Monica Heikel-Nyberg:
Lammet
En påskandakt
Lammet
En påskandakt
Så det var så här det skulle sluta...
Tobias kände tårarna tränga fram, och böjde på nacken, så att ingen skulle se. Här i folkhopen ville han inte gärna bli sedd som en av de avrättades vänner, det kunde vara farligt. I skydd av sin huvudduk kunde han i alla fall inte låta bli att gråta, när han hörde hammarslagen. Nu reste de korsen, och på det mittersta av dem hängde hans Jesus.
Hans Jesus, ja, så hade han vant sig att tänka på pojken. Det hade varit något speciellt med honom, ända sedan han föddes. För Tobias del började det hela utanför Betlehem, den där stjärnklara natten en gång. Själv hade han varit en alldeles ung pojke, ute för första gången med de äldre männen bland fåren.
Natten i stallet hade ändrat hela hans liv. Inte till det yttre, han arbetade fortfarande som herde, men så att han själv blev en annan. Någonting i det lilla barnets blick fyllde honom med ömhet. Sedan dess led han inte av smutsen eller kylan ute på fälten eftersom han hade fått gåvan att se dem alla, varje enskilt djur, som en egen person. För honom blev varje magert lamm oändligt dyrbart, ja det hade faktiskt hänt att han lämnade hela hjorden vind för våg för att leta reda på en ensam stackare.
Alltid då det var möjligt hade han försökt följa med Jesus liv. I början, under de år Maria och Josef höll sig gömda i Egypten, var det svårt men sedan gick det bättre. Familjen hade ju slagit sig ned i Nasaret, där Tobias hade släkt som han kunde göra sig orsak att besöka. Och de senaste åren var det inte svårt alls att höra om Jesus; luften surrade av rykten, det ena mer osannolikt än det andra.
Johannes, profeten sades ha döpt Jesus och kallat honom för Guds lamm.
Det kändes bra att tänka på Jesus som lamm. Tobias lät tanken glida tillbaka över alla de lamm som han hjälpt till världen: storögda, tillitsfulla, fulla av liv. Dilamm, flasklamm. Offerlamm.
Visste Johannes vad han sade när han talade om Guds lamm, som bär världens synder? Här ute på Golgota blev allting så ohyggligt klart. Lammet som offras för världens skuld - den brutne mannen som ännu levde där på korset.
Tobias rättade till huvudduken för att kasta en sista blick på Jesus, innan han var tvungen att vända tillbaka till hjorden. I samma ögonblick lyfte Jesus på huvudet och såg rakt på honom.
Det var som att se ett lamm i ögonen ögonblicket innan slaktkniven höjs: det nakna lidandet och underkastelsen inför det oundvikliga. Utan att tänka på det lyfte Tobias högra handen och gjorde tecknet för välsignelsen, som han alltid brukade göra över sina lamm. I det samma log Jesus, ett snett och nästan omärkligt småleende. Det kändes som om välsignelsen hade vänt i luften för att i stället vända tillbaka till Tobias. Och inte vilken välsignelse som helst: det var som att bli välsignad av en kung, på väg hem efter att ha besegrat fienden. En, för vilken ingenting längre är omöjligt.
Ögonblicket var förbi och Jesus sänkte åter sitt huvud. Tobias vände sig om och började vandringen hem, fortfarande med välsignelsen som en skyddande mantel omkring sig.
Så det var så här det skulle sluta: det lamm som skulle offras blev i stället det som välsignar. Och det som skulle vara slutet på allt blev början på någonting alldeles nytt...
Tobias kände tårarna tränga fram, och böjde på nacken, så att ingen skulle se. Här i folkhopen ville han inte gärna bli sedd som en av de avrättades vänner, det kunde vara farligt. I skydd av sin huvudduk kunde han i alla fall inte låta bli att gråta, när han hörde hammarslagen. Nu reste de korsen, och på det mittersta av dem hängde hans Jesus.
Hans Jesus, ja, så hade han vant sig att tänka på pojken. Det hade varit något speciellt med honom, ända sedan han föddes. För Tobias del började det hela utanför Betlehem, den där stjärnklara natten en gång. Själv hade han varit en alldeles ung pojke, ute för första gången med de äldre männen bland fåren.
Natten i stallet hade ändrat hela hans liv. Inte till det yttre, han arbetade fortfarande som herde, men så att han själv blev en annan. Någonting i det lilla barnets blick fyllde honom med ömhet. Sedan dess led han inte av smutsen eller kylan ute på fälten eftersom han hade fått gåvan att se dem alla, varje enskilt djur, som en egen person. För honom blev varje magert lamm oändligt dyrbart, ja det hade faktiskt hänt att han lämnade hela hjorden vind för våg för att leta reda på en ensam stackare.
Alltid då det var möjligt hade han försökt följa med Jesus liv. I början, under de år Maria och Josef höll sig gömda i Egypten, var det svårt men sedan gick det bättre. Familjen hade ju slagit sig ned i Nasaret, där Tobias hade släkt som han kunde göra sig orsak att besöka. Och de senaste åren var det inte svårt alls att höra om Jesus; luften surrade av rykten, det ena mer osannolikt än det andra.
Johannes, profeten sades ha döpt Jesus och kallat honom för Guds lamm.
Det kändes bra att tänka på Jesus som lamm. Tobias lät tanken glida tillbaka över alla de lamm som han hjälpt till världen: storögda, tillitsfulla, fulla av liv. Dilamm, flasklamm. Offerlamm.
Visste Johannes vad han sade när han talade om Guds lamm, som bär världens synder? Här ute på Golgota blev allting så ohyggligt klart. Lammet som offras för världens skuld - den brutne mannen som ännu levde där på korset.
Tobias rättade till huvudduken för att kasta en sista blick på Jesus, innan han var tvungen att vända tillbaka till hjorden. I samma ögonblick lyfte Jesus på huvudet och såg rakt på honom.
Det var som att se ett lamm i ögonen ögonblicket innan slaktkniven höjs: det nakna lidandet och underkastelsen inför det oundvikliga. Utan att tänka på det lyfte Tobias högra handen och gjorde tecknet för välsignelsen, som han alltid brukade göra över sina lamm. I det samma log Jesus, ett snett och nästan omärkligt småleende. Det kändes som om välsignelsen hade vänt i luften för att i stället vända tillbaka till Tobias. Och inte vilken välsignelse som helst: det var som att bli välsignad av en kung, på väg hem efter att ha besegrat fienden. En, för vilken ingenting längre är omöjligt.
Ögonblicket var förbi och Jesus sänkte åter sitt huvud. Tobias vände sig om och började vandringen hem, fortfarande med välsignelsen som en skyddande mantel omkring sig.
Så det var så här det skulle sluta: det lamm som skulle offras blev i stället det som välsignar. Och det som skulle vara slutet på allt blev början på någonting alldeles nytt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar