Predikan: Påsknatten

Karl af Hällström:
Soluppgången närmar sig
Midnattsmässa i Näsebackens begravningskapell, Borgå 22.3.2008
Rom 6:3-11

Sällan är det så lämpligt att samlas i ett begravningskapell som nu på påsknatten. Förutom vid jordfästningar då, förstås. I korsdraget mellan korsfästelse och uppståndelse, mellan död och liv, får vi samlas här och minnas de gånger som vi har sörjt här. Nu samlas vi för att hoppas och glädjas.
Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Som kristna har vi genom dopet fått del i påskens händelser. Vi har blivit döpta in i hans död och uppståndelse. Detta illustreras bäst om vi tänker oss ett nedsänkningsdop, där dopkandidaten alltså helt sänks ner under vattnet. Sådan var ju doppraxisen i urkyrkan, och sådan är den i många kyrkor också idag. Vid ett nedsänkningsdop syns det tydligt hur den som döps sänks ner i dopets grav, liksom Kristus lades i sin grav. Därefter stiger den nydöpte upp ur vattnet till ett nytt liv som kristen, liksom inte heller Kristus stannade i sin grav, utan steg ut ur den då han uppstod.
Samma tanke finns nog med vid det begjutelsedop som vi praktiserar i vår lutherska kyrka, även om den inte syns lika tydligt.

De som vi har följt till graven här på Näsebacken har, också de, blivit döpta in i Kristi död och uppståndelse. Detta är rent av centrum i en kristen jordfästning - inte sorg och saknad, som naturligtvis också finns med, utan hopp och uppståndelse. I en av de äldsta psalmer som vi har i vår psalmbok - nummer 238, skriven c:a år 400 av Aurelius Prudentius från det som idag är Spanien - sjunger vi bl.a. så här:

Låt gråten och klagan få stillna,
och sörj ej som hopp inte funnes.
De älskade, de som oss lämnat,
bereds genom döden för livet.

Det är Olov Hartman som står för den svenska översättningen; Aurelius Prudentius skrev förstås på latin.
De älskade som vi har följt till graven, generation efter generation, har fått del av Kristi död och uppståndelse genom dopet, såsom Paulus säger i Rom 6. I tro får vi ta emot denna dopgåva, liksom de har fått göra det. I Kristus Jesus är [vi] döda för synden men lever för Gud, skriver aposteln (v. 11).
Vi vet väl, var och en, att också vi skall följa våra bortgångna kära i spåren en dag. Men inte heller vi behöver frukta för döden som sådan, eftersom den endast är en port. Porten till ett nytt liv; porten till evigheten. Genom att gå genom denna port får vi, som är döpta in i Kristi död och uppståndelse, lämna bakom oss denna värld och dess synd, ondska, svaghet, sjukdom och död. I stället får vi träda in i en helt ny tillvaro, där den godhet, kärlek och lycka som finns med bland allt det negativa i vår värld äntligen är allenarådande.
Samtidigt kan vi inte se på frälsningen och himmelriket som enbart någonting som ligger i framtiden - Tänk, en gång, ja, en gång är jag där, som sången säger. Vi får märka att Paulus talar i presens: I Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Han säger inte t.ex. "kommer att leva", utan "lever". Vi är redan nu döda för synden och lever redan nu för Gud, därför att Kristus en gång för alla har besegrat synden på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Mitt i denna dödens värld är detta svårt att minnas. Mitt i nattens och sorgens mörker kan det vara svårt att tro på en soluppgång. Men den närmar sig; den har aldrig varit så nära! [Vi] lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska [oss] som en tjuv. [Vi] är alla ljusets [barn] och dagens [barn]. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. De som sover sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten. Men vi som tillhör dagen skall vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Så uttrycker Paulus saken (1Th 5:4-10).

Vi samlas i nattens och sorgens mörker. Den vi älskar ligger i graven. Jesus har lämnat oss på ett plötsligt, överraskande och skrämmande sätt. Ändå är varken nattens eller sorgens mörker evigt. Soluppgången närmar sig. Vi ser den inte ännu, men vi lever i hopp och visshet om att den kommer.
Därför är det också vår uppgift som ljusets […] och dagens [barn] att verka för att sprida ljuset. Vi har tänt våra ljus som en symbol för detta. Det intressanta med ljuständning är att det fungerar tvärtom mot mycket annat här i världen: Ju mer vi ger bort, desto mer finns det - ju flera som får ta emot en låga, desto flera lågor finns det. Genom att vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning som hjälm kan vi sprida budet om att soluppgången kommer - ja, att den redan är här!

Doptal: Påsklördagen (tvåspråkigt)

Dop - Kaste
Borgå / Porvoo 22.3.2008
pastor / pastori Karl af Hällström

Kasteen toimittaminen pääsiäislauantaina ei ole sopimatonta, vaikka perinteinen kastepäivä olisi kyllä huominen pääsiäispäivä. Tänä päivänä keräännymme yön ja surun pimeydessä. Rakastamamme Jeesus makaa haudassaan. Hän on jättänyt meidät äkillisellä, yllättävällä ja pelottavalla tavalla. Kuitenkaan yön ja surun pimeys ei ole ikuinen. Auringonnousu lähestyy. Emme vielä näe sitä, mutta elämme toivossa ja varmuudessakin sen tulosta.

