Predikan: Stefanidagen

Karl af Hällström:
Och förföljelsen fortsätter...
Borgå domkyrka 26.12.2009
Apg 6:8, 11-15; 7:51-60

När vi hör berättelsen om stenandet av Stefanos eller tänker på hur de kristna förföljdes och kastades för vilddjuren under romartiden, tror jag reaktionen ofta blir något i stil med ”Usch så hemskt! Tur att sådant inte sker i våra dagar!”
Jag beklagar djupt, men sådant sker i våra dagar också. De facto har det aldrig funnits så många förföljda kristna som nu. Till en del är det förstås statistiskt betingat, eftersom det aldrig förr har funnits vare sig så många människor i världen eller så många kristna som nu. Att 200 miljoner kristna i 60 av världens länder hotas av diskriminering, våld, fängelse eller avrättning för sin tros skull är ändå något som vi inte bara kan avvisa med att hänvisa till statistik.
Vi får vara glada för att situationen i Finland är bättre än så. Här råkar en kristen knappast ut för värre än ett upphetsat meningsutbyte eller mobbning. Det kan förstås vara väldigt obehagligt, men det är ändå långt ifrån så allvarligt som kristna råkar ut för i Nordkorea, Saudiarabien, Iran, Maldiverna eller Bhutan, för att nämna fem-i-topp på den lista på 60 länder som organisationen Open Doors sammanställde 2007. De flesta av länderna på listan är antingen kommunistiska eller muslimska, men också annat ryms med.
År 2007 kom Kina med bland de tio främsta (eller värsta). Bland populära turistmål kan nämnas Maldiverna på fjärde plats och Laos på åttonde, samt Indien, Turkiet och Marocko också väl placerade. I vårt närområde hittar vi Azerbajdzjan, Tjetjenien och Vitryssland, förutom flera asiatiska tidigare sovjetrepubliker.

Under de sex senaste åren har listan toppats av Nordkorea, vilket kanske inte är så oväntat (vem blir inte förföljd där?). Kristna utsätts för extrem tortyr, bara för att de är kristna. Nu hotar en svår hungersnöd att ta livet av hundratusentals nordkoreaner, men kristna (och andra) som vill hjälpa sina medmänniskor sätts i arbetsläger, där de blir misshandlade och dör av undernäring. All hjälp ska ges på statens villkor – eller inte alls.

Nummer två på listan är Saudiarabien. Landet vill locka till sig mer turister, men är en religiös diktatur av värsta slag. Orsaken till att vi inte hör så mycket om detta är väl att landet utrikespolitiskt är västtillvänt, och västmakterna med USA i spetsen vill inte stöta sig med det wahhabitiska kungahuset.
Men en turist som kommer till Saudiarabien granskas i tullen för att säkert inte smuggla in någonting förbjudet, t.ex. narkotika, vapen, pornografi – eller kristna eller judiska symboler såsom halssmycken. Jag har i många år haft ett guldkrucifix om halsen; senast jag hade det av mig var i fjol vid en röntgenundersökning, och därförinnan år 2003 när jag låg på sjukhus. Om jag ville resa till Saudiarabien (vilket inte är aktuellt!) skulle jag vara tvungen att lämna mitt halsband hemma – eller i tullen. Men det är förstås bara en symbolisk förnedring, och inget – inget! – mot vad saudiska kristna måste gå igenom.
Sedan kung Fahd dog år 2005 och efterträddes av kung Abdullah har diskussioner om reform förekommit i Saudiarabien. I praktiken har dock människorättssituationen förvärrats under de senaste åren. Andra religioner än sunni-islam blir diskriminerade eller aktivt förföljda. Landets medborgare har inte rätt att vare sig välja eller byta religion, och var och en som sprider kristen litteratur eller evangeliserar på annat sätt riskerar fängelse, utvisning ur landet eller avrättning. Detta gäller också utlänningar.
Och de som omvänder sig till kristendomen kan råka illa ut i händerna på både myndigheterna och sina egna familjer. I augusti 2008 dödades en ung kvinna av sin bror efter att ha berättat om sin kristna tro för sin familj. I januari 2009 blev en 28-årig man arresterad efter att ha beskrivit sin omvändelse på sin blogg på internet. Det var inte första gången han fängslades för sin tro. Denna gång släpptes han efter drygt två månader.

I Kina arresterades fem pastorer utan häktningsorder när de var på väg att lämna in ett klagomål över rivningen av deras kyrka. För en månad sedan dömdes de till fängelsestraff på mellan tre och sju år. En av dem är husförsamlingsledaren Yang Rongli. Hon fick sju års fängelse för brotten att, som det hette, ”olagligt ockupera jordbruksmark” och ”störa transporter genom att samla folkmassor”.
Sju år! Om inte det vore så allvarligt, kunde man nästan skratta åt dessa direkt löjliga motiveringar. Men att oskyldiga personer får mångåriga fängelsestraff är förstås allt annat än löjligt.

Indien, med över en miljard medborgare, är den största demokratiska staten i världen. Sedan självständigheten 1947 har den indiska staten varit strikt sekulär och garanterat bl.a. yttrande- och religionsfrihet. Sedan medlet av 1990-talet har dock ett hindu-nationalistiskt parti, BJP, fått alltmer stöd bland befolkningen. I sju av de 28 delstaterna är det förbjudet att byta religion. Detta ger militanta hinduer stöd, då dessa har angripit kristna på många håll i landet.
I delstaterna Karnataka och Andhra Pradesh har flera exempel på detta förekommit bara under denna december månad 2009.
Den 8 december slogs en kyrka sönder och brändes tillsammans med biblar och andra kristna böcker. Myndigheterna arresterade denna gång flera av dem som var gjorde sig skyldiga till detta.
Den 9 december blev en grupp kristna attackerade då de återvände från ett bönemöte. Pastorn fick svåra inre skador, och flera unga kristna flickor blev misshandlade, medan attackerarna ropade antikristna slagord. Veterligen har ingen av dem anhållits.
Den 14 december bröt sig en grupp militanta hinduer in i en ung pastors hem och misshandlade honom och hans hustru. Hustrun fick svåra skador, men förnekades medicinsk hjälp efter påtryckningar från extremisterna. Då pastorn tog sig till närmaste polisstation för att anmäla händelsen, var det han själv som blev arresterad. Han hålls fortfarande fängslad, och parets hem har förseglats av myndigheterna.

Det händer också att kristna förföljer andra kristna. Detta upplever jag som speciellt tragiskt. Sådant sker speciellt där kyrkan och nationen är starkt sammankopplade. Som exempel kan nämnas Etiopien och vår granne Ryssland. I båda dessa länder har den ortodoxa kyrkan en så stark ställning, att protestantiska rörelser som vill berätta det glada budskapet möts av misstro, diskriminering och våld.

Vilka slutsatser kan vi dra av allt detta?
För det första, som jag sade i början, kan vi vara glada att bo här i Finland. Den milda intolerans mot troende kristna som förekommer på sina håll tar sig uttryck i högst något enstaka glåpord. Andra religiösa grupper kan däremot ha det värre, vilket vi gärna får försöka råda bot på.
För det andra bör vi, både som kyrka och som enskilda kristna, arbeta för att förbättra människorättssituationen i världen i allmänhet och för att i synnerhet förhindra diskriminering och förföljelse av våra kristna syskon.
För det tredje bör vi själva modigt bekänna vår tro i de situationer där Gud placerar oss. Gud ger sin heliga Ande som en kraftkälla åt var och en som gör så. Detta innebär förstås inte att vi inte skall kunna tala om något annat och att vi skall bli socialt utfrusna för vår enkelspåriga fanatism, men samtidigt ska vi inte heller dölja vår tro eller undvika att leva ut den i vardagen.
Guds frälsningsbudskap är på många sätt en vattendelare. En del kommer att ta emot det, andra kommer att förkasta det. En del kommer att bli Kristi efterföljare, andra hans förföljare.
Var står du? Vilket pris är du, med Guds hjälp, villig att betala?

Predikan: 4 söndagen i advent

Karl af Hällström:
Glädje, fördragsamhet och frid
Borgå domkyrka 20.12.2009
Fil 4:4-7

Dagens andra läsning från Fil 4 är välbekant för många. Det kanske ändå inte skadar att så här den sista söndagen i advent se lite närmare på den och fundera över dess innebörd.
Paulus skriver: Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga: gläd er.
Att kyrkan och kristendomen skulle vara tråkiga och humorlösa stämmer knappast, trots att det verkar som om många skulle anse det. Det kan ju hända att de som har den uppfattningen inte på länge har kommit i kontakt med kristendomen, och därför håller fast vid denna föråldrade inställning. Det kan förstås ändå vara att vi kristna är torrisar hela bunten, för ett av kännetecknen på en torris är väl att han inte inser hur torr han egentligen är. Men Gud är minsann ingen torrboll! Gud har humor! Gud har skapat elefanter och noshörningar och sjöhästar och giraffer och en massa andra komiska varelser – för att inte tala om oss människor! Det skulle inte förvåna mig om en orsak till att Gud har skapat allt detta är att han kan sitta i sin himmel och se på oss och le roat. "Se där," säger Gud till Gabriel, "nu är Kalle i farten igen! Vad skall han hitta på härnäst?" Och så skrattar Gud och hans änglar tillsammans.
Det är klart att när Paulus säger Gläd er alltid i Herren, så menar han inte nödvändigtvis att vi skall gapskratta varje gång vi stiger in genom kyrkdörren eller öppnar bibeln. Däremot tror jag att vi inte skall ta oss själva så gravallvarligt alla gånger, utan våga se på oss själva och på varandra med lite humor. Om vi kan le åt oss själva, så tror jag att vårt liv genast blir mindre tungt. Då vi kan leva med oss själva, är det också lättare för oss att leva med våra medmänniskor. Paulus säger ju härnäst: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

Fördragsamhet och tolerans är någonting som knappast kommer högst upp på människors intryck av kristet beteende. Tyvärr är det faktiskt ett område där det finns ett och annat att åtgärda. Jag misstänker att det här till en del beror på att man har blandat ihop begreppen "moral" och "moralism".
Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det är naturligtvis inget fel på att ha en hög moral. Om man strävar till att alltid bete sig moraliskt och väl i alla situationer, så är det närmast någonting beundransvärt – med det lilla förbehållet att det inte går att på detta sätt förtjäna sin frälsning. Om motivet för ens moraliska beteende är att förtjäna ihop frälsningspoäng, är det alltså bakvänt. Om motivet däremot är att man reagerar på Guds nåd och kärlek genom att vilja leva ett moraliskt liv, så är det bra.
Men det som är bra, bara motivet är det rätta, är alltså att själv sträva till en hög moral. Om man strävar till att andra skall ha en hög moral, vare sig de vill det eller inte, så gör man sig skyldig till moralism. Särskilt fult är det om ens moralism är ihopkopplad med ett omoraliskt beteende, för då är man inte bara moralist utan också skenhelig. Och skenhelighet attackerade redan Jesus hårt. Om vi är skenheliga går vi alltså rakt emot det som Jesus lärde!
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från dess texter lyckas vi med konststycket att missa det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Boten på detta är alltså: Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När Paulus säger: Gör er inga bekymmer, så menar han knappast att vi skall strunta i de förpliktelser som vi har gentemot vår familj, våra medmänniskor eller vår arbetsgivare. Våra förpliktelser kvarstår naturligtvis. Vi bör sträva till att sköta vårt arbete och våra andra uppgifter enligt bästa förmåga. Det som Paulus menar med att vi inte skall göra oss bekymmer ligger antagligen på det planet att vi inte skall låta våra uppgifter belasta oss psykiskt eller andligt. Framför allt får de inte komma mellan oss och vår Herre för, som aposteln skriver, när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Så här inför julen kan vi ju notera att det är Gud som våra önskningar skall riktas till, inte julgubben – eller "julbisin", som han kallas här i Östnyland. Det är ju klart att Gud vet allt vad vi behöver och önskar redan innan vi ber honom om det. Det viktiga i bönen är inte heller dess informationsvärde, utan att vi är i kontakt med vår Herre.

