaan Kristus, ollut kuollut heidän syntiensä tähden. Kristus oli Lutherille kaiken keskus – ja siinä meidän on syytä seurata Lutheria.
Kun Luther naulasi 95 teesinsä Wittenbergin kirkonoveen lokakuun 31. pnä 1521, tasan 483 vuotta sitten, hän ei aikonut tuottaa sellaista kumousta kirkossa kun siitä sitten syntyi. Hän tahtoi puhdistaa kirkon ja uskon siitä kuonasta joka siihen ajan myötä ja matkan varrella oli tarttunut. Luther kuitenkin piti kirkkoa sinällään suuressa arvossa, ja usko Kristukseen oli hänelle kaikki kaikessa; se piti tuoda voimakkaasti esille.
Lutherin ajatuksilla oli kuitenkin myös poliittisia seurauksia, joita hän, teologiparka, ei ollut tullut ajatelleeksi. Nämä seuraukset koettiin toisaalta uhkana ja toisaalta mahdollisuutena.
Kirkon vallanpitäjät, paavi Leo XIII etunenässä, tunsivat valtansa perustan uhatuksi, ja kävivät siksi vastahyökkäykseen, jonka seurauksena Luther seuraajineen saivat lähtöpassit katolisesta kirkosta ja olivat pakotetut vastoin tahtoaan muodostamaan oman kirkkonsa, jota sitten kutsuttiin evankeliseksi, protestanttiseksi tai – luterilaiseksi.
Toisaalta monet vallanhaluiset ruhtinaat – ja niitähän riitti senkin ajan Euroopassa – kokivat tilaisuutensa tulleen. Jos minun maani kirkko ei enää ole katolinen, vaan evankelinen, paavi ei enää ole kirkon pää. Mutta kenestä sitten tulee kirkon pää? No, ruhtinaastapa tietenkin! Luulenpa, että monella ruhtinaalla oli huomattavasti maallisemmat tarkoitusperät kuin alamaistensa uskon puhdistaminen, tuodessaan maahansa protestanttisen kirkon.
Pari esimerkkiä tästä. Englannin kuningas Henrik VIII halusi erota toisesta vaimostaan. Paavi ei suostunut myöntämään avioeroa. Henrik vihastui ja perusti anglikaanisen kirkon, johon tuotiin eräitä evankelisia ajatuksia, mutta jonka suurin eroavaisuus katoliseen kirkkoon nähden oli että kuningas Henrik, eikä paavi Leo, oli kirkon pää. Ja sitten Henrik myönsi itselleen avioeron ja meni naimisiin kolmannen kerran. Eikä se siihen loppunut – hänellähän oli lopulta vaimoja kaiken kaikkiaan seitsemän, yksi toisensa jälkeen. Tämä vaimo josta hän erosi pääsi kuitenkin helpolla niihin verrattuna jotka hän mestautti. Aikamoinen kirkon pää, eikö vain.
Toisena esimerkkinä voimme mainita oman kuninkaamme Kustaa Vaasan. Hän toi tosiaan uskonpuhdistuksen Ruotsiin (johon Suomi tietenkin siihen aikaan kuului), osittain uskonpuhdistajien Olaus Petrin ja Mikael Agricolan innoittamana. Kustaa Vaasan suurin innoitus ei kuitenkaan ollut teologia, vaan valta ja tietenkin raha. Luostareilla oli tähän aikaan suuria omaisuuksia. Näitä käytettiin ylläpitämään korkealaatuisia sairaaloita, kouluja ja kirjastoja. Terveydenhuolto ja kulttuuri eivät kuitenkaan kiinnostaneet kuningasta, vaan päästyään uskonpuhdistuksen myötä kirkon pääksi, hän sulki luostarit ja takavarikoi niiden omaisuuden täyttääkseen valtion silloinkin ammottavat rahakirstut. Vasta 1800-luvun aikana, neljättä vuosisataa myöhemmin, sairaanhoito ja koulutus rupesivat saavuttamaan uskonpuhdistusta edeltävän laajuutensa Ruotsissa ja Suomessa.
Nämä olivat esimerkkejä uskonpuhdistuksen poliittisista seurauksista. Jos tässä olisi ollut kaikki mikä uskonpuhdistuksesta seurasi, ei uskonpuhdistuksen muistopäivää olisi tarpeen viettää, vaan sen sijaan jonkinlaista surupäivää.

Onneksi monet pahat seuraukset ja ylilyönnit ovat aikojen saatossa korjaantuneet. Emme enää taistele katolisen kirkon kanssa, vaan myönnämme sen olevan äitimme, josta voimme oppia yhtä sun toista, vaikka onkin asioita joista olemme eri mieltä. Sosiaali- ja terveyshuolto pelaa jälleen. Ja niin edelleen.
Uskonpuhdistuksella ja Lutherin toimilla on kuitenkin ollut myös myönteisiä seurauksia. Siksi kutsumme yhä itsemme luterilaisiksi, oppi-isämme vastustuksesta huolimatta – ja huolimatta siitä, että meitä voidaan luulla Martin Luther Kingin seuraajiksi. Mikä ei ehkä sinällään olisi niin paha asia.
Luther opetti, ja me luterilaiset uskomme, että pelastumme uskon kautta, armosta, Kristuksen tähden. Meidän ei tarvitse pelastautuaksemme tuottaa hyviä tekoja, vaan Kristus on jo tehnyt kaiken sen mikä on pelastumiseen tarpeen. Hän antaa meille tämän lahjan suuren rakkautensa ja armonsa takia, ja meidän on vain otettava vastaan tämä lahja uskomalla siihen ja häneen.
Hyvät teot eivät tietenkään sinällään ole pahasta. Se että pelastuksemme ei riipu teoista ei tietenkään tarkoita että meidän pitäisi varmuuden vuoksi ruveta tekemään pahaa. Mutta teot ovat uskon ja pelastuksen seurauksia, eivät niiden perusta.
Martti Luther opetti meille mikä uskon perusta on: Kristus. Hänet julistettiin pannaan siitä hyvästä. Martin Luther King näytti meille että kristillisellä uskolla ja lähimmäisenrakkaudella voi olla poliittisiakin seurauksia. Hänet murhattiin siitä hyvästä. Jos seuraamme näitä Luthereita huomaamme että usko voi olla joillekin uhka. Usko on vaarallista, koska usko siirtää vuoria, niin kuin sanonta kuuluu.
Mutta silti, tai ehkä siksi, haluan uskoa, haluan olla luterilainen, ennen kaikkea: haluan olla kristitty. Jumala olkoon kanssamme!
Nouskaamme nyt tunnustamaan tämä yhteinen kristillinen uskomme.