Som kristna har vi genom dopet fått del i påskens händelser. Vi har blivit döpta in i Kristi död och uppståndelse. Detta illustreras bäst om vi tänker oss ett nedsänkningsdop, där dopkandidaten alltså helt sänks ner under vattnet. Sådan var ju doppraxisen i urkyrkan, och sådan är den i många kyrkor också idag. Vid ett nedsänkningsdop syns det tydligt hur den som döps sänks ner i dopets grav, liksom Kristus lades i sin grav. Därefter stiger den nydöpte upp ur vattnet till ett nytt liv som kristen, liksom inte heller Kristus stannade i sin grav, utan steg ut ur den då han uppstod.
Samma tanke finns nog med vid det begjutelsedop som vi praktiserar i vår lutherska kyrka, även om den inte syns lika tydligt.
De som har gått före oss, generation efter generation, har fått del av Kristi död och uppståndelse genom dopet, såsom Paulus säger i Rom 6. I tro får vi ta emot denna dopgåva, liksom de har fått göra det. I Kristus Jesus är [vi] döda för synden men lever för Gud, skriver aposteln (v. 11).
Vi vet väl, var och en, att också vi skall följa våra bortgångna kära i spåren en dag. Men inte heller vi behöver frukta för döden som sådan, eftersom den endast är en port. Porten till ett nytt liv; porten till evigheten. Nyckeln till den porten får vi i dopet. Genom att gå genom denna port får vi, som är döpta in i Kristi död och uppståndelse, lämna bakom oss denna värld och dess synd, ondska, svaghet, sjukdom och död. I stället får vi träda in i en helt ny tillvaro, där den godhet, kärlek och lycka, som finns med bland allt det negativa i vår värld, äntligen är allenarådande.

Samaan aikaan emme voi pitää pelastusta ja taivasten valtakuntaa ainoastaan tulevaisuuteen kuuluvana. Huomaamme että Paavali puhuu preesensissä: Te olette kuolleet pois synnistä ja elätte Jumalalle Kristuksessa Jeesuksessa (Room 6:11). Hän ei siis sano esim. "tulette elämään", vaan "elätte". Olemme jo nyt kuolleet pois synnistä ja elämme jo nyt Jumalalle, koska Kristus on kertakaikkisesti voittanut synnin ristillä ja voittanut kuoleman ylösnousemuksellaan.
Keskellä tätä kuoleman maailmaa tämä on vaikea muistaa. Keskellä yön ja surun pimeyttä voi olla hankala uskoa auringonnousuun. Mutta se lähestyy; se ei koskaan ole ollut näin lähellä! Keräännymme yön ja surun pimeydessä. Rakastamamme Jeesus makaa haudassaan. Hän on jättänyt meidät äkillisellä, yllättävällä ja pelottavalla tavalla. Kuitenkaan yön ja surun pimeys ei ole ikuinen. Auringonnousu lähestyy. Emme vielä näe sitä, mutta elämme toivossa ja varmuudessakin sen tulosta.

Därför är det också vår uppgift som ljusets [barn] och dagens [barn] (1Th 5:5) att verka för att sprida ljuset. Vi tänder ett dopljus som en symbol för detta. Det intressanta med ljuständning är att det fungerar tvärtom mot mycket annat här i världen: Ju mer vi ger bort, desto mer finns det - ju flera som får ta emot en låga, desto flera lågor finns det. Genom att leva som Kristi efterföljare, vilket vi blir i dopet, kan vi sprida budet om att soluppgången kommer - ja, att den redan är här!

Påskandakt: Lammet

Monica Heikel-Nyberg:
Lammet
En påskandakt

Så det var så här det skulle sluta...
Tobias kände tårarna tränga fram, och böjde på nacken, så att ingen skulle se. Här i folkhopen ville han inte gärna bli sedd som en av de avrättades vänner, det kunde vara farligt. I skydd av sin huvudduk kunde han i alla fall inte låta bli att gråta, när han hörde hammarslagen. Nu reste de korsen, och på det mittersta av dem hängde hans Jesus.
Hans Jesus, ja, så hade han vant sig att tänka på pojken. Det hade varit något speciellt med honom, ända sedan han föddes. För Tobias del började det hela utanför Betlehem, den där stjärnklara natten en gång. Själv hade han varit en alldeles ung pojke, ute för första gången med de äldre männen bland fåren.
Natten i stallet hade ändrat hela hans liv. Inte till det yttre, han arbetade fortfarande som herde, men så att han själv blev en annan. Någonting i det lilla barnets blick fyllde honom med ömhet. Sedan dess led han inte av smutsen eller kylan ute på fälten eftersom han hade fått gåvan att se dem alla, varje enskilt djur, som en egen person. För honom blev varje magert lamm oändligt dyrbart, ja det hade faktiskt hänt att han lämnade hela hjorden vind för våg för att leta reda på en ensam stackare.

Alltid då det var möjligt hade han försökt följa med Jesus liv. I början, under de år Maria och Josef höll sig gömda i Egypten, var det svårt men sedan gick det bättre. Familjen hade ju slagit sig ned i Nasaret, där Tobias hade släkt som han kunde göra sig orsak att besöka. Och de senaste åren var det inte svårt alls att höra om Jesus; luften surrade av rykten, det ena mer osannolikt än det andra.
Johannes, profeten sades ha döpt Jesus och kallat honom för Guds lamm.
Det kändes bra att tänka på Jesus som lamm. Tobias lät tanken glida tillbaka över alla de lamm som han hjälpt till världen: storögda, tillitsfulla, fulla av liv. Dilamm, flasklamm. Offerlamm.
Visste Johannes vad han sade när han talade om Guds lamm, som bär världens synder? Här ute på Golgota blev allting så ohyggligt klart. Lammet som offras för världens skuld - den brutne mannen som ännu levde där på korset.

Tobias rättade till huvudduken för att kasta en sista blick på Jesus, innan han var tvungen att vända tillbaka till hjorden. I samma ögonblick lyfte Jesus på huvudet och såg rakt på honom.
Det var som att se ett lamm i ögonen ögonblicket innan slaktkniven höjs: det nakna lidandet och underkastelsen inför det oundvikliga. Utan att tänka på det lyfte Tobias högra handen och gjorde tecknet för välsignelsen, som han alltid brukade göra över sina lamm. I det samma log Jesus, ett snett och nästan omärkligt småleende. Det kändes som om välsignelsen hade vänt i luften för att i stället vända tillbaka till Tobias. Och inte vilken välsignelse som helst: det var som att bli välsignad av en kung, på väg hem efter att ha besegrat fienden. En, för vilken ingenting längre är omöjligt.
Ögonblicket var förbi och Jesus sänkte åter sitt huvud. Tobias vände sig om och började vandringen hem, fortfarande med välsignelsen som en skyddande mantel omkring sig.

Så det var så här det skulle sluta: det lamm som skulle offras blev i stället det som välsignar. Och det som skulle vara slutet på allt blev början på någonting alldeles nytt...

Predikan: Skärtorsdagen

Ben Thilman:
Vem är störst?
Esbo domkyrka 20.3.2008

Vem är störst?
Det är en fråga som Jesus fick sig ställd i många sammanhang. Hans svar på den frågan skapade vanligtvis förvirring. Om man ställer den frågan till Jesus för att få bekräftelse på sina föreställningar om sin egen storhet, så blir man antagligen besviken.
Det finns människor som är inflytelserika, som har makt eller rikedom. Det finns människor som har starka supportrar bakom sig. Men är de verkligt stora? Jesus sade att den som är störst bland er skall vara allas tjänare. Det är inte alls en slump att t.ex. ordet minister egentligen betyder tjänare.
Dagens evangelietext handlar inte så mycket om nattvarden som om att tvätta fötter. Men platsen är den plats där Jesus och hans lärjungar firade måltiden tillsammans. Innan måltiden börjar gör Jesus det här som förvånar lärjungarna, i all synnerhet Simon Petrus. Han gör det som vanligen en tjänare brukar göra, han tvättar gästernas fötter. På det viset visar han den ordning som skall vara bland oss kristna. Vi skall tjäna varandra i ödmjukhet.
I de andra evangelierna berättas det om själva måltiden. Matteus berättar att Jesus vid måltiden sade att den som doppar handen i skålen tillsammans med honom är den som förråder honom. Det betyder att lärjungen Judas Iskariot var den som låg närmast honom vid nattvardsbordet.
Den ordning som Jesus representerade är en annan än den som vi skulle göra upp.
I skaran kring Jesus hade barnen och förrädaren och kvinnorna och utstötta en framträdande roll. Jesus åt också med syndare, med tullindrivare och han samtalade med dem som man inte ens vanligen tittade på om man var from.
När vi i dag går till nattvardsbordet, så gör vi det, inte därför att vi på något sätt skulle vara värdiga och färdiga. Vi gör det fast vi inte är det. Vi gör det på Jesu inbjudan och vi kan lita på att när han bjuder oss, så vill han också betjäna oss.
Vad kan vi göra?
Vi kan betjäna varandra i ödmjukhet och minnas att Jesus, som är det största, gjorde sig till allas tjänare och också offrade sig för oss.
Amen

Predikan: Palmsöndagen (KLV)

Karin Långström Vinge:
Predikan på Palmsöndagen 16.3.2008

"Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att dräpa, en tid att läka
En tid att riva ner, en tid att bygga upp.
En tid att gråta, en tid att le,
En tid att sörja, en tid att dansa.
Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen."

Det är orden ur Predikaren 3 som jag kommer att tänka på när jag läser berättelsen om när Jesus kommer till Jerusalem. Hans väg genom städer och byar har kantats av medgångar och motgångar. Han har funnit tro där han minst anade den, och saknat tro där han förväntade den. Han har mött människor av alla sorter och fått dela livsberättelser av skilda slag. Någon har frågat hur man får evigt liv. En annan har frågat vem som är störst i himlen. Någon har oroat sig för middagsplanerna, medan en annan har velat låta sig nöja med smulorna från Herrens bord. Han mötte sorg, han vände den till sinnesro. Han mötte förtvivlan, som han vände till framtidstro. Han mötte mörker, och lyste upp det med sitt eget ljus.

Allt har sin tid, och tiden rinner ut för Jesus, tiden på jorden. Han har ytterligare en bit att färdas, en bit att gå, och han behöver hjälp.
Han tar hjälp av en ung åsna och rider vägen fram. Nu kantas den av mantlar, palmkvistar och jubelsång. Snart ska jubelsången tystna, men nu ljuder den och det är det viktiga.

Men även denna dag är den någon som vill förstöra glädjen. Som vill ta ifrån livsmodet, tron och hoppet. Men just nu spelar det ingen roll – det är framåt som gäller.

