Predikan: Julaftonen

Karl af Hällström:
Det stora värdet i det lilla
Lovisa begravningskapell och Lovisa kyrka 24.12.2012
Joh 3:16

Att fira minnet av ett barn som föddes för över tvåtusen år sedan kan tyckas vara något överdrivet. Barn föds ju till världen hela tiden. De flesta av oss som är här i kapellet idag har rent av blivit födda någon gång, men oss kommer knappast någon att minnas om ens tvåhundra år, för att inte tala om tvåtusen. Och de anhöriga som vi själva minns och på vilkas gravar vi har tänt våra ljus – de är viktiga för oss som minns dem, men om ett par tre generationer finns det ingen kvar som har träffat dem, och deras minne förbleknar.
Men Jesu födelse minns vi fortfarande.
När man ser ett nyfött barn, är det bra att en hel del moders- och faderskärlek finns med i bilden. Objektivt sett är det ju inte någon vacker syn. Ungen är skrynklig och slemmig, har en underlig färg och för en massa oljud. Överlag ser den nyfödda inte ut att vara värd att sparas. Dessutom blir det jobbigt att ta hand om barnet. Ändå uppfylls vi av kärlek, och mycket snart inser vi hur värdefull denna person är, i all sin litenhet.
Värdet kommer inte av något som barnet har gjort eller ens av sådant som det kommer att göra som vuxen. Det är alltså inte den potentiella nyttan som gör oss värdefulla. Det som gör barnet och oss värdefulla är det faktum att vi är älskade – älskade av våra föräldrar och den övriga familjen, älskade av våra äkta eller oäkta hälfter och vänner, ja. Men framför allt är vi älskade av Gud, som inte sviker, fastän alla andra skulle göra det.
Och ett tecken på detta är just Jesu födelse. Gud, som omsluter och uppfyller universum, kom till jorden i denna mycket anspråkslösa form – ett nyfött barn. Gud, som äger universums alla skatter, var fattig bland de fattigaste; Gud, som är alltings härskare, föddes i ett stall bland djuren; Gud, som är allas förälder, föddes utom äktenskapet, vilket på den tiden var allvarligt; Gud, som är upphovet till allt liv, föddes i dödsfara från Herodes' sida. Ändå hade detta värdelösa ett enormt värde; ändå var det något stort i detta lilla.
Det stora värdet i det lilla är något som vi gärna får ta med oss från denna jul. När vi ser på världens många och svåra problem, kan vi drabbas av missmod och frustration. Vem kan råda bot på allt detta? Det känns för stort, helt enkelt. Men även om ingen kan lösa alla problem eller hjälpa alla som behöver hjälp, måste vi ändå försöka. Vi kan alltid hjälpa någon; vi kan alltid bidra till att något problem blir lättare att lösa. Redan vårt lilla bidrag är värdefullt. Vi skall inte ge upp.
Ett välkänt bibelord, den s.k. Lilla bibeln (Joh 3:16), lyder så här: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Vid julen kom Gud till jorden. Vid påsken vann han frälsning och evigt liv åt oss. Åt oss, som är som små sandkorn i kosmos, ger han vårt människovärde för att han älskar oss så oändligt. Denna gåva ger Gud oss av nåd. Denna julklapp får vi öppna bara vi tror.
Tack, käre Gud, för allt detta! Amen.

Predikan: 4 sö i advent

Eva-Lotta Blom

Maria-Herrens moder

Evangelium: Matt. 1:18-24

Maria, välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt!

Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne när hon befruktas av himlen. Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss. Dotter Sion blir i henne en person.

Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna i folkskaran ropade rakt ut: Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat. Luk. 11:27,28. Jesus motsäger henne inte men justerar och vidgar radikalt vad hon säger: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Saligheten ligger inte i den speciella kallelsen utan i lyhördheten och beredvilligheten.

Det faktum att Maria fött Jesus ger henne inte någon särställning. När Jesus en gång är upptagen med att undervisa, meddelar någon att hans mor och bröder står utanför och vill tala med honom. En god son väntas gå ut och höra vad hans mor vill, men Jesus låter sig inte avbrytas. Vem är min mor och vilka är mina bröder? Han sitter med de sina omkring sig. De som dras till honom och söker Guds vilja räknar han som sin familj. Maria tillhör den familjen, men inte främst för att hon fött honom utan för att hon gång på gång är villig att bejaka sin väg: Se, jag är Herrens tjänarinna, ske mig såsom du har sagt. Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som öppnar sig för himlens säd och tar vara på den.

Om Josefs person säger dagens evangelium litet. När vi läser evangeliet kan vi mellan raderna ana en bild som växer fram om hurdan denna Josef var: han var rättfärdig vilket betyder att han ville följa Guds vilja i sitt liv. Ordet kan också översättas till att betyda att han var vänlig och sympatisk. Han var känslig för Guds tilltal i drömmen och handlade därefter.

Det är intressant att jämföra de olika kvinnorna som vi kan läsa om på Bibelns blad. Eva och Maria t.ex.

Eva, den första kvinnan. Hon som söndrar paradisets sigill och drar alla med sig till fördärvet.

Maria, den sista kvinnan. Hon lyssnar och tjänar och förkroppsligar ett kvinnoideal med mjuka värden. Dessa Bibelns kvinnobildsmotsatser kan vi redan utantill. Men det finns kanske en dialog mellan dem.

Den första kvinnan föds eller hon skapas av en man. Eva har inga förmödrar sas, som hon kan falla tillbaka på, mönster att leva enligt eller kvinnor som hon kan fråga av vad det betyder att vara kvinna.

I Maria vänds allt upp och ner. Nu föder en kvinna en man. Maria är en del av vår historia och hon vet det: alla släkten skall prisa mig salig, utbrister hon. Före Maria har det levt flera generationer av kvinnor. Hon tillhör ett sammanhang emedan Eva på något sätt är ensam född av man, skapad av Gud.

Eva är inte den dåliga kvinnan och Maria den goda kvinnan. De är berättelser om människan som behöver Gud för att bli hela människor. Det är en berättelse där vi alla är med. Män och kvinnor. Vi behöver varandra men vi är inte utelämnade åt varandra. Vi kan och får ta ansvar för våra handlingar och vara med i att bygga en värld där vi får sträva efter att handla rätt och lyssna till Guds tilltal i vårt hjärta som Josef som var rättfärdig och lyssnade till Guds röst i drömmen. 

Predikan: Tredje söndagen i advent

Karl af Hällström:
Profetens budskap: Jesus
Lovisa kyrka 16.12.2012

I den svenska kristna tidningen Dagen ingick nyligen en artikel med rubriken ”Johannes döparens efterföljare”. Jag ska börja med att citera den; jag tyckte det var rätt intressant.

Gräshoppor, kamelhår, öken och renande dop i vatten, det förknippar många med Johannes döparen. Men evangelierna antyder att en grupp människor dröjde kvar som lärjungar till Johannes när andra valde att följa Jesus.
Det handlar om omkring 100 000 människor med ursprung i Mellanöstern, som ofta levt som en förföljd minoritet bland muslimer, kristna och judar. I dag finns de spridda över hela världen. 9 000 mandéer finns i dag i Sverige.
Pingstpastor Sten-Gunnar Hedin har goda relationer till prästerna inom det Mandéiska Sabéiska samfundet i Sverige, och han menar att vi kan lära oss något av den kunskap som gruppen bär om Johannes.
Han berättar att historieskrivningar från de första åren efter Kristus talar om den judiska inriktningen esséer, som bestod av en grupp människor som bar vita kläder, hyllade celibatet, höll diet och tog rituella bad: idéer som påminner om hur dagens mandéer lever.
En idériktning är att Johannes döparen möjligtvis uppfostrades hos esséerna, och att mandéerna är esséernas ättlingar i dag, förklarar Sten-Gunnar Hedin.
Han menar att Johannes ödmjukhet hade en kraft i sig.
– Johannes ödmjukhet gav en speciell kraft och tyngd åt hans budskap vid dem tillfällen han konfronterade de som hade den religiösa och politiska makten. Övertygelse med ödmjukhet visade sig var en verksam kombination. De som hade makt kände väl till mannen från öknen, säger Hedin.

Mandéerna är inte kristna, utan gnostiker: en tro som präglas av kampen mellan gott och ont.
Det berättar Salam Katia, som är präst, eller tarmida som det heter, för omkring 2 000 mandéer i Södertälje. Han förklarar vilken roll Johannes har inom den mandéiska tron.
– Johannes var vår sista profet och det var han som lärde oss hur man ska leva. Han döpte också Jesus. Centralt för Johannes och för oss är att vi inte strävar efter att få maktpositioner, säger han.
Mandéerna betonar också precis som Johannes döparen omvändelse och rening genom dopet i vatten. Mandéer döper sig, iklädda vita kläder, ofta flera gånger genom livet. I dopet doppas man tre gånger: en gång för själen, en gång för samvetet och en gång för kroppen.
Mandeismen beskrivs ofta som en jämställd religion, där män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter. Salam Katia betonar att godhet inom mandeismen omfattar medmänsklighet, men också respekt för djur och natur.

Sten-Gunnar Hedin menar att man kan lära sig mycket av Johannes döparen än i dag.
– I Lukasevangeliet finns ett tal av Johannes som visar hans karaktär vad gäller socialt ansvar och medkänsla med den utlämnande medmänniskan. Hans andliga liv präglades av ovanligt stor ödmjukhet. Det var Johannes största glädje att kunna visa andra på Jesus i stället för på sig själv. Av Johannes kan vi lära oss ödmjukhet, trofasthet och att vara trogen sin livskallelse. Vi kan också lära oss att ta livets frågor på allvar, men inte ta sig själv så högstämt allvarligt.

Så långt tidningen Dagen.
Enligt artikeln är alltså mandeismen släkt med judendomen och kristendomen, men är en religion för sig. Jag uppmanar ingen att bli mandé, tvärtom, men ändå finns det sådant som vi kan lära oss av dem. Exempel på detta är jämställdheten, medmänskligheten och respekten för naturen.
Men det finns också skillnader, förstås. Den viktigaste skillnaden är att de inte egentligen följer Johannes döparens underförstådda uppmaning att följa Jesus. De har förblivit i ett äldre tankesystem, ett som kanske inte är dåligt, men som ändå är ofullständigt.

Vi kan säkert lära oss en del av Johannes döparens livsstil. Vi behöver kanske inte följa en diet uteslutande bestående av gräshoppor och vildhonung, men det skulle knappast skada oss att äta lite enklare. Vi behöver inte klä oss i grova kläder av kamelhår, men vi kunde kanske göra oss lite mer oberoende av alla modets nycker. Vi behöver inte nödvändigtvis avstå från alla alkoholhaltiga drycker, men det skulle skada varken oss, våra medmänniskor eller samhället i stort om vi skulle skära ordentligt i vår alkoholkonsumtion.
Ändå är det inte Johannes’ livsstil, utan hans budskap som är det viktiga. Där finns inslag av social rättvisa och hederlighet, av medmänsklighet och omtänksamhet, och det är naturligtvis bra.
Viktigast är ändå att Johannes lär oss att Jesus är ”Guds lamm”, offret som måste ges för att försona världens synder. Det är inte Johannes själv som är Messias, utan han pekar bara framåt mot Messias, och betonar också att det är Jesus som är den Utlovade som skulle komma. Det är på den här punkten som mandéerna verkar gå vilse, eftersom de följer Johannes döparen utan att följa Jesus.

Varje gång som vi kommer hit till Lovisa kyrka får vi en påminnelse av hur central Jesus är för vår tro. Den påminnelsen är naturligtvis den kopia av Thorvaldsens Kristus-staty som fungerar som vår altartavla – eller altarskulptur, borde man kanske säga. När vi nu förbereder oss för julen, kan vi ibland få intrycket att det viktigaste med Jesus var att han låg som en liten baby i en krubba i ett stall. Men denna något sentimentala bild leder nog oss fel, om vi inte går vidare från den, och inser att Jesu stora betydelse kommer i vuxen ålder. Naturligtvis hade han aldrig blivit vuxen om han inte hade varit en baby först, men det är den vuxne mannen som ger babyn dess betydelse, inte tvärtom. Detta påminner oss statyn av den vuxne Jesus om.
Johannes döparen, Bertel Thorvaldsen och, förhoppningsvis, predikanterna här i Lovisa, vill alla visa på Jesus som det centrala i den kristna tron. Detta är också budskapet för denna Tredje söndag i advent. Låt oss minnas det också alla andra dagar.

Helgspalten i Bbl

Karl af Hällström:

Vaka!

Betraktelse i Borgåbladet 17.11.2012

Vi firar i morgon detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva; också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
De mortuis nil nisi bene?
Lovisa kyrka 3.11.2012

Alla helgons dag, så som vi firar den idag, är en lite besvärlig sammansmältning av två helger av äldre snitt, nämligen Alla helgons dag och Alla troende avlidnas minnesdag. De har liknande tematik, men är inte helt identiska.
Att vi sörjer dem som har lämnat oss är helt naturligt. Sorg finns det många uttrycksformer för: någon skriker och gråter, medan någon annan går vidare med sitt liv till synes oberörd och sörjer endast inombords. Eller något där emellan. Detta hänger ihop med våra olika personligheter, och vad en person gör kan inte jämföras direkt med någon annan.
Ändå är det viktigt att sörja och bearbeta det som har skett, vilken form denna sorg än tar sig. Det finns en latinsk sentens som lyder De mortuis nil nisi bene, vilket betyder fritt översatt ”Man ska inte tala illa om de döda”. Och det stämmer i viss utsträckning, men inte helt. Vi ska inte tala illa om dem som inte är här och inte kan försvara sig, det är sant oberoende om de vi talar om har avlidit eller bara annars är frånvarande. Men att därifrån ta steget till att förtränga också de dåliga sidorna hos dem som är borta kan vara destruktivt för oss som är kvar.

Helgonen är sådana kristna som på något speciellt sätt fungerar som exempel för oss som lever nu. I en del kyrkor - t.ex. katolska och ortodoxa kyrkor - är vördandet av helgonen satt i system på ett helt annat sätt än hos oss, men också vi lutheraner kan säkert lära oss både ett och annat av att se på helgonen och deras närhet till Gud. För det är det som gör dem till helgon - inte att de i sin egen kraft på något underligt sätt skulle vara heliga, utan att de genom sin närhet till Gud får del av hans helighet.
De avlidna, som vi idag tänder minnesljus för, var helgon i samma mån som vi som nu lever är det. Inte mer, inte mindre - de var väl som folk för det mesta är. Om någon skadade oss eller någon annan under sin livstid, kanske skadan inte försvinner bara för att skadegöraren avlider. Tvärtom kan situationen förvärras, när den som har skadat oss inte längre kan ställas till svars för det han har gjort. Att någon avlider gör inte den personen till ett helgon.
Å andra sidan är de flesta människor rätt hyggliga i alla fall. Vi har våra fel och brister som vi får försöka leva med, men vi ska inte överbetona de avlidnas misstag. Vi får försöka minnas det goda som vi har lärt oss av dem och upplevt tillsammans med dem, så att vi på så sätt ”talar gott om de döda”. Vi ska inte förvänta oss att de skulle vara bättre än vi och bli besvikna när vi minns misstag som de gjorde. Vi får helt enkelt försöka förlåta och glömma.
”Helt enkelt”, sade jag. Helt enkelt är det knappast att förlåta och glömma. Här får vi be vår Herre om hjälp. Vi får be att han tar hand om alla våra negativa minnen och känslor och att han ska befria oss från deras inflytande så att vi kan gå vidare med våra liv.

De troende avlidna, vilkas minnesdag vi idag firar, lever i gemenskap med Gud. Det får vi lita på, även om vi inte helt förstår hur det fungerar sådär tekniskt. Men vi behöver inte förstå det heller; huvudsaken är att Gud, den store teknikern, gör det. Det att de lever i gemenskap med Gud innebär att ingenting som vi gör längre påverkar dem. Vi kan varken göra gott eller ont för dem längre. Detta innebär ändå inte att vi skall glömma bort dem eller förtränga dem, för de har påverkat våra liv, och gör det också i fortsättningen. Vår egen livshistoria skulle ha varit annorlunda utan dem, och det bär vi med oss.
Det här fungerar åt andra hållet också, för den delen. Vi som lever kvar kan ha dåligt samvete i förhållande till de avlidna - kanske för något som vi borde eller inte borde ha gjort eller sagt, eller kanske redan för att vi lever fast de inte längre gör det. En del av detta är berättigat, en del är det inte, och det kan vara viktigt att granska grunden för sina känslor. Det kan man göra tillsammans med någon annan; kanske en präst som har tystnadsplikt kan hjälpa. Och det som vi verkligen har gjort fel, och inte bara har vaga skuldkänslor för, får vi lämna inför Gud i bikten och ta emot förlåtelse av honom - den förlåtelse som de avlidna inte längre kan ge oss.

Jag sade att de troende avlidna lever i gemenskap med Gud och att våra handlingar inte längre kan nå dem. Och det står jag för. Samtidigt får vi lita på att också vi, genom Guds nåd och i tro på Kristus, har möjlighet att uppnå samma gemenskap med Gud.
”Finns det liv, finns det hopp”, sägs det. Detta gäller också i evigheten. När vi genom Guds nåd äger det eviga livet, får vi också ha ett evigt hopp till Gud om en ”jublande återförening med våra bortgångna kära”, som en av bönerna i vår handbok uttrycker det.
Pris vare Gud för hans stora gåva!

Predikan: Nittonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Lovisa kyrka 7.10.2012
Joh 13:31-35

Under en religionslektion i gymnasiet fick eleverna frågan vad det dubbla kärleksbudet innehåller. Svaret var ganska trevande men till slut svarade en: ”Att älska sin nästa och älska sig själv.” En annan frågade: ”Hör inte Gud också dit?”
Det verkar som om Gud ibland skulle försvinna ut i periferin även i det bäst kända bibelstället. Det säger något om vår tids uppfattning och livets helhet och helighet som budet talar om och som länge har uppluckrats.
Nu är ju budet inte obekant för oss som vill vara kristna. Vi uppfattar att budet inte bara är dubbelt utan egentligen ett trefaldigt kärleksbud. Det behandlar tre livsviktiga relationer i vårt liv, relationen till Gud, till medmänniskan och till oss själva. Dessa relationer definieras med ordet kärlek. Bibeln talar annars väldigt mycket om relationen till nästan, och om vi för ett kort ögonblick betraktar den tredje relationen, att älska sig själv, så vet vi att det finns många som har svårt med det. Man använder andra ord för det som t.ex. självförakt, självhat eller avsky. Det är frågan om ett obeskrivligt illamående som ofta följs av självdestruktivitet.
Nu säger budet inget om hur mycket man skall älska sig sin nästa. Det kanske säger indirekt att den som älskar sig själv litet också älskar sin nästa litet.

En skriftlärd tar i ett samtal med Jesus upp frågan om vilket det viktigaste budet var (Mk 12:28-34). De främsta rabbinerna diskuterade ofta detta. Det var nämligen viktigt för dem att finna en enkel och komprimerad instruktion, som en sammanfattning på Guds lag, och som skulle innefatta varje bud. Lagen är ju Guds förbund med sitt folk. Därför är det så viktigt att varje människa skulle veta och förstå vad som är det viktigaste i den.
Många av fariseerna och de skriftlärda tyckte att frågan helt enkelt var absurd, eftersom alla bud är viktiga och inget kan ställas framom det andra. Det är just i anledning av en diskussion om uppståndelsen mellan Jesus och saddukeerna, som mannen vågar fråga. Jesus hade nämligen gjort saddukeerna svarslösa angående uppståndelsen, ett annat ämne som saddukeerna tyckte var absurd.
Jesu svar på mannens fråga visar att den är långt ifrån absurd. Han inleder sitt svar till den skriftlärde med budets första del, som också utgör den israelitiska trosbekännelsen 'Hör, Israel' (5Mos 6). Budet säger först att Gud är den ende Herren. Det handlar om Guds väsen och det finns inga andra än han. Det hade räckt en lång tid för Israel att komma till den insikten. Det är först efter att man erkänner det här om Guds väsen som man uppmanas älska honom. Sedan nämner Jesus de fyra symbolerna för det inre livet: hjärtat, själen, förståndet och kraften. Att älska Gud är att älska med hela sitt väsen, med känsla, kraft och förnuft.
Det är just här som det sker en förändring hos den skriftlärde. Han förstår att det här är svaret på rabbinernas fråga om det viktigaste budet. Kärleksbudet säger mer än något av buden ensamt kan säga, t.o.m. mer än summan av de enskilda buden kan säga.
Den skriftlärde är förresten den enda i hela NT som reagerar så positivt på Jesu svar och genast förstår vad Jesus menar, nämligen: att lyda Guds lag handlar framför allt om relationen till Gud. Det är just i kärleksbudet som de enskilda buden börjar betyda något. I en god relation måste man gå in med känsla, kraft och förnuft. Det räcker inte med att sätta bara sin näsa i blöt, utan vi måste helhjärtat sätta oss själva i blöt. Genom kärleksbudet ger Jesus ett klart mål: Sök först Gud! Med den uppmaningen av Jesus följer liksom alltid också ett löfte - att få allt det andra också.
Jesus tillägger: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' I sitt sammanhang i GT betyder ”en nästa” en som hör till samma folk. Men genom att lämna bort inledningen till citatet, utvidgar Jesus betydelsen till att gälla vem som helst.

I bakgrunden för dagens heliga evangelium kan vi höra det dubbla kärleksbudet, när Jesus säger till lärjungarna: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Han säger det här just då, när han gjort alla tecken för att människan skall tro och just då när Judas vid den sista måltiden lämnar sällskapet.
Och genast efter att Judas hade tagit brödet och gått ut säger Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.”
Men Jesus vet vad som väntar honom och därför säger han: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Att ge sitt liv för vännerna är Faderns kärlek till alla dem som, trots sveket och döden, vill hålla sig till Jesus som ger förlåtelse och evigt liv. Frivilligheten och kärleken tog udden av sveket och döden, därför att Jesus inte sökte sin egen ära, utan Guds.
Budet och evangeliet visar att livet är heligt och att det är meningen att varje människas liv skall få vara helt. Det säger Guds kärlek. Hans kärlek har vi inte förtjänat, och den kan vi inte uppnå av oss själva. Den har inte sin grund i vår förmåga att skilja på det onda och det goda eller i vår förmåga att älska. Den har sin grund i Faderns och Sonens självutgivande kärlek. Dess tecken är korset – ett löfte om att också vi ska få finna Guds kärlek.

Baserad på en predikan av Martin Fagerudd.

Predikan: Femtonde söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Kristi ok ger oss vila
Predikan i Lovisa kyrka 9.9.2012
Matt 11:25-30

På väggen i mitt arbetsrum där hemma hänger en Kristusikon. Vår Herre håller i en bok, och på den står den grekiska texten till Matt 11:28. Den svenska översättningen lyder: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Den versen ingår i dagens heliga evangelium.
För oss som lever i dagens samhälle är detta ett verkligt glädjens budskap, vilket på grekiska heter euangelion. Alltför ofta får vi bära tunga bördor: långa dagar på jobbet, stress också på fritiden och under pensionstiden med allt som borde göras, tragiska och upprivande nyheter från hela jorden som kommer in i våra hem genom TV-apparaterna… Efter att ha hållit på hela dagen med högsta växeln inkopplad har vi svårt att varva ner ens till natten, så att vår sömn skulle ge oss en verklig vila, och så vaknar vi trötta på morgonen.
Men Jesus lovar oss vila. Hur det här skall gå till uttrycker han i de följande verserna: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Oreflekterat låter väl det där med ok inte så trevligt. Men vi bör komma ihåg att ett ok är ett arbetsbesparande redskap – med hjälp av ett ok är det lättare att bära också tunga bördor. När man har ett ok över axlarna bär man ju med ryggen, inte med armarna, och det är betydligt mindre slitsamt. Om oket dessutom är skonsamt är det väl anpassat till just bärarens axlar och nacke, så att det inte skaver utan är så effektivt som möjligt.
För att vi skall finna vila för vår själ, som Jesus uttrycker det, bör vi ta på oss [hans] ok. Han hjälper oss att bära våra bördor, när vi tar lärdom av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mildhet och ödmjukhet, i motsats till häftighet och självhävdelse, är Jesu recept för frid. Det verkar bra, tycker jag – om jag kan låta bli att ta stress över de situationer som jag möter, och om jag kan se på mig själv med lite humor, så blir livet säkert betydligt lättare att leva.

Problemet är bara att det som i teorin låter bra, kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vad händer då jag uppriktigt har försökt lära mig av den milde och ödmjuke Jesus, men ändå misslyckas?
Här kommer skillnaden in – den stora skillnaden mellan Jesus, människornas Frälsare, och andra stora vishetslärare. Det finns ju många som vill sätta Jesus in i raden av stora lärare, tillsammans med Buddha, Mohammed, Gandhi och vad de nu alla kan heta. Och visst kommer Jesus med mycket som är klokt och värt att ta till sig, precis som dessa andra gör.
Mycket av det som dessa herrar lär oss har de dessutom gemensamt. Ett exempel är den s.k. gyllene regeln, som Jesus kommer med i Bergspredikan (Mt 7:12), och i hans mun har formen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Den gyllene regeln förekommer i ett flertal religioner och filosofiska system, men oftast i sin negativa form: Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er, det skall ni inte heller göra mot dem. Oberoende av vilkendera formen man ger den, så ger den gyllene regeln uttryck för en allmänmänsklig moralisk princip, som många vishetslärare har förmedlat till oss. Och det är ju gott och väl.
Skillnaden mellan Jesus och de andra är att Jesus inte bara gav oss sin undervisning och sitt exempel att följa, utan han erbjuder också sin hjälp i denna efterföljelse. Han säger inte bara lär av mig, utan också kom till mig. Han har inte bara medkänsla med oss, som måste leva med vår syndiga natur, han har också gjort något åt saken: han har burit straffet för vår synd på korset och besegrat döden genom sin uppståndelse.
Detta innebär att jag vet vad jag bör göra, vad jag skall sträva till. Det innebär också att om jag ärligt försöker men misslyckas, så vet jag också vad jag kan göra.
Den som vet med sig att den har handlat orätt kan komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Den kan sägas vara en del av Kristi ok, som hjälper oss att bära våra bördor. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra.
Men är inte bikten någonting katolskt? Inte sysslar väl vi lutheraner med sådant? Sådana invändningar hör man ibland. Men för det första så var också vi lutheraner katoliker i 1 500 år, och har varit någonting nominellt annat i bara en tredjedel av den tiden. För det andra talar Luther själv mycket varmt om bikten – han ville rent av få in den som ett tredje sakrament vid sidan av dopet och nattvarden – och också i vår kyrkas nya katekes från år 1999 är ett helt kapitel ägnat åt bikten.
Jag vill citera en del av det som katekesen (41) säger: Den som biktar sig får personligen ta till sig den försäkran om förlåtelse och tröst som avges vid bikten. Orden som uttalas till syndernas förlåtelse är vissa och sanna, ty Gud har lovat att de är hans egna ord. För Kristi skull utplånar Gud alla våra synder. Hans villkorslösa barmhärtighet gör oss fria och ger oss ett gott samvete.
Stilistiskt ser kanske den lutherska bikten annorlunda ut än den katolska eller ortodoxa bikten. Men den existerar likafullt. Om det är någon som vill bikta sig, så är det bara att ta kontakt med mig eller någon annan präst, så arrangerar vi saken.

När jag faller (alltså inte ”om jag faller”, utan ”när”) så får jag resa mig upp och gå vidare tillsammans med min Herre. Jag får bekänna mitt misslyckande och min synd för honom, ta emot hans förlåtelse, och så försöka på nytt. Fastän jag skulle falla dagligen, ja, många gånger om dagen, visar han ändå aldrig bort mig. Det viktiga är inte hur ofta jag faller, utan att jag reser mig varje gång.
I det som följer efter att jag reser mig kommer en annan av dagens texter, Luk 17:11-19, in. Det är berättelsen om hur Jesus botade tio spetälska, men hur bara en av dem vände tillbaka och tackade honom. De andra var säkert glada och tacksamma också de, men tacket uteblev.
Bikten anses ibland vara någonting billigt. Synderna blir förlåtna utan att vi behöver göra någonting för det, har man fått för sig. Och då behöver man väl inte vara tacksam heller, kantänka, eftersom det hela ju sker mer eller mindre automatiskt. Men det är ju inte riktigt så det fungerar.
Tanken om Guds gränslösa och fria nåd har nog gått hem hos folk i vårt land – kyrkans budskap har uppfattats. Samtidigt har det också missuppfattats. Ofta tänker man nämligen att Guds förlåtelse betyder att det inte spelar någon roll hur man handlar, eftersom Gud ju ändå förlåter. Nej! Så är det inte! Guds förlåtelse är inte automatisk, utan vi måste be om den. Det är inte meningen att vi skall ”synda på nåden”, som man säger. Guds förlåtelse är inte heller billig. Jesus har betalat det högsta tänkbara priset – sitt eget liv – för att vi skall kunna ha möjlighet att få förlåtelse för våra synder i bikten. Förlåtelsen är inte billig, den är bara gratis. Ordet gratis är latin och betyder ”av nåd”. Av samma stam är också ordet gratias, som i t.ex. spanskan har fått formen gracias, som betyder ”tack”.
Nåden och tacksamheten är alltså nära förknippade med varandra. När vi får någonting gratis, måste vi minnas att säga gratias. Så gjorde den tionde spetälske – och han var den ende av de tio som Jesus till slut reste upp med orden: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Också vi skall resa oss och högt tillsammans bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Fjortonde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Det dubbla kärleksbudet
Predikan i Lovisa kyrka 2.9.2012
Rom 13:8-10

I Mose lag finns det 613 olika bud.
Det är inte jag som har räknat dem, om det var någon som trodde det. Det är rabbinerna som enligt uppgift räknar med just 613 bud. En inte oansenlig mängd, m.a.o.
Många av dessa bud gäller dock inte oss kristna. I mängden ingår kultiska bud om hur man skall förrätta sina olika offer för olika ändamål, där finns dietföreskrifter om att man inte får äta blod, svinkött, skaldjur och en massa annat, där finns föreskrifter för hurdana frisyrer och kläder som är tillåtna. Bara för att nämna något. Dessa bud gällde israeliterna, men inte längre oss kristna.
Så finns det bud som gäller också oss, sådana som har med vårt förhållande till Gud eller till våra medmänniskor att göra. Tio Guds bud är det bästa exemplet på detta.
Och så finns det bland de 613 buden sådana som en del kristna anser vara eviga, medan andra tolkar dem som tidsbundna och därmed ogiltiga i dagens situation. Ett exempel på detta är förbuden mot sexuellt umgänge med personer av samma kön.
Jag vill teckna upp en bakgrund till detta genom att säga något ord om Bibeln. Den är skriven av människor, eftersom varje bokstav i Bibeln är skriven av en människa. Samtidigt är den skriven av Gud, eftersom Gud har inspirerat skribenterna. Eftersom Bibeln är skriven av Gud, har den ett budskap också till dagens människor. Detta budskap måste dock granskas genom de mänskliga kläder som det har fått, då det uttalades i en speciell historisk situation. Det är budskapet, inte dess kulturella infattning, som är det väsentliga.
Likaså kan vi inte se på Bibeln som en samling verser som alla har samma vikt och värde. Varje enskilt bibelställe måste granskas utgående från Bibelns helhetsbudskap. När jag läser Bibeln, utgår jag i min bibeltolkning från att Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27) befaller oss.

De tio budorden, tio Guds bud, skiljer sig en smula i sin ursprungliga form i 2Mos (20:1-17) från dem som vi får lära oss utantill i skriftskolan. Där lär vi oss t.ex. att tredje budet lyder: "Du skall helga vilodagen," medan bibeltexten (vv. 8-11) är betydligt mer mångordig. Hör bara: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Liknande utläggningar finns i samband med första, andra och fjärde budet, och dessa har alltså blivit förkortade och sammanfattade i vår katekes och i våra läroböcker. Å andra sidan kan man bara tänka sig vad konfirmanderna skulle säga om en sådan utantilläxa som den jag nyss läste...
Enligt Bibeln kom Mose från Sinai berg till israeliterna med buden skrivna på två stentavlor, och de tio budorden fördelas traditionellt på två "tavlor" utgående från deras innehåll. Vilket inte nödvändigtvis var den fördelning de hade på Moses tavlor, men det gör väl inget. "Lagens två tavlor", som de kallas, lägger de första tre buden på den första tavlan och de sista sju buden på den andra. Detta är en stilig lösning ur flera synvinklar. Numerologiskt indelar den talet tio i de heliga talen tre och sju, vilket den som bryr sig om sådant kan finna betydelsefullt; jag gör det inte annat än estetiskt. Framför allt är det en god innehållsmässig indelning, eftersom de tre första buden (Ha inga andra gudar, Missbruka inte Guds namn och Helga vilodagen) alla har med vårt gudsförhållande att göra, medan de sju sista har att göra med vårt förhållande till våra medmänniskor: Respektera dina föräldrar och låt bli att dräpa, begå äktenskapsbrott, stjäla, baktala andra eller vara avundsjuk.
Vi märker att denna indelning motsvarar indelningen i det dubbla kärleksbudet. Det lyder ju i en sammanfattad form: Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv.

Jesus ger oss detta bud i flera sammanhang. I parallelltexterna i Mark (12:28-34) och i Matt (22:34-40) ger han det som svar på frågan om vilket bud som är störst och viktigast, och konstaterar enligt Matt: På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. I Luk (10:25-28) får Jesus frågan vad man skall göra för att få evigt liv, och den besvarar han med det dubbla kärleksbudet. Sedan berättar han liknelsen om den barmhärtige samariern som svar på följdfrågan "Vem är min nästa?"
I dagens andra läsning från Rom (13:8-10) konstaterar Paulus att kärleksbudet sammanfattar den etisk-moraliska delen av den gammaltestamentliga lagen, alltså den del som fortfarande gäller för oss kristna. Det som faller utanför hör till den kultiska lagen, som inte längre är giltig. Jesus kom inte för att upphäva lagen, utan för att uppfylla den, säger han i Bergspredikan (Matt 5:17). Han uppfyller lagen genom korset och befriar oss genom uppståndelsen. Han definierar en sammanfattning av lagen i det dubbla kärleksbudet. I vår tolkning av den gammaltestamentliga lag som Jesus talar om, bör vi som hermeneutisk princip (alltså tolkningsmetod) ha just det dubbla kärleksbudet, på vilket allt - enligt Jesus själv - vilar.
Det dubbla kärleksbudet är ett av de klaraste tecknen på att vi måste acceptera varandra sådana som vi är, stöda varandra att leva i tro, hopp och kärlek, och hjälpa varandra att bli de människor som vi är tänkta att vara.

Det dubbla kärleksbudet är viktigt också för kyrkans fortlevnad. Det verkar nämligen ibland som om vi kristna antingen älskar Gud över allting eller vår nästa som oss själva. Eller åtminstone försöker; ingendera parten lyckas väl med det. Det vore viktigt att kombinera båda halvorna av detta bud, för att på så sätt komma fram till ett fullödigt liv i Kristi efterföljd.
Men vi kristna tycks lägga så mycket energi på att puckla på varandra att vi inte orkar fullgöra lagen och profeterna – och skrämmer dessutom bort dem som annars kunde vara intresserade av vad vi har att komma med. Det är tragiskt.
Men det hela blir väl nog lite på hälft om vi bara konstaterar att vi måste älska Gud och vår nästa. Kärleksfulla handlingar kan man öva sig till, men kärleken som sådan är svårare att uppamma ur intet. Bibeln har något att säga om också detta. I 1Joh (4:16, 19-21) kan vi nämligen läsa: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ... Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.
Var kommer kärleken från? Från Gud, för Gud är kärlek. Detta är förresten inte det samma som att säga att kärleken är Gud - den tolkningen leder ofta till promiskuitet. Kan vi skapa kärlek i oss själva? Nej - vi älskar därför att [Gud] först älskade oss. Hur syns det på oss om vi älskar Gud? Är det den som sjunger lovsånger med den starkaste och renaste rösten som älskar Gud mest? Nej - vår kärlek till Gud kommer till synes i vår kärlek till vår nästa. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Vilket bud är det Gud ger oss om detta? Jo, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. Älska Gud och älska din broder, din nästa - var har jag hört det förr? Det påminner skarpt om det Dubbla kärleksbudet, eller hur?

Slutsatsen av allt detta är att den del av lagen som gäller oss kristna sammanfattas i de tio budorden, som i sin tur sammanfattas i det Dubbla kärleksbudet. Allt annat i den kristna etiken blir i det närmaste exempel på hur, på vilket sätt, vi kan följa det Dubbla kärleksbudet. Drivkraften till detta kommer ändå inte från oss själva, utan från Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och varandra är bara ett återsken av den stora kärlek med vilken Gud älskar oss.
Tack, Herre, för din stora nåd och kärlek! Amen.

Predikan: 12 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Självständig godhet
Predikan i Lovisa kyrka 19.8.2012
Matt 23:1-12

Efter en familjegudstjänst i Borgå hälsade jag på gudstjänstdeltagarna. En ung man i fyraårsåldern vägrade hälsa på mig; i stället gav han mig en arg blick och seglade förbi.
Hans föräldrar förklarade generat att han i klubben hade hört liknelsen om den barmhärtige samariern. Där nämner ju Jesus att en präst och en levit gick förbi den misshandlade mannen, innan samariern tar hand om honom. Pojken hade blivit mycket upprörd över deras handlande. Därför vägrade han hälsa på prästen - man vet ju aldrig om alla präster är likadana!
Pojken hade förstås ett vaket socialt samvete, och det är ju verkligen fint. Och det kanske hade varit för mycket begärt att han skulle förstå skillnaden mellan en judisk offerpräst på Jesu tid och en luthersk pastor, som bara bär titeln "präst" p.g.a. historisk tröghet.
Dagens heliga evangelium ger upphov till många intressanta frågor just till oss som är samlade till gudstjänst. Jesus kritiserar den tidens skriftlärda och fariseer och uppmanar sedan sina lärjungar att vara ödmjukare än de. Det gör att det ligger nära till hands att direkt överföra texten till vår tid: "Aha! Här sitter vi i kyrkan – och så får vi höra av Jesus själv att vi inte ska vara som de skriftlärda. Där fick prästuslingen så han teg!"
Nå, det fick jag ju inte, som ni märker. Tolkningen att de skriftlärda och fariseerna skulle motsvara dagens präster är nog lite för enkel. Precis som med fyraåringens missuppfattning. Det som verkar vara för bra för att vara sant, är det i allmänhet också.

Det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar. Han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra vad det nu är som vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra det.
Det som det handlar om är på ett sätt självständighet. För de ungdomar som vi konfirmerade förra veckan är detta säkert ett viktigt begrepp. Personer i deras ålder håller i allmänhet på att utveckla sin självständighet, lösgöra sig från sina föräldrar, gå sina egna vägar. Processen är inte slutförd ännu, men den pågår – och också konfirmationen är ett skede i den processen.
Och det är naturligt att en person på väg mot vuxenhet önskar självständighet och frihet.
Problemet är att det kan gå för långt. Vi blir alltför ivriga i vår strävan efter självständighet. Ingen kan nämligen vara fullständigt självständig från allt och alla runt en. Ingen kan i precis alla situationer handla så som man själv skulle önska, utan det finns nästan alltid andra att ta hänsyn till. Ansvar, alltså.
Och det är det här som är så svårt med att bli vuxen. Å ena sidan frihet, å andra sidan ansvar. Å ena sidan är vi självständiga, å andra sidan måste vi ta hänsyn till andra.
En vanlig grop som unga människor faller i under sin jakt efter självständighet är att man underkastar sig kamratgänget när man försöker kasta av sig föräldrarnas inflytande – och det är lika långt som brett. Det var det här som Jesus kritiserade de skriftlärda och fariseerna för – att söka ära i människors ögon.
Han kallar oss till att pröva och testa oss själva, för att se varför vi gör eller säger det som vi gör eller säger. Är det för att vi vill göra så? Är det för att det är det bästa i den situation som vi är i? Är det för att någon har sagt åt oss att göra så, och vi vill bli respekterade av den personen? Är det kanske för att någon har sagt att vi inte skall göra så, och vi vill visa att vi minsann är oberoende av den personen? Fast i så fall är vi ju inte det... 

Och också för oss föräldrar är det svårt att se våra små gullepluttar växa upp till självständighet. Å ena sidan är vi förstås stolta, men å andra sidan är det en sorts sorg att allt förändras. Vi får bara hoppas att förändringen är till det bättre.
Viola Renvall skrev en dikt om detta, som jag tänker citera trots allmänhetens begäran:

Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?

De behöver er,
mer än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting skall avgöras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenom allt själv,
vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!

Men vi återgår till evangelietexten. Jag sade, att det som Jesus talar om är motiven för våra handlingar, och att han uppmanar oss till självprövning. Vi skall inte göra det vi gör för att märkas av vår omgivning, utan för att det är rätt att göra.
Vilka handlingar är det då som är störst? Inte de som syns mest – för det är sådant som krig, terrordåd, ja ondska av alla de slag. Det största är inte nödvändigtvis att hjälpa så många som möjligt – såsom statsmakten gör när den höjer pensionerna med några euro, som inte gör just någon gladare. Men bättre det än att sänka pensionerna, förstås.
De handlingar som är störst är de som sker i kärlek. De behöver inte se stora ut eller rikta sig till många för att vara verkligt betydelsefulla. Att besöka en sjuk eller en gammal, att läsa för ett barn, att trösta en sörjande bara genom att vara närvarande – det verkar så lite, men kan betyda så mycket. Moder Teresa sade: ”Om du inte kan ge mat åt hundra svältande, ge då mat åt en.” Det är en god tanke.
När det gäller att pröva oss själva och våra motiv, kan vi fråga oss åt vilket håll vi vill utvecklas. Vill jag bli stor? Vill jag bli känd eller respekterad? Eller – vill jag bli god? De olika alternativen utesluter inte varandra direkt, men det är skäl att sikta på bara ett av dem. Då skulle jag rekommendera det sistnämnda – att bli god. Eller att åtminstone sträva till det. Med Guds hjälp kan vi komma långt på den vägen – självständiga från omvärldens tryck och försök att dra ner oss på sin nivå.
Som Jesus sade: Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Predikan: Nionde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Det bibliska skenet bedrar
Predikan i Lovisa kyrka 29.7.2012

Vi lever i en religiöst sett mycket intressant tid. De senaste decennierna har varit ett slags nyandlighetens decennier. Borta är 80-talets själviska materialism och 70-talets ateistiska rationalism. Borta (eller åtminstone försvagad) är modernismen, som sade att man med hjälp av vetenskap och ständig utveckling kan uppnå ett paradis på jorden. Vårt samhälle har blivit postmodernistiskt, vilket innebär att det inte längre finns bara en sanning, utan det som är lögn för mig kan vara sant för dig och tvärtom.
Att vi lever i en nyandlighetens tid innebär att allt fler människor har blivit allt mer intresserade av religion, mystik och t.o.m. ockultism, vilket syns på många olika sätt. I nyheterna hör vi ibland om gravstenar som välts. Då spekuleras det ofta i att satanister skulle vara framme. Detta är en uttrycksform av nyandlighet – en uttrycksform från den värsta ändan. Det finns många uttrycksformer som är samhälleligt helt acceptabla och accepterade. Astrologi, t.ex. – horoskop förekommer ju i de flesta tidningar med ens lite karaktär av underhållning eller populism. Annat som man stöter på allt som oftast är healing, tarotkort, numerologi, grafologi, yoga samt olika terapier med andlig eller mystisk karaktär, t.ex. kristallterapi, aromterapi och zonterapi.
Det finns orsak att hålla ögonen öppna för dessa olika slag av andlighet. Det gäller oss på två plan: som medlemmar av samhället och som kristna. Den första av dessa kan vi illustrera med hjälp av en passus från Bergspredikan (Mt 7:15-23), där Jesus säger: Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Många av dessa ”ulvar i fårakläder” är nämligen ute efter att göra pengar – eller har någon bakom sig som gör pengar på denna verksamhet. Det är ofta inte alls frågan om altruism eller människokärlek. Men det är klart att det också i dessa kretsar finns sådana som är fullt uppriktiga och tror på det som de gör.
Då kommer vi in på det andra planet för vår försiktighet, nämligen tron, i vårt fall den kristna tron. Jag har hört sådana som sysslar med healing säga att det är med den heliga Andens kraft som de helar människor – och jag vet att det är möjligt för Gud att hela människor, det har jag själv upplevt – men när dessa terapeuter sedan säger att de inte tror på Jesus så är det dags att dra öronen åt sig. Detta talar flera ställen i NT om. Ett exempel är 1Jh (4:2f), där det står: … varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.
Om någon sysslar med healing genom den heliga Anden men förnekar Jesus, är det alltså inte den heliga Anden som är i farten.
Överhuvudtaget är det här en god prövosten när det gäller olika andliga rörelser. Hur ställer de sig till Jesus? Erkänner de honom? Är han både Gud och människa, är han ingendera eller är han bara endera? Hur är det med frukterna? Jesus sade ju att vi skall känna igen de falska profeterna på deras frukter. I Gal (5:22f) räknar Paulus upp de s.k. ”andens frukter”, nämligen kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Visar de inblandade tecken på detta, då kanske – kanske! – den heliga Anden har sitt finger med i spelet.

Enligt det postmoderna tänkesättet som är så populärt idag finns det inga absoluta sanningar. Vad som är lögn för mig kan vara sant för dig, som jag konstaterade i början. Denna relativism kan låta tolerant, vilket ju är trevligt, men framför allt behöver man ju inte anstränga sig för att söka reda på sanningen, eftersom man själv kan välja sin egen sanning. Men jag tror inte att det är så här. Jag tror att det är viktigt att söka.
Det är många som hävdar att de känner till sanningen, men som vid närmare granskning ändå har misstagit sig. Hela tiden måste vi som kristna, ja, redan som människor överhuvudtaget, kämpa för att skilja sanning från lögn, rätt från orätt, äkta från falskt, så att inte skenet bedrar oss och vi till slut blir lurade.
Detta gäller som sagt på alla livets olika områden. Men också på det andliga planet kan vi missta oss grundligt, även om vi tror oss inneha sanningen. Ett speciellt svårt område är tolkningen av Bibeln. Vilka principer skall vi följa när vi läser den heliga Skrift? Debatten om de nya bibelöversättningarna har de senaste åren gått het emellanåt, men debattörerna tycks redan i grunden ha olika åsikter, inte bara om översättningsfrågor, utan också om tolkningen. Det verkar som om frågan vilken bibelöversättning man läser sist och slutligen är mindre viktig än hur man tolkar denna bibelöversättning.
Profeten Jeremia kommer med ett budskap från Gud (6:20): Vad skall jag med rökelse från Saba, finaste kalmus från fjärran land? Era brännoffer tar jag inte emot, era slaktoffer behagar mig inte. Folket har följt de gamla rituallagarna, de har kommit med rökelseoffer, slaktoffer och brännoffer, så som Gud har föreskrivit. Problemet är att deras gudstjänst endast har blivit yttre former, deras lydnad är endast bokstavlig, inte andlig. Detta samma fenomen angriper Gud i Hos 6:6, som också Jesus hänvisar till på flera ställen i evangelierna: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.
Vilken är parallellen idag? Är det inte att bry sig om formen i gudstjänsten, formuleringarna i läran eller varför inte Bibelns bokstav mer än barmhärtighet, kärlek eller ett liv i Jesu efterföljd? Den som följer Bibelns bokstav fördömer dem som syndar – Jesus förlåter dem. Den som följer Bibelns bokstav kan påstå att kärlek är synd, bara för att de som älskar varandra råkar vara av samma kön. Den som följer Bibelns bokstav kan få för sig att Europeiska unionen är djävulsk, eftersom någon obskyr vers i Upp med god fantasi kan tolkas lite åt det hållet.