Griftetal: Job

khde / khra Karl af Hällström:
Griftetal / Siunauspuhe
Pernå / Pernaja 2.10.2004

Hyvät NNn omaiset. Olemme tänään mykistyneinä kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen hyvästelläksemme ihmisen, joka eli keskuudessamme hyvin lyhyen ajan, mutta silti ehti vaikuttaa niin voimakkaasti elämiimme. Kysymyksiä on paljon; vastauksia on hankalampi antaa.

I Gamla testamentet läser vi om en man vid namn Job. Han stod inför en liknande situation som vi gör idag. Han miste sin stora egendom, alla sina många barn och t.o.m. sin hälsa. Ändå kunde han säga: Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! (Job 1:21) Och trots att vi sörjer förlusten av NN – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – får vi ändå instämma i Jobs ord. NN fick leva ibland oss. Gud lånade henne till oss. Nu har han tagit henne tillbaka till sig, men vi får ändå prisa Gud för att vi fick ha henne, älska henne – och sakna henne.

NNn inhimillisesti katsottuna liian aikainen kuolema avaa silmämme elämän hauraudelle. Huomaamme, ettei mikään ole elämässä itsestään selvää, mikään ei ole varmaa – paitsi kuolevaisuutemme. NNn kohtalosta opimme että ilo ja suru, rakkaus ja kaipuu, elämä ja kuolema ovat lähempänä toisiaan kuin tahtoisimme myöntää, ja että jokainen päivä on päivä lähemmäs kuolemaa.

Detta är dock inte hela sanningen. Vore detta allt, skulle det vara ganska tröstlöst. Vi har nämligen i dopet blivit Guds barn och får därför bära namnet ”kristen”. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Meidän ei tarvitse pelätä kuolemaa sinällään, mikäli tajuamme ettei nykyinen ole ikuista, että meidänkin on oltava valmiit lähtöön. Lähtömme ajankohtaa emme tiedä – joskus huomaamme merkkejä sen lähestymisestä, joskus se tulee yllättaen – mutta tästä huolimatta meidän olisi aina oltava valmiit. Ja valmiita olemme kun muistamme seisovamme elämämme joka hetkenä Jumalan kasvojen edessä ja luottaessamme Jeesukseen Kristukseen.

Låt oss därför alltid som Job med tacksamhet prisa och lova Herrens namn, både när han ger oss sina goda gåvor till låns och när han tar tillbaka det som han har lånat åt oss.

Vi reser oss för att i tron på den uppståndne Jesus Kristus viga stoftet av NN till gravens ro.
Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Att leva före döden – och tillsammans med den
Predikan i Pernå kyrka 5.9.2004

I skriftskolans slutprov ger jag ibland konfirmanderna frågan: ”Vilken är människolivets mening?” Det är ju en fråga som man kan komma med många olika svar på, och det gör också konfirmanderna. För att de skall få fulla poäng för sitt svar kräver jag ändå att där skulle ingå tanken om att människan är satt att förvalta skapelsen. Enligt skapelseberättelserna i 1Mos är det nämligen det som Gud gav oss i uppgift. Den uppgiften har vi grovt misslyckats med, det syns ju på t.ex. miljöförstöringen, men det är ändå en av de viktigaste orsakerna till att vi finns till. Människan kallas ibland för ”Skapelsens krona”, men den kronan är nog inte av guld, utan med tanke på all den skada som vi har gjort och gör är det närmast frågan om en törnekrona.
Vi skall inte tro att vi på något avgörande sätt står ovanom skapelsen. Skapelsens öde och vårt öde är fast sammanlänkade. Utan den övriga skapelsen skulle vi inte kunna leva. Från skapelsen får vi vår föda, våra kläder, våra hus och luften vi andas – och dessutom får vi fröjdas över de djur och växter som Gud har skapat till vår glädje.
Både vi och den övriga skapelsen går samma öde till mötes. Vi har samma slut. Det är viktigt att vi inte förtränger döden, så som det ofta sker i vårt samhälle. Vi behöver förstås inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga.
Det kan vara betydelsefullt att tänka på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.

Den som vill sträva till att leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Dem minns ni kanske från skriftskolan. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv.
Som vi märker är båda dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem.” Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip.
En liknande princip får sitt uttryck i den andra halvan av det dubbla kärleksbudet, alltså … älska … din nästa såsom dig själv. Detta gäller åtminstone så länge som vi inte hittar på en alltför snäv definition på begreppet ”nästa”, utan låter det omfatta varje människa i vår värld. Att så är meningen illustreras av liknelsen om den barmhärtige samariern, som vi hörde från altaret. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den här delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.

Här vill jag ta en liten parentes. En annan biblisk levnadsregel som har förekommit i storpolitiken och särskilt i den amerikanska retoriken under de senaste åren är principen öga för öga, tand för tand, som förekommer i Moseböckerna på ett par ställen (bl.a. 2Mos 21:24). Denna princip är visserligen rätt långt från Jesu lära om att vända andra kinden till, men den är ändå ett steg på vägen. ”Öga för öga” är inte någon barmhärtig princip, men nog en rättvis sådan. Den begränsar nämligen hämndens, och speciellt blodshämndens, räckvidd. Den naturliga tanken då man råkar ut för någon skada är att man vill hämnas, inte att man vill ha rättvisa. Detta kan exemplifieras med en tanke från före syndafloden, 1Mos 4:23, där en man vid namn Lemek säger: Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Inte ”öga för öga”, alltså, utan snarare ”om du slår mig i ögat, hugger jag huvudet av dig”.
Och det är denna Lemeks princip som alltför ofta förkläs i tanken om öga för öga. Man låtsas som om det vore rättvist att hämnas. Det är det inte; det är det aldrig! När anhöriga till mordoffer (återigen i USA) har fått vara närvarande vid mördarens avrättning, har de ofta varit besvikna, eftersom denna rättvisa (om nu dödsstraff är rättvisa) inte har räckt till för att släcka deras hämndbegär. Inte heller på det internationella planet räcker rättvisa för att släcka det förståeliga men ytterst beklagliga hämndbegär som de amerikanska hökarna ger uttryck för. ”Öga för öga” må vara hänt – de som utför sådana fruktansvärda terrordåd som det som drabbade World Trade Center den 11 september 2001 måste ställas till ansvar för sina handlingar, det är helt klart. Men att följa Lemeks princip om eskalerande hämnd är långt ifrån rättvisa. Parentesen slut.

Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Även om alltså skillnaden mellan en troende kristen och en som inte tror inte nödvändigtvis syns väldigt tydligt i vårt liv före döden, finns den ändå där – men framför allt syns den i vilket öde vi har efter döden.
Dödens makt hotar både människan och den skapelse som hon är satt att råda över. Men Jesus har genom sin uppståndelse besegrat döden och brutit dess makt. Därför har de som tror på honom ett hopp som bär över dödens gräns – ett hopp om att också vi en gång skall få uppstå och återförenas med alla våra bortgångna kära.
Som präst deltar jag naturligtvis å ämbetets vägnar i flera jordfästningar än vad jag hoppas att någon behöver delta i som privatperson – och där, när döden kommer nära, lägger jag ofta märke till en skillnad i inställning hos dem som tror på och tar till sig det uppståndelsehopp som jag försöker förmedla, jämfört med dem som inte har detta hopp. Saknaden är naturligtvis den samma. Sorg och sorgearbete behövs i båda fallen. Skillnaden finns i den förtvivlan och hopplöshet som kan infinna sig där tron och uppståndelsehoppet saknas.

Som jag sade tidigare: Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och när det gäller människolivets mening, förvaltarskapet, så kan vi få en betydligt mera realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Predikan: 11 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kallelsetider
Predikan i Mariagården, Borgå 15.8.2004

På ett skriftskolläger diskuterades en gång möjligheten att leva som kristen i vardagen, efter lägret. Då utbrast en av flickorna: ”Här på lägret går det ju bra, men inte kan man tänka på Gud i stan!”
Det är beklagligt om det är så, men det är säkert en vanlig inställning. Vår vardag är så full av vardag, så att säga, att vi har svårt att hinna med allt. Vi stressar så med det vi måste göra att vi har svårt att hinna med det vi borde göra, och allra minst hinner vi med det som vi skulle vilja göra. Därför är det så vist inrättat att det i vars och ens liv kommer tider då vi mer eller mindre tvingas att stanna upp och lyssna till Guds tilltal och inse att han kallar på oss. Dessa tider kallas på s.k. Kanaans tungomål för ”kallelsetider”, och detta uttryck är också temat för den här söndagen.
Kallelsetiderna är tider då vi märker Guds närvaro på ett sätt som vi kanske inte annars gör. De är sällan roliga och trevliga just då som de pågår, men efteråt kan man se vilken inverkan de har haft. De kommer nämligen ofta, men inte alltid, i samband med någon förändring i livet eller någon kris – när någon närstående dör, t.ex., eller när vi gifter oss, eller varför inte i samband med skriftskolan.
Konfirmationen är ju, som vi vet, inte bara fest och presenter, utan dess grund är klart andlig: i konfirmationen bekräftar vi dopet och svarar ”ja” på Guds kallelse. Om denna bekräftelse sedan inramas av en glad fest, så är det inte illa, för den är verkligen värd att firas.
Men glädjen över Guds kallelse och allvaret i kallelsen går hand i hand. Dagens bibeltexter talar om detta. I episteltexten (Hebr 3:15-19) hörde vi: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan. Det gäller att ta vara på tillfället när kallelsetiden kommer. Vi vet aldrig när nästa kallelsetid inträffar, eller om det alls kommer någon till. Vi vet ju inte hur vår framtid kommer att te sig, eller hur lång framtid just vi har framför oss. Därför gäller det att inte skjuta upp avgörandet, utan just nu fatta beslutet att följa Gud.

I många gallupar finns det olika svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. När det gäller Guds kallelse finns det inget ”vet inte”-alternativ, utan det gäller att svara antingen ”ja” eller ”nej” när frågan ställs. ”Vet inte” är i detta sammanhang det samma som ”nej”. Nu är en kallelsetid för oss. Om ni hör hans röst idag så ta ställning till vad den säger.
Annars kan det vara som en teologiestuderande uttryckte det i en predikan: ”Att predika för en del är som att hälla vatten på en gås. Det går in genom ena örat och ut genom det andra.”

I dagens heliga evangelium (Mt 11:20-24) talar Jesus till de städer där han har varit verksam. Idag kunde det kanske låta: ”Ve dig, Lovisa! Ve dig, Borgå! Och du, Helsingfors, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.” Och varför säger han så? Jo, därför att invånarna i dessa städer har kastat bort sin möjlighet att säga ”ja” till Guds kallelse då när Jesus besökte dem. De har hört hans röst, men ändå sagt ”nej” eller – i värsta fall – ”vet inte”.
Det blir lite som när prästen var på besök hos en gammal dam och frågade: ”Kanske det passar tant att jag sjunger en psalm?” Damen svarade: ”Ja, gör det – så går jag ut i köket och kokar kaffe under tiden.” Det var ju inte riktigt så som prästen hade menat – och invånarna i de städer som Jesus besökte hade också fått saker om bakfoten, precis som det ofta går också idag.

”Men vad är det den där prästen nu försöker ge mig dåligt samvete för?” tänker kanske någon. ”Jag är ju en lika hygglig människa som alla andra: jag stjäl aldrig (annat än lite kontorsmaterial från jobbet), jag kör inte mot rött ljus (om det finns mycket folk i korsningen), jag slår aldrig min fru eller mina barn (om jag är nykter). Jag hör t.o.m. till kyrkan – eller skulle göra det om det inte kostade något. Vad skulle jag då ännu göra med något gudsförhållande?”
Man kan förstås ha delade meningar om vad det innebär att vara ”en vanlig hygglig människa” och om vilket värde det har. Ibland kunde det vara bättre att vara en ärlig skurk, så att säga, än en hygglig hycklare. En hycklare får ju akta vad han säger t.o.m. i familjekretsen. Annars kan det gå som i en familj där pappan inte var så förtjust i prästen utan vid ett tillfälle sade till sin fru i barnens närvaro att prästen var en riktig fårskalle. Nästa gång prästen kom på besök studerade sonen honom ingående och sade sedan bekymrat till sin far: ”Pappa, han har ju ingen fårskalle…”

Men oberoende av om vi är ärliga skurkar, hyggliga hycklare eller rent av ärligt hyggliga, så har vi behov av Gud. Vi kan aldrig uppnå himmelriket för egen maskin. Vi kan alltid försöka bli bättre människor – och bör också alltid sträva till det – men det räcker inte till. Det gäller att ta vara på Guds kallelse när den kommer, och också att vara säker på att den kommer just från Gud. Det rör sig en mängd missförstånd om saken i dagens samhälle.
Jag tänker inte gå igenom alla dessa missförstånd, men som exempel på ett sådant vill jag berätta hur det gick när en församling skulle få besök av en gästpredikant. Vaktmästaren skickades till stationen för att ta emot gästen, men visste inte hur han såg ut. Han såg sig om på perrongen, gick sedan fram till den som såg mest bedrövad och sur ut och frågade: ”Ursäkta, är det pastor den-och-den?” Mannen svarade: ”Nej, jag är inte präst – det är magsår.”

Att svara ”ja” på Guds kallelse tar inte bort glädjen ur livet, utan livet kan få ett nytt djup. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte att tvingas följa en massa regler, utan i stället att lyssna till Guds vilja med vårt liv. Att svara ”ja” på Guds kallelse innebär inte världsfrånvändhet, utan tvärtom, för att älska Gud utan att bry sig om sina medmänniskor är inte möjligt. Att svara ”ja” på Guds kallelse är att bli människa helt och fullt, att bli det som Gud tänkte sig när han skapade oss.

Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Samvaro med Herren
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå domkyrka och Liljendals kyrka 25.7.2004

Jesus och hans tre närmaste lärjungar gick upp på ett högt berg. Bara de fyra. Petrus, Jakob och Johannes fick vara ensamma tillsammans med Jesus.
Då inträffar en omvälvande händelse: Jesu gudomliga natur uppenbaras för dem. Mose och Elia, som representerar lagen och profeterna, alltså GT, samtalar med Jesus, men försvinner sedan. Det är Jesus som är viktigast – och det är Jesus som blir kvar med lärjungarna. Det är samvaron med honom som är det centrala.

När jag gick i skriftskolan, lärde vår skriftskolpräst oss en definition på bön, som jag sedan i min tur har fört vidare till mina egna konfirmander. Denna definition lyder: Bön är hjärtats samtal med Gud, vår käre himmelske Fader.
På senare år har jag ändå kommit till insikt om att denna definition inte är fullständig. Den är i sig korrekt, för hjärtats samtal med Gud är ju verkligen bön, men bönen är också mycket annat. Särskilt i ljuset av Bergspredikan, där Jesus lär oss att inte rabbla tomma ord (Mt 6:7), blir det här med ”samtal” en smula besvärligt. Jag vill därför hävda att en bättre definition vore följande: Bön är hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader. Vi behöver inte räkna upp alla våra behov eller önskningar för att informera Gud om dem, för, som Jesus säger i sin Bergspredikan, [vår] fader vet vad [vi] behöver redan innan [vi] har bett honom om det (Mt 6:8). Bönens informationsvärde kan vi bortse från. Det som är viktigt är inte så mycket innehållet i kommunikationen med Gud, utan själva kommunikationen som sådan.
Vi kan jämföra detta med kommunikation och samvaro människor emellan. När vi sitter tillsammans med dem vi älskar, må det vara våra föräldrar, våra barn, vår äkta hälft eller någon annan, så är inte det viktigaste att samtalet flyter utan avbrott, utan det viktigaste är att vi är tillsammans. Vi behöver inte ens nödvändigtvis säga någonting alls; tystnaden kan tala för oss.
På samma sätt fungerar det med bönen. Samtalet med Gud är utan tvivel en viktig form av bön. Ändå kan tystnaden, gemenskapen, vara mer talande än de ord vi säger; vi blir mer uppbyggda av att tystna och lyssna än av att hopa ord på ord.
I vårt samhälle och i vår lutherska kyrka gör vi ofta just detta fel. Orden, de rätta formuleringarna, blir så viktiga, att budskapet fördunklas. Vi har så många träd omkring oss att vi inte ser en hurudan skog de bildar. Och att tänka sig att någon gång försöka sig på tystnad – inga ord, ingen musik, inga ljud – den tanken är direkt skrämmande för en del av oss, har jag märkt.
Ändå är stillheten och tystnaden så viktiga för oss. Det gäller inte bara för vårt andliga liv, utan också direkt för vår mentala hälsa. Vår hälsa är i fara både om vi aldrig får ha det tyst och stilla omkring oss och om vi aldrig får uppleva annat än stillhet. I vårt samhälle är förstås den förra faran betydligt mer överhängande.
Jag har en tydlig minnesbild från första klassen i folkskolan, nämligen vår klasslärares undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde tant Heddi oss, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Till saken hör förstås att tant Heddi inte hade orätt. Hennes undervisning om bönen var korrekt i samma mån som min skriftskolprästs definition var det. Naturligtvis kan man be medan man gör någonting annat. Det skadar inte alls att be om man t.ex. kör sin bil i diket. Men om detta är det enda tillfälle då man ber, blir bönen rätt ensidig. Det var säkert det som tant Heddi menade: i vårt regelbundna böneliv bör vi hitta ett stilla ställe där vi inte sysslar med annat utan verkligen kan lyssna och inte bara rabbla ord. Gå … in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda, som Jesus uttrycker saken (Mt 6:6).

