Henry Byskata:
"Ärans konung på förnedringens väg"
Predikan 16 mars 2008 vid gudstjänst i Dragnäsbäck kyrka kl.10.00
och vid högmässa i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl.13.00
Joh. 12:12-24 (1 årg.)
"Ärans konung på förnedringens väg"
Predikan 16 mars 2008 vid gudstjänst i Dragnäsbäck kyrka kl.10.00
och vid högmässa i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl.13.00
Joh. 12:12-24 (1 årg.)
Idag inleder vi i och med palmsöndagen Stilla veckan. Sitt namn i kyrkoåret har denna vecka fått av att kyrkklockorna då dämpades i sin klang för att senast till långfredagen helt tystna. Man satte tyg eller annat dämpande material på klockkläppen, därav veckans namn: dymmelveckan (fi. tymintäviikko). Så kallas också onsdagen i Stilla veckan för dymmelonsdagen.
"Skåden, skåden nu här alle, Huru Jesus plågad är", så lyder stilla veckans uppmaning. Den anger tonen för hela veckan fram till påsknatten och påskmorgonen, då allt förbyts i ljus och glädje.
Låt oss så också denna påsk glädjas över att det förhoppningsvis kommer att vara många - också här i palmsöndagens gudstjänst - som vill ta till sig det grundläggande inom vår kristna tro: budskapet om Jesu död och uppståndelse till försoning för våra synder !
På så sätt öppnas för oss delaktighet i det eviga livet !
Här i Trefaldighetskyrkan finns det några, vi kallar dem katekumener, som vill söka sig djupare i sin kristna tro. De är nu inne i en tid när de förbereder sig för en bekräftelse av sitt dop. De vill säga "ja" till att vara kallade av Gud och är nu inne i en fördjupningsperiod, som kommer att få sin höjdpunkt till pingsten, när de i gudstjänsten svarar "ja" till ett fortsatt bejakande av doplöftena. Idag får de komma fram här vid altaret för förbön och välsignelse.
Syndens makt är bruten i och med Jesus Kristus. Dödens bojor är krossade. Det är det som skall förkunnas och det är det som ger tro, hopp och liv.
Paulus säger i 1 Kor. 2:2 "Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus." "Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft."
Vår söndags rubrik lyder: "Ärans konung på förnedringens väg". Tidigare hette det "lidandets väg".
De brutna palmkvistarna och Hosianna-ropen står för det konungsliga. Fariséernas bistra miner och Jesu egna ord förebådar den tragedi, som senare skulle följa.
Det sägs i texten helt kort, "Jesus fick tag på en åsna och satte sig på den." Allt är berättat med facit i hand. Det som såg ut som ett triumfartat intåg i Jerusalem, vändes sedan i nederlag och förtvivlan, ja, förnedring.
"Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas."
Så såg Jesus det redan i förväg. Genom att sätta sig upp på åsnan, bekände han sig vara Messias, den konung som Israel väntade. Men Johannes stannar här i sin berättelse. Ingenting sägs om själva ridandet eller om ankomsten till Jerusalem. De som hade varit närvarande, när Jesus uppväckte Lasaros, erkände honom som sin Messias och de som hade hört berättas om detta tecken, gick för att ta emot honom. Inför denna folkrörelse var Jesu fiender rådlösa. "Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom."
Är det månne det som sker, när förhoppningsvis stora skaror i dag på palmsöndagskvällen kl.19 söker sig hit till Trefaldighetskyrkan för att ta del av J.S.Bachs verk Johannespassionen framförd av kammarkören Psallite och Vasa stadsorkester, dirigerade av Rainer Holmgård? Eller vid aktläsningarna och stilla veckans gudstjänster i kyrkorna här i Vasa-regionen? Eller vid långfredagskvällens barockmusikkväll kl.18 i Brändö kyrka med Kvevlax sångkör och Vasa kammarkör, som uppför G.B.Pergolesis "Stabat Mater" med Marianna Slobodeniuk som pianist och Maria Timoshenko som dirigent?
De sökte upp Filippos - och denne senare Andreas -: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Grekerna, tillresta till högtiden, ville se någonting speciellt, en sevärdhet, ja, varför inte: en sensation. Men det enda som bjöds dem var vetekornets lag, vetekornets sensation! "Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd." Människorna kommer till Jesus. De kommer alla, både judar och greker. Då är avgörelsens stund inne.
"Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej..." sjunger vi i Anders Frostensons psalm.
Människorna kommer, Människosonen förhärligas, vetekornet faller i jorden och dör - och när det dör ger det rik skörd! En skörd till evigt liv - och en dom som går över denhär världen. Det betyder utkastandet av denhär världens furste. Allt dethär läggs på en enda människas axlar. Det är fråga om hans ensamma kamp på liv och död. Måste han inte be om att få komma undan denna förfäran, som hotar spränga hela hans själ? Samtidigt som han ju vet, att just där har han sin kallelse, just för detta har han ju kommit?!
Förhärligandet och förnedringen hör samman. De blir två sidor av samma sak. Det är någonting paradoxalt och fyllt av motsatser, men på samma gång är det någonting väldigt enkelt och naturligt.
Vetekornets lag innebär för det första, att vägen till evigt liv går via död - och för det andra, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via hans död. Och för det tredje, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via deras egen död till livsgemenskap med honom!
Att efterfölja Jesus innebär då att leva både i en livsgemenskap och i en dödsgemenskap med honom. Att genom dopet och i dopet dö med Kristus och uppstå med honom dagligen. Den som inte vågar dö med Kristus, kan då inte heller tillsammans med honom få delaktighet i det eviga livet. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv." "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara."
Mänskligheten har aldrig kunnat komma förbi Kristus och kan inte göra det heller i framtiden. Visst kan vi missförstå honom, t.o.m. medvetet, visst kan vi missbruka hans namn på ett förrädiskt sätt, visst kan vi förmänskliga och förringa det som han har gjort - det finns ju så mycket annat grymt lidande i dagens värld -, men alla som är av sanningen kommer ändå att lyssna till hans röst. Därför att deras ögon har öppnats till att se att denhär världens gång, dess prakt och ära, är ett bedrägeri, ett sken som bedrar, eftersom den egentliga drivkraften där bakom är fruktan, hat och strävan efter egen vinning. Det som för denhär världen är stort och mäktigt och eftersträvansvärt, är för honom och hans sanna efterföljare i alla tider endast förvillelse, frestelse och fall. På samma sätt är hans församlings strålglans för världen bara någonting som man bör skämmas för, skratta åt eller skämta bort, ja, svaghet och bristfällighet.
Jag tror, att det där i den första palmsöndagens jublande skara fanns med de som insåg dethär, nämligen att mitt i svagheten, mitt i allt det som såg ut som ett löjligt clowneri, samtidigt fanns med själva styrkan och makten ! Guds rikes makt.
Vid de 27 allmänna finlandssvenska kyrkodagarna i Nykarleby för snart tio år sedan framfördes i kyrkan Lassi Nummis diktsvit Requiem - översatt till svenska av Gunvor Javén. Uppläsare var Östen Engström. "En själamässa - men inte för de döda utan för oss levande", stod det i programbladet. Det är en mäktig dikt, som är en enda lång bön om frid, frid mellan människa och Gud, mellan människa och människa, mellan människan och den övriga skapelsen.
Jag citerar dikten Agnus Dei:
"Ärans konung på förnedringens, lidandets väg"...
Lidandet tycks vara någonting förfärligt för dagens människa, som blivit van vid ett narcissistiskt, självbeskådande liv, som är på jakt efter ständigt nya njutningar och upplevelser, s.k. peak experiences. "Självförverkligande" är något av ett modeord. Eller att "ha kontroll över sitt liv", finskans "elämänhallinta". Vem vill inte söka det lätta och lyckliga livet. Men: har vi rätt till det lyckliga livet, när våra bröder och systrar ute i världen lider? Eller lider nära oss här hemma ? Det behöver ju inte alltid heller vara fråga om enbart bröd. Det kan också vara andlig njutning vi söker, så att vi glömmer kärleken till vår ringa nästa.
"Hur kan Gud, som är kärleken, tillåta lidandet - hos sin egen Son, hos människan i dagens värld ? Hur kan vi möta eget lidande eller en oss närstående människas lidande ?" Vi frågar och protesterar, men talet om "vetekornets väg" är trots allt realistiskt, t.o.m. trösterikt. Vi kan inte förstå Jesus, inte förstå livet utan lidande och död. Trösten ligger i att just via dem går vägen till helat liv, rikt liv mitt i allt det trasiga och misslyckade. Via dem går också vägen till det eviga livet!
Hemligheten, den paradoxala hemligheten, ligger i Hosianna-ropet! Det hebreiska ordet kan dels betyda ett rop på hjälp: "Herre, hjälp oss!" och dels kan det uppfattas som ett hyllningsrop, en messiashyllning: "Lovad vare du, som har kommit och som kommer till vår frälsning!"
"Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd."
Amen.
Låt oss be med slutdikten i Lassi Nummis Requiem: Lux eterna - det eviga ljuset.
"Skåden, skåden nu här alle, Huru Jesus plågad är", så lyder stilla veckans uppmaning. Den anger tonen för hela veckan fram till påsknatten och påskmorgonen, då allt förbyts i ljus och glädje.
Låt oss så också denna påsk glädjas över att det förhoppningsvis kommer att vara många - också här i palmsöndagens gudstjänst - som vill ta till sig det grundläggande inom vår kristna tro: budskapet om Jesu död och uppståndelse till försoning för våra synder !
På så sätt öppnas för oss delaktighet i det eviga livet !
Här i Trefaldighetskyrkan finns det några, vi kallar dem katekumener, som vill söka sig djupare i sin kristna tro. De är nu inne i en tid när de förbereder sig för en bekräftelse av sitt dop. De vill säga "ja" till att vara kallade av Gud och är nu inne i en fördjupningsperiod, som kommer att få sin höjdpunkt till pingsten, när de i gudstjänsten svarar "ja" till ett fortsatt bejakande av doplöftena. Idag får de komma fram här vid altaret för förbön och välsignelse.
Syndens makt är bruten i och med Jesus Kristus. Dödens bojor är krossade. Det är det som skall förkunnas och det är det som ger tro, hopp och liv.
Paulus säger i 1 Kor. 2:2 "Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus." "Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft."
Vår söndags rubrik lyder: "Ärans konung på förnedringens väg". Tidigare hette det "lidandets väg".
De brutna palmkvistarna och Hosianna-ropen står för det konungsliga. Fariséernas bistra miner och Jesu egna ord förebådar den tragedi, som senare skulle följa.
Det sägs i texten helt kort, "Jesus fick tag på en åsna och satte sig på den." Allt är berättat med facit i hand. Det som såg ut som ett triumfartat intåg i Jerusalem, vändes sedan i nederlag och förtvivlan, ja, förnedring.
"Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas."
Så såg Jesus det redan i förväg. Genom att sätta sig upp på åsnan, bekände han sig vara Messias, den konung som Israel väntade. Men Johannes stannar här i sin berättelse. Ingenting sägs om själva ridandet eller om ankomsten till Jerusalem. De som hade varit närvarande, när Jesus uppväckte Lasaros, erkände honom som sin Messias och de som hade hört berättas om detta tecken, gick för att ta emot honom. Inför denna folkrörelse var Jesu fiender rådlösa. "Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom."
Är det månne det som sker, när förhoppningsvis stora skaror i dag på palmsöndagskvällen kl.19 söker sig hit till Trefaldighetskyrkan för att ta del av J.S.Bachs verk Johannespassionen framförd av kammarkören Psallite och Vasa stadsorkester, dirigerade av Rainer Holmgård? Eller vid aktläsningarna och stilla veckans gudstjänster i kyrkorna här i Vasa-regionen? Eller vid långfredagskvällens barockmusikkväll kl.18 i Brändö kyrka med Kvevlax sångkör och Vasa kammarkör, som uppför G.B.Pergolesis "Stabat Mater" med Marianna Slobodeniuk som pianist och Maria Timoshenko som dirigent?
De sökte upp Filippos - och denne senare Andreas -: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Grekerna, tillresta till högtiden, ville se någonting speciellt, en sevärdhet, ja, varför inte: en sensation. Men det enda som bjöds dem var vetekornets lag, vetekornets sensation! "Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd." Människorna kommer till Jesus. De kommer alla, både judar och greker. Då är avgörelsens stund inne.
"Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej..." sjunger vi i Anders Frostensons psalm.
Människorna kommer, Människosonen förhärligas, vetekornet faller i jorden och dör - och när det dör ger det rik skörd! En skörd till evigt liv - och en dom som går över denhär världen. Det betyder utkastandet av denhär världens furste. Allt dethär läggs på en enda människas axlar. Det är fråga om hans ensamma kamp på liv och död. Måste han inte be om att få komma undan denna förfäran, som hotar spränga hela hans själ? Samtidigt som han ju vet, att just där har han sin kallelse, just för detta har han ju kommit?!
Förhärligandet och förnedringen hör samman. De blir två sidor av samma sak. Det är någonting paradoxalt och fyllt av motsatser, men på samma gång är det någonting väldigt enkelt och naturligt.
Vetekornets lag innebär för det första, att vägen till evigt liv går via död - och för det andra, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via hans död. Och för det tredje, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via deras egen död till livsgemenskap med honom!
Att efterfölja Jesus innebär då att leva både i en livsgemenskap och i en dödsgemenskap med honom. Att genom dopet och i dopet dö med Kristus och uppstå med honom dagligen. Den som inte vågar dö med Kristus, kan då inte heller tillsammans med honom få delaktighet i det eviga livet. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv." "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara."
Mänskligheten har aldrig kunnat komma förbi Kristus och kan inte göra det heller i framtiden. Visst kan vi missförstå honom, t.o.m. medvetet, visst kan vi missbruka hans namn på ett förrädiskt sätt, visst kan vi förmänskliga och förringa det som han har gjort - det finns ju så mycket annat grymt lidande i dagens värld -, men alla som är av sanningen kommer ändå att lyssna till hans röst. Därför att deras ögon har öppnats till att se att denhär världens gång, dess prakt och ära, är ett bedrägeri, ett sken som bedrar, eftersom den egentliga drivkraften där bakom är fruktan, hat och strävan efter egen vinning. Det som för denhär världen är stort och mäktigt och eftersträvansvärt, är för honom och hans sanna efterföljare i alla tider endast förvillelse, frestelse och fall. På samma sätt är hans församlings strålglans för världen bara någonting som man bör skämmas för, skratta åt eller skämta bort, ja, svaghet och bristfällighet.
Jag tror, att det där i den första palmsöndagens jublande skara fanns med de som insåg dethär, nämligen att mitt i svagheten, mitt i allt det som såg ut som ett löjligt clowneri, samtidigt fanns med själva styrkan och makten ! Guds rikes makt.
Vid de 27 allmänna finlandssvenska kyrkodagarna i Nykarleby för snart tio år sedan framfördes i kyrkan Lassi Nummis diktsvit Requiem - översatt till svenska av Gunvor Javén. Uppläsare var Östen Engström. "En själamässa - men inte för de döda utan för oss levande", stod det i programbladet. Det är en mäktig dikt, som är en enda lång bön om frid, frid mellan människa och Gud, mellan människa och människa, mellan människan och den övriga skapelsen.
Jag citerar dikten Agnus Dei:
Han som kom för att söka oss sade: - Himmelriket har kommit nära, det är inom er.Idag behöver vi ett språk för att på nytt få grepp om vår verklighet. Det tekniska och vetenskapliga språk som tycks dominera vår kultur, förmår inte fånga in hela det mänskliga livet. Frågor om synd och skuld, om misslyckanden och nederlag, men också om seger och hopp, sådana frågor faller ofta utanför. När vi inte kan formulera det som händer runtom oss, när vi inte hittar lösningar och utvägar, då drabbas vi lätt av oro och ångest. Vår brist på språk gör att erfarenheter och upplevelser blir otolkade, förnekas och förträngs.
Han som vandrade på jorden mitt ibland människorna sade: - Det är inom er.
Han som tog slavens roll, han som bespottades och dödades sade:
- Min frid ger jag er.
Vi står här och upprepar, som ett eko av hans ord:
- Din frid - ge oss din frid.
"Ärans konung på förnedringens, lidandets väg"...
Lidandet tycks vara någonting förfärligt för dagens människa, som blivit van vid ett narcissistiskt, självbeskådande liv, som är på jakt efter ständigt nya njutningar och upplevelser, s.k. peak experiences. "Självförverkligande" är något av ett modeord. Eller att "ha kontroll över sitt liv", finskans "elämänhallinta". Vem vill inte söka det lätta och lyckliga livet. Men: har vi rätt till det lyckliga livet, när våra bröder och systrar ute i världen lider? Eller lider nära oss här hemma ? Det behöver ju inte alltid heller vara fråga om enbart bröd. Det kan också vara andlig njutning vi söker, så att vi glömmer kärleken till vår ringa nästa.
"Hur kan Gud, som är kärleken, tillåta lidandet - hos sin egen Son, hos människan i dagens värld ? Hur kan vi möta eget lidande eller en oss närstående människas lidande ?" Vi frågar och protesterar, men talet om "vetekornets väg" är trots allt realistiskt, t.o.m. trösterikt. Vi kan inte förstå Jesus, inte förstå livet utan lidande och död. Trösten ligger i att just via dem går vägen till helat liv, rikt liv mitt i allt det trasiga och misslyckade. Via dem går också vägen till det eviga livet!
Hemligheten, den paradoxala hemligheten, ligger i Hosianna-ropet! Det hebreiska ordet kan dels betyda ett rop på hjälp: "Herre, hjälp oss!" och dels kan det uppfattas som ett hyllningsrop, en messiashyllning: "Lovad vare du, som har kommit och som kommer till vår frälsning!"
"Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd."
Amen.
Låt oss be med slutdikten i Lassi Nummis Requiem: Lux eterna - det eviga ljuset.
Snön har täckt den gröna ängen och den täcker fältens blomster.
Då lyfter vi våra ögon och ser björkarnas skog.
Den unga björkdungen har sträckt ut sina vita armar mot himlen,
kronorna som fingrar, som vårens gräs - nu svart mot vinterhimlen.
Det är lugnt och kallt. Rimfrost höljer grenarna, över allt en otröstlig längtan.
Över allt ett förunderligt ljus.
Du, inför vilken vi böjer våra knän, när vi säger: du, du okände, närstående -
tag emot björkarnas bön, armarnas bön, som sträcker sig ur jordens djup mot himlen
och våra sträckta armars bön, våra fingrars stumma bedjan.
Giv din frid åt dem som vilar nere i jordens djup, och åt oss som trevar oss fram
här mellan höjderna och djupen.
Den stora våren bryter in! Då spricker allt ut i grönska,
då är vart löv ett ord, varje träd ett tungomål
och alla prisar de dig, besjunger våren och morgonens eviga ljus.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar