Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”
Predikan i Borgå domkyrka 31.12.2005

Den mänskliga tillvaron är full av olika brytningspunkter. De tydligaste och mäktigaste är naturligtvis födelsen och döden, jordelivets inledning och avslutning, men också där emellan ryms i allmänhet både ett och annat. Vi lär oss att gå och att tala, vi börjar i skolan, vi slutar skolan antingen för läsåret eller för alltid, vi börjar jobba, gifter oss, får barn, får ett nytt jobb, fyller jämna år, får barnbarn, blir pensionerade — allt detta är brytningspunkter i livet. De flesta av dem kan vi se fram emot och planera för, men inte med hundraprocentig säkerhet veta om och när de kommer.
Också årsskiftet är en brytningstid. Vi vet när nyåret kommer (naturligtvis under förutsättning att världen får bestå). Vi kan inte vara helt säkra på att vi personligen verkligen får uppleva ytterligare ett nyår, men säkra kan vi ju inte vara på någonting alls, så det är inget speciellt med det.
Nyåret kommer då den 31 december övergår i den 1 januari. Årets längd, alltså den tid det tar för jorden att färdas ett varv runt solen, det har Gud instiftat, men när vi räknar att ett nytt varv börjar är ett mänskligt påfund. Två exempel på detta: Alla firar inte nyår samtidigt överallt i världen — och nu talar jag inte om en skillnad på några timmar, utan rent av på flera månader. Det kinesiska nyåret infaller i mars, om jag minns rätt, och det kyrkliga nyåret firas på första söndagen i advent, alltså i år den 27 november — vilken inverkan det nu sedan må ha.
Det andra exemplet på nyåret som mänskligt påfund är att år 2005 faktiskt är längre än år 2006 kommer att vara. Eftersom människan, till skillnad från Gud, inte är perfekt, är man tvungen att i natt skjuta in en extra sekund i årets sista minut för att få klockorna att stämma med verkligheten. I natt får vi alltså räkna ner så här: … fem, fyra, tre, två, ett, ett, GOTT NYTT ÅR! Det blir så lustigt ibland.

Men oberoende av när nyåret kommer, så kvarstår faktum att det är en brytningstid. Vid nyår funderar man ofta över det år som har varit, vad man har upplevt, vilka fel man har begått, vad man mot förmodan har gjort rätt och vad man kunde förbättra till nästa år. Man gör ett slags bokslut. De slutsatser som vi drar formulerar vi sedan ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrade det avsnitt från Klag (3:22-26) som jag nyss läste. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.

Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Betraktelse i Bbl: Ser du ljuset?

Senhösten och den tidiga vintern är ofta en dyster tid här i södra Finland. Inte nog med att dagarna blir allt kortare, vi har i allmänhet inte ens särskilt mycket snö som skulle göra tillvaron ljusare. Därför är det bra att vi har en ljusets högtid att se fram emot mitt i denna mörka tid. Ser du ljuset? Det lyser i hemmen, det lyser i kyrkorna – och speciellt mycket lyser och blinkar det i varuhusen och på julgatorna.
Det är ändå inte – trots allt – julgubben som är julens huvudperson. På julen firar vi minnet av vår Frälsares, Jesu Kristi, födelse. Genom honom har vi möjlighet att få uppleva ett ljust liv, i stället för en mörk existens. Men Jesu födelse skulle vara i det närmaste betydelselös, om den inte ses i ljuset av hans handlingar som vuxen. Jesus var en stor lärare, som var nyskapande, men som också förstod att utnyttja sådant som redan fanns före honom. Men som lärare var Jesus inte unik, för världen har sett också andra stora lärare med goda budskap. Om Jesus skulle ha varit bara en stor lärare, hade han inte haft den inverkan på världen och på människor som han nu har. Det unika hos Jesus kommer fram först vid påsken. Och det är i skenet av påsken som julens verkliga betydelse kan gå upp för oss.

Ser du ljuset? Det lyser över Jesus när han rider in i Jerusalem på palmsöndagen. Ljuset lyser över Jesus när han instiftar nattvarden, när han ber i Getsemane, när Judas förråder honom. Ljuset lyser när Pilatus överlämnar Jesus till dem som ropar: "Korsfäst!" Alla tror att ljuset har slocknat när Jesus dör på korset – men ur graven kommer ett ljus som döden och mörkret inte kan rå på. Mörkt är det ju bara när inget ljus lyser, men redan ett litet ljus gör att mörkret skingras. Mörker är avsaknad av ljus, inte tvärtom.
Ibland kan man känna sig förtvivlad när man ser på ondskan i världen, och man frågar sig om Gud inte bryr sig om oss. Då ser man inte ljuset – men det betyder ju inte att det skulle ha slocknat. Ibland hör man hur någon som har råkat ut för något ont får höra som tröst: "Det var Guds vilja att så skedde." Och det låter ju fromt och kristet. Men en gud som vill att hans barn skall råka ut för något ont är inte den Gud som vi möter i evangelierna. Det är inte vår Far, vår Bror, vår Hjälpare – nej, det är en mörkrets gud. Gud vill oss inte något ont, för Gud är ljus, inte mörker. Ser du ljuset? Ondskan i världen är inte Guds fel, den är vårt fel. Det är vi människor som skadar varandra och skapelsen – det är vi som är onda.

Ser du ljuset? Det är Guds ljus som lyser över dig och som obarmhärtigt visar dig dina fel. Ljuset visar oss att vi är syndare. Det är därför som så många sluter sina ögon och vägrar att se Gud – för då skulle de vara tvungna att se också sig själva sådana som de verkligen är. Öppna dina ögon och se verkligheten: Ingen är god utom Gud (Luk. 18:19). Men förtvivla inte; samma ljus som avslöjar dig avslöjar också din räddning. Genom honom som dog på korset, men uppstod ur graven, har vi fått en möjlighet. Vi kan inte komma nära honom, så han har kommit nära oss. Samtidigt som vi ser vår egen ondska, smutsighet och synd, ser vi också att Gud älskar oss trots allt detta. Ser du ljuset? Det visar oss att vi är syndare – men också att vi kan bli förlåtna syndare.
Johannes skriver: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn… (Joh. 1:12) Och detta är Guds stora gåva genom Jesus Kristus. Genom att tro på honom, lita på honom, förtrösta på honom – de här uttrycken betyder ungefär samma sak – genom detta får vi rätten att bli Guds barn.

Denna jul får du se på Jesusbarnet i krubban. Ser du ljuset? Guds ljus lyser över Jesus, för han är Guds barn. Men samma ljus kan skina över dig. Genom att ta emot Jesus, har också du rätten att kalla dig ett Guds barn.
Se dig i spegeln. Ser du ljuset? Jag vet att när jag ser min spegelbild klockan halv sju på morgonen, så har jag mycket svårt att upptäcka något ljus där. Men jag får lita på att Guds ljus lyser också över mig. Gud är med mig och håller sin hand över mig: Också jag får kalla mig ett Guds barn. Och det bästa av allt är att jag inte själv behöver försöka lysa. Jag är ingen glödlampa, ingen eldfluga, framför allt inget ljushuvud – men det gör ingenting, för jag är ett Guds barn. Ser du ljuset?
Låt oss också denna jul minnas Jesus: Guds och Marias nyfödde son, den store läraren och – framför allt – den lidande Frälsaren och den uppståndne Härskaren. Oberoende av om julen i år är vit eller svart, låt den vara ljus!

Karl af Hällström

Andra tidningsbetraktelser: Inte bra att vara ensam

Predikan: Domsöndagen

Karl af Hällström:
Den yttersta domen – teodicé-problemets lösning
Predikan i Kullo bykyrka (Borgå) 20.11.2005

Dagens andra läsning, alltså avsnittet från Uppenbarelseboken (20:11-21:1), är en text som intresserar mig av personliga skäl. Detta avsnitt är nämligen en del av den text som jag utgick från när i tiden jag skrev min pro gradu-avhandling i nytestamentlig exegetik. Jag läste igenom det relevanta avsnittet ur min gradu när jag funderade på den här predikan, och var lite frestad att presentera för er en ingående analys av de olika temata som förekommer i denna text. Jag insåg ändå snabbt att ni kanske inte till fullo skulle uppskatta en predikan på 90 minuter. Vi får ta det på djupet i något annat sammanhang.
Också i den begränsade tidsrymd som jag har till mitt förfogande för min predikan finns det ett och annat att säga. Vad kommer alltså att ske på domedagen enligt Uppenbarelseboken? Vi tar det i textens ordningsföljd.
... jorden och himlen flydde inför honom [som sitter på tronen], alltså Kristus. Det här innebär att all förväntan på att Jesus skulle komma tillbaka osynligt eller andligen blir falska. Det passar bra ihop med Jesu ord i Matt 24:27: ... liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens ankomst. Om jorden och himlen flyr, så är det nog svårt att undvika att märka det.
Så finns det en bild med böcker som öppnas. Det är en sorts bokföringsböcker, där allt som vi har gjort står skrivet, och på basen av dessa våra gärningar skall vi dömas – och eftersom vi alla har syndat så kommer vi alla att få en fällande dom. Men så finns det också någonting som kallas livets bok, och det står att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Vi kan få vårt namn i livets bok genom att ta emot Guds erbjudande om förlåtelse för Jesu skull. Men det måste vi göra medan vi lever här, för efter att vi dör får vi inga fler chanser.
De som döms är alla de döda, oberoende av yttre faktorer som social ställning eller dödssätt. Det står uttryckligen att havet gav tillbaka de döda som var i det. Det betyder att den dåvarande ärkebiskopen John Vikström hade helt rätt när han i samband med diskussionen om den eventuella bärgningen av offren för Estonia-katastrofen sade, att havet är en fullgod gravplats. Problemet med att en del anhöriga vill ha en grav att minnas sina avlidna vid, bör nog lösas på annat sätt.
Den brinnande sjön är ett intressant kapitel. I medeltida och nyare tankesätt ser man ofta helvetet som en plats där djävulen i evighet pinar förtappade själar över eld. Denna tanke strider mot Uppenbarelsebokens utsagor. Det är inte djävulen, utan Gud själv, som har makt över avgrunden och den brinnande sjön. Just före vårt avsnitt kommer det tydligt fram att den brinnande sjön innebär evigt straff för de demoniska krafterna, döden och Hades, dödsriket (det samma kommer fram också ur Mt 25:41). Djävulen är alltså långt ifrån någon helvetets härskare, utan han blir tvärtom själv fängslad och torterad där.
Hur går det då för de människor som kastas i den brinnande sjön? Vi hörde ju nyss att var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön, som också kallas den andra döden. Att den brinnande sjön är den andra döden betyder (åtminstone) att det inte finns någon uppståndelse från den brinnande sjön så som det fanns från dödsriket. Döden har ändå inte segrat, eftersom också den har förintats.
Det verkar alltså som om det i detta fall inte vore frågan om någon evig tortyr, utan närmast om en hopplös utplåning. Vi kan inte vara säkra på detta, men det behöver vi inte heller vara. Vi får lämna sådana detaljer i Guds hand. Oberoende av om straffet är evig pina, utplåning eller någonting där emellan, så är det i alla fall ingenting eftersträvansvärt. Det är frågan om en evig skilsmässa från Gud, och därmed från allt som är gott och kärleksfullt.
Det sista som står i vårt textavsnitt handlar om en ny himmel och en ny jord. För Johannes är himlen och jorden en kosmologisk enhet, som tillsammans omfattar skapelsen. Det kommer fram redan i 1Mos 1:1: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Denna skapelse är förgänglig och kommer inte, i motsats till Skaparen, att leva vidare i evigheten. I Upp 20:11 är det inte så, att himmel och jord bara försvinner, utan de flyr bort från Guds ansikte. De står inte ut med Guds närhet, eftersom de är besudlade bortom all möjlighet till rening. Det som försvinner är inte endast det som är förgängligt, utan allt som är ett hinder för Guds plan.
Denna förstörelse lämnar dock inget tomrum efter sig, utan en ny skapelse kommer i stället. Är det då frågan om en helt ny skapelse ur intet, eller bara en förnyelse eller rening av den gamla? Det vet vi inte. Johannes besvarar inte denna fråga uttryckligen, antagligen därför att han inte har kunnat förutse den. Det verkar ändå som om de flesta moderna kommentatorer skulle tala för att det handlar om en fullständig nyskapelse.
Vi får veta att den nya skapelsen inte innehåller något hav (Upp 21:1). Att havet utplånas är en vanlig företeelse i den här sortens litteratur, den s.k. apokalyptiken. Havet är ett hem för all ondska, det kosmiska hav ur vilket den gamla skapelsen kom till enligt 1Mos (1:1f) och ur vilket odjuret stiger upp lite tidigare i Upp (13:1). Havets försvinnande är ett bevis för att de förändringar som Johannes beskriver är en verklig framtid för honom, inte bara någonting symboliskt eller visionärt. Historien måste ha ett verkligt slut, både tidsmässigt och ändamålsmässigt. Den nya skapelsen är äntligen någonting helt och hållet gott.
Eftersom jag inte har hållit på i riktigt 90 minuter ännu, så vill jag komma med en anknytning till ett vanligt filosofiskt problem som folk ibland tar fram, nämligen det s.k. teodicé-problemet. Det kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite nedsättande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt – allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det – tyvärr – av den varan så det räcker och blir över. Dessutom får vi inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
På det här problemet ser jag två svar, som komplimenterar varandra. Det första är det som ni har hört, att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Därför gör han ingenting – ännu.
Det andra svaret är att vi får leva i hopp om – eller kanske snarare i fruktan för – att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är.
Innan svaveloset blir för starkt i våra näsor vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att han som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång – den tar aldrig slut ...
Det gör däremot den här predikan, fast den inte tog 90 minuter, som jag hotade. Låt oss resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 18 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det
Predikan i Mariagården (Borgå) och i Borgå domkyrka 18.9.2005

Drottning Victoria, som regerade över det brittiska imperiet under största delen av 1800-talet, hade som sitt sommarnöje Balmoral Castle i Skottland. Ibland lät hon sig ros ut på sjön invid slottet, och det berättas att en dam i grannskapet tog illa vid sig en gång när detta skedde på en söndag. Hon klagade för sin pastor över att drottningen inte helgade vilodagen. Pastorn påpekade att Jesus ju också botade sjuka på sabbaten, varpå damen svarade: ”Det blir inte rätt för att två gör orätt!”
Damen ifråga ansåg tydligen att hennes tolkning av vad som var kristet beteende var viktigare än vad Jesus hade lärt oss om samma ämne. Vi skrattar åt den här sortens inskränkthet. Samtidigt stöter vi också idag på samma inställning – ja, vi riskerar själva att falla i samma fälla.

Låt mig ta ett aktuellt exempel, nämligen homosexualitet, som torde ha diskuterats i biskopsmötet nu i veckan. Vad den illustra skaran kom fram till känner jag ännu inte till, men då partnerskapslagen godkändes i riksdagen för några år sedan, var det många med kristen profil som motsatte sig den. Argument som användes var att denna lag skulle komma att underminera äktenskapets ställning, eller att Finland nu hade slagit in på en väg som skulle leda till samhällets kollaps. Som ni säkert anar, håller jag inte med om detta.
Detta skall inte bli en predikan om homosexualitet, det skulle föra oss alltför långt från dagens tema. Jag vill bara notera några bibliska synpunkter som kan vara av intresse.
För det första förbjuder GT homosexualitet. Det är ändå inte frågan om stabila homosexuella parförhållanden, sådana som vi stöter på idag, utan om en form av avgudadyrkan, nämligen tempelprostitution. Homo- och för den delen heterosexuella handlingar förekom som en form av fruktbarhetsrit i israeliternas grannars avgudadyrkan, och de blev därför förbjudna, liksom en hel mängd andra former av avgudadyrkan, för att inte israeliterna skulle förledas in på orätta vägar. I samma sammanhang förbjuds också trolldom, människooffer och annat som vi har lättare att känna igen som gudstjänstformer.
För det andra är Paulus i NT på samma linje och av samma orsak. Sexuella handlingar av olika slag var också i den hellenistiska kulturen en del av avgudadyrkan. Också homosexualitet förekom visserligen som en form av den allmänna promiskuitet som rådde i romarriket, särskilt i de högre samhällsklasserna – och promiskuitet, alltså lösa sexuella förhållanden, har jag inte så mycket till övers för – men återigen är det inte frågan om någon motsvarighet till dagens stabila homosexuella parförhållanden.
För det tredje förekommer redan i GT ett accepterande av sexuellt avvikande personer. Exempelvis hade enligt Mose lag (5Mos 23:1) kastrerade män, eunucker, ingen rätt att bli medlemmar i församlingen eller på andra sätt fira gudstjänst. Ändå säger profeten Jesaja på Guds uppdrag så här (Jes 56:3-5): … den snöpte skall inte säga: "Jag är ett förtorkat träd." Ty så säger Herren: Snöpta som iakttar mina sabbater, som gärna gör min vilja och håller fast vid mitt förbund, de skall i mitt hus, inom mina murar, få ett namn, ett äreminne som är bättre än söner och döttrar. Ett evigt, oförgängligt namn skall jag ge dem. Vi märker att det här inte är frågan om det yttre beteendet, utan vad vi har i hjärtat, som är det avgörande. Detta kan vi mycket väl omsätta på dagens homosexuella.

Vi kan generalisera allt det här, och så komma närmare dagens tema, ”En kristen människas frihet”. Jag betonar ofta betydelsen av den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet i det kristna livet, och det vill jag göra också idag. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Mt 7:12). Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv (Lk 10:27). Jag vill sammanfatta dessa tankar med att säga: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.
Den kristna tron är inte en samling av regler, ett system av bud och förbud som vi bör följa och som ligger till grund för vår frälsning. Om det vore så, skulle frälsningen vara svår att uppnå på egen hand – men inte omöjlig, så som det är nu. Om vår frälsning skulle hänga på vårt yttre beteende, alltså på vad vi gör eller låter bli att göra, så kunde vi bli frälsta ifall vi faktiskt skulle följa alla regler. Det vore svårt, nästintill omöjligt, men ändå tänkbart. Vi kan, om vi verkligen anstränger oss, låta bli att mörda, att stjäla, att begå äktenskapsbrott osv. Därtill kommer alla syndakataloger som andra människor har skrivit för vår räkning – förbud mot dans, teater, rökning, alkoholbruk, sex utan tanke på barnavlande m.m. Eventuellt kunde vi klara av att följa också sådana listor. Men det krav på rena tankar, inte ”bara” rena handlingar, som Jesus framställer i Bergspredikan, har ingen enda av oss en chans att klara.
Det kan tyckas lite lustigt att samme Jesus som i Bergspredikan skärper lagens krav på ett sätt som gör det omöjligt för oss att klara dem, på andra ställen i evangelierna (exempelvis i dagens heliga evangelium, Mk 2:18-22) kommer med uttalanden som tycks sätta lagen ur spel. Men det är egentligen frågan om två sidor av samma mynt. Å ena sidan är Bergspredikans skärpta lag omöjlig att uppfylla för den som bygger sitt liv på krav och regler. Den vägen når man aldrig ända fram, oberoende av hur goda eller välmenande dessa regler i sig skulle vara. Om någon å andra sidan bygger sitt liv, inte på sig själv och sin egen förmåga att följa regler, utan på Gud, som genom Kristus har fullbordat lagen och sopat undan den som ett krav för frälsning, kan denna någon genom denna sin tro uppnå frälsning och gemenskap med Gud. Inte i egen kraft, utan genom Guds stora nåd.

När jag var nitton år, ungefär, var jag mer eller mindre av misstag närvarande vid ett möte som arrangerades av Kyrkligt Forum, en av de mest konservativa grupperingar som verkade i vår kyrka på den tiden. Jag blev starkt påverkad och var därefter under flera års tid starkt konservativ, också jag. Åtminstone vad mina åsikter gällde. Jag ansåg att varje ord i Bibeln var bokstavligen sant – det enda undantaget var liknelser som i bibeltexten uttryckligen sades vara liknelser, annars skulle också allt bildspråk i Bibeln tolkas bokstavligt. Kvinnliga präster var förstås fullständigt förkastliga, liksom mångt och mycket annat av det som förekommer i vår kyrka och vårt samhälle idag. Eftersom denna extrema åsiktskonservatism stred mot min rätt öppna och toleranta personlighet, ledde detta dessutom till en smärtsam inre konflikt hos mig.
Till råga på allt hade jag börjat studera teologi. Mina åsiktsfränder fick mig att frukta universitetsteologin som något som kunde förstöra en ung människas tro. ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä” (”Började i Anden, slutade i Helsingfors”, alltså på teologiska fakulteten) – det var ett uttryck som ofta citerades. Det gjorde att jag inte egentligen vågade studera, utan sysslade med en hel massa annat. I och för sig var det förstås hälsosamt, eftersom man på fyra och ett halvt år säkert kan bli en god och kunnig teolog, men om man blir en god präst på den tiden är en helt annan fråga (andra får bedöma om jag lyckades bli en god präst ens på de åtta och ett halvt år som mina studier sist och slutligen tog).
Till slut gick det just så som mina åsiktsfränder fruktade och varnade för. När jag sent omsider högg i med studierna på allvar, så insåg jag hur inskränkt mitt tidigare åsiktssystem hade varit, och hur rädd jag hade varit att analysera och kritisera det av fruktan för att om en bit faller, så faller hela konstruktionen samman. De teologiska studierna gjorde alltså verkligen att jag förlorade min tro – och till det säger jag idag Halleluja! Den tro jag förlorade var nämligen min tro på detta åsiktssystem; jag förlorade min tro på min tro, så att säga. Istället återfick jag den tro på Gud som jag tidigare hade haft – en Gud som är större än alla mänskliga tankar och system. När min tro övergick från att vara ett system till att vara en relation, fick jag uppleva vad Paulus menar när han skriver (Fil 4:7): Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Och det är det här som är ”en kristen människas frihet”, som temat för den adertonde söndagen efter pingst lyder. Vi skall inte förtrösta på våra egna gärningar, på konventionella regler eller på andras åsikter. Det behöver inte vara något fel på något av detta, men de bör inte ligga till grund för vår trygghet. Grunden för vår tro, för vår förtröstan och för hela vårt liv bör vara Gud själv – Gud som har visat oss sin stora kärlek i Kristus Jesus.
Vårt kristna liv bör inte gå ut på regler och förordningar som sådana, utan på att leva ut den sanning och den kärlek som Gud har visat oss, och föra den vidare till våra medmänniskor, var de än befinner sig. Vad detta i praktiken innebär måste avgöras från fall till fall, och där kan man eventuellt ha regler och riktlinjer som hjälpmedel – bara vi minns att de uttryckligen endast är just hjälpmedel, och att sanningen och kärleken är det viktiga, inte hjälpmedlen. Som jag sade tidigare: Vad vi gör är mindre viktigt än varför vi gör det.

Predikan: 10 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Das Kapital
Avskedspredikan i Pernå kyrka 24.7.2005

Matteus har i sitt evangelium samlat olika Jesusord med samma tema till ett antal tal eller predikningar. Det mest kända av dessa tal är utan tvekan Bergspredikan i kap 5-7. Också Liknelsetalet, kap 13, är åtminstone till sitt innehåll väl känt; där finns t.ex. liknelsen om sådden och liknelsen om senapskornet.
Mt 24-25 kan samlas under rubriken "Talet om tidens slut". Det innehåller profetior och liknelser om, som rubriken säger, tidens slut och Människosonens återkomst. Den andra hälften av detta tal (Mt 25) innehåller ett par kända liknelser. Först kommer liknelsen om de tio brudtärnorna, och sedan den liknelse som är vår egentliga predikotext för idag, nämligen liknelsen om talenterna.
Den handlar om en rik man, tydligen en affärsman, som skulle resa utrikes på en längre tid. Han kallar till sig sina "tjänare", som det står. Vi kanske skulle tala om chefen som kallar till sig de mest betrodda i firman. Men situationen har inte riktigt någon motsvarighet hos oss. "Tjänarna" var nämligen ofta slavar, högt betrodda, vana att få uppdrag som innebar ett stort förtroende, men som samtidigt, bokstavligen till liv och lem, var helt beroende av sin herre.
Nu får de alltså ta hand om hans pengar. En av dem får ansvar för fem talenter, en annan för två och en tredje för en talent. En talent var ursprungligen inte en myntenhet utan ett viktmått, som varierade från land till land, men som låg på omkring 30 kg. Som myntenhet rörde det sig om silver till en vikt av en talent. Det är alltså frågan om mycket pengar. Det är svårt att räkna om summan i vår tids mynt, men det torde i vilket fall som helst röra sig om tiotals tusen euro.
Två av tjänarna förstår genast att investera pengarna så att de ger avkastning, men den tredje är rädd och försiktig, kanske också bekväm, så han använder sig av det äldsta av alla bankfack – en skattgömma i jorden.
Så kommer deras herre äntligen tillbaka. Här, precis som i liknelsen om de tio brudtärnorna, understryks att herrens, alltså Kristi, återkomst kan dröja, men att den helt säkert kommer! När det nu hålls redovisning, blir de två första tjänarna prisade för sitt nit och sin trofasthet. Men när den tredje kommer fram och försöker förklara varför han har varit så försiktig, går det illa för honom. Han får höra att han har varit en slö och dålig tjänare, och hans enda talent blir tagen ifrån honom. Han blir avsatt från sitt höga förtroendeuppdrag och utkastad i mörkret.

Vad vill nu denna liknelse säga oss? Vi förstår att den inte handlar om hur de rika skall bli allt rikare och de fattiga allt fattigare. Nej, som vanligt är i Jesu liknelser är det inte frågan om en berättelse där personerna skall visa oss hur en god och moralisk människa bör handla. Tvärtom är det frågan om ofromma vardagsmänniskor, som älskar pengar och älskar sig själva. Men med sitt sätt att agera ger de en bild av något som sker när Kristus kommer. Han är Herren som har givit sina tjänare något att förvalta. Vad det är frågan om sägs inte, men det behövs inte heller.
Enligt NT är vi människor förvaltare av allt vi äger och har och är: vår kropp, våra anlag, våra talanger (som förresten är samma ord som "talent"), våra kunskaper, vår tid och våra pengar, vår tro, de Andens gåvor som vi kan ha fått, vårt medlemskap i Kyrkan. Allt detta är ett anförtrott kapital som skall användas i Kristi tjänst och som vi måste redovisa för.
Jag vill påpeka att detta inte bara gäller den andliga dimensionen i våra liv. Kristendomen är ju inte bara någonting andligt, utan någonting heltäckande. Det är bra att be för våra medmänniskor och deras problem, men om vi kan hjälpa dem också på andra sätt, kan vi inte kvittera den hjälpen med ett ”Jag ber för dig” – i all synnerhet om vi tenderar att glömma bort sådana snabba löften. Nej, att hjälpa andra genom att ge dem pengar eller annan materiell hjälp är lika viktigt, och att offra på våra medmänniskor det som ofta verkar vara det dyrbaraste av allt, nämligen vår tid, är kanske det viktigaste av allt.
Två av ordspråken i dagens första läsning lyder: Den som föraktar sin broder är en syndare, lycklig den som tar sig an en nödställd, och Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga (Ords 14:21, 31). I den andra läsningen, från 2Kor 8, skrev Paulus om en penninginsamling till den fattiga församlingen i Jerusalem, som han önskade att församlingen i Korinth skulle delta ivrigt i. Här har vi för övrigt en förebild för de kollekter som vi samlar in till olika goda ändamål också i våra gudstjänster.
Alla de gåvor på olika plan som Gud har gett oss skall alltså användas i Kristi tjänst. Vi måste också en gång redovisa för hur vi har använt dem. Vi är alltså inte ursäktade med att säga att vi inte har gjort något misstag – det är ju bara den som inte gör något alls som inte gör några misstag heller. Vi får inte gräva ner vårt kapital, utan det skall sättas i omlopp. Då växer det, och det var därför vi fick det. Därför tycks somliga ha fått så mycket.
Den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. Men den som låter kapitalet ligga oanvänt, han mister det helt. Det här är orsaken till att så mycken s.k. "barnatro" bleknar bort och dör med åren. När den tro som man hade som barn eller som konfirmand inte sätts i funktion och inte växer, så vissnar den bort.
Jag påstod nyss att den som på rätt sätt använder vad han har fått, han får mer och mer. För undvikande av missförstånd vill jag utveckla den här tanken en smula. Det som vi har fått av Gud är alltså precis allt som vi är och allt som vi har. Den som använder sina pengar i enlighet med Guds vilja, kommer att bli allt rikare. Den som använder sina konstnärliga talanger eller sin tid i enlighet med Guds vilja kommer att bli allt rikare. Men jag vill påpeka att detta löfte om stora rikedomar gäller hela den mänskliga tillvaron, det är inte specifikt ett löfte om rikedomar i bara en enda liten del av vårt liv, t.ex. den ekonomiska sektorn.
Den som delar ut sina pengar till de fattiga får stora rikedomar i stället. Det betyder inte nödvändigtvis nya pengar, utan hans rikedomar kan vara av annat slag. En person som växte upp i usla förhållanden i en stor och kärleksfull familj sade en gång att de inte var fattiga i hans barndom, de hade bara inga pengar. Det är den här inställningen vi får ha till begreppet rikedom.
Den kallelse vi har fått att ta ansvar för, var och en av oss, är något som verkligen måste tas på allvar. Om vi inte bryr oss om den och inte förvaltar den och de andra gåvor vi fått, så kommer det att ske med oss som med den tjänare i liknelsen som grävde ner sin talent: vi kommer att kastas ut i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder (Mt 25:30).
Men detta är inte allt, det är inte hela bilden. Något som är lika viktigt att betona som allvaret i kallelsen är glädjen i kallelsen. Det är nämligen något glädjefyllt att få vara kallad av Gud, att få tjäna honom och följa efter honom. Det är en stor glädje att få växa i tron, att dag för dag få märka mer och mer av Guds nåd och kärlek och att allt mer få komma till insikt om hur man helt och hållet är i Guds hand.
Det finns en psalm som börjar: "Kristus vandrar bland oss än". Och så är det. Han vandrar bland oss och vill föra oss närmare sig. Låt oss ta emot hans kallelse i tro och inte spjärna emot den. Om vi använder det kapital han har gett åt oss, får vi avkastning på kapitalet och kan leva i hans glädje och komma allt närmare honom.

Predikan: 5 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
”Gå nu, och synda inte mer.”
Predikan i Pernå kyrka 19.6.2005

Det finns flera hundra olika budord i GT – 613 stycken om jag minns rätt – och i NT finns det några till. Vi talar om tio Guds bud som om de vore de enda, men det stämmer alltså inte; de är bara de viktigaste. Konfirmanderna kan ju ändå vara nöjda med att de inte behöver lära sig alla sexhundra.
Samtidigt visar vi människor en förvånande talang när det gäller att överträda budorden. Vi helgar inte vilodagen, vi talar illa om våra medmänniskor, vi är avundsjuka på våra grannar. Också i de fall när vi inte högst egenhändigt överträder budord, lyckas vi nog med det i alla fall. Jag har t.ex. aldrig personligen tagit livet av någon människa, men genom min ofta bristande vilja att hjälpa har nog många fått sätta livet till – närmast personer utomlands som jag aldrig har träffat och nu aldrig kommer att träffa.
Man tycker att det hade varit så mycket enklare om Gud skulle ha gett oss bud som skulle gå att uppfylla. Tänk så bra det hade varit om det i Bibeln skulle stå så här: In och ut skall du andas, ut och in båda. Detta må du aldrig upphöra med, annars skall du döden dö, säger Herren. Jag har alltid varit mycket noga med det här, så här hade jag haft en möjlighet.
Tyvärr saknas just detta bud i Bibeln. Jag tycks alltså ha gjort en i det närmaste heltäckande insats när det gäller budbrytande. Håhåja.
Det enda som ger lite tröst är förstås att det alltid tycks finnas någon som lyckas bryta mot något bud på ett sätt som inte jag har gjort det, eller som blir fast för att ha gjort sådant som jag inte har blivit fast för. Det gör att jag i jämförelse kan känna mig moraliskt överlägsen, särskilt om jag samtidigt undertrycker sådana egenskaper hos mig själv som ärlighet och självkännedom. Och de egenskaperna är ju alltid besvärande, åtminstone i offentligheten.

Hur det kan gå ser vi i dagens heliga evangelium (Jh 8:2-11), där man kommer till Jesus med en kvinna som hade begått äktenskapsbrott. Att hon var skyldig råder det inget tvivel om, för hon hade tagits på bar gärning (vilket förresten är ett uttryck som passar sällsynt väl när det gäller den här typen av överträdelse). Straffet var också klart; i 3Mos stadgas dödsstraff för äktenskapsbrott. En fråga som blir lite öppen är förstås hur det kommer sig att kvinnan ensam hade blivit tagen på bar gärning; man skulle tycka att en man också borde vara inblandad, eftersom det tekniskt sett är besvärligt att begå äktenskapsbrott ensam. Men kanske han på sant manligt manér hade smitit och lämnat kvinnan att ta ansvar också för hans handlingar. Sådant förekommer ju också idag, det ser vi på det stora antal ensamstående mödrar som finns i vårt samhälle.
Hur som helst var kvinnan skyldig till något som hon enligt den tidens lagar borde ha avrättats för. Orsaken till att Jesu motståndare kommer med henne till Jesus är att de vill underminera hans popularitet. Om Jesus säger att hon inte skall bestraffas talar han emot Mose lag, och om han uppmanar dem att ta livet av henne, blir han knappast populär bland folket. De tror alltså att de har Jesus fångad i ett svårt dilemma. Och det stämmer i och för sig, men Jesus lyckas ta sig ur dilemmat genom att vända frågan mot sina motståndare. Det var inte längre frågan om kvinnan var skyldig eller inte, det var inte längre frågan om hon var värd sitt straff eller inte. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Nu märker vi att Jesu motståndare inte nödvändigtvis var de genomruttna hycklare som vi ibland inbillar oss. Här visar de nämligen prov på den ärlighet och självkännedom som jag talade om för en stund sedan. De insåg att också de var syndare och erkände det offentligt genom att gå därifrån. Det sägs att de äldste gick först. Dessa äldste kan antingen vara sådana som var i ledande ställning eller helt enkelt de som hade mest år på nacken. Oberoende var det dem som man såg till för ledarskap, erfarenhet och vishet, och det visade de som sagt prov på här. Dessutom visade de prov på stort mod genom att våga låta bli att kasta första stenen. Inte heller det är alltid lätt.

När alla har gått skickar Jesus iväg också kvinnan med orden ”Gå nu, och synda inte mer.” Det här visar oss två saker. För det första spelar det faktiskt en roll hur vi beter oss. Det finns sådant som är synd. Kvinnan har möjlighet att synda på nytt, och därför måste Jesus uppmana henne att låta bli. Jesu förlåtelse betyder alltså inte att vi inte kan synda, att ingenting som vi gör kan vara orätt. Vi är och förblir syndare, var och en av oss. Ibland kan vi låta bli att synda i flera timmar, men sedan kommer morgonen och vi vaknar, och så är det hänt igen.
För det andra visar oss det som Jesus säger att det finns en möjlighet att gå vidare. Jesus är den ende som kan ge oss den möjligheten, men det räcker. Vad vi än har gjort, vad vi än har brutit, vilka synder vi än har begått, har vi alltid möjlighet att vända oss till Jesus för att be honom om förlåtelse. Vi syndare har alltså möjligheten att bli förlåtna syndare.
Det intressanta här är förresten att det endast var en av alla syndare i evangelietexten som drog nytta av det här, nämligen äktenskapsbryterskan. Hennes anklagare var inte intresserade, även om också de insåg sin syndighet. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” sade Jesus, och eftersom ingen stenkastning förekom, betyder det att alla insåg att de hade syndat. Men att därifrån ta steget till att be om förlåtelse, till att försöka reda upp det de hade gjort orätt, det var ett alltför stort steg för dem.

Också detta ser vi än idag. Det verkar finnas tre kategorier av människor. Den första är de som vägrar inse eller medge sin syndighet. ”Visserligen tog jag livet av min kompis, men det var inte mitt fel, för jag var ju full. Dessutom hade jag en besvärlig barndom.” Nåja, den som inte klarar av att ta ansvar för sina gärningar när han är berusad har ansvar för att se till att han inte blir berusad. Ansvaret kommer vi inte undan. Och visserligen kan en besvärlig barndom lämna djupa spår i personens fortsatta liv, och omfattande psykoterapi kan behövas för att man skall kunna komma vidare, men det underliga är att alla som har haft en besvärlig barndom inte blir busar och att alla busar inte har haft en besvärlig barndom. Något entydigt förhållande mellan orsak och verkan går alltså inte att påvisa.
Den första kategorin av människor är alltså de som skyller ifrån sig.

Den andra gruppen är de som representeras av Jesu motståndare i evangeliets berättelse. Det är de som inser sin egen syndighet, men inte gör något avgörande åt den. De försöker säkert bättra sig, de försöker undvika synd och felsteg, de försöker skapa moralregler som kan hjälpa dem att uppnå det goda bara reglerna följs. Och i sig är detta inte illa. Genom regler kan man visserligen inte uppnå det goda; man kan bara undvika det onda, vilket inte är samma sak. Men det är betydligt bättre än ingenting.
Problemet är att det här inte räcker till. Vi måste ta den mänskliga naturen med i beräkningen. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag, som Paulus uttrycker saken (Rm 7:19). Våra strävanden till godhet kommer aldrig att lyckas helt. Vi kommer alltid att bära på vår synd. Det krävs alltså något mer.

Och det här är det som den tredje gruppen människor har insett. Dessa är de som representeras av äktenskapsbryterskan. Vi inser till skillnad från den första gruppen att vi är syndare och ansvariga för våra handlingar, och till skillnad från den andra gruppen inser vi att vi aldrig kommer att kunna arbeta bort vårt ansvar. Det finns ingen annan möjlighet för oss än att vända oss till herren Jesus och be honom om förlåtelse för våra synder och också ta emot hans förlåtelse. Detta kallas för bikt, och är något mycket viktigt för varje kristen. Sedan bör vi naturligtvis gå vidare och göra vårt bästa för att undvika att synda i fortsättningen – väl medvetna om att vi knappast kommer att lyckas.

Att leva ett kristet liv handlar bl.a. om det här. Det handlar inte om moralisk perfektion, för den är ett ideal som vi visserligen kan sträva till men aldrig kommer att uppnå. Det handlar inte om att bli syndfri eller om att alla synder automatiskt blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting. Nej, den kristna tron fungerar i våra liv då när vi vågar bekänna våra felsteg för Gud och vågar ta emot den förlåtelse som han erbjuder. Det här kanske låter enkelt, ja, rentav simpelt, men det är det minsann inte. Vi klarar aldrig av det här utan Guds hjälp.
Sedan får vi försöka följa Jesu uppmaning ”Gå nu, och synda inte mer.” Om vi misslyckas – när vi misslyckas – så får vi alltid komma tillbaka till honom. Det är det kristna livets kärna.

Saarna: 2. sunnuntai helluntaista

Karl af Hällström:
Ikuinen ylimielisyytemme riistää köyhiä
Saarna Pernajan kirkossa 29.5.2005

Tämän päivän lukutekstit haluavat saada meitä kysymään mitä on kallisarvoisinta elämässämme. Moni on astunut siihen miinaan että he luulevat rahan ja materiallisten asioiden olevan tärkeintä. Sinänsä ei rahassa tietenkään ole vikaa. Raha on apuväline jota tarvitsemme pärjätäksemme nykymaailmassamme, ja joka voi antaa jonkunasteisen turvallisuuden meille ja rakkaillemme. Niin kauan kuin raha on apuväline, kaikki on hyvin, mutta jos itse raha tulee tärkeämmäksi kuin se hyvä jonka me voimme sen avulla tehdä, asiat ovat tosi huonosti. Tämän näemme päivän vanhatestamentillisesta tekstistä, joka oli ote profeetta Aamoksen julistuksesta.
Aamos oli paimen jonka Jumala kutsui profeetaksi 700-luvulla e.Kr. Hän ei siis kuulunut niiden järjestäytyneiden profeettojen joukkoon joita esiintyi sen ajan temppelikultissa, ja jotka tiesivät keneltä heidän leipänsä tuli, eli kuninkaalta. Päinvastoin Aamos oli vapaa kritisoimaan kaikkia oman aikansa erehdyksiä ja epäoikeudenmukaisuuksia, joihin myös vallanpitäjät syyllistyivät. Kun lukee Aamoksen kirjaa voi vain todeta ettei ihminen valitettavasti ole muuttunut paljoakaan 2.800 vuodessa.
Yksi asia on silti parempi: meidän aikanamme omassa maassamme on kuluttaja-asiamies, jonka tehtävänä on valvoa ettei väärinkäytöset ja petokset ainakaan ole yhtä näkyvää kuin se kaikesta päätellen oli siellä ja silloin.

Kuten kuulimme, Aamos kritisoi aikalaisiaan siitä että he sanovat (8:5s): ”Milloin päättyy uudenkuun juhla, että saamme myydä viljaa, milloin sapatti, että saamme avata varastot? Silloin voimme taas pienentää mittaa, suurentaa hintaa ja pettää väärällä vaa’alla. Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla. Ja akanatkin myymme jyvinä!” Sunnuntaiaukiolo-ongelmaa ei näemmä esiintynyt, koska kaupat olivat kiinni uudenkuun juhlana ja sapattina, mutta muuten asiat olivat kyllä huonosti.
Mitä he nimittäin tekevät? He pienentävät mittaa. Kauppiaat pystyivät tekemään sen vuoraamalla mittojaan. Kun vuori vei osan tilavuudesta, mittoihin mahtui vähemmän viljaa, mutta kauppiaat tietysti silti ottivat maksun koko mitallisesta.
Sitten he suurentavat hintaa. Siihen aikaan ei maksettu muovikorteilla tai edes seteleillä, vaan käytettiin standarisoituja painoja joiden avulla mitattiin tietty määrä kuparia, hopeaa tai kultaa maksuksi. Voitiin suurentaa hintaa tekemällä painojaan suuremmiksi, jotta tarvittiin enemmän arvometallia tasapainottamaan vaa’at.
Lisäksi he pettävät väärällä vaa’alla, eli taivuttavat ja vääntävät eri akseleita ja viisareita jotta vaaka osoittaisi väärin – ja tietenkin kauppiaiden hyväksi.
Yhteisvaikutus mittojen pienentämisestä, hintojen suurentamisesta, ja väärällä vaa’alla pettämisesta – sekä kaiken kukkuraksi akanoidenkin myymisestä jyvinä! – oli että asiakkaat saivat ostaa pienempiä määriä hunompilaatuista viljaa oikeaa hintaa huomattavasti kalliimmalla. Tämä tarkoitti kauppiaille suurta voittoa – mutta epärehellista voittoa.
Tämä vilppi osui tietenkin kovimmin kaikkein köyhimpiin. Niiltä, joilla ei muutenkaan ollut liikaa, huiputettiin sekin vähä mikä heillä oli. Siksi epärehelliset kauppiaat pystyivät tekemään melkein mitä tahtoivat velallisilleen; Aamos kuvaa tätä sanomalla: Näin saamme varattomat valtaamme rahalla ja köyhät kenkäparin hinnalla.
Aamoksen välittämä Herran tuomio on sarkastisesti muotoiltu: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jos Jumala vannoo valan, niin kuin tapahtuu aina välillä VT:ssa, hän yleensä vannoo sen itsensä tai pyhyytensä kautta, eli sellaisen kautta joka pysyy ikuisesti. Niin tapahtuu myös muualla Aamoksen kirjassa. Mutta tässä hän vannoo sarkastisesti jonkin kautta joka näyttää olevan yhtä ikuista, eli Jaakobin kunnia – joka valitettavasti on rikollinen kunnia!
Ei siis riitä että kansa alistaa ja riistää köyhiä – he jopa pitävät sit kunnioitettavana! Jumala ei todellakaan katso tätä laupeasti. Hän ei anna mitään eriteltyä lupausta rangaista heitä sodalla tai nälänhädällä tai kulkutaudeilla, niin kuin tekee muualla Raamatussa, vaan hän lupaa – uhkaa! - ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” Jotenkin tämä erittelemätön matalaprofiilinen uhka tuntuu vieläkin pelottavammalta kuin jokin spesifimpi lupaus, koska se n.s. antaa Jumalalle vapaat kädet keksiä jotain sopivaa, kun aika on kypsä.

Aamos oli kuitenkin jotain enemmän kuin vain kuluttaja-asiamiehen edeltäjä; hänen sanomansa koskee jotain laajempaa kuin vain kuluttajasuojaa (mikä ei tietenkään sekään ole vähäpätöistä). Köyhien riisto Aamoksen ajan Pyhässä maassa oli vain yksi oire siitä miten vääryys, epäoikeudenmukaisuus ja epätasa-arvo voivat maailmassa lisääntyä. Se, että Jumala antaa Aamokselle tämän sanoman, osoittaa että Jumala todella välittää siitä mitä tapahtuu. Vääryydet eivät ikuisesti ole rankaisemattomia.
Aamoksen ajan jälkeen Juudan ja Israelin kahta kuningaskuntaa kohtasivat kansalliset katastrofit – Israel hävitettiin iäksi ja sen kansa hajaantui, kun Juuda kaikesta huolimatta pystyi ylläpitämään jonkinlaisen kansallisen identiteetin, vaikka kansallinen itsemääräämisoikeus hävitettiin eikä palautettu kuin runsaan puoli vuosisataa sitten. Rangaistus siis kohtasi muitakin kuin heitä jotka aktiivisesti tekivät näitä vääryyksiä – koska kaikki maan asukkaat eivät tietenkään olleet kauppiaita – mutta se johtui siitä että kaikilla ammattiryhmillä oli omat erikoissyntinsä, ja siitä että myös ne jotka eivät aktiivisesti ottaneet osaa kauppiaiden epäoikeudenmukaisuuksiin ainakin hiljaa sivusta katselivat niitä. Tämä teki heidät rikostovereiksi.
Meidänkin aikanamme on epäoikeudenmukaisuuksia. Jos joku yrittää yhtä näkyvää petosta kaupankäynnissä kuin Aamoksen aikalaiset, hän saa kuluttaja-asiamiehen ja poliisit niskaansa, mutta on muita epäkohtia joita ei ole yhtä helppo korjata. Esim. verotus- ja sosiaaliapusysteemistämme löytynee korjattavaa, vaikkakin systeemin perusajatus – yhteiskunnan pahimpien epäoikeudenmukaisuuksien tasaaminen – onkin hyvä.
Eniten Aamoksen maalaamaa kuvaa muistuttava tilanne ei tänä päivänä kuitenkaan löydy omasta maastamme, vaan kansainväliseltä kentältä. Tarkoitan maailmamme rikkaiden ja köyhien maiden ja alueiden välistä kauppaa. Rikkaiden – siis meidän! – asenne muistuttaa liiaksi Aamoksen profetian kauppiaiden asennetta jotta pystyisin pysymään rauhallisena. Kauppajärjestelmän rakenteelliset vääryydet ovat ilmeisiä, vaikkakaan en syytä järjestelmän puitteissa työskentelevää tietoisesta yrityksestä riistää jotakuta. Mutta riisto on kuitenkin olemassa.
Köyhät maat pakotetaan raaka-ainetuotantoon eivätkä pääse osallisiksi jalostuksesta, joka on tuotantoketjun tuottoisin rengas. Lisäksi heitä usein pakotetaan tuottamaan vain yhtä raaka-ainetta maata kohti, olkoonkin sitten banaaneja, kahvia, kaakaota tai kuparia. Tämä merkitsee että maan taloudella on hyvin kapea pohja, ja jos maailmankaupan hinta – jonka ostaja määrittää! – laskee, niin maan talous kärsii pahoin, ja taas köyhimmät kärsivät eniten. Koska tämä sitä paitsi tapahtuu katoavien aarteiden metsästyksen takia, se on vieläkin halveksittavampaa.
Herra on vannonut [ikuisen ylimielisyytemme] kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!” hieman muuttaen Aamosta (8:7) lainatakseni. Jumala auttakoon meitä!

Eikö sitten mitään ole tehtävissä? Kyllä on. Kaksikin asiaa. Ensiksi meidän on lopetettava vääryksien tekemistä. Sen sanominen kesti minulta pari sekuntia. Olen hyvin tietoinen siitä että sen läpivieminen kestää huomattavasti kauemmin. Kuitenkin oikeudenmukaisemman elämäntavan aloittaminen ei kestä kauan. Jos olemme monta jotka yritämme elää oikein, voimme ehkä ajan myötä saada pysyvän muutoksen aikaiseksi. Hyvän tekeminen on tietenkin enemmän kuin vain pahan tekemisen välttämistä, mutta jostainhan on aloitettava.
Tämä on toinen asia jonka voimme tehdä. Toinen on vähintään yhtä tärkeä, nimittäin tunnustaa nämäkin rikkomuksemme, hairahduksemme ja syntimme Jumalalle, taivaaliselle Isällemme, pyytää häneltä kaikki tämä anteeksi sekä uskaltaa ottaa vastaan hänen anteeksiantonsa. Sekin näyttäisi olevan helpommin sanottu kuin tehty. Kuitenkin tämä on alku niiden katoamattomien aarteiden metsästykselle joita meillä Jumalan avulla on mahdollisuus saavuttaa.
Katoavien aarteiden avulla tai ilman sitä apua meidän on pyrittävä löytämään katoamattomat aarteet. Ne ovat nimittäin kallisarvoisimmat elämässämme. Meillä on oltava tarpeeksi itsetuntemusta ja rehellisyyttä huomataksemme kun oja tulee vastaan. Meillä on oltava tarpeeksi uskoa ja luottamusta Jumalaan pyytääksemme häneltä apua, jotta pääsisimme takaisin kapealle tielle. Meillä on oltava tarpeeksi nöyryyttä ottaaksemme vastaan hänen apuaan ja anteeksiantamustaan kun sitä tarjotaan.
Muuten Aamoksen sanat koskevat meitäkin: Herra on vannonut Jaakobin kunnian kautta: ”Minä en unohda yhtäkään heidän tekoansa!”

Andakt: Johanniternas riddaredag

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 12 maj 2005
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Det kan vara viktigt att vi kristna emellanåt tänker på vilken grund vi har för våra prioriteringar i livet. Frågan är inte om vi kommer att dö – för det vet vi ju – eller när vi kommer att dö – för det kan vi inte veta – eller ens hur vi kommer att dö, fast det är det enda av dessa tre som vi (ens i någon mån) kan påverka. Frågan är inte någon av dessa, utan istället hur vi skall leva innan vi dör.
Den som vill leva som en kristen bör sträva till att följa den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Den gyllene regeln lyder ju: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det dubbla kärleksbudet, åter, lyder i en komprimerad form: Du skall älska Herren din Gud över allting, och din nästa såsom dig själv. Dessa två bud kombineras i johanniterordens motto: Pro fide, pro utilitate hominum (för tron och för människors bästa).
Som vi märker är dessa regler sådana som s.g.s. vem som helst kan hålla med om. Den del av dessa livsregler som är uttryckligen kristen är den första halvan av det dubbla kärleksbudet, nämligen Du skall älska Herren din Gud över allting. Men den delen har mer med motiven för vårt handlande att göra; vår kärlek till Gud syns inte utåt som sådan.
Skillnaden mellan att följa de kristna levnadsreglerna å ena sidan och att leva efter en allmänmänsklig hög moral å den andra är egentligen inte så synlig i vårt yttre liv före döden. Ändå finns skillnaderna, och de märks särskilt i det inre livet då vi möter svårigheter eller sorg, eller då vi misslyckas på olika sätt. Att vara kristen är ju inte att själv vara fullkomlig – att vara kristen är att ha ett förhållande till Honom som är Fullkomlig.
Det är viktigt att vi inte förtränger döden. Vi behöver inte grunna på döden hela tiden, men det är viktigt att minnas att vi är dödliga. Endast då kan vi glädjas över den Guds gåva som livet är. Varje dag blir viktig för oss, eftersom vi inser att dagarnas antal är begränsat. Vi inser hur viktigt det är att leva Pro fide, pro utilitate hominum. Vi kan ta vara på våra möjligheter och utveckla våra talanger när vi inser att vi inte har råd och tid att slösa med dem. Och så kan vi få en betydligt mer realistisk och sund inställning till t.ex. naturresursernas begränsning om vi inser också vår egen ändlighet.
Johanniterna har i över niohundra år kämpat en livets kamp mot sjukdom och död. Vi ser de sjuka som våra herrar, som vi är satta att tjäna efter bästa förmåga, som om de vore Kristus själv. Varje liv är därför lika värdefullt, oberoende av faktorer som ras, religion, kön, ålder eller social status. Detta är inte alltid självklart i samhället, vare sig på medeltiden eller nu, men för johanniterna – liksom förhoppningsvis för alla kristna – är detta en given utgångspunkt.
I Johannesevangeliet (15:5-9) ger Jesus oss en aning om hur vi kan leva ut detta. Utan mig kan ni ingenting göra, säger han, och vidare: Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Genom denna nära relation till vår Herre inser vi vilken vår plats är i skapelsen, vilken vår uppgift är i livet, vilket vårt öde är i döden och vilken härlighet som väntar oss i evigheten. Vi bör låta dessa insikter vara en grundval i livet – både livet före döden, livet tillsammans med döden – och livet efter den.

Andra Johanniterandakter: 2004, 2006

Predikan: Kristi himmelsfärdsdag

Karl af Hällström :
Överallt närvarande
Predikan i Pernå kyrka 5.5.2005

Under påsk och tiden efter påsk firar vi flera stora högtider till minne av sådant som Jesus har gjort för oss – stora, viktiga händelser. På långfredagen mindes vi hur Jesus dog på korset för våra synders skull. Jesus led och dog för vår skull. Han var medveten om Guds vilja och underkastade sig den, fastän det betydde att han skulle bli fängslad, förnedrad och korsfäst. Guds Son dolde sin allmakt och lät sig dömas till döden som en brottsling bland andra.
På Golgata kors ropade Jesus ut sin förtvivlan över att Gud hade övergett honom. Han dog ensam och skymfad. De närmaste lade honom i en grav. Döden tycktes ha avgått med den slutliga segern.
Jesus utsatte sig i vårt ställe för Guds vrede. Han tog, fastän oskyldig, på sig det straff som vi för våra synders skull har förtjänat. Kristus sonade på det sättet hela mänsklighetens synder. Han göt sitt blod till ett offer för var och en och köpte oss fria.
Jesus dog, men hans död var början till ett nytt liv. När han steg in i dödsriket, visade han att hans makt var större än allt ont. Nederlaget på korset var samtidigt en seger över synden, döden och djävulen. (Katekesen 17)
På påskdagen firade vi minnet av Jesu uppståndelse från de döda. Döden kunde inte hålla Kristus i sitt våld. I enlighet med Bibelns löften uppstod han från de döda. På veckans första dag såg lärjungarna att graven var tom och blev förvirrade. Men när de mötte sin uppståndne Herre, började de förstå vad som hade skett.
Kristi uppståndelse innebär att döden är besegrad. Djävulens makt har brutits. Döden har inte längre det sista ordet. Han som har segrat över döden befriar oss också från alla andra fördärvsmakter. Vi får invänta uppståndelsen och det eviga livet. (Katekesen 18)
Före sin död lovade Jesus att sända den heliga Anden för att försvara och vägleda dem som hör honom till. På pingsten, efter det att Jesus hade uppstått, utgöt Gud sin Ande över lärjungarna. De uppfylldes då av hans nåd och fick del av hans gåvor. (Katekesen 19) Till minne av detta firar vi pingst om tio dagar.
Den heliga Anden kommer till oss med Guds godhet och Kristi kärlek. Vi kan varken tro på Kristus eller närma oss honom utan den livgivande Andens hjälp. Vi flyr undan Gud och vänder oss bort från honom. Den heliga Anden kallar oss och väcker tron och det nya livet i oss. Han ger oss Kristus och allt det som han har gjort för oss och bevarar oss i en rätt tro.
Den heliga Anden är, såsom hans namn säger, den som helgar. Han gör syndiga människor heliga. Han öppnar våra hjärtan för Guds ord, han hjälper oss att lära känna Kristus och att lita på Guds löften. Det är den heliga Andens verk att människan får del av Guds nådegåvor, samt börjar älska Gud och sina medmänniskor. (Katekesen 19)
Ytterligare en av dessa stora, viktiga helger firar vi idag, 40 dagar efter påsk. Vi firar minnet av Kristi himmelsfärd. Också den har långtgående följder både för kyrkans liv och för vårt eget liv som kristna. Både under sin levnad och efter uppståndelsen var Jesus bunden till en tid och en plats, precis som vi människor också själva är. Genom att han steg upp till himlarna och sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida, som trosbekännelsen formulerar det, är han inte längre begränsad. Han har möjlighet att leva ut det löfte som han har gett oss, nämligen: Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).
Kristus utövar sin makt på sin allsmäktige Faders högra sida i himlen. Vi kan inte längre se Jesus på samma sätt som hans samtida kunde det. Men enligt sitt löfte är han alltid mitt ibland oss. Kristus ber för oss. Han känner vår smärta och vår ångest, eftersom han har levt en människas liv.
Vid tidens slut kommer Kristus tillbaka. Då måste alla böja sig för hans makt och hans rättvisa dom. Endast Kristi nåd kan rädda oss från den eviga fördömelsen. En kristen människa ser förtröstansfullt mot framtiden och den dag då Kristi rike skall bli synligt. (Katekesen 18)
Vi kan inte se Jesus med våra sinnen. Ändå får vi lita på att han alltid är med oss och att vi får möta honom i bönen och vid nattvardsbordet.
Nattvarden eller altarets sakrament är en helig måltid, som Jesus har instiftat. I denna måltid ger han sin kropp och sitt blod åt oss för att ätas och drickas.
Nattvardens bröd och vin är Kristi sanna kropp och blod. Detta mysterium kan vi inte förstå, men vi kan lita på Frälsarens egna ord, som har nedtecknats i bibeln. Natten före sin död gav Jesus det välsignade brödet åt sina lärjungar och sade: ”Detta är min kropp.” På samma sätt gav han också vinet, som enligt hans ord är förbundets blod, hans eget blod. Vi firar nattvarden i trohet mot dessa Jesu ord och till hans minne.
Altaret är en plats där vi påminns om Guds närvaro. Inför det samlas den kristna församlingen för att be och för att tacka Gud. Där får vi lyssna till Guds ord och ta emot nattvardens sakrament. Den gemensamma gudstjänsten ger oss kraft för vårt liv och för vår gärning. (Katekesen 37)
I nattvarden minns vi Jesu död på korset. Guds ende Son, Guds Lamm, utgöt sitt blod på Golgata kors och dog för hela världen. Kristus led offerdöden på korset, och nu ger han sig själv, sin kropp och sitt blod, åt oss i nattvardens sakrament.
Nattvardens gåva är syndernas förlåtelse. Denna gåva får vi del av när sakramentet utdelas med orden: ”för dig utgiven”. När vi i tro på dessa ord tar emot brödet och vinet, får vi del av en andlig måltid som förnyar vårt liv och ökar vår kärlek till medmänniskorna. I nattvarden förenas vi med Kristus och med varandra. Vi firar den i gemenskap med den himmelska skaran och alla heliga.
Genom att ta del av nattvarden förblir vi i Kristus och han förblir i oss. Kristi kropp, som är livets bröd, ger näring och styrka för det andliga liv som har fått sin början i dopet. Kristi blod är ett ”odödlighetens läkemedel”, som helar oss och skänker oss evigt liv. Nattvarden ger en föraning om den himmelska festmåltid till vilken Kristus en gång skall samla alla dem som hör honom till. (Katekesen 38)
Var och en som tar emot nattvarden blir enligt Kristi ord delaktig av hans kropp och blod. Nattvarden får sin innebörd av det som Kristus har gjort och gör och är oberoende av utdelarens eller mottagarens prestationer. En förutsättning för att en människa skall kunna delta i nattvarden på ett rätt sätt är att hon tror på Kristus och litar på hans ord. Även då vår tro är svag, kan vi lita på att Kristi kropp och blod har utgetts just för oss.
Man kan delta i nattvarden, även om man inte helt förstår dess betydelse. Man bör dock veta skillnaden mellan Kristi kropp och blod och annan mat och dryck. För barn som deltar i nattvarden tillsammans med vuxna bör man på lämpligt sätt förklara dess betydelse. Konfirmerade församlingsmedlemmar får gå till nattvarden på egen hand, eftersom de har fått undervisning om nattvarden och bekänt sig till kyrkans tro.
Nattvarden är avsedd för alla kristna. När vi prövar oss själva måste vi medge att vi är fattiga på tro och kärlek. Vi behöver denna måltid. Kristi inbjudan till nattvarden gäller särskilt dem som är medvetna om sin synd och skuld. (Katekesen 39)
Kristus är närvarande överallt. Det är möjligt endast genom hans himmelsfärd. Därför firar vi idag dess minne.
Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Påskdagen

Karl af Hällström:
Sannerligen eller sannolikt uppstånden?
Predikan i Pernå kyrka 27.3.2005

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den traditionella påskhälsningen i den östra kyrkan, alltså den tradition som vi ofta kallar för ”ortodox”. Ingenting hindrar ändå också oss i den västra kyrkan från att använda den, för vi delar ju den historiska kristna tron på herren Jesu uppståndelse från de döda med våra ortodoxa bröder.
Det är två frågor som uppkommer utgående från påståendet om Kristi uppståndelse. Den första är om påståendet är sant, och i så fall på vilket plan det är sant. Det är kanske den fråga som i vår tid är den mest debatterade. Den andra frågan är vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig och för vårt trosliv och vårt vardagsliv.

Inför påsk blir ofta universitetsteologer intervjuade i olika tidningars påsknummer. Intervjuoffren säger kanske någonting i stil med att det på vetenskapliga grunder är osannolikt att någon uppståndelse skulle ha ägt rum, varpå tidningarna med stora rubriker skriker ut att den och den förnekar uppståndelsen. Påståenden av detta slag ligger kanske bakom biskop Eriks oro för kyrkans förfall, som skulle ha börjat vid de teologiska fakulteterna.
Men i allmänhet har påståendena naturligtvis varit nyhetsankor. Mina teologkolleger har t.o.m. haft rätt om de påstår att uppståndelsen är osannolik. Någon annan slutsats kan man inte komma till om man bedömer vad som skedde då utgående från vad som sker idag. Eftersom folk inte uppstår från de döda idag, är det ytterst osannolikt att det skulle ha skett för tvåtusen år sedan heller.
Men att på en sannolikhetskalkyl basera påståendet att det skulle vara omöjligt för Gud att uppväcka Jesus från de döda, är att lämna det sunt vetenskapliga och ge sig in på de subjektiva åsikternas område. Vi kristna påstår ju inte att det skulle vara sannolikt att Kristi uppståndelse ägde rum; vi påstår att den ägde rum – oberoende av vilken sannolikhet en sådan händelse kan ha haft. Vi säger ju: ”Kristus är sannerligen uppstånden,” inte ”Kristus är sannolikt uppstånden.”
Sist och slutligen är det frågan om tro. Tror du att Kristus har uppstått från de döda eller inte? Några vattentäta bevis finns inte åt någotdera hållet. Argumentet mot uppståndelsen är närmast en sannolikhetskalkyl – men också osannolika händelser inträffar ibland. Argumenten för uppståndelsen är närmast av historisk karaktär, men om någon vägrar låta sig övertygas av dem, kan jag inte så mycket åt det. Låt mig ändå föra fram några sådana.
För det första. Graven var tom på söndagsmorgonen. Detta kan utan tvivel förklaras på olika sätt, men själva faktum kvarstår. Någonting hände med Jesu kropp.
För det andra. När ryktet om uppståndelsen kom i omlopp, hade de judiska ledarna ett starkt intresse av att motbevisa påståendet, och både resurser och tillfälle att göra omfattande efterforskningar i saken. Ändå misslyckades de. De mutade vakterna att säga att lärjungarna stal Jesu kropp, men ingen tycks ha fått någon större tilltro till detta påstående. Makthavarna kunde arrestera, tortera och döda de kristna, men de kunde inte bevisa att Jesus inte skulle ha uppstått. Det kunde de ha gjort t.ex. genom att visa upp hans kropp eller genom att bevisa vem som stal den och hur det gick till.
För det tredje förändrades Jesu lärjungar mycket starkt. Efter korsfästelsen gömde de sig, eftersom de med rätta fruktade för sina egna liv. Plötsligt förvandlades de till oförfärade vittnen som offentligt förkunnade sin tro på Kristus mitt ibland hans fiender. De var t.o.m. beredda att dö för sin tro – och fick också ofta göra det. Den bästa förklaringen till denna förvandling är att lärjungarna mötte den uppståndne Jesus.
En intressant poäng är, för det fjärde, att söndagen blev de kristnas gudstjänstdag, i stället för lördagen, judarnas sabbat. Sabbaten firas på lördag till minne av att Gud fullbordade sin skapelse med att vila på den sjunde dagen. De första kristna, som var monoteistiska judar, måste ha haft väldigt starka skäl till att överhuvudtaget byta gudstjänstdag och till att byta den just till söndagen. Det är som om vi skulle frångå söndagen som gudstjänstdag och börja fira våra gudstjänster på, säg, tisdag istället. Den bästa förklaringen till bytet är att Jesus uppstod på en söndag, och att de kristna insåg att uppståndelsen var lika viktig som eller rent av viktigare än skapelsen.
Jag kunde komma med flera argument, men i detta sammanhang får det räcka med dessa fyra.
Jag vill alltså påstå att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum, att uppståndelsen är historiskt sann. I vissa lärosystem har man behandlat uppståndelsen som en filosofisk, mytologisk eller kanske kosmisk händelse vars historiska sanningshalt är av underordnad betydelse, eftersom dess existentiella sanningshalt inte är beroende av något så krasst. Religionsfriheten i vårt land ger väl var och en rätt att se det så om man vill, men det är inte ett kristet sätt att se på uppståndelsen. Kristendomen är en historisk religion, där Gud verkar i världen genom att ingripa i historiens gång – exempelvis genom att sända Jesus till oss.

Av de två frågor som jag kastade fram i början har vi nu behandlat den om sanningshalten i påståendet om Kristi uppståndelse. Den andra frågan var vad Kristi uppståndelse har för betydelse för dig och mig. Här kommer vi in på dagens andra läsning (1Kor 15:12-22).
Hela det långa femtonde kapitlet av 1Kor behandlar frågan om uppståndelsen, både Kristi och vår egen. Paulus visar att de är sammanlänkade. Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått, skriver han i vers 13. Varför skulle det inte finnas någon uppståndelse? Jo, det baserar sig på den gamla grekiska missuppfattningen om att själen skulle vara odödlig, vilket många i Korinth trodde, och vilket många i den dag som idag är tror är en grundläggande kristen lära. Det är det inte; själens odödlighet är en grekisk filosofisk tanke som har smugit sig bakvägen in i kristet tänkande. Någon biblisk grund för den är det mycket svårt att påvisa.
Problemet bland de första kristna i Grekland var att det var så självklart för dem att själen var odödlig att kroppen inte tillmättes någon dess vidare betydelse. Hela tanken om att kroppen ens skulle behöva uppstå var för dem långsökt. Detta lärosystem vände sig kyrkofäderna starkt emot, vilket kommer till synes också i den apostoliska trosbekännelsen: vi bekänner uttryckligen kroppens uppståndelse, och inte bara själens. Om vi skulle översätta denna del av trosbekännelsen med de dödas uppståndelse, som man gör i Sverige, skulle denna betoning svepas bort.
Eftersom korinthierna alltså ansåg att själen var odödlig, tyckte de att det inte behövdes någon uppståndelse. Paulus påpekar (vv 16-19): …om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Hårda ord? Må så vara. Men att Kristus på korset betalade vår skuld räckte inte ännu till Guds fullständiga seger över ondskan. Det var först genom att besegra den sista fienden, döden, som Guds seger blev fullständig. Genom att uppstå visade Kristus att uppståndelsen är möjlig; genom sin uppståndelse visade han vägen för oss genom döden till livet.
Någon kanske invänder att det onda fortfarande har ett starkt grepp om vår värld. Det stämmer inte riktigt. Det onda i vår värld för mycket oljud och försöker upprätthålla en bild av styrka och makt, men i verkligheten är det frågan om den Ondes sista desperata försök att få så många som möjligt på sin sida – med beklagligt stor framgång, kan det tilläggas. Den Onde kommer aldrig att besegra Gud, men för oss enskilda människor är han nog ändå alltför stark.
Därför är det också farligt att ge sig i kast med den Onde, vare sig det sker i fascination, som satanisterna, i aningslöshet, som det stora flertalet av dagens människor, eller med ett överdrivet självförtroende, som de som sysslar med s.k. andlig krigföring. Som kristna, ja, som människor i största allmänhet, är det inte vår uppgift att försöka besegra den Onde. Vår uppgift är att söka Gud och att efter bästa förmåga sprida godhet i världen, men låta Gud ta hand om den Onde. Jakob uttrycker det så här i sitt brev (4:7f): Böj er … under Gud. Stå emot djävulen, och han skall fly för er. Närma er Gud, och han skall närma sig er.
Varför förgör då Gud inte allt det onda i vår värld med ett enda slag, kanske någon frågar. I all korthet vill jag svara: det beror på att Gud inte vill att någon enda skall gå förlorad. Så länge det finns hopp om att rädda ytterligare en människa till livet, väntar Gud. Och det har vi all orsak att vara glada över, för kan vi vara säkra på att stå på rätt sida, om domens dag skulle komma idag?
Den Onde vill gärna förleda oss till att tro att det inte finns någon uppståndelse, för han vet att Paulus hade rätt: Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men Gud vill leda oss till den tro som frälser, den tro som leder till att också vi får följa i Kristi fotspår från döden till det eviga livet. Detta sker inte genom att någon enskild del av oss – må det vara mjälten, själen eller högra stortån – skulle i sig vara evig och odödlig, utan det sker genom att vi i tro på Kristus når fram till uppståndelsen från de döda.
I evigheten får vi se Gud ansikte mot ansikte. I evigheten får vi uppleva den fullkomliga godheten och lyckan. I evigheten får vi återförenas med våra bortgångna kära. Detta är vårt hopp. Evighetshoppet. Uppståndelsehoppet. Det hopp som bygger på att vi har en vägvisare, Kristus, som har gått före oss.
Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!
Då så är fallet, är vår tro inte meningslös, utan vi kan bli befriade från våra synder. Låt oss därför ödmjuka oss inför Gud, som har väckt upp Kristus från de döda, och för honom bekänna vår synd och skuld.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Karl af Hällström:
Att söka eller att finna?
Predikan i Pernå kyrka 5.3.2005

Jag har flera gånger, både från den här predikstolen och i andra sammanhang, konstaterat att vår tid har en karaktär av andlighet, som saknades ännu för bara femton eller tjugo år sedan. Det är rumsrent att tala om andliga frågor och rumsrent att medge att man är en andlig sökare. Lika rumsrent verkar det inte alla gånger vara att medge att man har funnit något, särskilt om det man har funnit är en kristen tro.
När man söker, finns ändå alltid risken att man får uppleva det som Jesus säger i Bergspredikan (Mt 7:8): … den som söker, han finner … Uppriktiga sökare söker inte bara för sökandets skull, utan uttryckligen för att finna. Problemet i vår tid är att det här med att finna inte alls är så populärt. Man vill gärna vara en sökare, för det är dynamiskt och levande, kan man tycka, medan om man finner blir livet och andligheten statisk och ofruktsam. Man citerar alltså hellre Jesus orätt och antar att han sade något i stil med: ”Den som söker, han letar.”
I den första läsningen fick vi höra hur Herren talade genom profeten Amos (8:11f): Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.
En liten kommentar innan vi fortsätter. I våra öron kan det låta lustigt det där med att driva omkring från norr till öster. Varför inte från norr till söder eller från öster till väster? Orsaken ligger i den föregående satsen, som talar om att irra från hav till hav. Dessa ord uttalades för första gången i det som idag är Israel. De hav det alltså är frågan om är antagligen Medelhavet i väster och Röda havet i söder – se på en karta så förstår ni varför. Om de som söker efter Herrens ord irrar från hav till hav, alltså från väster till söder eller tvärtom, är det ett naturligt komplement att tala om norr och öster för att få fram tanken att de yrade precis överallt under sitt sökande – men utan att finna.
Och som sagt är det här som problemet med mångas moderna sökande ligger. De har en hunger efter att höra Herrens ord, men den driver dem bara till att söka, utan att kanske ens inse vad det egentligen är som de söker eller känna igen det när de stöter på det.
Det samma stöter vi på upprepade gånger i evangelierna. Ibland tänker jag att det skulle vara så lätt att följa Jesus om jag bara hade fått träffa honom och prata med honom. Sedan inser jag ganska snart att evangelierna visar på många som träffade Jesus personligen, talade med honom, kanske t.o.m. blev botade av honom – och ändå förkastade honom. Vad finns det för garanti för att jag skulle vara bättre eller fiffigare än så?
De tre evangelietexter som är föreskrivna för denna söndag är alla hämtade ur Joh 6. Det börjar med brödundret, fortsätter med berättelsen om hur Jesus talade om sig själv som livets bröd och slutar med att Jesus uppmanar oss att ta del av hans kropp och blod, alltså i nattvarden.
När vi läser någon av underberättelserna i evangelierna – som i det här fallet berättelsen om brödundret (eller bespisningsundret, som det också kallas) – finns det två diken som vi kan falla i. Det ena är att bortförklara och förneka själva undret och det andra att förandliga det. Genom båda kan vi komma fram med fina poänger, men vi lyckas inte tränga in på djupet.
En möjlig förklaringsmodell för brödundret är att lägga ut texten om hur Jesus brydde sig om dem som hade kommit för att lyssna på honom, men som var utan mat. Undret var (enligt den här förklaringen) att Jesu omtanke om sina medmänniskor spred sig genom folkmängden och alla delade med sig av det lilla de hade. Pojken med bröden och fiskarna blir ett exempel på detta. Ett annat aktuellt exempel är förresten den måltidsgemenskap som vi efter dagens högmässa får dela vid kyrklunchen i Sockenstugan.
Detta är en god tolkning såtillvida att den inspirerar oss till goda sociala gärningar, men det är nog inte det här som är berättelsens poäng.
En liknande tanke är att de som samlade ihop den överblivna maten inspirerar oss till miljövård. Det är väl ändå knappast idén i att de omnämns, även om miljövård naturligtvis är någonting viktigt.
En annan förklaring är att se brödundret som en förebild för nattvarden. Precis som Jesus ger fysiskt bröd åt sina efterföljare när de är hungriga, ger han sig åt oss i nattvarden för att stilla vår andliga hunger.
Den här tanken finns nog med i Joh 6, men först lite senare (v. 48), när Jesus kallar sig själv ”Livets bröd”. Vi kan visserligen anta att redan Johannes har haft denna tanke i bakhuvudet när han sammanställde sitt evangelium, men därmed är det inte sagt att den fanns med på grässlänterna på ”andra sidan av Galileiska sjön”, när folket fick stilla sin hunger.
Så här på Midfastosöndagen är det naturligtvis på sin plats att betona nattvardens betydelse i vårt kristna liv i allmänhet och i vår förberedelse för påsken i synnerhet. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Brödundret kan i efterskott användas för att förklara och illustrera nattvarden, men ändå utför Jesus inte brödundret för att legitimera den.
Likaså har det sociala ansvaret och ansvaret för miljön en klar plats också i det kristna livet, både under fastan och annars, men de är inte brödundrets poäng.
Gud är skapelsens Herre. Han har skapat naturlagarna, som antagligen är större än vad vi förstår idag. Dessa ”lagar” är ju ur människans synvinkel inte annat än observerade beteendemönster. Varför skulle Gud vara bunden av människans observationer? Genom att Gud är skapelsens Herre har han möjlighet att göra ”under”, alltså sådant som får oss att tänka efter djupare på vår tillvaro, sådant som föder tro på Gud.
Det finns vad som kunde kallas ”naturliga” under, som jag aldrig upphör att förvåna och glädja mig över: kärleken mellan två människor, befruktningens och födelsens under, tillfrisknandets under med eller utan medicinsk hjälp … Så finns det ”övernaturliga” under, där Skaparen visar sin makt. Ett av dessa är just brödundret. Att Gud mångfaldigar ett frö som sätts i jorden tar vi för givet. Likaså att en deg blir mycket större än de ingredienser som vi har blandat ihop. Varför skulle det då vara omöjligt att tänka sig att Gud, genom Jesus, kan få fem bröd och två fiskar att räcka till åt en stor folkmängd?
Ändå är det inte själva undret som är det viktiga, särskilt inte för oss idag, som inte fysiskt får del av brödet och fisken. Det viktiga är varför Jesus tycker att det är viktigt att utföra undret.
Jesus har länge hållit på att bota sjuka, nämner texten; det är därför folkmassan dras till honom överhuvudtaget. Sin helande verksamhet sysslar han med därför att han älskar människorna. Av samma orsak utför han brödundret. Av samma orsak tillåter han sin korsfästelse.
Jesu kärlek till människorna – till oss! – är det genomgående temat i Evangeliet, det goda budskapet. Jesu kärlek är också någonting av det viktigaste för oss att minnas i denna fastetid, i vår förberedelse för påsken. Genom att minnas Jesu kärlek, och särskilt genom att ta emot den och älska honom tillbaka, kan vi förstå påskens innebörd. Annars förblir den nog dold för oss – om vi inte söker för att finna.
I Joh 6 ser vi just detta. I dagens avsnitt av det heliga evangeliet (v. 35) hörde vi Jesus säga att han är livets bröd och sedan (v. 54): Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen – vilket förstås syftar på nattvarden, inte på konkret kannibalism. Detta stötte ändå många av Jesu åhörare och lärjungar så mycket att de sade upp bekantskapen med honom. Kärntruppen, de tolv apostlarna, stannade ändå kvar, och Simon Petrus uttryckte deras åsikt när han sade (vv. 68f): "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Den som söker och verkligen vill finna gör väl i att söka här. Vem är Jesus? Ibland verkar det som om vi söker kring land och rike, fast det vi söker hela tiden har varit precis framför näsan på oss. Vi som är födda och uppvuxna som medlemmar i vår kyrka kanske riskerar att bli hemmablinda för det goda vi har här. Men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Varför söka något som man redan har?
Det är inte kristendomen som religion som är det viktiga, även om jag inte tycker att det är något fel på den heller. Det viktigaste är hur vi ställer oss till Jesus och att vi har ett förhållande till honom. Till den som har en hunger efter att höra Herrens ord är därför mitt budskap idag och alla dagar: Jesus är den som har det eviga livets ord. Det är Jesus som det lönar sig att söka – och att finna.

Predikan: 2 söndagen i fastan

Karl af Hällström:
Bön och tro
Predikan i Pernå kyrka 20.2.2005

Alla föräldrar vill väl att deras barn skall ha det så bra som möjligt och att det skall gå dem väl i livet. Det är därför vi försöker se till att barnen får mat och kläder, utbildning och stimulans, vid behov mediciner och sjukvård – och framför allt kärlek.
Men vi kan inte själva ge allt detta, för vi innehar inte själva all nödvändig kunskap. Vi är inte alla bönder, så barnen får mat, skräddare, så de får kläder, lärare, så de får utbildning, läkare, så de får sjukvård. Vi kan vara något av dessa, men knappast allt på en gång. Det betyder att det finns områden som vi inte klarar av och som vi behöver hjälp med. Bonden behöver läkaren, läraren behöver skräddaren, prästen behöver bonden. Detta kallas ett samhälle.
I den evangelietext som vi hörde läsas från altaret (Mk 9:17-29) innehar en förtvivlad fader en av huvudrollerna. Hans son har epileptiska symptom, som flera gånger har försatt honom i livsfara. Och fadern, som inte själv klarar av att hjälpa sin son, ser sig om i samhället för att hitta någon som klarar av det. Pojken i texten verkar inte vara helt liten, så hans far har säkert försökt med mer etablerade medicinska metoder tidigare, men när de inte hjälper, tar han pojken till Jesus. Jesus själv var inte på plats just då, men inte heller hans lärjungar kan hjälpa. Man kan bara föreställa sig den nattsvarta desperation som fadern måste ha känt.
Så kommer Jesus själv till platsen. Sonen får ett av sina anfall, och fadern gör ytterligare ett försök, trots alla de besvikelser han tidigare har upplevt. "Ingen annan har kunnat hjälpa, men hjälp du oss, om du kan." Och Jesus visar att han kan, och pojken blir botad.

I evangelierna finns många berättelser om hur Jesus helar sjuka människor. Ingen av berättelserna är dock endast en underberättelse, utan de har alla någon poäng, de har alla ett budskap. Vilket är då budskapet i berättelsen om den epileptiske pojkens helande?
Jo, budskapet kommer fram i den korta dialogen mellan Jesus och pojkens far. Jesus frågar hur länge han har varit sjuk, fadern svarar med en fallbeskrivning och säger sedan: "Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan." Jesus säger: "Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." Och fadern utropar: "Jag tror. Hjälp min otro." Sedan kommer beskrivningen av själva helandet.
När vi i skriftskolan någon gång har läst den här texten, påpekar oftast någon av konfirmanderna den inre spänningen i faderns sista replik. I allmänhet uttrycker de ju inte saken så, utan säger mer rakt på sak: "Vaddå 'Jag tror. Hjälp min otro.' Det är ju löjligt!" Då har vi stannat upp och tillsammans funderat på vad det "löjliga" uttrycket kan betyda.
Pappan vädjar till Jesus, som svarar med att säga vad en sann tro kan åstadkomma: "Allt är möjligt för den som tror." Och faderns svar, detta "löjliga" uttryck kan lära oss en hel del om vad det egentligen innebär att tro. Mannen litar på Jesus, och kan därför ärligt säga: "Jag tror." Men han tvivlar på sig själv, sin styrka och sina möjligheter, och han vet hur svag hans tro är. Därför säger han, lika ärligt: "Hjälp min otro."
Här har vi en skenbar självmotsägelse med samma innebörd som den som Paulus kommer med i 2Kor (12:9f): När jag är svag, då är jag stark. Paulus menar, att då han själv är som svagast och har det som svårast och besvärligast – då, just då, är han som mest beroende av Guds outsinliga kraftförråd. Då Paulus är som svagast, kommer Guds styrka som tydligast fram i honom.
Och så var det alltså också med fadern som talade med Jesus. När han lät sin egen kraft träda i bakgrunden, hjälpte Jesus honom genom att med Guds kraft bota hans son.
Lärjungarna fick sig en läxa, då de skamset måste fråga: "Varför klarade inte vi av det här?" Och Jesus svarar: "Det här klarar man bara av genom bön." Kanske lärjungarna hade för höga tankar om sig själva, och litade för mycket på att de ju kände Jesus och hade varit tillsammans med honom redan länge. Kanske de därför missade, att Jesus inte heller själv gjorde något i egen kraft, utan allt han gjorde pekade mot Gud Fader.
Poängen är den, att lärjungarna ännu inte hade lärt sig det här om styrka och svaghet. De trodde att de automatiskt kunde vara starka eftersom de följde Jesus. Men Jesus drog sig ofta tillbaka för att be, sägs det i evangelierna, och där hämtade han sin kraft – i stillheten, i närheten till Gud, i att bära fram sina problem till Honom och lyssna till Hans svar. Och endast genom detta kunde han fylla sin uppgift och hjälpa dem som behövde honom.
Och det är detta som också vi har så svårt att lära oss. Oberoende vilken vår uppgift i samhället är, och vare sig det är våra barn eller något annat som vi oroar oss för, kan vi bära fram det till Herren Gud, erkänna vår svaghet och be om styrka av Honom. För när vi är svaga, är vi starka.
Bönen har många dimensioner, många sätt på vilka den hjälper oss och stärker vår tro. En är den fysiska, att vi får svar på vår bön, och den som vi ber för får den hjälp som den behöver (vilket inte alltid är exakt samma hjälp som vi ber om, men i alla fall). En dimension är den psykologiska, att den fungerar som en säkerhetsventil och ger oss ett utlopp för känslor som annars kunde samlas uppdämda inom oss och till slut spränga oss i bitar. Om vi ser på Jesu exempel märker vi ändå att bönens viktigaste dimension är den andliga: Ju mer vi är i kontakt med Gud, vår Fader, desto starkare blir vår tro. Precis som Jesus, behöver också vi dra oss tillbaka för att be. Vi kanske drar oss tillbaka rent fysiskt, kanske gör vi det endast i andanom – men oberoende är det där vi får hämta vår styrka som människor och som kristna: I bönen, i hjärtats samvaro med Gud, vår käre himmelske Fader.

Beredelsetal: Askonsdagen

Karl af Hällström:
Askonsdagen
Beredelsetal i Pernå kyrka 9.2.2005

Idag är det askonsdag, den första dagen i fastetiden. Den kyrkliga fastan har under historiens gång tagit sig många former. I den lutherska kyrkan är den fysiska fastan inte längre obligatorisk; vi måste inte längre avstå från köttprodukter och hålla oss endast till fisk, grönsaker och bröd. Detta tvång slopades i reformationen. Frivilligt får man förstås göra som man tycker.
Däremot kvarstår fortfarande fastans innebörd. Fastetiden leder oss fram till påsken. Vi går bildligen upp till Jerusalem tillsammans med Jesus och hans andra lärjungar för att där vara med om påskens händelser. Fastans innebörd är alltså att förbereda oss för påsken. Fastan är en självrannsakningens, ångerns och botens tid.
I en askmässa som den här kan vi på speciellt många sätt närma oss Gud och ödmjukt komma fram till hans altare. I förbönsmomentet har vi kunnat komma fram för att få förbön och smörjelse med olja. Om en stund kommer vi att få komma fram för att ta emot askkorset i pannan. Slutligen får vi komma fram till nattvardsbordet för att ta del av Herren Jesu kropp och blod.

Smörjelsen med olja är något som genomgår hela Bibeln. I GT smordes prästerna och kungarna med olja som ett tecken på Guds välsignelse. Profeterna ansågs också vara smorda av Gud. Messias, som profeterna pekade framåt mot, är Herrens Smorde – det är vad orden Messias och Kristus egentligen betyder.
I NT uppmanas vi också att låta smörja oss med olja. Jesu lärjungar smorde sjuka som blev friska, till lärjungarnas förvåning och förtjusning. I Jak 5:14f står det: Är någon av er sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat, skall han få förlåtelse. Vi märker alltså, att det inte endast är i samband med direkt fysisk sjukdom som man kan bli smord, utan i alla sammanhang där man behöver Guds ingripande i sitt liv.

Tecknandet av askkorset är kanske den mest speciella symboliska handlingen av dessa tre. Efter predikan kommer vi idag att få ta emot ett kors av aska i pannan som ett yttre tecken på vår ånger och botfärdighet. Sådant gör man endast idag, på askonsdagen. Jag vill passa på att betona att det här är någonting fullt frivilligt. Ingen blir bättre eller sämre än någon annan bara för att den tar emot askkorset eller inte gör det. Den viktiga och riktiga ångern och boten sitter inte utanpå pannan, den sitter inne i hjärtat. Jag vill uppmuntra var och en att pröva på detta, men om du inte upplever att du vill, så låt hellre bli. Du har ännu en stund på dig att känna efter.
I askkorset förenas två symboler. I Bibeln läser vi om folk som går klädda i säck och aska. Man klädde sig i grova kläder av t.ex. säckväv och strödde aska i håret som ett tecken på ånger och omvändelse. Aska är det som återstår när någonting har brunnit upp helt och hållet. Aska är allt som vore kvar av oss, om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänar.
Men Gud önskar inte syndarens död, utan hans omvändelse. Därför sände han sin Son till världen för att ta på sig vårt straff, för att dö den död som vi hade förtjänat. Detta skedde på korset. Därför är korset ett tecken på försoningen mellan Gud och människorna.
Av detta följer, att ett kors av aska kombinerar tecknen för ånger (askan) och försoning (korset). Det här är någonting att meditera över under hela fastetiden. Vad behöver vi ångra och omvända oss från? Varför behöver vi försonas med Gud på långfredagens kors? Den insikt vi kan få genom att begrunda dessa frågor kan förändra våra liv.

Men samtidigt skall vi inte glömma att vi varje gång som vi firar mässa, ja rentav varje dag som Gud ger oss, har möjlighet att komma inför Gud och bekänna allt orätt som vi har gjort och allt rätt som vi inte har gjort. Vi har möjlighet att omvända oss från detta och ta emot Guds förlåtelse för det vi har gjort. Vi har möjlighet att be att Herren skall förbarma sig över oss och ge oss den styrka, den vishet och den kärlek som vi behöver för att kunna leva efter hans vilja.
Var gång som vi firar mässa har vi också möjlighet att närma oss Gud i Herrens heliga nattvard. Så också idag. Vi har möjlighet att ta del av Kristi kropp, som är utgiven för vår skull. Vi har möjlighet att ta del av Kristi blod, som är utgjutet för många, alltså också för oss, till syndernas förlåtelse. Tänk! I nattvardens måltid kan vi få träffa Kristus själv i fysisk form. I nattvardens gemenskap kan vi förenas med våra kristna syskon, inte bara dem som är här i kyrkan idag, utan alla de kristna i alla tider som någonsin har tagit del av nattvarden – eller som någonsin kommer att göra det. Allt det här gör vi till minne av Jesus, som instiftade nattvarden kvällen före han blev korsfäst – och om vi firar minnet av Jesus Kristus, firar vi också minnet av allt det som han har gjort för oss.
Nu skall jag sluta tala om nattvarden. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, för nattvardens sakrament är kanske den viktigaste enskilda handlingen som jag som kristen får vara med om, och som jag som präst har fått den stora nåden att utföra. Men vi får återkomma till det här.

Hur som helst är alla dessa tre talande symboler för vad fastetiden innebär, den fastetid som vi idag inleder. Smörjelsen med olja, tecknandet av askkorset och nattvarden är alla handlingar där vi verkar genom ett synligt tecken, och överlåter resten åt Gud. Vi närmar oss Gud och öppnar oss för hans ingripande. På samma sätt vill vi leva i fastetiden: Vi vill närma oss Gud och bereda oss på hans ingripande i världen genom påskens händelser.

Låt oss be en av de böner som den nya handboken föreskriver för askonsdagen:

Gud, vi går in i skymning och tätnande mörker, mot ett ljus för stort för oss att förstå. Hjälp oss att bli stilla och se in i oss själva, utan ursäkter och undanflykter. Du ser vår svaghet, våra tillkortakommanden, vår ytlighet. Vi lever som aska i vind.
Ta dig an oss, Fader. Lär oss avstå, förkasta det som är skräp och sken, lär oss leva uppmärksamt under din blick. Förlåt oss allt det onda som vi har gjort oss skyldiga till. Försona oss med oss själva. Tag oss in i din verklighet, som är kärlekens verklighet. Herre förbarma dig. För Jesu Kristi skull. Amen.