Men Jesus, han som vet allt visste säkert att det helt nära skulle komma en tid, då välkomsthyllningarna skulle bytas mot krav på dödsstraff. Hjälten skulle alldeles snart bli skurken. Inte ens hans lärjungar inte skulle våga stå upp för det de trodde på. Någon skulle till och med förneka vänskapen med honom.

Men evangelium handlar om att det aldrig är kört. Jesus ser på oss med värme i blicken, oss alla som inte alltid orkar eller vågar eller fattar, med samma värme i blicken, däruppe ifrån åsnans rygg och (något tröttare) däruppe ifrån korset.

Jesus räknar med oss när vi jublar och öppnar oss för Guds son, men han vet också att vi, precis som Petrus, inte alltid orkar eller vill eller kan stå upp för honom.

Ropen skallar – hosianna och korsfäst : och ironiskt nog är det genom korsfästelsen han räddar oss.

Evangelium handlar om att det aldrig är kört. Om lovsången ljuder eller inte beror inte på oss. Om Gud finns eller inte beror inte på oss.

"Jag säger er att om de tiger ska stenarna ropa", säger Jesus i Lukas evangelium, när några i folkmassan vill få tyst på lärjungarna.

Det finns en ton i världen – en lovsångston som ljuder oavsett vad. Ibland starkare, ibland märker vi den nästan inte alls. Den tonen vittnar om Guds närvaro.

Men Gud behöver oss. Gud behöver vår lovsång. Precis som åsnan en gång bar Jesus fram är det vårt uppdrag att också bära Jesus och budskapet om honom. Precis som åsnors natur, kanske vi gör det med en viss skepsis, eller så är det med en åsnas envishet som vi inte glömmer, inte slutar kämpa vidare.

Vi fortsätter hoppas på försoning, frihet och gemenskap. Vi går in i stilla veckan och så småningom i påskfirandet, där varje påskägg och påsklilja vittnar om Jesu uppståndelse - livet som vann över döden.

Och där varje påsktupp vittnar om Petrus, som glömde av vem hans vän var. Ett vittnesbörd om Andra chansen – där Petrus än en gång mötte Jesu blick och förlåtelsen i den.

Skärtorsdagsmässan är också den en uppmaning att inte glömma, och att fortsätta kämpa vidare. Det är också vår mässa, som vi firar idag. Vi glömmer inte vad Kristus gjort för oss. Vi tar emot det bröd och det vin som är livet, som ger oss liv, livsmod. Förlåtelse, befrielse, mod, att med Mästaren orka en liten bit till på vägen.

"Därför att jag mötte dig på vägen och såg in i dina kärleksfulla ögon, kan jag nu känna igen dig i sippans nyutslagna kalk.

Därför att jag hört dig tala förlåtelsens ord
Till min ängsliga själ
Kan jag nu också höra dig i sommarvindens sus
Och känna din närhet i blommans doft

Därför att min själs ögon uppfattat strålglansen
Kring din törnesårade panna
Kan jag nu se ditt ljus
I skogstjärnens klara vattenspegel
Och i soluppgångens bländande ljuskaskader,

Herre, tag min lovsång!"

(Mait Hedberg)

Predikan: Palmsöndagen (HB)

Henry Byskata:
"Ärans konung på förnedringens väg"
Predikan 16 mars 2008 vid gudstjänst i Dragnäsbäck kyrka kl.10.00
och vid högmässa i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl.13.00
Joh. 12:12-24 (1 årg.)

Idag inleder vi i och med palmsöndagen Stilla veckan. Sitt namn i kyrkoåret har denna vecka fått av att kyrkklockorna då dämpades i sin klang för att senast till långfredagen helt tystna. Man satte tyg eller annat dämpande material på klockkläppen, därav veckans namn: dymmelveckan (fi. tymintäviikko). Så kallas också onsdagen i Stilla veckan för dymmelonsdagen.
"Skåden, skåden nu här alle, Huru Jesus plågad är", så lyder stilla veckans uppmaning. Den anger tonen för hela veckan fram till påsknatten och påskmorgonen, då allt förbyts i ljus och glädje.
Låt oss så också denna påsk glädjas över att det förhoppningsvis kommer att vara många - också här i palmsöndagens gudstjänst - som vill ta till sig det grundläggande inom vår kristna tro: budskapet om Jesu död och uppståndelse till försoning för våra synder !
På så sätt öppnas för oss delaktighet i det eviga livet !
Här i Trefaldighetskyrkan finns det några, vi kallar dem katekumener, som vill söka sig djupare i sin kristna tro. De är nu inne i en tid när de förbereder sig för en bekräftelse av sitt dop. De vill säga "ja" till att vara kallade av Gud och är nu inne i en fördjupningsperiod, som kommer att få sin höjdpunkt till pingsten, när de i gudstjänsten svarar "ja" till ett fortsatt bejakande av doplöftena. Idag får de komma fram här vid altaret för förbön och välsignelse.

Syndens makt är bruten i och med Jesus Kristus. Dödens bojor är krossade. Det är det som skall förkunnas och det är det som ger tro, hopp och liv.
Paulus säger i 1 Kor. 2:2 "Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus." "Er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft."

Vår söndags rubrik lyder: "Ärans konung på förnedringens väg". Tidigare hette det "lidandets väg".
De brutna palmkvistarna och Hosianna-ropen står för det konungsliga. Fariséernas bistra miner och Jesu egna ord förebådar den tragedi, som senare skulle följa.
Det sägs i texten helt kort, "Jesus fick tag på en åsna och satte sig på den." Allt är berättat med facit i hand. Det som såg ut som ett triumfartat intåg i Jerusalem, vändes sedan i nederlag och förtvivlan, ja, förnedring.
"Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas."
Så såg Jesus det redan i förväg. Genom att sätta sig upp på åsnan, bekände han sig vara Messias, den konung som Israel väntade. Men Johannes stannar här i sin berättelse. Ingenting sägs om själva ridandet eller om ankomsten till Jerusalem. De som hade varit närvarande, när Jesus uppväckte Lasaros, erkände honom som sin Messias och de som hade hört berättas om detta tecken, gick för att ta emot honom. Inför denna folkrörelse var Jesu fiender rådlösa. "Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom."

Är det månne det som sker, när förhoppningsvis stora skaror i dag på palmsöndagskvällen kl.19 söker sig hit till Trefaldighetskyrkan för att ta del av J.S.Bachs verk Johannespassionen framförd av kammarkören Psallite och Vasa stadsorkester, dirigerade av Rainer Holmgård? Eller vid aktläsningarna och stilla veckans gudstjänster i kyrkorna här i Vasa-regionen? Eller vid långfredagskvällens barockmusikkväll kl.18 i Brändö kyrka med Kvevlax sångkör och Vasa kammarkör, som uppför G.B.Pergolesis "Stabat Mater" med Marianna Slobodeniuk som pianist och Maria Timoshenko som dirigent?

De sökte upp Filippos - och denne senare Andreas -: "Herre, vi vill gärna se Jesus." Grekerna, tillresta till högtiden, ville se någonting speciellt, en sevärdhet, ja, varför inte: en sensation. Men det enda som bjöds dem var vetekornets lag, vetekornets sensation! "Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd." Människorna kommer till Jesus. De kommer alla, både judar och greker. Då är avgörelsens stund inne.

"Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ja till Gud och säga nej..." sjunger vi i Anders Frostensons psalm.
Människorna kommer, Människosonen förhärligas, vetekornet faller i jorden och dör - och när det dör ger det rik skörd! En skörd till evigt liv - och en dom som går över denhär världen. Det betyder utkastandet av denhär världens furste. Allt dethär läggs på en enda människas axlar. Det är fråga om hans ensamma kamp på liv och död. Måste han inte be om att få komma undan denna förfäran, som hotar spränga hela hans själ? Samtidigt som han ju vet, att just där har han sin kallelse, just för detta har han ju kommit?!
Förhärligandet och förnedringen hör samman. De blir två sidor av samma sak. Det är någonting paradoxalt och fyllt av motsatser, men på samma gång är det någonting väldigt enkelt och naturligt.

Vetekornets lag innebär för det första, att vägen till evigt liv går via död - och för det andra, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via hans död. Och för det tredje, att vägen till livet för dem som kommer till Jesus går via deras egen död till livsgemenskap med honom!
Att efterfölja Jesus innebär då att leva både i en livsgemenskap och i en dödsgemenskap med honom. Att genom dopet och i dopet dö med Kristus och uppstå med honom dagligen. Den som inte vågar dö med Kristus, kan då inte heller tillsammans med honom få delaktighet i det eviga livet. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv." "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara."

Mänskligheten har aldrig kunnat komma förbi Kristus och kan inte göra det heller i framtiden. Visst kan vi missförstå honom, t.o.m. medvetet, visst kan vi missbruka hans namn på ett förrädiskt sätt, visst kan vi förmänskliga och förringa det som han har gjort - det finns ju så mycket annat grymt lidande i dagens värld -, men alla som är av sanningen kommer ändå att lyssna till hans röst. Därför att deras ögon har öppnats till att se att denhär världens gång, dess prakt och ära, är ett bedrägeri, ett sken som bedrar, eftersom den egentliga drivkraften där bakom är fruktan, hat och strävan efter egen vinning. Det som för denhär världen är stort och mäktigt och eftersträvansvärt, är för honom och hans sanna efterföljare i alla tider endast förvillelse, frestelse och fall. På samma sätt är hans församlings strålglans för världen bara någonting som man bör skämmas för, skratta åt eller skämta bort, ja, svaghet och bristfällighet.
Jag tror, att det där i den första palmsöndagens jublande skara fanns med de som insåg dethär, nämligen att mitt i svagheten, mitt i allt det som såg ut som ett löjligt clowneri, samtidigt fanns med själva styrkan och makten ! Guds rikes makt.

Vid de 27 allmänna finlandssvenska kyrkodagarna i Nykarleby för snart tio år sedan framfördes i kyrkan Lassi Nummis diktsvit Requiem - översatt till svenska av Gunvor Javén. Uppläsare var Östen Engström. "En själamässa - men inte för de döda utan för oss levande", stod det i programbladet. Det är en mäktig dikt, som är en enda lång bön om frid, frid mellan människa och Gud, mellan människa och människa, mellan människan och den övriga skapelsen.

Jag citerar dikten Agnus Dei:

Han som kom för att söka oss sade: - Himmelriket har kommit nära, det är inom er.
Han som vandrade på jorden mitt ibland människorna sade: - Det är inom er.
Han som tog slavens roll, han som bespottades och dödades sade:
- Min frid ger jag er.
Vi står här och upprepar, som ett eko av hans ord:
- Din frid - ge oss din frid.

Idag behöver vi ett språk för att på nytt få grepp om vår verklighet. Det tekniska och vetenskapliga språk som tycks dominera vår kultur, förmår inte fånga in hela det mänskliga livet. Frågor om synd och skuld, om misslyckanden och nederlag, men också om seger och hopp, sådana frågor faller ofta utanför. När vi inte kan formulera det som händer runtom oss, när vi inte hittar lösningar och utvägar, då drabbas vi lätt av oro och ångest. Vår brist på språk gör att erfarenheter och upplevelser blir otolkade, förnekas och förträngs.

"Ärans konung på förnedringens, lidandets väg"...
Lidandet tycks vara någonting förfärligt för dagens människa, som blivit van vid ett narcissistiskt, självbeskådande liv, som är på jakt efter ständigt nya njutningar och upplevelser, s.k. peak experiences. "Självförverkligande" är något av ett modeord. Eller att "ha kontroll över sitt liv", finskans "elämänhallinta". Vem vill inte söka det lätta och lyckliga livet. Men: har vi rätt till det lyckliga livet, när våra bröder och systrar ute i världen lider? Eller lider nära oss här hemma ? Det behöver ju inte alltid heller vara fråga om enbart bröd. Det kan också vara andlig njutning vi söker, så att vi glömmer kärleken till vår ringa nästa.

"Hur kan Gud, som är kärleken, tillåta lidandet - hos sin egen Son, hos människan i dagens värld ? Hur kan vi möta eget lidande eller en oss närstående människas lidande ?" Vi frågar och protesterar, men talet om "vetekornets väg" är trots allt realistiskt, t.o.m. trösterikt. Vi kan inte förstå Jesus, inte förstå livet utan lidande och död. Trösten ligger i att just via dem går vägen till helat liv, rikt liv mitt i allt det trasiga och misslyckade. Via dem går också vägen till det eviga livet!
Hemligheten, den paradoxala hemligheten, ligger i Hosianna-ropet! Det hebreiska ordet kan dels betyda ett rop på hjälp: "Herre, hjälp oss!" och dels kan det uppfattas som ett hyllningsrop, en messiashyllning: "Lovad vare du, som har kommit och som kommer till vår frälsning!"
"Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd."
Amen.

Låt oss be med slutdikten i Lassi Nummis Requiem: Lux eterna - det eviga ljuset.

Snön har täckt den gröna ängen och den täcker fältens blomster.
Då lyfter vi våra ögon och ser björkarnas skog.
Den unga björkdungen har sträckt ut sina vita armar mot himlen,
kronorna som fingrar, som vårens gräs - nu svart mot vinterhimlen.
Det är lugnt och kallt. Rimfrost höljer grenarna, över allt en otröstlig längtan.
Över allt ett förunderligt ljus.

Du, inför vilken vi böjer våra knän, när vi säger: du, du okände, närstående -
tag emot björkarnas bön, armarnas bön, som sträcker sig ur jordens djup mot himlen
och våra sträckta armars bön, våra fingrars stumma bedjan.

Giv din frid åt dem som vilar nere i jordens djup, och åt oss som trevar oss fram
här mellan höjderna och djupen.
Den stora våren bryter in! Då spricker allt ut i grönska,
då är vart löv ett ord, varje träd ett tungomål
och alla prisar de dig, besjunger våren och morgonens eviga ljus.

Amen.

Predikan: Marie bebådelsedag (KafH)

Karl af Hällström:
Tro och mod
Högmässa i Lilla kyrkan, Borgå 9.3.2008
1 Mos 3:8-15; Luk 1:39-45

Marie bebådelsedag. Själva namnet på helgen kan verka besvärligt för konfirmanderna, så jag ska ge en liten förklaring. Ni som inte är konfirmander behöver inte lyssna - även om ni kanske också kan ha nytta av det.
"Bebådelse" innebär att man får en förvarning om att något kommer att ske i framtiden - i det här fallet fick Maria veta att Jesus skulle födas. "Marie" är en gammal genitivform av namnet Maria; idag skulle vi säga "Marias". "Marie bebådelsedag" är alltså helt enkelt den dag då Maria fick veta att hon skulle bli mor till Jesus.

Slutet av syndafallsberättelsen (från 1Mos 3) utgör dagens första läsning. I berättelsen finns det två träd mitt i Edens trädgård, kunskapens träd och livets träd. Dessa får människorna inte äta av. Ormen, som traditionellt anses vara djävulen, frågar: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Kvinnan svarade: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Ormen sade: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont." Och det är sant, det han säger. Frukten är inte i sig giftig, utan den ger kunskap och insikt. Det är inte hela sanningen, för människornas olydnad leder till att de blir fördrivna ur Eden, och döden kommer in i världen. Gud hade alltså rätt när han sade: "Gör ni det kommer ni att dö." Men det fungerade på ett annat sätt än ormen antydde.
Men inte desto mindre ljög ormen för människorna genom att tala sanning. Därför föll de också för frestelsen, med kända följder.
I syndafallets efterspel, som vi hörde läsas för en stund sedan, kunde vi observera att ingen tog ansvar för sina gärningar. Alla skyllde ifrån sig. Adam var skickligast, tycker jag, för han skyllde inte bara på Eva, utan också på Gud, när han säger: "Kvinnan som du har ställt vid min sida..." Eva skyller på ormen, och ormen blir sittande med Svarte Petter. Denna vägran till ansvarstagande känner vi alltför väl igen också i vårt samhälle - och i oss själva.
Ormen frestade människan med något som låter bra, nämligen att hon skall förstå sådant som hon inte tidigare har förstått. Men det var inte förståelsen och de etiska avgörandena som var det viktiga för människan i Edens trädgård, utan det viktiga var att människan skulle få leva i Guds närhet, i ett kärleksfullt lydnadsförhållande till honom.
Och därför gick det som det gick när människan föll för frestelsen. Hon kunde inte längre se oskyldigt på allt omkring sig, utan förstod sakernas sammanhang, och fick skuld i sitt hjärta. Därför ser människans värld också ut som den gör idag. Vi förmår inte längre i oskyldig glädje se på det som Gud gör för oss, utan vi måste också själva skapa gudalika planer för vår omgivning, för våra medmänniskor och för oss själva. Och när våra planer kommer i konflikt med andra människors eller Guds planer föds det ödesdigra, ödeläggande konflikter. Och allt detta för att vi föll för frestelsen.

I förhållande till detta är Maria en lysande kontrast. När ärkeängeln Gabriel kommer till henne (såsom Luk 1 berättar) meddelar han henne att hon skall bli gravid och föda sin son Jesus. I praktiken kan detta få ödesdigra följder för Maria.
Hon är en ung kvinna, kanske 13-14 år gammal. Trots allt är det inte så lite som det låter. Hon var giftasvuxen och trolovad med Josef, så i social ålder skulle det i våra dagar motsvara något i stil med 19 år. Maria var en ung kvinna, men inte för ung, om ni förstår hur jag menar.
Men att hon var trolovad med Josef var allvarligt. Våra dagars förlovning går ju ut på ungefär att vi nu kollar om vi skulle råka passa ihop, och om vi gör det, så gifter vi oss eventuellt i en vag framtid. Om det inte lyckas, så bryter vi förlovningen och ser oss om efter nästa. För att karikera det hela en smula.
Trolovningen var något helt annat. Den var ett juridiskt bindande kontrakt genom vilket mannen och kvinnan bands till varandra - och givetvis så att särskilt kvinnan bands till mannen, vilket är bra att minnas dagen efter Internationella kvinnodagen. Skilsmässa var möjlig, men om man bröt sin trolovning jämställdes det med att bryta sitt äktenskap och fick samma hårda straff - i princip stenades den skyldiga, även om dödsstraffet i praktiken inte tycks ha varit i bruk vid den tid som det nu rör sig om.
Nåväl, när Maria får veta att hon skall bli gravid (eller "ha i magen", som det ordagrant heter på grekiska) vet hon hur omgivningen kommer att tolka det. Om Josef säger som det är, att han inte har rört henne, är det därmed klart att hon har varit otrogen och bör bli bestraffad. Att påstå att det skulle vara frågan om en jungfrufödsel vore knappast trovärdigt - lika lite trovärdigt som det i våra dagar skulle låta i en gravid tonårings mun. Sanning och trovärdighet går inte alltid hand i hand.
Maria är alltså inte ett exempel på att ogifta tonårsflickor absolut borde sätta barn till världen.
När Gabriel bebådar Jesu födelse för Maria, lämnar han möjligheten öppen för henne att säga nej till kallelsen. Men efter en fråga av närmast teknisk natur ("Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man") så svarar Maria ja på Guds kallelse. Hon är väl medveten om de rentav livshotande svårigheter som detta kommer att föra med sig, men hon vill ändå lyda Gud.
Av detta ser vi två områden där Maria i synnerhet kan vara ett exempel för var och en av oss. Maria visar ett stort mod när hon väljer att göra det som är rätt, det som är i enlighet med Guds plan. Vi som är här idag är inte kallade att föda Guds Son, men också vi är kallade att göra det rätta, också när det kan ha negativa följder för oss själva. Stå upp mot det onda, tala ut mot orättvisor, arbeta för det som är sant och rätt! Varje kristen, ja, varje människa har denna kallelse. Hur det i praktiken kan gå till är individuellt. Någon engagerar sig som besöksvän, en annan arbetar för Amnesty International, en tredje är blodgivare ... Listan kan göras hur lång som helst. Och Marias exempel förpliktigar oss att söka former för denna verksamhet - också när det krävs mod att göra så.
Detta är alltså något som varje människa kan och bör göra. Men Maria ger också oss kristna ett specifikt exempel att följa genom den stora tro som hon visar. Gabriel meddelar inte bara rakt upp och ner: "Morjens, Maria, du är på smällen," utan han lovar också att Gud skall vara med Maria genom alla svårigheterna: "... den Högstes kraft skall vila över dig. ... ingenting är omöjligt för Gud." Maria tror på Guds löfte och tyr sig till honom när hon kommer med sitt berömda svar: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt."
Alla Marias livsplaner blir omkastade eller kullkastade. Hon har räknat med att gifta sig med Josef, få barn med honom och leva ett vanligt rätt händelselöst liv som hantverkarhustru i en landsortsstad. Hon skulle säkert ha varit nöjd och sådär vardagslycklig i en sådan tillvaro.
Men nu blir allt annorlunda. Hon riskerar att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska och därefter som ogift mor, i det närmaste utan ärliga sätt att försörja sig i den tidens patriarkaliska samhälle. Hon blir tvungen att uppfostra en son som går ett kontroversiellt och offentligt liv till mötes, och kan knappast undgå att själv också hamna i rampljuset. Dessutom riskerar den son som hon uppfostrar att råka in i samma stora svårigheter som kontroversiella sanningssägare oftast hamnar i, ofta på bekostnad av sitt eget liv.
Fullt medveten om allt detta kan hon ändå förlita sig på sin tro och svara ja på Guds oerhört svåra kallelse. Därför kan och bör också vi instämma i Elisabets hälsning: "Salig hon som trodde."

Predikan: Marie bebådelsedag (BT)

Ben Thilman:
Som du, Gud, vill...
Esbo domkyrka 9.3.2008
Luk 1:39-45

Vem var Maria? Egentligen vet vi väldigt litet om henne. Hon var ung. Kanske inte mycket mera än 14. Hon var förlovad med Josef, som antagligen var betydligt äldre. Men det var ingenting konstigt med det. Så brukade det gå till. Så vet vi att hon fick besök av en ängel, som berättade att hon var utvald av Gud att bli mamma till Guds son. Detta besök av ängeln är det som vi kallar Marie bebådelse. Det skedde 9 månader före jul. Dvs ungefär just den här tiden på året. Och så vet vi att hon accepterade att hon skulle bli mamma, trots att hon var så ung och trots att hon inte förstod hur det skulle gå till.
Så vet vi att hon besökte sin släkting Elisabeth, fast vi inte vet riktigt vart hon gick, för det berättar inte evangelisten Lukas. Men on kom på besök och när de två mammorna träffades, Elisabeth väntade Johannes Döparen, så sparkade Johannes i sin mammas mage så att Elisabeth fylldes av helig Ande.
Det som Elisabeth säger är det som i kyrkan har fått namnet Magnificat. Det är en lovsång till Gud och en stor förundran. Det händer underliga saker.
Börjar det hända underliga saker omkring oss så drar vi oss kanske undan. Vi ser litet på avstånd och försöker förstå vad det riktigt är som händer. Men inte Maria, eller Elisabeth. När Maria fick sin uppenbarelse av en ängel, så sade hon: må det ske med mig som Gud vill. Hon hade tro. Hon litade på att om man slänger sig in i ett äventyr där Gud styr, så går ingenting fel. För Elisabets del var det fråga om att hon länge hade bett om ett barn. Hon var redan gammal, och nu vr hon också gravid. Gud hade en plan och dessa två mammor hade var sin roll att spela i denna plan.
Att göra Guds vilja innebär inte alltid att allt är frid och fröjd. Dessa båda mammor skulle få erfara att deras bar skulle dö en våldsam död. Men likaväl tog de emot den uppgift Gud gav dem.
På det viset tjänar det som exempel också för oss. Vi må våga ta emot det uppdrag Gud vill ge oss. Du må sedan vara man eller kvinna, för gammal eller för ung, veta vad som händer eller inte ha en aning.
Gud kan använda dig.

Predikan: 4 söndagen i fastan (Midfastosöndagen)

Ben Thilman:
Gud är Gud för hela människan...
Predikan i Karabacka kapell (Esbo) 2.3.2008
Joh 6:24-35

Jesus hade gjort brödundret vid Genesarets sjö och människorna omkring honom var förundrade. Det föreföll som om Jesus kunde svara mot alla de behov som människorna hade.
Men det som människorna förväntade var inte så mycket. Det räckte med bröd.
Eller kanske kunde vi säga att de visste vad de behövde. De behövde bröd. De sökte sig till den som kunde tillfredsställa deras behov.
Men när Jesus mötte människornas entusiasm över att de hade fått mat, så talade han till dem om andra saker, om näring, om mättnad och om bröd, men på ett annat sätt. Han talar om hunger efter det som är det verkligt viktiga i livet.
Jesus säger: sök efter sådan föda som består och ger evigt liv. Och hur går det till? Det går till genom att tro.
Dagens predikotext mynnar ut i Jesu ord: Jag är livet bröd. Jag är... Jesus pekat på sig själv. Det är till Jesus som vi skall komma för att ta emot det som är det viktigaste i livet. Det som ger evigt liv. Det är i relation till Jesus som vi är i kontakt med den kraftkälla som ger oss det vi i livet behöver. På sina ställen så ger Jesus Jag och Du budskap. Om sig själv säger han att han är livets bröd, kraftkällan. Om oss säger han bl.a. att vi är jordens salt. Om Jesus ger näring, så skall vi ge kryddan genom att använda våra gåvor i Guds tjänst. Vi är världens ljus. Vi skall lysa upp, värma och glädja. Men allt vad vi gör förbrukar energi. Därför behöver vi vara nära källan till all näring. Vi behöver veta vad som är viktigt och vad som inte är det. Vi behöver söka efter livets bröd. När Jesus blev frestad i öknen, så uppmanades han att tänka på sitt eget välbefinnande och göra bröd, och Jesus förstod att den näring vi behöver handlar inte bara om bröd, utan det handlar om att ta emot allt som Gud har att ge oss. Människan lever inte bara av bröd, utan av allt som går ut från Guds mun. Om vi behöver det som går ut från Guds mun, så kan vi inte riktigt förbise att vi bör hämta vår vägledning och styrka från Guds ord och från bönen, brödsbrytelsen och gemenskapen i församlingen.
Jesus hade ett budskap för hela människan. Han gav bröd åt de hungrande och han mättar också hungrande själar. Inför Gud är vi helheter med kroppsliga och själsliga och andliga behov. Gud vet det och han ser det. Jesus vill hjälpa oss att också själva se det.
Amen.