Det viktigaste av allt i det här textavsnittet är kanske det som kommer till slut. Om vi alltid gläder oss i Herren, är fördragsamma och bekymmersfria och står i kontakt med Gud, då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Detta är en julefrid som vi inte kan få någon annanstans.
Julen är nära inpå oss. Herren är nära, som Paulus skriver. Vi bör vara beredda att ta emot det stora budskapet om Jesus. Vi bör vara beredda att ta emot Guds frid. När vi får uppleva den friden, så kan vi sjunga med Maria, hon som liksom vi väntar på Jesu ankomst: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. (Lk 1:46)

Predikan 2 Advent (KLV)

Karin Långström Vinge:
Predikan 2 Advent
S:ta Helena kyrka söndagen den 6 december 2009 årg 1

Det är starka bilder som möter oss i dagens bibeltexter. Det handlar om hur bra allting kan vara. Och det handlar om hur eländigt allt kan vara.
Jag tänker att advent och jul handlar mycket om ideal. Vad som är bäst och vad som är sämst. I tidningen intervjuas kommuninvånare som får svara på frågan om bästa och sämsta julklapp.
Vi letar efter den perfekta granen. Man tar ju inte vilken gran som helst på bensinmacken, utan en som har jämna, perfekta grenar.

Vi letar efter den perfekta julmaten. Nu har det uppdagats att landets grisar kanske inte har det så bra som vi kanske trodde. Men bäst uppväxtvillkor ger inte bästa priset på julskinka, även om vi i vår idealvärld gärna skulle se att det vore så.
Är det någon gång på året som vi förväntas vara lyckliga och förväntansfulla, så är det ju under advent och jul.
Och medan vi väntar på att lågenergilamporna ska tändas, samlas folkslag i mängd till klimatmöte i Köpenhamn.

Guds rike är nära. För Jesus verkar det vara med skräckblandad förtjusning, om man läser Lukasevangeliet. ”Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen, ty himlens makter ska skakas. ”
Men då ska ju Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet.
Tankar om världens undergång finns i de flesta religioner och kulturer, och vid tiden för evangeliernas tillkomst tänkte man sig verkligen att Jesus skulle komma tillbaka under deras livstid. Därför gällde det att leva som om varje dag vore den sista.
Det var något man såg fram emot. Man levde i en turbulent tid av politisk och religiös osäkerhet. I slutet av århundradet förstördes Jerusalems tempel ytterligare en gång. Men äntligen skulle befrielsen komma, Jesus komma åter, rätt skulle skipas bland mäktiga folkslag i fjärran.
Så dröjde Herrens dag. Generationer följde på generationer och vi väntar fortfarande. Också vi bärs av längtan efter befrielse. Också vi bärs av längtan efter idealet: Herrens tempel ska stå orubbligt fast och besöksstatistiken ska fara i höjden.

Under tiden - ser vi tecken på undergångens begynnelse? Är klimathotet, till exempel, ett tecken? Svält, krig, kriminalitet, naturkatastrofer, ja, det mest eländiga som kan tänkas.
Det är möjligt. Det är också möjligt att både det bästa och det sämsta hör till våra livsvillkor. Livsvillkor inte satta av Gud utan som en konsekvens av vår fria vilja och självvalda bortvändhet från Gud. Men Gud har lovat att det inte är för alltid. Guds rike ÄR nära. Världen vilar i Guds goda händer, och vi ser fram emot den dag då världen befrias, då ondskan för alltid slås ned, då Jesus kommer tillbaka och världen fylls av liv.

Jag tänker också att det här är ett mönster i varje människas liv: livet när det är som bäst och när det är som värst. Idealet som Mika pekar ut är underbart: ”Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”
Så kommer vi i situationer i livet där vi nästan förgås i skräck i väntan på vad som ska komma, våra liv och vår existens skakar i grunden. Utsatthet, bekymmer, sjukdom, anhörigas död eller annat.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sjunger vi för att orka härda ut i det svåra. Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav Gud oss.

Det blir bättre, det är vi utlovade. Jesus ber oss se på fikonträdet och alla andra träd. De ger oss tröst och tillförsikt. När de knoppas, då förstår vi av oss själva att nu är sommaren nära. Rhododendronbusken utanför mitt köksfönster är ett bra exempel. Redan när det första höstrusket är över oss är den beredd med nya knoppar. Den vet att ljuset och värmen kommer tillbaka, och det påminner den mig om hela den kalla vintern igenom. På samma sätt påminns jag om att Guds rike är nära, trots koldioxidnivåer, kärnvapenmakter och tsunamis.

Karin Boye skriver:
"Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag ville kasta mina vapen,svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min sköld.
Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
Jag vill möta livets makter vapenlös. "

En gång blir allting bra. En gång kommer alla svärd smidas om till plogbillar. En gång kommer spjuten att smidas om till vingårdsknivar. Återställelsens dag, upprättelsens dag, då allt är idealiskt. Till dess lever vi med löftet Jesus gett oss: att han är med oss alla dagar till tidens slut. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord skall aldrig förgå.
I nattvarden får vi en försmak av Guds rike. Vi får del av Jesus, hans liv och allt han står för. Allt som vi brustit i, i vår bortvändhet från Gud, blir helt i förlåtelsens kalk. Vår trötthet vänds i nytt hopp i brödets livgivande kraft. Glädjen vi behöver, tröst när ont oss sker, kraft när bördor böjer oss mot jorden ner, till vi är i staden där vi möter Kristus.

Och minns det som aposteln påminner oss om i Andra Timoteusbrevet:
”Därför påminner jag dig om att du ska blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. ….Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig..”

Amen.

Predikan: 2 söndagen i advent (KafH)

Karl af Hällström:
"Ni skall vara heliga, ty jag är helig"
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Mikaelskapellet (Borgå) 6.12.2009
1Pet 1:13-17, Lk 21:25-36

Från Första söndagen i advent till Andra söndagen i advent ändrar stämningen radikalt. För en vecka sedan sjöng vi Hosianna och jublade över att Jesus rider in i Jerusalem. I år fick vi dessutom jubla över att biskop Björn installerades i sin tjänst. Idag får vi oss plötsligt till livs någonting som känns som domsöndagstexter. Det här syns också i kyrkorummets utsmyckning. För en vecka sedan var den liturgiska färgen vit, och alla tygstycken som pryder altaret, predikstolen, nattvardskärlen och prästen var vita. Vitt är festens och glädjens färg i liturgiken. Idag och ända fram till jul är, som ni ser, den liturgiska färgen violett – fastans, ångerns och botens färg.
De två största kyrkliga högtiderna föregås ju faktiskt av fastetider. Den "stora" fastan pågår under fyrtio dagar före den viktigaste högtiden, påsken, och den "lilla" fastan under fyra veckor före den näststörsta högtiden, julen. Vi bereder oss för högtiden genom att fasta. I denna fasta är specialdieter inte det viktigaste, även om de kan ingå, utan det viktigaste är att vi funderar och kontemplerar över oss själva, över vårt liv och över vårt gudsförhållande. Denna kontemplation vill leda oss till ett rätt firande av den högtid som följer. Inför påsk känns detta kanske helt naturligt, eftersom påsken inte är omgiven av riktigt så mycket stoj och stim som julen, även om en viss uppståndelse inträffar också vid påsk. Nu under adventstid är det svårare att stilla sig – men just därför desto viktigare.

Nu under adventstiden bör vi påminna oss om vikten av att bibehålla balansen och mångsidigheten i tron på Jesus, så att Jesus inte förminskas till "bara" det lilla barnet i krubban. I de olika bibeltexter som handboken föreskriver för idag ser vi en helt annan sida av tron på Jesus, nämligen Jesu ankomst i härlighet som den segrande härskaren. Det är denne Jesus som kan säga som i dagens heliga evangelium: Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lk 21:33). Det är ett häftigt uttalande, som stöder det påstående som C.S. Lewis gjorde om Jesus, nämligen att alternativen i vårt förhållningssätt till honom är att han antingen är en lögnare, en dåre, eller universums Herre. Lewis använde på engelska de allittererande orden "liar, lunatic or Lord". Om du eller jag skulle säga Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå, skulle diagnosen antagligen vara storhetsvansinne. Men Jesus är inte en dåre eller en lögnare, utan han är Herre.
Innan vi ser på anknytningen till adventstiden, vill jag kommentera det här med "tidens tecken". Genom århundradena har det funnits personer och rörelser, ibland med förvånansvärt stort inflytande, som har förutspått att Jesus skall komma tillbaka på en viss tid eller rent av en viss plats. Också idag finns det sådana rörelser. En del är i sig harmlösa, men andra förleder sina anhängare till att sälja sina ägodelar eller rent av till kollektivt självmord. Och det är ju (milt sagt) inte meningen.
De tecken som vi ser omkring oss, som krig, hungersnöd, jordbävningar och andra katastrofer, är dock inte det som är det viktiga. Det viktiga är inte att vi skall kunna räkna ut när Jesus kommer tillbaka, utan att vi är beredda när han kommer.
Här ser vi anknytningen till advent – beredelsen på Kristi ankomst. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna, när han kommer och bultar på porten, säger Jesus i Lk (12:36). Det finns en risk att vi tröttnar, att vi blir likgiltiga, att vi tänker att eftersom det inte har hänt någonting hittills, så händer det knappast något i framtiden heller. Men just det faktum att vi inte ännu har brutit upp från denna värld betyder inte att vi aldrig kommer att göra det, utan tvärtom att vårt uppbrott aldrig har varit så här nära.
Min mening är ju inte att skrämma er med allt det här. Lite ruska om er kanske, men inte skrämmas. Jag har sagt att vi måste hålla oss vakna. Men den här vakan är inte en energikrävande ångestfylld fruktan för vad som kommer att ske. Trots att vi skall vaka och inte får somna, så får vi ändå vila i Gud. Vi får tryggt lita på, att Gud tar hand om oss. Han har kallat oss till sina barn när vi döptes, och han kommer inte att överge oss. Vad vi än har gjort, hur långt bort från Gud vi än har kommit, så får vi ändå alltid vända tillbaka till honom, så länge vi är kvar i detta liv. När uppbrottets dag kommer, förändras allt. Då är det för sent att stiga tidigt upp.

Hur kan vi göra detta? Hur kan vi låta adventsfastan bli en tid av kontemplation och beredelse? Faran i vårt samhälle är ju att vi låter adventstiden fördunklas både av livets bekymmer i julstöket och av omåttlighet och dryckenskap på lillajulsfesterna (se Lk 21:34). Men, som aposteln Petrus uttrycker det i dagens andra läsning: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig (1Pet 1:15f). Petrus citerar 3Mos (11:45).
Hur kan då vi, syndiga människor, bli heliga? Genom att sträva efter gemenskap med vår Herre, han som gav oss uppmaningen: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det främsta redskapet för att uppnå denna gemenskap är den frälsande tron på Jesus Kristus. Ändå behöver strävan efter gemenskap med Gud inte alls vara någonting uteslutande andligt. Den som t.ex. vet med sig att den lever på ett felaktigt sätt skall sträva efter att korrigera sitt leverne. Sluta stjäla, sluta berusa dig, sluta vara otrogen, sluta baktala andra. Det här är svårt, det vet jag. Själv längtar jag fortfarande ibland efter en sup eller sju, trots att jag har varit nykter i över sjutton år nu. Men det är möjligt att förändras, om vi inte är för stolta att be om hjälp av våra närmaste och av vår Herre.
Även om vi med Guds hjälp har röjt undan hinder av det här slaget, får vi ändå inte sluta att sträva efter gemenskap med Gud. Vi får närma oss honom genom bikt, alltså syndabekännelse och avlösning. Bikten kan vara offentlig, som i gudstjänsten varje söndag, eller den kan vara enskild, bara mellan den biktande, biktfadern eller -modern och Gud. Vi får närma oss Gud i nattvardens sakrament, där Kristus är reellt närvarande i bröd och vin. Vi får närma oss Gud genom bön och bibelstudium, också det både enskilt och tillsammans med andra.
Men i adventstid, på vägen till julen, måste vi också minnas den förutsättning som vi har för gudsgemenskap, nämligen att Gud själv blev människa för vår skull. Vi kan aldrig bli Gud. Gud måste därför bli människa, så att vi skulle få en möjlighet till helighet. Det viktigaste är inte hur religiösa vi är, eller egentligen ens hur vi är religiösa. Det viktigaste är vårt förhållande till Jesus Kristus.
Låt oss alltid, både som individer och som församling, sträva till att komma närmare Gud. Särskilt viktigt är det att vi har denna strävan under adventstiden. Det är Gud som har kallat oss och som säger: Ni skall vara heliga, ty jag är helig. Det är också Gud som ger oss den enda möjlighet som vi har att uppnå denna helighet, genom att han sände och offrade sin Son för vår skull.
Låt oss därför sträva till och be om att vår Herre skall finna oss vakna och beredda när han kommer. Amen. Kom, Herre Jesus!

Biskop Björns installationspredikan: En jordnära tro, med vanliga ord

Biskop Björn Vikström predikade i Borgå domkyrka 29.11.2009 då han blev installerad i sitt ämbete. Det var Första söndagen i advent.
Du hittar predikan här.

Predikan: Reformationsdagen (KafH)

Karl af Hällström:
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen
Predikan i Pernå kyrka 1.11.2009

På reformationsdagen för tio år sedan, den 31 oktober 1999, undertecknade representanter för Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan det ekumeniska dokumentet ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Redan i tidpunkten och platsen för undertecknandet finns en hel del symbolik. Den 31 oktober 1521 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg och satte igång reformationsprocessen. Därför firar vi just den 31 oktober som reformationsdagen (i år är vi en dag efter). Reformationsprocessen ledde till att protestanterna vid riksdagen i Augsburg år 1530 åt kejsar Karl V överlämnade den s.k. Augsburgska bekännelsen, som var en sammanfattning av den lutherska läran. Denna bekännelse blev samtidigt en vattendelare mellan protestanter och katoliker och ledde till att den romersk-katolska kyrkan splittrades.
”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som på reformationsdagen 1999 undertecknades i den stad som har gett namnet åt Augsburgska bekännelsen, strävar efter att hela denna splittring, åtminstone delvis. Det händelseförlopp, som utspelades i samband med att protestanterna drog sig undan från katolikerna och tvärtom, var mycket dramatiskt och traumatiskt. Fördömelsedomar uttalades på båda hållen. Påven Leo utfärdade en bannbulla mot Luther (denna bulla var alltså ett dokument, inte ett bakverk), vilket innebar att Luther blev utslängd ur kyrkan och hotades med att brännas på bål. Det var inte ett tomt hot; sådant hade inträffat många gånger tidigare. Luther reagerade med att kalla påven för Antikrist och brände upp bannbullan.
Det gick livligt till på den tiden. Den kyrkopolitiska debatten om kvinnlig prästvigning, som har förts under efterkrigstiden, var ibland rätt häftig och odiplomatisk, men det var ingenting mot vad påven, Luther och deras anhängare sysslade med. Småningom utbröt det t.o.m. krig mellan katoliker och protestanter, där det största, men inte det enda, exemplet är trettioåriga kriget 1618-48.

Men medan århundradena går sker det förändringar. Den romersk-katolska kyrkan är idag inte längre den starkt politiserade maktorganisation som Luther så starkt kritiserade. Tvärtom har den blivit reformerad inifrån, och mycket långt enligt de linjer som Luther förespråkade. Inte heller är de lutherska kyrkorna längre små rebelliska rörelser som den katolska kyrkan skulle ha något intresse av att förinta. Därför är det naturligt att lutheraner och katoliker har satt sig ner och utformat ett dokument som ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, där man konstaterar just detta: Båda sidor har förändrats, och även om det kanske inte är möjligt att dra tillbaka de fördömelsedomar som uttalades på 1500-talet, kan man vara överens om att de inte träffar dagens katoliker och protestanter. Våra åsikter sammanfaller inte på alla punkter, men vi behöver inte längre behandla den historiska barlasten, utan kan gå vidare till dagens problem.
Historisk barlast finns det ju verkligen mycket av. Jag vill bara peka på ett exempel från litteraturen, nämligen den infame jesuiten Hieronymus, som är den store skurken i Zacharias Topelius’ stora verk Fältskärns berättelser. Topelius är fullständigt bunden i sina egna fördomar om katoliker i allmänhet och jesuiter i synnerhet, när han skriver om de brottsliga och nesliga metoder som Hieronymus använder. Historiskt har detta ingen grund. Jesuiterna satsade och satsar fortfarande på att föra fram kristendomen och särskilt katolicismen med fullt hedervärda metoder, såsom undervisning och forskning, inte med lönnmord och annat som Topelius låter Hieronymus syssla med. Läs gärna Fältskärns berättelser, men ta den med en stor nypa salt.
För att återkomma till ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, kan jag konstatera att en av de viktigaste frågorna i reformationen var just rättfärdiggörelsen. Frågan lyder alltså: Hur blir en människa frälst? Reformatorernas svar var klart: Människan blir frälst av nåd allena, av tro allena, utan att kunna förtjäna sin frälsning genom någon sorts goda gärningar, botövningar eller dylikt. Och just detta sägs också i ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”. Sedan är det klart att goda gärningar inte är skadliga, utan att vi alltid bör eftersträva dem, under förutsättning att vi minns att det inte är genom dem som vi blir frälsta.

”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen”, som har blivit möjlig genom att båda parter har förändrats och reformerats genom åren, visar oss på en av de viktigaste orsakerna som vi i vår tid har att minnas reformationsdagen. Denna orsak är att kyrkan, likaväl som de enskilda kristna, alltid bör befinna sig i en reformationsprocess. Vi måste alltid, ständigt granska det som vi gör och säger för att vara säkra på att det stämmer överens med evangeliet och med Guds vilja. Vidare bör vi hålla ögonen på allt det som vi sysslar med för att vara säkra på att vi inte kommer i vägen för någon som vill söka sig till Gud.
Människan vill i allmänhet motverka förändringar. Förändringar är obekväma. Reformer gör oss osäkra. Nya idéer tvingar oss att tänka, och det är ansträngande. Ändå är det viktigt att inte fastna eller stagnera, utan minnas att det finns stora skillnader mellan kyrkan och himmelriket. Därför är en ständig reformation en nödvändighet.
Den östafrikanske biskopen Festo Kivengere, som för sin tros skull led martyrdöden under Idi Amin, sade en tänkvärd sak angående just detta. Jag vill lämna er med den tanken. Han sade: ”Den döende kyrkans sista ord är: Så här har vi alltid gjort.”

Predikan: Söndagen efter Alla Helgons Dag

Karin Långström Vinge:
Predikan 1.11.09

I Faderns och Sonens och den heliga andes namn.

Allhelgonahelg, vi tänker särskilt på de människor som har gått före.
Vi tänker på dem, tänder ljus och våra huvuden fylls med minnen, tänker kanske också på hur de har det just nu. Själv tänker jag ganska ofta på hur det är i himlen. Kanske ett land, kanske en stad, där vi får möta dom som vi längtar efter, änglarna, Jesus.
Det är vackert och spår av himlen, spår av paradiset lever vi med redan nu. I ljuset, vänskapen, musiken, nattvarden…
Men vi lever samtidigt med det som inte är ljus, det som inte är paradis. Förtvivlan, uppgivenhet och hopplöshet. Vi vandrar i dödskuggans dal, vi vandrar på gröna ängar. Inte antingen eller, utan rätt ofta, både ock.
Ja, kanske är den viktigaste bönen vi ber i kyrkan den vi ber efter syndabekännelsen: ”Stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”

Gud, som har skapat oss och omsluter oss i kärlek, vill att vi ska ha det bra. Gud vill stärka vår tro, vår tillit till honom, till varandra, till livet. Gud vill öka vårt hopp, hoppet om att allt en gång kommer att bli bra. Till hoppet hör kraften att hålla ut, härda ut och orka förändring. Och kärleken är förutsättningen för precis allt.
Gud möter oss i himlen. Jesus har gått före för att bereda rum för oss. Men Gud möter oss redan här. Evigheten har redan börjat.

”Jag ska fylla er med ande och ge er liv”, säger Gud genom profeten Hesekiel. Ja, redan nu. Det är i Gud som vi andas, lever och rör oss och är till. En gång kommer vi sluta andas, när vi dör. Men det är högst tillfälligt. Vi kommer att få ny luft, nytt liv.
Också under vårt liv på jorden kommer det stunder då vi känner att vi inte kan andas. Så är det, men Guds omsorg lämnar oss inte, även om det kommer stunder då man verkligen kan undra. Då behövs bönen: stärk vår tro, öka vårt hopp, och uppliva vår kärlek.

Jesus säger: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dom är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på era huvuden är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar”.
Det är ord att ta tag i, hålla nära hjärtat. Jesus talar om ”honom som kan döda och har makt att kasta ner i helvetet”. Ja, också helvetet är redan nu. Men det är högst tillfälligt. Det onda har ingen makt. Det har Jesus själv sett till.
Och det kommer en dag och en tid då ingen förbannelse ska finnas mer. Det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, för Gud ska lysa över oss, läser vi i Uppenbarelseboken.
Vi är på väg dit, och vi anar redan nu. Vi förstår inte allt. Ännu är allt som en gåtfull spegelbild. Men en gång kommer allt stå förklarat. Vi kommer att förstå varför det är som det är.
På vägen behöver vi varandra. Vi är Guds medarbetare när det gäller att stärka varandra. I tro, i tillit till oss själva, till varandra och till livet.
Vi måste hjälpa varandra och Gud att öka vårt hopp. Hopp är inte bara en känsla, utan handling. Ja, det vi gör idag för att förändra morgondagen. Och kärleken som behöver upplivas varje dag, det är kärleken som kommer från Gud, den han älskar oss med och omsluter oss med, villkorslöst.
Himlen är en gång i framtiden, men också redan här och nu. Nattvarden är en försmak av mötet med Gud men är redan nu ett himmelskt ögonblick.

Herren är min herde, mig ska intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.

Tomasmässan Helsingfors 21.10.2009

Predikan
Tomasmässa 21.10.2009
Ben Thilman
Joh 7:40-52

Jesus väcker känslor och tankar. Han gjorde det bland de människor han vandrade med. Han gör det ännu i dag. Han väckte mycket positiva känslor och mycket negativa känslor. Jag tror att det beror och berodde på att han berörde något mycket väsentligt i människor. Det var svårt att förhålla sig likgiltigt till Jesus.
Vi behöver kanske inte fråga oss, samma frågor som de som hörde honom i städerna och byarna på Galileens landsbygd. Vi har facit i handen. Vi har en tradition att bygga vår uppfattning på. Bibeln vittnar för oss att Jesus är Guds son och vi kan ta emot detta vittnesbörd i tro, eller vi kan lämna det obeaktat. Vi kan också förhålla oss positivt likgiltiga.
För en tid sedan kunde man stöta på en reklamtext på stadsbussarna. Där stod det ungefär så att: Gud finns knappast, så sluta bekymra dig och njut av livet. Om jag nu får säga vad jag tycker, så var kampanjen rätt naiv. Den sköt förbi målet rätt så ordentligt. Orsaken var att den innehöll ett påstående som inte alls är väsentligt. Guds existens är inte en fråga som så många kristna överhuvudtaget diskuterar. Vad vi kan göra av vårt gudsförhållande är däremot något som är betydligt mera väsentligt.
Under kampanjens gång så såg jag någonstans en broschyr där det stod: Gud finns! Fråga fast buss chauffören.
Det uppstod ju onekligen en liten diskussion om själva kampanjen. Där diskuterade de som aldrig hade haft en Gudsupplevelse, med dem som hade haft det och de förstod inte varandra och talade förbi varandra.
Det är säkert ganska naturligt att det finns människor som ägnar tid (och pengar) till att försöka övertyga andra om att det inte är någon ide att fundera över Gud. Men för en människa som har upplevt Gud, som har en relation till Gud, är frågan: Vad skall jag göra av den här relationen? Vad har jag för plats i Guds sinne och vad har Gud för plats i mitt liv?
Det är den grundläggande frågan för en troende människa.
Jag tänkte flere gånger på de sjöfarare som jag arbetar med. Att det nog är en lycka att de inte förstår finska, för de skulle ha blivit ganska fundersamma över den intellektuella standard, som den här kampanjen visade på.
I stället hörde jag berättelser om de katastrofer som drabbat, bl.a. Filippinerna och flere filippinska sjömän sade. Vi måste ge upp. Naturen är starkare än vi. Men… Gud är ännu starkare. Vi måste vända oss till honom. Så talar en människa, som inser sin egen litenhet, men som inte förlorat sitt hopp.
Amen.

Predikan: Mikaelidagen

Karl af Hällström:
Vem är som Gud?
Tomasmässa i Tomas kyrka, Helsingfors 7.10.2007
Upp 12:7-12; Matt 18:1-10

I Uppenbarelseboken hittar vi det färggrannaste bildspråk som NT bjuder på. I Bibeln finns motsvarigheter bara i en del profetböcker i GT, men resten av NT är närmast torrt sakligt i förhållande till Upp. Detta innebär dock också att Upp är en av de delar av Bibeln som är svårast att förstå och där det blir som mest uppenbart att vi i vår läsning är tvungna att tolka, vare sig vi vill det eller inte. Det oaktat blir jag som läsare fascinerad av Upp:s starka bilder.
Berättelsen om striden mellan Mikael och draken är en sådan fascinerande bild. Draken, alltså djävulen, förföljer i sammanhanget den nyfödde Kristus, som dock står under Guds beskydd. Ärkeängeln Mikael leder sin armé av änglar för att bekämpa draken och hans änglar. Djävulens änglar kallas i traditionen ofta för djävlar, och de blir alla utkastade ur himlen ner till jorden. Här härjar de efter bästa förmåga - och för att se resultatet av dessa härjningar vill jag hänvisa till dagstidningar och nyhetssändningar - men djävulen vet att hans tid är kort, vilket också kommer fram senare i Upp, där det berättas att han kastas i en sjö av eld och svavel (20:10).

Vi får återkomma till den här striden. Först lite tankar om vad änglar egentligen är. Och då börjar vi med en annan berättelse. Den är dock inte lika biblisk.
Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig katten i, bara jag får flyga!"
Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången är sakfelet att vi skulle bli änglar när vi dör. Det stämmer nämligen inte enligt Bibeln.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder "budbärare", och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.
Änglar tycks vara musikaliska. De bildar en lovsångskör inför Gud. Det minns vi från julevangeliet (Luk 2:13f): Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." Och på olika ställen i Bibeln talas det om hur änglarna spelar olika instrument: Trumpeter, basuner, harpor m.m. I en kyrka i Strasbourg i Frankrike såg jag på en glasmålning en bild av en ängel som rent av spelade saxofon! Och varför inte?
Vi blir inte änglar när vi dör, som jag sade i början. Däremot får vi i himlen sjunga och spela med i änglakören. Tänk att få jamma där med de bästa tänkbara musikerna! Härligt!
Ibland stöter man på bilder av änglar som ser ut som små knubbiga barn med lockigt hår och pastellfärgade vingar. De bilderna stämmer inte överens med Bibeln, utan baserar sig på grekisk-romerska myter. Bibliska änglar är stora och starka, så att de skall kunna sköta sina uppgifter - att beskydda oss, att strida mot det onda, att arbeta för det goda. Såsom Mikael, t.ex.
Änglar nämns också i dagens heliga evangelium (Matt 18:1-10). Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Och här är en annan del av änglarnas uppgifter. De vakar över oss och bär bud till Gud om hur vi har det. Och de änglar som är viktigast är förstås de som hela tiden är nära Gud. Man skulle tro att det skulle vara ärkeänglar och änglafurstar som är det, men enligt Jesus är det barnens skyddsänglar som Gud helst lyssnar till. "Hur är det med Pelle idag," kanske han frågar av någon ängel. Eller: "Har Lisas förkylning redan blivit bättre?" Eller så säger han till en av änglarna: "Det var bra att du skyddade Lasse, så han inte blev under när bilen kom så nära honom!"
Ni har säkert sett bilder av en skyddsängel som vakar över ett par barn på något farligt ställe; det finns många varianter. Det är det som Jesus talar om i detta sammanhang. Det är denna beskyddaruppgift som har gjort att Mikaelidagen tidigare har kallats "Änglarnas och barnens dag" och firats med familjegudstjänster. I och för sig är det ju inte illa, men om man skall hålla änglabudskapet barntillvänt, så tenderar man nog att ta bort t.ex. bilden av striden mellan Mikael och draken - vilket begränsar budskapet en hel del. Tillvaron består trots allt inte av pastellfärgad bomull.

För att då återgå till Upp, vill jag konstatera att alla de tre ärkeänglar som nämns i Bibeln bär namn med budskap. Själva ordet ärkeängel förekommer inte i Bibeln, men i den kristna traditionen får Mikael, Gabriel och Rafael den titeln. Gabriel, som bl.a. berättar för Maria att hon skall föda Jesus, har ett namn som betyder "Gud hör". Rafael, som är en av huvudpersonerna i Tobits bok och där starkt bidrar till att Tobit återfår sin syn, har ett namn som betyder "Gud helar", "Gud botar". Och namnet Mikael betyder "Vem är som Gud?" - d.v.s. i praktiken "Ingen är som Gud". Änglarna förkunnar Guds storhet redan genom sina namn.
Men fastän "ingen är som Gud", kan ändå både Mikael och vi strida mot ondskan. Mikael och hans änglar tar sig an djävulen och hans änglar i direkt konfrontation. För oss kanske det vore bättre att strida mot ondskan genom att i stället verka för det goda, eftersom vi saknar änglastyrka. Men striden är ändå också vår.
Vi bör förresten observera att det inte bara är Gud som har änglar - också "draken" har änglar i den berättelse vi här granskar. Att det finns sådana som medvetet eller omedvetet tjänar djävulen och följer honom känner vi till, men att de skulle kallas änglar är kanske mer överraskande. Det visar oss att inte allt som ser gott ut verkligen är det. Det finns t.ex. argumentation - också inom kyrkan - som låter kristen och verkar grundad på Bibeln. När man lyssnar närmare på den kan man ändå ibland höra hur den ekar tomt av kärlekslöshet. Vi skall inte låta oss förledas av sådant.
Mikaels seger över djävulen, såsom den beskrivs i Upp, är inte endast goda nyheter. Vi läser där: "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde." Så långt är det ju bra.
Men senare i texten läser vi: "... ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort." Ja, han kommer att bli evigt besegrad, och ondskan kommer att förintas, men än har vi inte kommit dit. Nej, minsann! Vi som vill arbeta och kämpa för det goda har mycket kvar att göra i denna värld!
Men vi läste också: "De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord." Det visar oss vilka våra verktyg är när det gäller att bekämpa ondskan: Lammets blod och vårt vittnesbörds ord - i praktiken alltså att hålla sig fast vid tron på Kristus och låta hans strid vara det avgörande, inte vår egen. "Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde." Detta får vi lita på.

Saarna: 17. helluntain jälkeinen sunnuntai

Ben Thilman:
Jeesus antaa elämän
Vuosaaren kirkko 27.9.09
Joh 5:19-21

Hyvät Ystävät
Tämän päivän evankeliumitekstissä kohtaamme Jeesuksen joka ei pöyhkeile taidoillaan tai kyvyillään. Hän muistuttaa mistä elämää antava voima tulee, Isältä, Jumalalta. Päivän evankeliumitekstiä edeltää tapahtuma jossa Jeesus parantaa liikkumakyvyttömän miehen ja kehottaa häntä kantamaan sänkyään vaikka olikin sapatti. Tämä suututti fariseuksia tai ”juutalaisia” kuten Johannes niitä kutsuu. Tämän suuttumuksen kohteena Jeesus siis lausuu nämä sanat, jossa hän julistaa että hänen voimansa parantaa tai antaa elämää tulee sieltä mistä nämä fariseuksetkin hakevat auktoriteettijään, nimittäin Jumalalta.
Jeesus siis antaa elämän koska Jumala on antanut hänelle sen kyvyn, tehtävän tai voiman.
Se mitä tämä Raamatunteksti meille kertoo, on se että elämä on lahja. Se on lahja mitä ei anneta vain kerran, vaan useamman kerran monessa eri tilanteessa elämässä. Koska elämä ei ole vain sitä että me hengitämme ja sydän lyö. Elämä on myös elämänlaatu ja sisältö, hyvä elämä.
Hyvään elämään liittyy kiitollisuus. Kiitollisuus siitä että on hän joka antaa sen hyvän elämän, turvallisuuden ja uuden mahdollisuuden kerta kerran jälkeen. Joka kerta kun polvistumme tai kumarrumme ja nöyrästi pyydämme anteeksi, ja saamme kokea anteeksiannon, niin alkaa uusi elämä. Joka kerta kun saamme toivoa niin toivon mukaan alkaa uusi elämä. Ja joka kerta Jeesus on hän joka sen elämän meille antaa.

Jokapäiväisessä työssäni kohtaan merenkulkijoita. Ne tulevat maailman joka kolkalta tänne Vuosaaren satamaan ja jos vain on mahdollista, ne tulevat kirkolle. Jos minulla vain on mahdollisuus, niin käyn laivoilla ja kohtaan ihmisiä siellä. Monelle joka saavutettu satama on lupaus uudesta elämästä. Se on toivoa herättävää koska siellä saa levätä hetken. Siellä saa maata jalkojen alla. Se on muistutus läheisistä ja elämästä työn ulkopuolella.
Jeesus antaa elämän. Hän antaa laatua elämäämme, toivoa, turvallisuutta ja sisältöä. Hän antaa haasteita ja tukee vastoinkäymisissä.
Jeesus on elämä, tie totuus ja elämä.
Aamen.

www.merimieskirkko.fi

Sjösöndagens predikan på finska

Ben Thilman:
Merisunnuntain saarna
Kokkolan kirkossa 20.9.2009
Matt 6 19-24

Hyvät ystävät
Kukapa ei haluaisi löytää aarteen? Ajatus on kiehtonut monia ihmisiä kautta aikojen. Aarre joka oli kätketty peltoon, on aiheena yhdessä Jeesuksen vertauksissa. Merirosvoaarre kaivettuna aution saaren maahan tai meren pohjassa on ollut monen aarteen metsästäjän unelma. Ja onhan niitä aarteita löytynytkin. Isoja kultahippuja Lapissa tai faaraon hauta tai kirstu täynnä espanjalaisia kultarahoja on löytynyt. Mutta paljon enemmän on etsitty ja toivottu ja oltu epätoivoisia, kuin on löydetty ja rikastuttu. Mutta aina se toivo vaan elää, kunhan löytyisi se aarre. Kunpa saisi rikkauksia, voittaisipa edes Lotossa.
Moni merenkulkija on lähtenyt merelle, koska se työ tuo rahaa, vaikka se on yksinäistä ja joskus vaarallista. Jokainen meistä haluaa turvata omaa talouttaan. Niin ajattelee filippiiniläinen merimies, joka viettää 11 kuukautta itämerellä kaukana omaisistaan. Hän sietää yksinäisyyttä ja kylmyyttä, koska se tuo hänelle rahaa. Ja hän tekee tunnollisesti työtään ja on kohtelias ja iloinen kuten hän on oppinut. Ja kun hän hoitaa työnä hyvin hän saa uuden työsopimuksen ja on toiset 11 kuukautta töissä. Mutta elintason hinta on se että hän ei saa olla lähellä rakkaitaan, että hän elää ankeassa ja meluisassa ympäristössä ja että hänessä asuu alituinen kaipuu.
Missä on aarteesi, siellä on myös sydämesi. Kun hänen sydämensä on kylässä jossain Filippiinien maaseudulla, lastensa ja vaimonsa kanssa joita hän näkee hetken joka toinen viikko, pienessä ruudussa Merimieskirkon tietokoneella Yahoo meseengerissä, ja hänen aarteensa on varustamon taskussa, niin siinä on pienoinen ristiriita. Mikä on tärkeätä? Jeesus kehottaa meitä pohtimaan aarteen etsintää ja sijoittamista turvalliseen paikkaan, missä miellä on se hyvässä säilössä. Keräämään sellaista pääomaa mikä auttaa meitä senkin jälkeen kun tämä elämä on ohi.
Se ei välttämättä ole vaihtoehto elintason turvaamiselle. Mutta ilman sitä Jeesuksen tarkoittamaa aarretta, kaikki maallinen hyvinvointi on aika turhaa. Maallinen katoaa, työpaikka voi mennä alta, terveys voi estää meitä ansaitsemasta, vaiva voi upota, sitä voidaan myydä alta pois tai sitä voidaan kaapata.
Mutta sitä aarretta mitä Jumala meille antaa, sitä ei vie kukaan meiltä, joten pitäkäämme siitä kiinni. Ja tukekaamme kaikin keinoin sitä työtä mitä tehdään ihmisten hyväksi jotta he löytäisivät sen aarteen mikä kerätään taivaaseen.
Aamen.

Predikan: 11 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Att samtala med Gud
Esbo domkyrka 16.8.2009
1 Mos 18:20-32

Berättelsen om Abrahams förbön för Sodom är en av bibelns mest fascinerande berättelser. Den börjar med att Gud talar till Abraham och avslöjar för honom att han har hört klagorop från Sodom för den stadens synd är svår. Gud skickar då tre män till Abraham och dessa betjänas av Abraham för att sedan gå vidare till Sodom för att se hur läget riktigt är där. Det talas inte desto mera om vari den stora synden bestod. Det förefaller som om det är oväsentligt i sammanhanget. Men man kan kanske dra några slutsatser utifrån berättelsen.
Fokuset i den här berättelsen är ändå Abrahams samtal med Gud. Han börjar köpslå med Gud om Sodoms öde. Och han vädjar till Guds omsorg om de rättfärdiga. Och så börjar han först med att föreslå att det kanske finns femtio rättfärdiga i staden. Sedan går han ner till 45, därefter till 40, sedan 30, 20, och till sist 10. Och Abraham vet och Gud vet säkert med att där finns inte 10 rättfärdiga, men där finns Lot, Abrahams bror, och hans familj. Och så går händelsen vidare och Lot räddas från katastrofen och Abraham har en relation till Gud som väl ingen annan.
Det som Abraham ger prov på är en samtalsrelation till Gud. Abrahams samtal med Gud är ett förtroligt och ett jämbördigt samtal. Gud lyssnar på Abraham och Abraham lyssnar på Gud. På så sätt är denna förbön en urtyp för vad förbön överhuvudtaget är.
Vi minns berättelsen om hur Gud förstörde Sodom och Gomorra. Hur eld och svavel regnade ner över städerna. Och många gånger har man också spekulerat i vad det var för en förfärlig synd som gjorde att Gud gav dessa städer en sådan dom. Jag tror det är väsentligt att påpeka att det inte var fråga om homosexualitet.
Det finns en antydan i det som följer efter predikotexten. Hur männen kom till Sodom och hur Lot bjöd dem in i sitt hem och hur huset sedan omringades av männen i staden, alla utan undantag, unga och gamla. Och de begärde att Lot skulle överlämna sina gäster till dem för att de skulle våldta dem. Det framkommer också att de hade fått för sig att gästerna var ett hot mot dem och därför ville de förnedra dem. Det förekom att man förnedrade en man genom att våldta honom, göra honom till kvinna. Men var detta homosexualitet? Nej, ingalunda. Sodoms synd kan vara ogästvänlighet, främlingsförakt, högmod, men knappast homosexualitet.
Men det här är något som inte får stort utrymme i berättelsen. Det viktiga är att ha en sådan relation till Gud att vi kan samtala med Gud i förtroende och med ömsesidig respekt.
Amen.

Predikan: Kristi förklarings dag

Karl af Hällström:
Jesus står ensam kvar
Predikan vid friluftsgudstjänst vid Mjåviken, Borgå 26.7.2009
Lk 9:28-36

Upplevelsen på förklaringsberget var en vändpunkt, en vattendelare, för Jesus och hans lärjungar. Redan innan hade Jesus visserligen både predikat och utfört under, men efter förklaringen gjorde han det en större auktoritet och med en ökad medvetenhet om vart hans vandring till slut skulle leda honom – till Golgata kors.
Petrus, Johannes och Jakob somnar där uppe på berget, precis som de senare skulle göra i Getsemane. När de vaknar, ser de förvånade och skräckslagna lärjungarna att Jesus har en himmelsk glans. Han samtalar med två av GT:s viktigaste personer, Mose och Elia, som representerar lagen respektive profeterna. Dessa talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Lärjungarna har naturligtvis svårt att förstå vad det handlar om; de vet bara att detta är något alldeles speciellt. Petrus, som är impulsiv och stor i käften, vill så klart ha något att säga, så han föreslår att lärjungarna skall bygga hyddor åt de tre höga herrarna. Han visste inte var han sade, kommenterar evangelisten. Men uppenbarelsen är inte slut än. Guds röst hörs ur molnet med i stort sett samma ord som vid Jesu dop: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” När rösten tystnar är Mose och Elia borta, och bara Jesus är kvar.
Av detta vill jag idag dra tre slutsatser.

För det första. Det faktum att Gamla testamentets gudsmän visar sig tillsammans med Jesus visar att också GT har något att säga om vem Jesus är. Luther formulerar det så, att Jesus är ”Bibelns kärna och stjärna” - han är Bibelns centrala budskap, dess kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som uppfyllelsen av löftet.
Samtidigt kan vi se att Mose och Elia försvann. Det är inte dem – lagen och profeterna – vi så mycket skall bygga vår tro på och sätta vår lit till. Lagens uppgift är i princip god, men begränsad. När vi, förr eller senare, märker att vi inte klarar av att hålla lagen, drivs vi antingen till förtvivlan eller till Jesus. Vi får be om att det är Jesus.

För, för det andra, Jesus står ensam kvar när uppenbarelsen försvinner. När allt annat vacklar, får vi ty oss till honom. Det är han som är grunden för vår tro.
Jag vill komma med ett personligt vittnesbörd i detta sammanhang. Någon har kanske hört det förr, men det betyder bara att ni nu får höra det på nytt.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Först höll den sig rätt lugn, men så blev den värre och jag fick svåra smärtor. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003 diskuterade jag t.o.m. begravnings­arrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu är jag här med (tyvärr) många av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet. Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Jesus var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har – och får ha! – hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet.
Tack, herre Jesus, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!

För det tredje. Petrus vet inte vad han säger när han vill bygga tre hyddor åt Mose, Elia och Jesus. Att göra så skulle ha gjort engångsupplevelsen permanent, ja, rent av institutionaliserad. Och det var inte meningen.
Ibland får vi stora andliga upplevelser, precis som de tre lärjungarna. Det kan ske i ensamhet, i samtal med någon annan, på någon kristen konferens eller annat massmöte. Och de kan vara underbara upplevelser, som man gärna minns och återkommer till i tanken. Men de har sina faror.
En fara är att man börjar bygga sin tro på dem, alltså på känslan av någonting extra. Och då kan vi bli beroende av den känslan. Vi blir ett slags upplevelsenarkomaner och behöver allt starkare upplevelser för att inte bli besvikna. Och liksom allt annat beroende är också detta osunt.
Det kristna livet ska vi inte leva på någon höjd, avskilda från världen. Den som inte har stora andliga upplevelser är inte mindre kristen för det. De eventuella upplevelserna är höjdpunkter, men vi kan inte stanna kvar på förklaringsberget. Lärjungarna kom ner från berget, men inte ensamma – de kom tillsammans med Jesus. Så fick de åter vandra tillsammans med honom i vardagen.
Och vid den tiden berättade de ingenting för någon, avslutas dagens heliga evangelium. Det är nämligen viktigt att inte prata sönder det man har varit med om. Ta dig tid, fundera kring det och be över det, innan du talar med någon erfaren kristen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni sedan sätta upplevelserna i sitt rätta perspektiv.

Det kristna livet lever vi i vardagen. Det är inte de stora gudsupplevelserna som gör livet kristet, utan den enkla, stilla gemenskapen med Kristus. Honom ska vi hålla oss till; det är han som är ensam kvar när allt annat sviker.

Predikan: Femte söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Ett liv före döden?
Predikan vid konfirmationsmässor i Borgå domkyrka 5.7.2009

På det skriftskolläger som vi hade på Karijärvi kursgård förra veckan, ställde ni konfirmander en hel del frågor. En del av dem var inte så krångliga, såsom ”Vad blir det för mat?” eller den populära frågan ”Har vi paus snart?” Sådana frågor var det inte så svårt att besvara.
Men så fanns det då de s.k. stora frågorna om Gud och människan, om livet och döden, om synd och frälsning. En del av dem kunde jag väl besvara utan att darra på hand alltför mycket, men andra krävde eftertanke på ett helt annat sätt. Överhuvudtaget var väl min mening inte så mycket att servera er med klara och färdiga svar, utan att visa på vad jag själv och andra har upplevt och kommit fram till, för att på så sätt ge er byggstenar när ni funderar kring er egen livsåskådning.
Frågan om döden funderade vi kring en hel del. En del av er hade personliga erfarenheter kring en kär människas död, och då blev det förstås rätt personligt. Vi diskuterade bl.a. om döden är rättvis eller inte. I diskussionen kom argumentet att döden inte är rättvis, eftersom folk dör i så olika ålder. Det vore rättvist om alla skulle leva lika länge, t.ex. precis sjuttio år. Motargumentet var att livskvaliteten också skulle tas i betraktande. Om en tjugoåring bryter nacken i en dykolycka och sedan är dömd att leva femtio år till så blir han nog desperat när han ser på sin framtid. Att inte veta när man dör är nog i allmänhet en välsignelse.
Och den rättvisa döden demonstreras väl starkast av att döden är universell och demokratisk – alla måste dö, rika och fattiga, höga och låga, friska och sjuka, starka och svaga. Åtminstone här i Borgå ligger dödligheten på jämnt 100%. Det är jämlikt och rättvist, anser jag.
Sedan kan man ju fundera en hel del kring varför en del dör unga samtidigt som andra får leva mycket längre än de skulle ha önskat. Det är något som vi knappast får svar på om vi ser bara till enskilda individer, och det kan göra det svårt att acceptera. Men acceptera är just vad vi borde göra i sådana fall. Sörja och sakna dem som har lämnat oss – förstås! Lida med dem som känner sig kvarglömda i livet – naturligtvis! Men ändå acceptera situationen. Det är inget vi kan göra åt saken.
Och för oss som vill kämpa för det som vi anser är rätt och som vill bekämpa varje form av orättvisa som vi ser, kan detta med acceptans vara en svår bit att svälja. Kanske vi kan få lite vägledning av det som Jesus säger i dagens heliga evangelium (Lk 13:1-5), som vi hörde nyss. ... de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla de andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.
Jesus kommer med ett exempel från en olycka som har krävt många dödsoffer. Sådana finns det gott om i våra dagar också; se i dagstidningarna bara, så ser ni färskare exempel. Men Jesus konstaterar att det inte är dödsoffren själva som ska beskyllas för sin död. Vi behöver inte söka efter dolda orsaker i deras liv till att de skall straffas på detta sätt. Att söka efter mänskliga misstag eller slarv i själva olyckan är en annan sak; det är inte det Jesus talar om.
Samtidigt antyder Jesus att det är ett misstag att luta sig tillbaka och lugna sig med tanken att jag inte är en större syndare än någon annan. Om det finns mått på vad som är rättvist och vad som är orättvist, hjälper det inte att vara mindre orättvis än andra. Det vi bör vara är rättvisa!
En rätt allmän missuppfattning är att Gud säger att vi skall vara snälla, och den som tror på Gud ska vara snäll, annars är det något fel på hans tro. Ingenstans i Bibeln säger Gud att vi skall vara snälla! Det han däremot talar om på många ställen är rättvisa, kärlek, godhet och andra liknande begrepp. Men snällhet – nej, aldrig! Det skadar väl inte att försöka vara snäll så där till vardags, men när det verkligen gäller, är snällheten en dödfödd inställning. Om vi kämpar mot orättvisa och ondska – såsom vi som kristna bör – leder snällheten bara till att orättvisan skrattar åt oss och ondskan petar bort oss som något som har fastnat under skosulan. Vi blir nedtrampade och tillplattade, helt enkelt.
Vår kristna kallelse går inte ut på snällhet, utan på kärlek och godhet, vilket inte alls är samma sak.
Och den omvändelse som Jesus talar om, och som gör att vi inte skall mista livet, är en omvändelse från ondska till godhet, från kärlekslöshet till kärlekshandlingar och från en dömande attityd till en uppbyggande.
Vid en konfirmationsmässa som denna är det särskilt viktigt att väcka frågan vad den kristna tron och det kristna livet egentligen går ut på. Handlar det om snällhet? Det sade jag redan att det inte gör. Handlar det om att ha de rätta åsikterna, att anse att den kristna läran är sann? Nej, inte egentligen. Den kristna läran är död, om den inte finns i samband med ett kristet liv.
Den fråga som jag om en stund kommer att ställa konfirmanderna kräver inte att de skall lova att alltid tro på Gud, för det kan man inte lova. Frågan lyder om de med Guds hjälp vill visa tron i sina liv. Och frågan om man har denna vilja kan man besvara jakande.
Och det är så vi får sträva efter att leva vårt liv som kristna – att hoppas på och be om att Gud skall hjälpa oss visa vår tro genom det liv som vi lever. Vi skall, efter bästa förmåga, försöka vara goda människor – inte snälla, men goda – och försöka visa våra medmänniskor den kärlek som Gud älskar oss med.
När vi misslyckas med detta – inte om, utan när! – får vi vända oss till vår himmelske Fader och be honom om förlåtelse. Han kommer också att förlåta oss för Jesu Kristi skull.
Bland de stora frågor som vi diskuterade på lägret fanns frågan om evigt liv. Och detta eviga liv efter döden får vi just genom Guds nåd och förlåtelse. Men det vi bör sträva till lika mycket som ett liv efter döden är ett liv före döden. Detta liv före döden är just det kristna liv som ni konfirmander får frågan om. Vill du visa din tro i ditt liv? Vill du leva innan du dör, eller nöjer du dig med att bara finnas till? Detta skall ni nu få svara på.

Kära konfirmander, träd nu fram till Herrens altare!

Predikan: Midsommardagen (Johannes döparens dag)

Karl af Hällström:
Johannes döparens minne
Predikan i Borgå domkyrka 20.6.2009

Midsommaren, liksom nyår och valborg, har blivit en av de populäraste profana högtiderna i vårt land. Alla dessa tre firas i allmänhet med ett omfattande och mycket alkoholhaltigt festande, med all uppsluppenhet och alla olyckor som därtill tyvärr hör.
Ur kyrkoårets synvinkel hör nyår till jultiden, medan valborgsmässan inte, trots sitt namn, firas kyrkligt. Till skillnad från dessa har midsommaren ett distinkt kyrkligt tema. Idag på midsommardagen firar vi nämligen Johannes döparen. Därför kallas ju midsommaren ibland "johanne", och på finska "juhannus".
Visserligen är det ju ofta svårt för den moderna okyrkliga människan att riktigt hålla reda på varför man nu firar alla olika högtidsdagar. Detta kan illustreras med det som en konfirmand lär ha påstått i skriftskolans slutprov, nämligen att vi firar jul för att Johannes döparen blev hängd då. Och så var det ju inte riktigt. (För att ingen skall sväva i osäkerhet kan vi konstatera att Johannes döparen blev halshuggen, inte hängd, och att julen inte har med honom att göra, utan den firas till minne av Jesu födelse.)

Men det är rätt ironiskt att man skall fira just Johannes döparens dag med ett intensivt supande. När Johannes' far Sakarias i Lk 1 får sin uppenbarelse om att han skall få en son, heter det nämligen (v 15): Han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet. Det är samma formel som används om vissa heliga män i GT, de s.k. nasirerna. Ett exempel på dessa är Simson. Och minnet av Johannes döparen, denne absolutist, firas på midsommar, som har blivit en supfest! Varför, frågar man sig, varför just på midsommar?
På den frågan hittar vi två svar, som inte alls utesluter varandra. Det ena är det, att det kommer fram i Lk (1:26) att Johannes var ett halvår äldre än Jesus. Och om Jesus föddes natten mellan den 24 och 25 december, är midsommartiden naturligtvis nära Johannes' födelsedag.
Sedan är det ju en annan sak att något datum för Jesu födelse aldrig ges i Bibeln; det kastar rentav på några år. Orsaken till att vi firar julen i december är historiskt sett mer politiskt än religiöst betingad. Huvudsaken är väl ändå att vi överhuvudtaget firar Frälsarens födelse, och då passar december lika bra som vilken annan tid som helst.
Den andra förklaringen till att vi firar Johannes döparens dag just på midsommaren är mer poetisk. I Jh (3:30) låter evangelisten sin namne Johannes döparen säga följande: Han [d.v.s. Jesus] skall bli större och jag [Johannes] skall bli mindre.
Kyrkofäderna har gjort kopplingen mellan denna vers och solens gång genom året. Vid midsommar infaller ju, som vi vet, sommarsolståndet, då dagen är som längst och natten som kortast, medan vintersolståndet, då dagen är som kortast, infaller vid julen. Då kan vi konstatera, att från julen blir dagarna allt längre, ända till midsommar, då de åter blir allt kortare. Liksom Jesus skall bli större och Johannes mindre, blir alltså dagen s.a.s. "större" efter Jesu födelse, medan den blir "mindre" efter att Johannes föds. Därför kan man anse det lämpligt att fira jul och johanne vid de tider då de firas.

Varför är då Johannes döparens minne värt att firas? (Svaret är alltså inte, om någon trodde det, att hans minne firas för att han var en baddare på att komma ihåg saker och ting.) Vilken var Johannes döparens uppgift? Den beskrivs i evangelierna genom att en profetia ur Jes (40:3-5) citeras: En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det. Herren har talat. Denna text känner vi igen från adventspsalmen "Bered en väg för Herran" (Psb 4), och den som i texten ropar, menar evangelisterna, är Johannes döparen.
Det är ofta det här man minns om Johannes: Han var en man som gick omkring i öknen och döpte folk. Han var klädd i kläder av kamelhår och ett läderbälte och åt gräshoppor och vildhonung. Och så kallade han förstås folk för "huggormsyngel" med jämna mellanrum. Det är en bild av en asketisk rytande domedagsprofet som man ser framför sig.
Hur det i praktiken gick till att döpa folk i öknen förblir ofta lite oklart. Saken var ändå den, att Johannes döpte i floden Jordan, som delvis rinner igenom mycket torra trakter i Judéen där han höll till. Så han hade inte långt att gå från öknen till ställen där det gick att döpa folk.
Helt orätt är bilden av den rytande asketen kanske inte, men nog en smula onyanserad. Johannes' gudagivna uppgift var att verka som en sorts väckelsepredikant. Han uppmanade folk till omvändelse, samt till rättvisa och till solidaritet med medmänniskan som en följd av omvändelsen. Och detta budskap är naturligtvis viktigt ännu i den dag som idag är.
Men Johannes' budskap var större än så. Han pekade nämligen inte bara på det inomvärldsliga, utan också framåt. Han förkunnade att den Messias som judarna hade väntat så länge på nu äntligen hade kommit, och att han var Jesus. Både Johannes' och Jesu namn är symboliska för detta. Namnet Johannes går nämligen tillbaka på ett hebreiskt namn som betyder "Gud är nådig", medan Jesus på samma sätt betyder "Gud frälser".
Johannes' största uppgift var alltså att bereda väg för Jesus, att förbereda folk på att han var på väg. Evangelierna, särskilt Jh, berättar om hur flera av Johannes' lärjungar blev så imponerade av hans budskap om att Jesus var Messias, att de övergav Johannes och började följa Jesus i stället. På så sätt blev Johannes mindre och Jesus större, precis som Johannes hade sagt.

Efter allt detta kanske någon säger: "Nå men bra. Johannes döparen predikade en omvändelse som skulle synas i det dagliga livet och han predikade Jesu ankomst så bra att han blev övergiven av sina egna lärjungar. Han hade underliga kläder och höll en ännu underligare diet, ända tills han blev kastad i fängelse och halshuggen. Kanske han var en betydelsefull typ i kyrkohistorien, men det hela låter lite patetiskt. Har han något att säga oss idag? Om inte, är det kanske onödigt att vi överhuvudtaget firar någon Johannes döparens dag. Räcker inte sommarsolståndet som orsak att fira midsommar?"
Som svar på detta kan vi säga att Johannes döparen nog har en hel del att säga oss idag, i vårt land där många är slutkörda av övertidsarbete medan andra går arbetslösa, i vår värld där många svälter medan andra har överviktsproblem. Hans budskap är: Omvänd er från de orättvisor ni begår i vardagen. Sluta fuska, börja tänka på andra, sluta skylla på regeringen eller på marknadskrafterna. Att ha bättre människor runt sig i vardagen kan vara viktigare än att få en ny regering.
Förutom detta allmänna budskap kommer Johannes med ytterligare ett till oss som vill leva som kristna: Om vi tror på en verklighet som är större än den vi ser, skall vi följa Johannes döparen i fotspåren genom att peka på denna verklighet i det vi säger och särskilt i det vi gör. De som sällan eller aldrig kommer till kyrkan för att höra Guds ord bedömer Gud och kristendomen genom de kristna som de ser omkring sig. Den gudsbild som den okyrklige formar sig bildas ofta på basen av det intryck som den som är kyrkligt aktiv ger. Det finns ett uttryck: "De kristna är den Bibel som världen läser." Jag skulle uttrycka det ännu starkare: "Den kristne är Guds ansikte mot omvärlden". Det är inte bara Guds ord som vi som kristna representerar – vi representerar Gud själv.
Men vi måste också akta oss, så att vår vilja att förbättra världen inte leder till vi råskäller på allt som vi tycker borde rättas till. Det leder ingen vart, utom till bitterhet och avoghet mot allt vad Gud och kristendom heter. Johannes kunde göra så, för han var utvald av Gud för den uppgiften och hade fått en speciell vishet av honom. Vi däremot bör leva i världen bland de människor som vi träffar i vår vardag, och sträva efter att leva ut vår kärlek till dem som är nära oss. Oftast är det betydligt lättare att älska sin nästa om han är långt borta än om han är nära.
Vårt ansvar är stort, men våra möjligheter större - om vi låter oss ledas inte av all världens vindar, men av en gudsvind, av Guds Ande. Liksom Johannes gjorde. Vilket ledde till att han blev halshuggen – men också till att vi fortfarande minns honom idag, långt borta i tid och rum.

Predikan söndagen före pingst

Karin Långström Vinge:
Predikan i S:t Matteus kyrka
Söndagen den 24 maj 2009

Sakarja 14:6-9
Romarbrevet 8:16-18
Johannesevangeliet 15:26-16:4

I faderns och sonens och i den heliga andes namn, amen.
Det är rätt fantastiska bibeltexter vi får läsa idag på söndagen före pingst. Hjälparen kommer.
Det är ord av trygghet, ord av hopp. Vill inspirera oss att leva vidare, stå ut, finna mening och kämpa.
Hjälparen kommer. Men, vad är det vi behöver hjälp med?
I vårt samhälle idag lever vi med en trygghets- och servicenivå som Sakarja och Paulus bara kunde drömma om. Konsumtion av varor och tjänster. Kunskap och information om naturvetenskap och teknik. Vad skulle vi egentligen behöva hjälparen till?

Paulus och Jesus talar om lidande. Det var inte frågan om vad som skulle läggas på grillen vid eventuellt fint väder, utan det handlade i hög grad om rätten att få vara den man är, kunna säga och stå för det man tycker, tänker och tror på. Det var livsfarligt. Så är det ännu i många länder, ända in i vår tid. Politiska åsikter, religiösa övertygelser, personliga förhållanden, det är inte självklart överallt att få tänka och leva fritt. Och det är inte självklart att kunna äta sig mätt eller ha tillgång till rent vatten.
Vårt lidande, ditt och mitt, kan se olika ut. Och det är bara du som vet vad din börda är.
Jesus talar om att vara utesluten ur gemenskapen. Han talar om att bli dödad för det man tror på. För honom var det verkligen så, också för Paulus. Det är inga enkla motståndare: det är människor som tänker att de bär fram ett offer åt Gud om de dödar Jesu vänner.
Ja, hur ofta är det inte som vi försöker skyla över sånt vi inte borde gjort och sånt vi skulle ha gjort med att vi ville väl, vi trodde vi gjorde det rätta?
Och hur vet man om man har rätt? Vad är det goda?
Oavsett hur vi har det, om vi är fängslade för våra övertygelsers skull eller om vi kämpar för att klara av också den här dagen av sjukdom, bekymmer och malande tankar, så är orden om en kommande härlighet ett hopp att ta tag i, eller känns de som tomma löften?
Paulus: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.”

Vad ska vi med Hjälparen till? Vad ska vi med Gud till?
Min övertygelse är att vår existens vilar i en god Guds händer. Vi människor producerar, konsumerar, tänker, låter bli att tänka, vi planterar och rycker upp, och Gud är med. I vindens stilla susning. I stormvinden. I Jesus som berättar precis hur det är. Han har besegrat världen, och med det allt som gör ont, allt som skadar, allt som förstör.
Ja, vi ser det fortfarande, vi drabbas av det fortfarande, men även när vi upplever att vi står på botten, så kan vi vara trygga i att Jesus är själva botten. Längre ner kommer vi inte, hans händer, hans varma famn tar emot oss.
Och så motsatsen till Långfredagens tristess och ondska – påskdagens glädje och liv. Hur kan vi förstå att livet innehåller både långfredag och påskdag, hela tiden, även om vi gärna skulle vara utan långfredagen?
Livet, det goda livet, är inte bara något som kommer ”sen”, när vi kommer till himlen, ständigt ljus, friskt vatten, Gud är en och hans namn ett enda.
Jesus har dött för oss, har uppstått till liv för oss, är trygghet och närvaro och kärlek, tro och hopp. Vi behöver bara lyfta blicken, andas ut det som tynger oss, våra synder, och andas in och ta emot liv.
Det är det vi behöver Hjälparen till.

Finns det något bevis för att Hjälparen kommer?
Eller är det hela endast en uppgörelse mellan den enskilda människan och Gud, där den enskildes känsla av Gudsnärvaro är bevis nog?
Hjälparen finns kanske där vi minst anar. Är våra förutfattade meningar ett hinder för oss att vara nära Gud?
Nu när naturen är som vackrast får många en upplevelse av Guds närhet. Rhododendronknoppar slår ut, fröna gror, träd och buskar får nytt liv och vår värld förses med vatten och ljus utan att vi behöver anstränga oss.
Men ska det grönska på insidan? Kan det som är våra inre liv, tankar, relationer, förväntningar också vara som nyutslagna pioner? Kan man få lite sinnesro, kan man få vara lycklig, kan man vara vän med Gud som är kärleken, godheten och ljuset?
Kan vi kanske få lite hjälp av Hjälparen? Med det som inte kan botas med hjälp av allt det som vi har för oss för att göra våra liv trevliga?
Den heliga Ande, som kraft, som energi, som kärlek, liv och hopp. Tro. Hjälp.
Vi avbildar ofta den heliga Ande som en svävande vit duva som avtecknar sig mot himlen, men den helige Ande kanske likaväl är en av de duvorna vid fontänen på torget mitt i stan. Som finns mitt ibland oss men som ingen egentligen ser?
Det är ju inte säkert att Gud är i det storslagna, Gud kan lika gärna vara i det vanliga, eller rentav tråkiga.
Inspiration och tro kan vi få genom konstens värld: i musik, böcker, bildkonst. Genom människor som vill oss gott. Vi behöver Hjälparen, men hjälparen behöver verkligen oss. Vilka ska vara medmänniskor om inte vi? (Har ni tänkt på, det behövs så lite egentligen för att förmedla godhet och mening. )
Vi behöver inte vara dom som är starka jämt. Att tro på Gud handlar inte om att alltid vara stark och klara av allting utan problem. Att tro är att lita på att Gud bär.
Vi känner inte alltid att Gud bär. De dagar då vi inte känner annat än utsatthet och ensamhet, eller bara vanlig tråkighet eller vanlighet, lika mycket bär Gud oss. Guds kärlek och närhet till oss är inte beroende av vad vi känner eller hur vi känner oss.
Men nog kan det vara frustrerande att vänta på Hjälparen, som inte verkar komma.
Det är trots allt en hel dag emellan långfredagen och påskdagen. Kyrkan är en bra plats att vila och vänta i. Om jag inte känner eller upplever att Hjälparen kommer, så gör kyrkan det. Lovsången ljuder, det glada budskapet förkunnas, brödet bryts och vinet delas, oavsett hur du har det. Vi ber, även när du inte orkar. Ni ber, när jag inte orkar.
Och en dag ska det inte längre finnas någon inre kyla eller frost. Det ska vara en ständig dag, när kvällen kommer ska det vara ljust. Till dess får vi be Gud att vara nära.
Amen.

Predikan på femte söndagen i fastan

Karin Långström Vinge:
Earth Hour
29 mars 2009

Det andas rädsla i dagens evangelium, Johannes 11:46-57. Jesus har blivit tvungen att dra sig undan tillsammans med sina lärjungar till en stad nära öknen. Det är några som vill honom illa, man är rädd för att hans existens, hans tuffa uttalanden och inte minst hans sätt att bete sig mot andra människor ska leda till politisk turbulens.
Javisst, det var rörigt i mellanöstern på den tiden, lika rörigt som det är nu. Yttrandefriheten är hotad, religion och politik blandas och det är högst osäkert om man kan vara på allmän plats utan att den personliga säkerheten är hotad.
Försoning och offer. Aron slaktar syndofferbocken i templet och renar med tjurens blod helgedomen från orenhet och brott. Jesus offrar sig själv och renar oss andra. Det är svårt att begripa hela vidden av det, så blodigt och förtvivlat och ändå så fullt av kärlek.
Jag minns när jag var barn och såg Jesusfilmen som gick varje påsk. Jag minns att jag tog oerhört illa vid mig av scenerna när Jesus blev förhörd och misshandlad. På något sätt förstod jag att det liksom låg i sakens natur att Jesus kom till jorden för att dö, men så mycket onödigt våld, så mycket ondska och hat? Räckte det inte ändå med att han blev avrättad, var dom tvungen att sätta törnen i huvudet på honom?
Försoning behövs verkligen. Skulden finns ju där, skammen finns ju där. När något går snett, då behöver man ha någon att skylla på. Så är vi människor funtade. I dagens finanskris är vi många som bidragit, men kan man hitta någon som särskilt kan klandras, är det bra. Finns det bara någon stackare som man kan få att avgå, så kanske det kan kännas lite bättre för oss andra? Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Men å andra sidan försöker mänskligheten förtvivlat göra något bra, enande och solidariskt och gemensamt. I går var det många över hela världen som visade sin solidaritet med världen genom att släcka ner onödig belysning i en timmas tid. Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.
Jesus var ju en ledare, om än för en liten men växande skara förmodligen rätt knepiga vänner, och ja, man krävde hans avgång. Men krävde verkligen hans avgång. Den här mannen gör många tecken, sa rådet i Jerusalem. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom. Man var rädd för det inflytande som Jesus kunde tänkas ha, jämfört med honom försvann de själva in i tapeten, och man kan alltid skylla på husfriden när man inte orkar ta itu med en förändring, eller när man inte orkar tänka själv. Men det här var frågan om något större, en gudomlig plan.
På tal om nedsläckning, så gjorde ju Gud själv en sån när Jesus till slut dog, från sjätte till nionde timmen. Det kan man verkligen kalla Earth Hour. Under den sker något med världen, det sker något med människorna, det sker något med Gud.

Jesus för världen givit sitt liv. Öppnade ögon Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig.

Varför, varför behövs det här? Kan inte bara Gud förlåta människorna ändå? Måste Jesus verkligen dö? Måste Gud låta sin son dö? Måste Gud vara så hämndlystet våldsam?
Lyssnare och läsare, ni märker hur lätt det är att försätta Gud på de anklagades bänk. Men det är inte Gud som är ond. Vi vet hur Gud ville ha det. Paradiset, vänskapen, kärleken. Människorna lever i fred med varandra, dom andra djuren och med skapelsen. Det hade inte behövts några klimaträddningsplaner om vi människor inte hade stökat till det. Det hade inte behövts några föreningar för mänskliga rättigheter om vi människor inte hade stökat till det. Det hade förmodligen inte varit några som känner sig manade att sätta glasbitar i kycklingfiléer i mataffären, om vi människor inte hade stökat till det.
Med andra ord: Människans bortvändhet från Gud, från det goda, från meningen och tryggheten och kärleken. Balansen måste återupprättas. När vi ser oss runt omkring, när Gud ser oss, så krävs det mer än ett överslätande ”okej, det var inte så farligt, då”, eller några minuters meditation över onödigt resursförbrukande eller en signatur till stöd för en fängslad journalist i Eritrea.
Nej, det vi har gjort och gör mot varandra är så hemskt, så fasansfullt att det måste bemötas ordentligt, vårt schackrande med liv och död kan inte bemötas på annat sätt än genom liv och död.
Nu är Gud en god och kärleksfull Gud. Gud lämnar det inte till oss. Gud skulle kunna tröttna på sin skapelse och sina människor och förgöra alltihop. Men Gud väljer en annan väg; när han öppnar sina ögon på jorden är det när han ligger i sin mammas varma famn, och han möter varma blickar och varma leenden från Maria och från Josef. Från herdarna och från de österländska stjärntydarna.
Undrar om Jesus hade med sig sitt guld, sin rökelse och myrra när han nu gömde sig i staden Efraim tillsammans med sina vänner.
Gud möter inte bara godheten utan också ondskan tillsammans med oss. Vi möter avundsjukan, misstänksamheten, våldet, falskspelet och till slut döden. Men i de tragiska berättelserna om Jesu sista dagar på jorden möter vi också godheten, vänskapen och kärleken. Det som får Jesus att härda ut, får också oss att härda ut.
Vännerna som finns med. Ibland somnar dom visserligen när dom inte orkar med hans ångest, men dom är någonstans i kulisserna. Vännen Maria som smörjer hans dammiga, smutsiga fötter med sin bästa hudcreme. Vännen som ser till att han får någonstans att fira sin sista påskmåltid. Vännen Veronika som torkar tårar och svett från hans ansikte när han bär sitt kors. Vännen Simon som tar korset och hjälper honom att bära det.
Och Gud ger kraft genom sina ord, genom sin ängel som följt Jesus och hans familj ända från början. Vi kan se våra liv i Jesu liv. Vi kan se Jesu liv i våra liv.
Öppnade ögon, Herre mig giv. Öppna ögonen och se att det är inte slut i och med panikångestanfallet i Getsemane örtagård. Det är inte slut i och med korsfästelsen, och det är absolut inte slut i och med begravningen. Även när det känns som mörkast, så är det Gud som ansvarar för huvudströmbrytaren. Gud är källan till allt ljus, all kärlek, allt liv och för honom är mörkret inte mörkt. Det spelar ingen roll om någon annan ger oss tillfälliga bakslag, för till slut blir allting bra. Inte genom ett gudomligt överseende, utan genom ett gudomligt offer.
Allt detta är för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Vi behöver inte andas rädsla. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont. Förlåt dom, säger Jesus strax innan han dör. Dom förstår inte vad dom gör.
Till oss säger han:

Frid lämnar jag kvar åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Amen.

Predikan: Andra söndagen efter jul

Karl af Hällström:
Om någon vill göra Guds vilja ...
Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka
och Borgå domkyrka 4.1.2009
Jh 7:14-18

Under helgerna efter jul följer vi evangeliernas berättelser i mer eller mindre kronologisk ordning. Julnattens berättelse om Jesu födelse följs av Menlösa barns dag som återger Herodes' massaker av spädbarnen i Betlehem. Nyårsdagens evangelium berättar om Jesu omskärelse vid åtta dagars ålder, och den berättelsen fortsätter på Första söndagen efter jul. På Trettondagen får vi höra om de vise männens besök.
Det traditionella evangeliet för Andra söndagen efter jul är berättelsen om den tolvårige Jesus i templet, som vi finner lite efter julevangeliet i Lk 2. Julens barn växer upp och vill själv finna hemligheten med sin kallelse. Nåja, kanske den kronologiska ordningen är snarare ”mindre” än ”mer”...
Men detta evangelium hör till den första årgången, som vi läser först nästa år. Just nu befinner vi oss i den tredje årgången i handboken, och i det evangelium som vi har hört läsas är den vuxne Jesus i huvudrollen. Men det är samme Jesus, och hans budskap hör samman.
När den unge Jesus får skäll av sin mor för att han rymde från sina föräldrar, svarar han: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Så översätter Bibel 2000, som handboken (med rätta) använder. Folkbibeln återger versen annorlunda, nämligen: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min fader? Men jag anser att både Folkbibeln och Bibel 2000 översätter Jesu svar till sin mor orätt. Det uttryck som översätts på dessa sätt betyder ordagrant ”jag måste vara i dem [m/n pl!] som är min Faders”. Denna pluralis kan möjligen innefatta också templet, men det är troligare att den stöder Pauli tanke i Rom 12: Kristus finns i dem som tillhör Gud.

I dagens heliga evangelium enligt den tredje årgången, Jh 7, hör vi Jesus säga: ”Om någon vill göra hans vilja [som har sänt mig] skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.”
Här finns flera viktiga ord att ta fasta på. Om någon vill göra [Guds] vilja. Jesus säger inte ”gör hans vilja”, utan ”vill göra”, vilket är en markant skillnad. Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.
Vidare säger Jesus ingenting om tro, vilket ur ett protestantiskt perspektiv kan anses vara problematiskt. Vi talar så mycket om ”tron allena” som frälser. Men det viktiga är inte att tro, utan att göra. Eller de facto att vilja göra. En tro utan gärningar är död, säger Skriften; det är genom våra handlingar som trons betydelse kommer fram. Men vad är ”tro” egentligen?
Jesus fortsätter i dagens heliga evangelium: ... skall han förstå om min lära är från Gud ... d.v.s. han (eller hon, förstås!) skall nå den insikt som i folkmun kallas för ”tro”. Och det skadar inte. Inte alls. Men tro är så mycket mer än en insikt, en åsikt eller ett försanthållande. Tro är ett förhållande; ett förhållande till Gud, som vi har lärt känna genom Guds Ord, Kristus. Tro är att tillhöra Gud, att vara Guds barn. Och då är Kristus i oss och bland oss, såsom tolvåringen sade: ”jag måste vara i dem som är min Faders”.

Och så blir frågan: Vad är det vi vill uppnå med att göra det som är rätt, det som är Guds vilja? Vill vi själva synas och höras, vill vi själva bli populära? I sig är det väl inget fel i att vilja bli omtyckt, men om detta är vår innersta drivkraft, kan det nog gå snett.
Det är därför viktigt att granska sina motiv. Om vi söker Guds ära, om vi vill göra [Guds] vilja därför att vi älskar honom, tillhör honom, tror på honom, så är det bra. Jesus säger ju i evangeliet: ”Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom.”
Att på grund av kärleken till Gud och till medmänniskan sträva efter sanning och rättfärdighet – kan det finnas någon bättre handlingsgrund? Kan det finnas något högre mål?
Kan det finnas något svårare?
En av julens helger som blev onämnd i inledningen är Stefanidagen, som vi firar till minne av den första kristna martyren. Efter Stefanos har det ju kommit många martyrer, och än idag blir kristna förföljda, torterade och dödade för sin tros skull på många håll i världen. Att genom kärlek sträva efter sanning är ett högt och svårt mål, som kan kräva ett högt pris. Sanningssägare har aldrig varit populära, oberoende av vilka deras motiv har varit. Jesus, Stefanos och många andra kristna – och icke-kristna, inte att förglömma – har fått erfara detta.
Priset kan vara högt, men det är värt att betala.

Jag vill som sammanfattning upprepa det som jag sade tidigare: ”Att leva i Jesu efterföljelse handlar om att göra Guds vilja, men det viktigaste är inte en perfekt prestation, utan själva strävan att göra det som är gott. Redan det att vi ställer oss till Guds förfogande är ett viktigt steg på vår väg som kristna. När tillfälle ges, ska vi också sträva efter att vara värdiga det förtroende som Gud visar oss – oberoende av om det gäller att läsa för ett barn eller att dö för vår tro – men det viktigaste är alltså inte den fullföljda gärningen i sig, utan viljan att stå till tjänst.”