Karl af Hällström:
Soluppgången närmar sig
Midnattsmässa i Näsebackens begravningskapell, Borgå 22.3.2008
Rom 6:3-11
Soluppgången närmar sig
Midnattsmässa i Näsebackens begravningskapell, Borgå 22.3.2008
Rom 6:3-11
Sällan är det så lämpligt att samlas i ett begravningskapell som nu på påsknatten. Förutom vid jordfästningar då, förstås. I korsdraget mellan korsfästelse och uppståndelse, mellan död och liv, får vi samlas här och minnas de gånger som vi har sörjt här. Nu samlas vi för att hoppas och glädjas.
Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Som kristna har vi genom dopet fått del i påskens händelser. Vi har blivit döpta in i hans död och uppståndelse. Detta illustreras bäst om vi tänker oss ett nedsänkningsdop, där dopkandidaten alltså helt sänks ner under vattnet. Sådan var ju doppraxisen i urkyrkan, och sådan är den i många kyrkor också idag. Vid ett nedsänkningsdop syns det tydligt hur den som döps sänks ner i dopets grav, liksom Kristus lades i sin grav. Därefter stiger den nydöpte upp ur vattnet till ett nytt liv som kristen, liksom inte heller Kristus stannade i sin grav, utan steg ut ur den då han uppstod.
Samma tanke finns nog med vid det begjutelsedop som vi praktiserar i vår lutherska kyrka, även om den inte syns lika tydligt.
De som vi har följt till graven här på Näsebacken har, också de, blivit döpta in i Kristi död och uppståndelse. Detta är rent av centrum i en kristen jordfästning - inte sorg och saknad, som naturligtvis också finns med, utan hopp och uppståndelse. I en av de äldsta psalmer som vi har i vår psalmbok - nummer 238, skriven c:a år 400 av Aurelius Prudentius från det som idag är Spanien - sjunger vi bl.a. så här:
De älskade som vi har följt till graven, generation efter generation, har fått del av Kristi död och uppståndelse genom dopet, såsom Paulus säger i Rom 6. I tro får vi ta emot denna dopgåva, liksom de har fått göra det. I Kristus Jesus är [vi] döda för synden men lever för Gud, skriver aposteln (v. 11).
Vi vet väl, var och en, att också vi skall följa våra bortgångna kära i spåren en dag. Men inte heller vi behöver frukta för döden som sådan, eftersom den endast är en port. Porten till ett nytt liv; porten till evigheten. Genom att gå genom denna port får vi, som är döpta in i Kristi död och uppståndelse, lämna bakom oss denna värld och dess synd, ondska, svaghet, sjukdom och död. I stället får vi träda in i en helt ny tillvaro, där den godhet, kärlek och lycka som finns med bland allt det negativa i vår värld äntligen är allenarådande.
Samtidigt kan vi inte se på frälsningen och himmelriket som enbart någonting som ligger i framtiden - Tänk, en gång, ja, en gång är jag där, som sången säger. Vi får märka att Paulus talar i presens: I Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Han säger inte t.ex. "kommer att leva", utan "lever". Vi är redan nu döda för synden och lever redan nu för Gud, därför att Kristus en gång för alla har besegrat synden på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Mitt i denna dödens värld är detta svårt att minnas. Mitt i nattens och sorgens mörker kan det vara svårt att tro på en soluppgång. Men den närmar sig; den har aldrig varit så nära! [Vi] lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska [oss] som en tjuv. [Vi] är alla ljusets [barn] och dagens [barn]. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. De som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten. Men vi som tillhör dagen skall vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Så uttrycker Paulus saken (1Th 5:4-10).
Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Därför är det också vår uppgift som ljusets […] och dagens [barn] att verka för att sprida ljuset. Vi har tänt våra ljus som en symbol för detta. Det intressanta med ljuständning är att det fungerar tvärtom mot mycket annat här i världen: Ju mer vi ger bort, desto mer finns det - ju flera som får ta emot en låga, desto flera lågor finns det. Genom att vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm kan vi sprida budet om att soluppgången kommer - ja, att den redan är här!
Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Som kristna har vi genom dopet fått del i påskens händelser. Vi har blivit döpta in i hans död och uppståndelse. Detta illustreras bäst om vi tänker oss ett nedsänkningsdop, där dopkandidaten alltså helt sänks ner under vattnet. Sådan var ju doppraxisen i urkyrkan, och sådan är den i många kyrkor också idag. Vid ett nedsänkningsdop syns det tydligt hur den som döps sänks ner i dopets grav, liksom Kristus lades i sin grav. Därefter stiger den nydöpte upp ur vattnet till ett nytt liv som kristen, liksom inte heller Kristus stannade i sin grav, utan steg ut ur den då han uppstod.
Samma tanke finns nog med vid det begjutelsedop som vi praktiserar i vår lutherska kyrka, även om den inte syns lika tydligt.
De som vi har följt till graven här på Näsebacken har, också de, blivit döpta in i Kristi död och uppståndelse. Detta är rent av centrum i en kristen jordfästning - inte sorg och saknad, som naturligtvis också finns med, utan hopp och uppståndelse. I en av de äldsta psalmer som vi har i vår psalmbok - nummer 238, skriven c:a år 400 av Aurelius Prudentius från det som idag är Spanien - sjunger vi bl.a. så här:
Låt gråten och klagan få stillna,Det är Olov Hartman som står för den svenska översättningen; Aurelius Prudentius skrev förstås på latin.
och sörj ej som hopp inte funnes.
De älskade, de som oss lämnat,
bereds genom döden för livet.
De älskade som vi har följt till graven, generation efter generation, har fått del av Kristi död och uppståndelse genom dopet, såsom Paulus säger i Rom 6. I tro får vi ta emot denna dopgåva, liksom de har fått göra det. I Kristus Jesus är [vi] döda för synden men lever för Gud, skriver aposteln (v. 11).
Vi vet väl, var och en, att också vi skall följa våra bortgångna kära i spåren en dag. Men inte heller vi behöver frukta för döden som sådan, eftersom den endast är en port. Porten till ett nytt liv; porten till evigheten. Genom att gå genom denna port får vi, som är döpta in i Kristi död och uppståndelse, lämna bakom oss denna värld och dess synd, ondska, svaghet, sjukdom och död. I stället får vi träda in i en helt ny tillvaro, där den godhet, kärlek och lycka som finns med bland allt det negativa i vår värld äntligen är allenarådande.
Samtidigt kan vi inte se på frälsningen och himmelriket som enbart någonting som ligger i framtiden - Tänk, en gång, ja, en gång är jag där, som sången säger. Vi får märka att Paulus talar i presens: I Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Han säger inte t.ex. "kommer att leva", utan "lever". Vi är redan nu döda för synden och lever redan nu för Gud, därför att Kristus en gång för alla har besegrat synden på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Mitt i denna dödens värld är detta svårt att minnas. Mitt i nattens och sorgens mörker kan det vara svårt att tro på en soluppgång. Men den närmar sig; den har aldrig varit så nära! [Vi] lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska [oss] som en tjuv. [Vi] är alla ljusets [barn] och dagens [barn]. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. De som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten. Men vi som tillhör dagen skall vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Så uttrycker Paulus saken (1Th 5:4-10).
Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Därför är det också vår uppgift som ljusets […] och dagens [barn] att verka för att sprida ljuset. Vi har tänt våra ljus som en symbol för detta. Det intressanta med ljuständning är att det fungerar tvärtom mot mycket annat här i världen: Ju mer vi ger bort, desto mer finns det - ju flera som får ta emot en låga, desto flera lågor finns det. Genom att vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm kan vi sprida budet om att soluppgången kommer - ja, att den redan är här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar