16 mars 2008

Predikan: Palmsöndagen (KLV)

Karin Långström Vinge:
Predikan på Palmsöndagen 16.3.2008
"Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att dräpa, en tid att läka
En tid att riva ner, en tid att bygga upp.
En tid att gråta, en tid att le,
En tid att sörja, en tid att dansa.
Allt har sin tid
Det finns en tid för allt som sker under himlen."


Det är orden ur Predikaren 3 som jag kommer att tänka på när jag läser berättelsen om när Jesus kommer till Jerusalem. Hans väg genom städer och byar har kantats av medgångar och motgångar. Han har funnit tro där han minst anade den, och saknat tro där han förväntade den. Han har mött människor av alla sorter och fått dela livsberättelser av skilda slag. Någon har frågat hur man får evigt liv. En annan har frågat vem som är störst i himlen. Någon har oroat sig för middagsplanerna, medan en annan har velat låta sig nöja med smulorna från Herrens bord. Han mötte sorg, han vände den till sinnesro. Han mötte förtvivlan, som han vände till framtidstro. Han mötte mörker, och lyste upp det med sitt eget ljus.

Allt har sin tid, och tiden rinner ut för Jesus, tiden på jorden. Han har ytterligare en bit att färdas, en bit att gå, och han behöver hjälp.
Han tar hjälp av en ung åsna och rider vägen fram. Nu kantas den av mantlar, palmkvistar och jubelsång. Snart ska jubelsången tystna, men nu ljuder den och det är det viktiga.

Men även denna dag är den någon som vill förstöra glädjen. Som vill ta ifrån livsmodet, tron och hoppet. Men just nu spelar det ingen roll – det är framåt som gäller.

Men Jesus, han som vet allt visste säkert att det helt nära skulle komma en tid, då välkomsthyllningarna skulle bytas mot krav på dödsstraff. Hjälten skulle alldeles snart bli skurken. Inte ens hans lärjungar inte skulle våga stå upp för det de trodde på. Någon skulle till och med förneka vänskapen med honom.

Men evangelium handlar om att det aldrig är kört. Jesus ser på oss med värme i blicken, oss alla som inte alltid orkar eller vågar eller fattar, med samma värme i blicken, däruppe ifrån åsnans rygg och (något tröttare) däruppe ifrån korset.

Jesus räknar med oss när vi jublar och öppnar oss för Guds son, men han vet också att vi, precis som Petrus, inte alltid orkar eller vill eller kan stå upp för honom.

Ropen skallar – hosianna och korsfäst : och ironiskt nog är det genom korsfästelsen han räddar oss.

Evangelium handlar om att det aldrig är kört. Om lovsången ljuder eller inte beror inte på oss. Om Gud finns eller inte beror inte på oss.

"Jag säger er att om de tiger ska stenarna ropa", säger Jesus i Lukas evangelium, när några i folkmassan vill få tyst på lärjungarna.

Det finns en ton i världen – en lovsångston som ljuder oavsett vad. Ibland starkare, ibland märker vi den nästan inte alls. Den tonen vittnar om Guds närvaro.

Men Gud behöver oss. Gud behöver vår lovsång. Precis som åsnan en gång bar Jesus fram är det vårt uppdrag att också bära Jesus och budskapet om honom. Precis som åsnors natur, kanske vi gör det med en viss skepsis, eller så är det med en åsnas envishet som vi inte glömmer, inte slutar kämpa vidare.

Vi fortsätter hoppas på försoning, frihet och gemenskap. Vi går in i stilla veckan och så småningom i påskfirandet, där varje påskägg och påsklilja vittnar om Jesu uppståndelse - livet som vann över döden.

Och där varje påsktupp vittnar om Petrus, som glömde av vem hans vän var. Ett vittnesbörd om Andra chansen – där Petrus än en gång mötte Jesu blick och förlåtelsen i den.

Skärtorsdagsmässan är också den en uppmaning att inte glömma, och att fortsätta kämpa vidare. Det är också vår mässa, som vi firar idag. Vi glömmer inte vad Kristus gjort för oss. Vi tar emot det bröd och det vin som är livet, som ger oss liv, livsmod. Förlåtelse, befrielse, mod, att med Mästaren orka en liten bit till på vägen.

"Därför att jag mötte dig på vägen och såg in i dina kärleksfulla ögon, kan jag nu känna igen dig i sippans nyutslagna kalk.

Därför att jag hört dig tala förlåtelsens ord
Till min ängsliga själ
Kan jag nu också höra dig i sommarvindens sus
Och känna din närhet i blommans doft

Därför att min själs ögon uppfattat strålglansen
Kring din törnesårade panna
Kan jag nu se ditt ljus
I skogstjärnens klara vattenspegel
Och i soluppgångens bländande ljuskaskader,

Herre, tag min lovsång!"

(Mait Hedberg)

1 kommentar:

annebelle sa...

Vilken bra predikan. Tack för den inspirationen.