Gospelkören His Master’s Noice sjunger en sång som börjar: Every time I – feel the Spirit – moving in my heart – I will pray. Ni har kanske hört den; det är en trevlig sång. Men också dess budskap är bristfälligt. Texten betyder fritt översatt: ”Jag ber varje gång som jag känner Anden röra sig i mitt hjärta.” Återigen är det bra att be när Anden leder en till det – men det är inte tillräckligt.
Det är lite som att säga: Varje gång jag känner mig hungrig, går jag till matbutiken. Problemet är att om jag är hungrig när jag går till butiken, så köper jag sådant som går snabbt att tillreda, så att min hunger snabbt släcks. Det leder till att den mat jag äter knappast är tillräckligt mångsidig och närande. Dessutom köper jag ofta för mycket mat om jag inspireras av min hunger, och det är inte heller nyttigt. Det jag istället borde göra är att planera mina uppköp och min matlagning, så att jag äter mångsidig mat i lagom mängder, och så att jag tillreder min mat i rätt tid, så att den är färdig när jag har behov av att äta den.
På samma sätt, och av motsvarande orsak, bör vi planera vårt böne- och andaktsliv. Om vi ber bara då vi känner Anden röra vid oss – då blir vår kontakt med Gud beroende av vårt eget känslotillstånd. Dessutom bortser vi helt från det faktum att vi har som mest behov av att be då när vi inte känner någonting alls, då när det verkar som om allt skulle vara hårt och kallt och stelt och stumt – för det finns också sådana tider i det andliga livet.
Regelbundenhet är nödvändig för vår andliga tillväxt – och då menar jag inte att vi skall läsa Bibeln och be regelbundet varannan skottdag, om det råkar vara en torsdag. Lite oftare än så får nog regelbundenheten infalla. Om vi vill vara i kontakt med vår Herre också vid andra tider än de regelbundna, är det ju bara att ta kontakt med honom, men den regelbundna ofta återkommande kontakten är den som Gud önskar, eftersom det är den som är bäst för oss.
Hur skall man då lägga upp sitt böne- och andaktsliv? Någon generell regel är svår att ge, eftersom vi är så olika. Det berättas att Luther brukade stiga upp tidigt på morgonen för att be innan dagens värv började, och ju mer han hade att göra, desto tidigare behövde han stiga upp, tyckte han. Jag har någon gång försökt mig på det här. Jag steg tidigt upp och försökte be när det var tyst och stilla i huset och det inte fanns några distraktioner, men det var så tyst och stilla att jag somnade där jag satt. Jag är ingen morgonmänniska så som Luther tydligen var, så hans system var inte till för mig. Själv har jag märkt att kvällen passar mig bäst. En stunds samvaro med Herren hjälper mig att varva ner efter dagens ståhej, så att jag sedan snabbt somnar när jag väl kommer i säng. Men för någon kanske lunchtid eller eftermiddagen är lämpligast – var och en måste själv pröva sig fram.
Det kan också vara bra att ibland komma bort från det vanliga invanda vardagliga hemlivet och pröva på en retreat – gå upp på berget tillsammans med Jesus, så att säga. Att få satsa på tystnad och gudskommunikation i några dagars tid kan ge en kraftig vitaminspruta åt det andliga livet. Samtidigt vill jag komma med ett varningens ord: På en retreat kan man upptäcka saker och ting om sig själv som man helst inte hade velat upptäcka. Därför ges det tillfälle både till enskilda samtal med retreatledaren och till bikt. Ändå kan en retreat inte erbjuda någon terapi i egentlig mening, så den som inte är i någorlunda balans med sig själv skall inte fara på retreat, utan hellre först gå i terapi. Vilket inte heller är skamligt – eller åtminstone inte borde vara det.
Bön finns det alltså lika många former av som det finns individer. Det viktigaste är inte vilka ord vi använder, utan den gudsgemenskap vi har. Bön är nämligen inte så mycket hjärtats samtal som hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Uppe på förklaringsberget trampar Petrus, sin vana trogen, i klaveret. Han håller på att prata sönder situationen, och föreslår dessutom att de skall stanna kvar där uppe på berget i hyddorna som lärjungarna skall bygga. Men precis som Jesus har lett sina lärjungar upp på berget, leder han dem ner tillbaka igen, tillbaka till vardagen, tillbaka till problemen – där samvaron med Herren också får fortsätta.

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 6 maj 2004
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
I det grekiska språket finns två ord, ett motsatspar, som vi använder också i svenskan. Orden är symballo och diaballo. Slutdelen, ballo, betyder ”att kasta”. Prefixet sym- betyder ”samman, tillsammans,” medan prefixet dia- betyder ”omkring”. Symballo, ”att kasta samman, att samla,” har vi i svenskan i formen ”symbol”, medan diaballo, ”att kasta omkring, att skingra,” genom participformen diabolos har gett oss ordet ”djävul”, som alltså är ”den som skingrar”.
Ursäkta denna grammatikaliska inledning. Jag ville med den visa att vi behöver en symbol, en sammanhållande faktor, för att kunna motstå den Ondes skingrande verksamhet. Och en sådan symbol har ju Johanniter Ridderskapet. Fäderna har låtit oss ärva johanniterkorset, ett kors med fyra armar och åtta spetsar.
Korset påminner oss om herren Jesu död och uppståndelse, som vi rätt nyligen har fått minnas då vi firade påsk. Korset är en symbol för allt det som Gud har gjort för oss när han har frälst oss och gett oss sitt namn, namnet ”kristen”. Korset, i alla dess olika utföranden, är den viktigaste sammanhållande faktorn, den viktigaste symbolen, för hela kristenheten.
Johanniterkorset har ytterligare symbolik. Dess åtta spetsar påminner oss bl.a. om Jesu saligprisningar, dem som han kommer med i Bergspredikan. Dessa saligprisningar är åtta till antalet: 1. De fattiga i anden. 2. De som sörjer. 3. De ödmjuka. 4. De som hungrar och törstar efter rättfärdigheten. 5. De barmhärtiga. 6. De renhjärtade. 7. De som håller fred. 8. De som förföljs för rättfärdighetens skull. Dessa grupper prisar Jesus saliga. Vi hinner inte gå in på dessa grupper i detalj här. Jag vill bara konstatera att det rör sig om sådana som på olika sätt är utsatta eller föraktade i världens ögon. Dem ger Jesus ett värde och en välsignelse genom saligprisningarna.
Vi som är här idag berörs på två sätt av saligprisningarna. För det första hör också vi till en del av de saliga grupperna – eller vill åtminstone höra. Vi sörjer ibland, vi söker barmhärtighet och rättfärdighet, vi vill gärna hålla fred. För det andra vill också Johanniterriddarna arbeta för dem som Jesus nämner – och för alla andra nödlidande.
Jag tror att det är viktigt att vi håller båda dessa beröringspunkter i minnet. Om vi vill hjälpa andra utan att minnas att vi själva ibland behöver hjälp, löper vi risk att bli arroganta eller skenheliga. Om vi å andra sidan minns endast våra egna behov och stänger vårt hjärta för de nödlidande, blir vår tro och vår frälsning något inåtvärmande och egoistiskt som fjärmar oss från denna ordens ideal.
Därför är det viktigt att vi i vårt liv och i vår verksamhet bibehåller balansen mellan ödmjukhet och självkännedom, och mellan vårt personliga trosliv och vår utåtriktade karitativa verksamhet. Tillsammans har de ett betydligt större värde än om man skiljer dem åt. Symbolon – i vårt fall det åttaspetsade korset – bör övervinna diabolos, honom som förskingrar.

Andra Johanniterandakter: 2005, 2006

Predikan: Annandag påsk

Karl af Hällström:
Till Emmaus med den gode herden
Predikan i Adventkyrkan, Borgå 17.4.2004

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”, renlärig. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervujade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Men i allmänhet har så inte varit fallet. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss. Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann.

Så kommer vi till frågan om vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här har aposteln Paulus något att säga (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.

Nu kommer vi in på berättelsen om Emmausvandrarna, vårt evangelium för idag [Lk 24:13-35]. Det har många poänger; jag vill nämna några av dem.

• Gud är med oss också då vi anar det minst. Emmausvandrarna var bedrövade, de hade mist sin vän och mästare ─ men främlingen de talar med är han själv.
• Vi söker oss ofta till massmöten, konferenser el. dyl. för att söka Gud och söka gemenskap med våra kristna syskon. Emmausvandrarna hade varit i Jerusalem under påsken. Men Gud är med oss (också) efter och utanför mötena och högtiderna.
• Kristus diskuterade med männen, som ändå inte kände igen honom (trots att Kleopas var Josefs bror, Jesu jordiska farbror). Det vi kan lära oss av detta är att vi borde bete oss mot andra som om de vore Kristus. Heb 13:2 säger: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

En tematik i texten vill jag särskilt lyfta fram. Det temat är, kanske lite överraskande: Ekumenik. Grekiskans ord oikoumene kommer från oikos, som betyder ”hus”. Ekumenik är alltså att Guds husfolk, Guds stora familj arbetar och lever tillsammans och söker det som är gemensamt.
I vår värld finns det omkring 20.000 olika kristna samfund och kyrkor. Dessa olika grupperingar har uppstått av olika orsaker: "ärliga" dogmatiska skillnader, problem i personkemin mellan ledarna, kulturella skillnader, skillnader i upplevelser etc.
I evangeliet hörde vi följande: De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ’Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.’ Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet (vv. 33-35). Redan då kunde det ha uppstått olika grupperingar ("kleopanerna" och "petriderna" eller något dylikt), men de delade sina erfarenheter med varandra.
Också vi, dagens kristna, är kallade att dela erfarenheter med varandra över samfundsgränserna – och andra eventuella gränser, för den delen. Likheterna är större än skillnaderna.
Den stora grundläggande likhet som alla kristna delar är ju nämligen att Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Vi är Guds barn och Kristi bröder (inkl. systrar!).
Jag upplever att det i den apostoliska trosbekännelsen, som vi lutheraner oftast använder i våra gudstjänster, nämns allt som är grundläggande i den kristna läran. Det som inte nämns är kanske inte oviktigt, men det är mindre viktigt. Det är sådant som kan diskuteras.
Men varför bör det diskuteras? Varför bör man föra ekumeniska diskussioner? Är det inte bra att konstatera att "vi är vi, ni är ni, och därmed basta. Vi har olika åsikter, och behöver inte diskutera mer."
Det är klart att man bör acceptera att vi har olika åsikter på vissa punkter. Men diskussionen måste fortsätta, liksom gemenskapen. Varför? Det visar berättelsen om Emmausvandringen visar det. Hur kände Kleopas &co till slut igen Jesus?
När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?’ (vv. 30-32)
Här hittar vi två saker, nämligen skriftutläggning och nattvard. Detta bygger vår gemensamma uppståndelsetro på. Den tomma graven var i sig ett faktum, men det bevisar ännu inget, eftersom möjligheten av stöld eller något sådant alltid finns där. Jesus sökte upp lärjungarna, men mer behövdes för att de skulle känna igen honom och tro på hans seger. Biskop Bo Giertz säger ungefär: "Tron på uppståndelsen är tron på den levande Herren som kommer till oss i Ordet och nattvarden."
Här har vi den största uppgift som den ekumeniska rörelsen har: att undanröja hindren för kristna från olika samfund att fira nattvard tillsammans!
På mitt ansvar som präst ligger att "förvalta sakramenten" (hos oss lutheraner alltså dopet och nattvarden). Vi präster ställer sakramenten till förfogande för den som behöver dem. Jag kan inte stå vid nattvardsbordet och bedöma vem som är värdig (möjligen med undantag för någon asberusad som inte vet vad den gör). Vid den första nattvarden var också Judas Iskariot närvarande. Det är Guds sak att bedöma vad vi har i hjärtat, inte min.
Jag kan inte heller se på folk vilket samfund de hör till, om de är troende, vad de anser om nattvarden osv. Jag kan bara förmedla Kristi budskap: ”Välkomna, bordet är dukat!”
Olika kyrkor ser förstås på detta på olika sätt. De katolska och ortodoxa kyrkorna vill t.ex. inte att deras medlemmar går annanstans. Men också därför viktigt att diskutera och försöka undanröja hindren för gemenskapen. Vi är alla syskon i Kristus. Vi hör alla till den gode herdens hjord.

Bilden av den gode herden kan eventuellt upplevas som förlegad, gammaldags eller lantlig av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Särskilt fjärran kan det kännas att själv bli jämförd, inte med en herde, utan med ett får i herdens hjord. Vi ser framför oss en herde som bestämmer över fårens liv och död, en herde som enväldigt besluter vart hjorden skall gå, kort sagt en mycket auktoritär figur som vi individualister inte vill underkasta oss. Det finns ett alltför nära samband både mellan begreppen ”herde”, ”herre” och ”härskare” och mellan begreppen ”får” och ”fårskalle” för att vi skall känna oss hemma i denna bild.
Denna begreppsförvirring är beklaglig, i den mån den förekommer. En god herde är nämligen inte denna enväldiga auktoritet som med stöd av något hierarkiskt beslut plötsligt får stor makt över fårens väl och ve. Herde kan väl vem som helst bli, men på en god herde ställs höga krav. Det gäller inte bara att fatta beslut och ta ansvar, utan också att skydda fåren från alla rovdjur som vill riva och förstöra. Priset för detta skyddande kan bli mycket högt. Den gode herden ger sitt liv för fåren, som Jesus säger i Joh 10:11.
Urbilden för den gode herden är herren Jesus själv. Han fick ge sitt liv för sina får, alltså för dig och mig. Var och en som strävar efter någon ledande position måste därför också försöka leva upp till Jesu exempel. Vi måste inte alla låta korsfästa oss, men vi måste vara medvetna om att det kan komma tider då någonting motsvarande begärs också av oss.
Det här kan möjligen låta som en uppmaning till självdestruktivt beteende, men det är förstås inte min mening. Vi behöver inte söka efter uppoffringen, den kommer nog till oss i alla fall – och i det skedet bör vi vara beredda att väga för- och nackdelar och fatta det beslut som leder till det högsta goda.

Men vi behöver inte alla bli herdar. Det är inte en väg som lämpar sig för alla. Däremot måste var och en av oss ställa sig samma fråga som konfirmanderna får vid konfirmationen. Den frågan är: Vill du med Guds hjälp visa [den kristna] tron i ditt liv? Annorlunda uttryckt: Går du med på att vara ett av den gode herdens får, eller vill du vandra din egen väg?
Den individualism som så ofta kommer till synes i dagens samhälle manar oss att gå vår egen väg. Få av oss lyckas väl fullständigt med det – vilket förstås är tur, eftersom samhället då skulle kollapsa – men för många är det ändå idealet. En fullständig frihet. Dessutom gärna samtidigt en fullständig frihet från allt ansvar. Denna ekvation går förstås inte ihop. Den som tar sig en fullständig frihet att göra som han vill har samtidigt fått ett fullständigt ansvar för allt som han gör. Frihet utan ansvar leder till fullständig anarki och stora tragedier.
Att i kontrast till detta vara ett av den gode herdens får är inte så dumt. Mången kan finna tröst och stöd i att få riktlinjer och vägvisare serverade, och i att forma sitt beteende efter ett godtaget mönster. För den som vill ge sig in i det här är det säkert ett gott system – naturligtvis under förutsättning att de riktlinjer, vägvisare och mönster som man följer verkligen kommer från den gode herden själv och inte från ens egna medfår.
Men det finns också en tredje väg, vid sidan av fullständig individualism och fullständigt underkastande. I samma sammanhang i Joh 10, där Jesus talar om sig själv som den gode herden, säger han också: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.
Vad innebär då detta? Den som vill följa Jesus, men göra det på sitt eget sätt, är ett av de får, som inte hör till den här fållan. Fållan är den kristna gemenskapen, var man än finner den. Det bästa stället att söka en kristen gemenskap är naturligtvis församlingen, men det kan tänkas att man hittar den på annat håll. Den kristna gemenskapen, fållan, fyller en stor funktion som stöd för den enskilda kristna och hans trosliv. Fållan är viktig. Men fållan är inte grunden för den kristna tron. Trons grund är personen Jesus och vårt förhållande till honom. Det viktigaste är alltså inte att höra till fållan – även om det inte är oviktigt – utan att följa den gode herden. Även den som inte hör till fållan kan höra till hjorden, för, som Jesus säger, det skall bli en hjord och en herde.

Det finns mycket som kan skapa missförstånd oss kristna emellan. Det största, mest tragiska missförstånd som vi som kristna kan råka ut för är ändå att vi behöver inte varandra, att det är OK att bygga murar mellan kristna syskon.
Vi måste fortsätta ha gemenskap med varandra och med andra kristna över gränserna. Vi behöver inte riva alla murar på en gång, men vi bör i alla fall sträva till att bygga dörrar i dem.
Hur följer vi då i praktiken den gode herden? Det måste var och en avgöra. Det bör inte finnas några listor på synder, alltså handlingar som i sig är orätta. Saker som dans, teater, hårspännen och läppstift får sin syndighet eller syndfrihet utgående från vilken betydelse de får för oss och från vilken plats de tar i vårt liv. Om de blir viktigare än Gud eller våra medmänniskor, är de antagligen synd, men om vi kan gå på dans och ändå älska Gud över allting och vår nästa som oss själva, så är det inget problem. Var och en måste avgöra det själv, vilket också betyder att det som är rätt för en person kan vara orätt för en annan. Vi kan inte fördöma eller förakta någon på basen av hur känsligt samvete han har.
Det är ett stort privilegium och en stor glädje att kunna säga att Herren är min herde. Jag upplever själv att det ger mig ett mål och en struktur i livet som jag annars skulle sakna. Framför allt vet jag att jag aldrig behöver vara ensam, för min herde är alltid med mig.
Jag kan alltså av hela mitt hjärta instämma i det som David skriver i den s.k. Herdepsalmen, Ps 23 i Psaltaren, som i Bibel 2000 översätter så vackert:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Predikan: Nyårsdagen

Karl af Hällström:
Välsignelsen
Predikan i Borgå domkyrka 1.1.2004

En av de bibeltexter som flitigast används av oss präster i olika sammanhang är säkert den s.k. aronitiska välsignelsen (4Mos 6:24-26), som vi idag fick höra i den första läsningen. Vi är vana vid den äldre översättningens konjunktivform (alltså ”Herren välsigne dig”), men fick nu höra den indikativform som Bibel 2000 använder: Herren välsignar dig… Vi får återkomma till det grammatikaliska lite senare – och jag förstår att ni väntar på det med spänning. Först skall vi fundera lite allmännare kring det här med välsignelse.
Välsignelse av personer och deras relationer, av platser och saker har blivit allt vanligare under de senaste åren även i vår kyrka. Den nya förrättningshandbok som kommer att tas i bruk senare i år innehåller en starkt utökad mängd av formulär för olika välsignelseakter. De har alltså nu blivit officiellt sanktionerade, om man uttrycker det så, men de har nog förekommit redan tidigare. Särskilt välsignelse av hem har visat sig vara populärt, trots att folk ofta inte känner till möjligheten till en sådan förrättning. När jag i olika sammanhang har informerat om dess existens, är det många som har blivit intresserade.
Angående förrättningshandboken kan jag ju notera, att det som finns där är de officiella formulär som vi präster förväntas följa mer eller mindre troget. Däremot finns det inget som säger att vi inte kan skapa egna formulär till sådana förrättningar som inte förekommer i handboken. Det som finns i handboken är tillåtet, men det som inte finns är inte förbjudet, åtminstone inte automatiskt. Ett aktuellt exempel på något som inte ännu är tillåtet, men som inte heller ännu är förbjudet, är välsignelser av registrerade parförhållanden, eller homovigslar, som de vulgärt kallas.
Som ni minns från nyheterna, behandlade kyrkomötet i november två motioner, där den ena var för en liberalisering av kyrkans linje gentemot sina homosexuella medlemmar, medan den andra efterlyste en skärpning av linjen. Kyrkomötet kunde inte i detta skede ta ställning, utan gjorde som man ofta i sådana fall gör, nämligen begärde ytterligare utredningar. Det betyder att vi fortfarande saknar en enhetlig linje – och jag misstänker att en sådan inte kommer att uppnås på mycket länge – och det i sin tur betyder att förrättningar av det tidigare nämnda slaget fortfarande varken är tillåtna eller förbjudna. Varje präst måste alltså själv ta ställning i frågan ifall han blir tillfrågad. Vi kan dock inte förpliktigas att förrätta en välsignelse av ett registrerat parförhållande, till skillnad från heterosexuella vigslar. Dem är församlingen pliktig att sköta, även om det finns exempel på hur man har smitit undan sin plikt t.ex. genom att hänvisa till att kontrahenterna är frånskilda. Vilket inte är ett lagligt skäl.

Men välsignelser var det vi skulle behandla. Låt mig citera det sista kapitlet i 1999 års katekes, som behandlar just välsignelsen. Så här står det i Katekesen 43:
Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse. Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet. Också när vi skall dö är vi omslutna av Guds välsignelse och beskydd.
När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
I Bibeln beskrivs Herrens välsignelse ofta som en direkt gåva av honom själv. I GT innebär den en kraft vars yttring är välgång på livets alla områden, t.ex. hälsa, rikedom och många barn. Men välsignelsens källa är alltid Gud, och dess yttersta villkor är ett gott förhållande till honom. Ändå kan den förmedlas av människor (t.ex. föräldrar, präster eller profeter) genom en högtidligt utsagd försäkran. Det är en sådan vi har exempel på i den aronitiska välsignelsen, vår predikotext för idag. I sin renaste form består en sådan försäkran av maktord med ofrånkomlig verkan, inte av önskningar eller böner.
Nu kommer vi in på det grammatikaliska som jag lovade (eller hotade med) i början. Skillnaden mellan indikativ och konjunktiv i detta sammanhang är just den som jag nämnde nyss: I indikativ fungerar den aronitiska välsignelsen som ”maktord”, alltså ett konstaterande att Herren verkligen välsignar dig. I konjunktiv, som alltså är den äldre och allmännare formen, blir det frågan om en önskan eller bön om välsignelse. Vilket förstås inte heller är illa. Men eftersom olika modus inte förekommer i hebreiskan, utan allt så att säga är indikativ, är den språkligt korrektaste översättningen nog den som finns i våra nya biblar. Vad man föredrar att använda i böne- och gudstjänstlivet är sedan en annan sak.
Välsignelsens formulering kan variera stort. En text kan vara en välsignelse utan att själva ordet används. Så är fallet med den s.k. apostoliska välsignelsen, som avslutar 2Kor. I den nya översättningen lyder den: Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla. Vi märker att fastän det helt klart är frågan om en välsignelse, nämns aldrig det ordet; Paulus talar bara om nåd, kärlek och gemenskap. Vilket förstås inte heller är så ”bara”.
Förmedlingen av välsignelse och kraft markeras ofta i Bibeln med en yttre gest: den som välsignar lägger handen på mottagarens huvud. Denna gest åskådliggör att välsignelsen är ett kraftflöde som inte kan återkallas. Handpåläggning av det här slaget förekommer både i alla delar av Bibeln. Sammanhanget kan variera – ibland handlar det om ren välsignelse, ibland om botande och helande, om dop eller om invigning till tjänst i den kristna kyrkan. Alla dessa förekommer fortfarande också i vår kyrka; som exempel kan nämnas att vi om tio dagar här i domkyrkan får bevittna hur handpåläggning används vid en prästvigning. Den liturgiska gesten med upplyfta händer och framåtvända handflator är en variant av handpåläggningen – i en gudstjänstsituation blir det i praktiken besvärligt för prästen att lägga sina händer på femtio eller femhundra huvuden, åtminstone samtidigt, och därför gör han det s.a.s. på distans. Men innebörden är den samma.

Vi har nu inlett ett nytt kalenderår. Det är alltid lika hoppfullt, på något sätt – en ny tidsperiod börjar, och ingen har förstört den för oss. Ännu. Oberoende av om vi nu har avslutat ett gott år eller ett på något sätt tragiskt år, så kan vi hoppas på att det nya året blir bättre än det gamla. Men i bokslutet av det gångna året märker vi sanningen i det som jag tidigare citerade ur katekesen (43): Vårt liv är varje dag beroende av Guds välsignelse.
Vidare får man hoppas att var och en får uppleva hur Herren bevarar vårt liv, även om vi inte alltid förstår de vägar som han i sin godhet leder oss på. I mitt eget personliga bokslut för år 2003 ingår över fem månader av sjukledighet, men katekesen formulerar väl det som jag fick uppleva under den tunga tiden: Han ger oss en inre frid, som bär oss genom allt det som är bristfälligt och söndertrasat i livet.
Under det år som nu har börjat, och under alla kommande år, får vi be om Guds välsignelse för oss själva och dem som står oss nära. När vi välsignar varandra och ber om välsignelse för egen del, kan vi lita på att Gud, den Treenige, vänder sig till oss och är oss nära.
Jag vill därför avsluta denna predikan med att säga: Må fridens Gud utrusta er med sina goda gåvor, så att ni kan uppfylla hans vilja. Må Gud den allsmäktige och barmhärtige, Fadern, (+) Sonen och den heliga Anden, välsigna och bevara er. Amen.