Men talar jag inte nu emot Bibeln? Där står det ju i Heb 4:12f: … Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
Frågan här blir: Vad är Guds ord? Mången vill säkert sätta ett likhetstecken mellan Guds ord och Bibeln. Men det är en överförenkling. Om Bibeln som sådan är Guds ord, varför lever vi då inte efter den? Varför äter vi fläsksås eller blodplättar och varför stenar vi inte äktenskapsbrytare till döds, bara för att ta ett par exempel. Därför att det finns en högre princip i arbete. Guds ord är levande och verksamt, det är inte gjort av bläck och papper. Guds ord är att leva ut Bibelns lära i kärlek och barmhärtighet.
Guds verksamma ord, den bibliska etiken, kan sammanfattas i det dubbla kärleksbudet: Älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Guds ord blottlägger hjärtats uppsåt och tankar genom att avslöja oss, genom att visa hurudana kärlekslösa syndare vi är. Detta avslöjande försöker vi ibland komma bort från genom att gömma oss bakom Bibelns bokstav. Men också detta försök är dömt att misslyckas. Ingenting kan döljas för [Gud], allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
När vi avlägger räkenskap inför Guds tron måste vi minnas det som Jesus säger i Bergspredikan (Matt 7:21): Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Vilken denna vilja är får vi veta i Mik 6:8: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.

Vad är det vi söker i vårt andliga liv, och vad är det vi litar på? Vem kan vara absolut säker på att han har hittat rätt? Dessa problemställningar är giltiga och allvarliga. Om vi verkligen söker efter sanningen och vill finna den, så måste vi noga välja också det ljus som vi använder för att lysa upp oss medan vi letar.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus” (Jh 8:12). Vi skall söka i det ljuset. Vi skall undvika att bygga vårt andliga liv på våra egna upplevelser och våra egna prestationer, utan i stället bygga på Guds ord och på det som Kristus har gjort för oss på korset. Annars förlitar vi oss nog på den svagare parten i vårt Gudsförhållande.
Gud ger oss ljuset när vi söker. Gud ger oss grunden när vi bygger. Gud ger oss det himmelska målet för vår livsvandring. Gud ger oss guiden på vår färd, Jesus Kristus. Honom vill jag följa. Jag hoppas att också du vill göra det.
Vi skall inte låta skenet bedra oss. Det som har ett sken av att vara så bibliskt behöver inte nödvändigtvis vara det. Det som verkar vara sant kanske inte sist och slutligen är det. Den ende som innehar den slutliga sanningen är Herren Gud – och allt är inte Gud, som glimmar.

Predikan: Sjunde söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Kärlek är bättre än offer
Predikan i Lovisa kyrka 15.7.2012
1Sam 15:22-26

Det är många som ställer sig kritiskt till Bibelns berättelser. Och det gläder mig på sätt och vis, för det visar att de faktiskt kan tänka själva. Folk protesterar exempelvis mot GT:s beskrivningar av blodiga krig, folkmord och andra grymheter. Ibland verkar det faktiskt som om Gud i GT skiljer sig så mycket från Jesu Fader i NT, att det inte kan vara frågan om samma Gud. Vi måste ändå komma ihåg, att GT inte i första hand beskriver oss människor så som vi borde vara, utan så som vi är. Vi är fortfarande ofta själviska, intoleranta, mordiska – ja, syndare i största allmänhet. Vi behöver bara slå upp dagens tidning för att konstatera att skillnaden mellan nu och då inte är så stor – och finns det skillnader, så består de i allmänhet av de effektivare metoder som vi idag har att skada våra medmänniskor.
En berättelse ur GT (1Sam 15:22-26) illustrerar just detta. Vi hörde den nyss som dagens första läsning. Profeten Samuel hade smort Saul till kung på Herrens befallning. Saul förde därefter krig mot israeliternas grannfolk, och lyckades också besegra dem. Grannfolken var nämligen ett hot inte bara mot folkets nationella överlevnad, utan också mot deras tro på Gud, eftersom de frestade israeliterna att tjäna deras gudar istället. Religionsfrihet stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.
Grannfolket amalekiterna bodde i Negevöknen i södra delen av det nuvarande Israel. Saul hade fått instruktioner om att de skulle besegras och utplånas med allt som de ägde. Saul förstörde ändå bara det som var värdelöst; det som hade något värde behöll han och hans män. När Samuel kommer och ställer honom till svars för det här, låtsas Saul att han hela tiden hade tänkt offra det åt Herren, men Samuel svarar: "Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer …" Och så förkastas Saul som kung, och David blir smord i hans ställe.
Profeten Hosea (6:6) kommer med ett liknande budskap som det som Samuel kommer med: … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer. Lydnad och kärlek är alltså bättre än offer.
Då måste vi fråga oss hur vi kan omsätta detta till dagens situation. Vad finns det idag som motsvarar offer, och vad är det vi skall lyda idag?
Det vi skall lyda är kärlekens lag. Det råder det inget tvivel om. Det är den lag som Jesus uttrycker med det dubbla kärleksbudet, "lagens kungsbud", som det kallas i Jakobs brev (2:8). Detta bud lyder i korthet: Du skall älska Herren, din Gud, över allting, och din nästa som dig själv. Lydnad är bättre än offer. Kärlek är bättre än offer. Att försöka följa det dubbla kärleksbudet är alltså att försöka leva ett kristet liv.

Men vad är då det "offer" som skall placeras på en mera undanskymd plats? Det som i vår tid till formen närmast motsvarar brännoffer är väl när man tar en köttbit och placerar den på glödande kol. Men det är väl inte riktigt samma sak, för det är inte frågan om offer, utan om grillning.
"Offer" är sådana handlingar som man anser sig behöva göra för att stå på god fot med Gud, och som dessutom går ut över någon annan. På GT:s tid gick offren naturligtvis ut över offerdjuren. Idag är det oftare våra medmänniskor som blir lidande. Det finns förstås många sätt att göra detta på, men ett par exempel kanske klargör vad jag menar.
Under historiens gång, och också under vår tid, har folk gett sig ut i s.k. "heliga krig", där man utmålar fienden som djävulens hantlangare och fråntar honom hans mänsklighet. Detta rättfärdigar, anser man, att man efter bästa förmåga försöker ta livet av honom. Den här sortens argumentation är väl i allmänhet menad att maskera det faktum att kriget eventuellt kunde ha undvikits, men att viljan saknades. Det är lättare att motivera den egna krigsviljan med att demonisera motståndaren än genom att säga: "Han var dum mot mig! Han slog till mig, bara för att jag stal hans leksak! Jag vill inte att han är här i sandlådan mera!" Dessutom har man då glömt att Jesus uppmanar oss att be för våra fiender.
Det andra exemplet på vad offer i våra dagar kunde vara är moralism. Det är här som de största missförstånden och den största tragiken gömmer sig för oss som vill vara kristna. En moralist kan nämligen bete sig som om kristendomen skulle vara en samling moralregler, som om det kunde finnas någon specifikt kristen moral. Det finns det inte, lika lite som det finns t.ex. kristen musik eller kristen politik. Det som finns är ett kristet liv. Och det går inte ut på att följa någon moral, utan på att leva i ett kärleksförhållande till Gud.
Det som man ofta tänker sig som kristen moral och kristna levnadsregler, t.ex. tio Guds bud, är inte specifikt kristna. De är allmänmänskliga regler som vem som helst kan hålla med om oberoende av om han tror på Gud eller inte. Också en ateist kan hålla med om att det är orätt att stjäla eller att mörda. Det är inte så att buden är goda därför att vi har fått dem av Gud, och att vi därför är tvungna att följa dem för att vara kristna, oberoende av om vi förstår dem eller inte. Tvärtom är det så att vi har fått buden av Gud därför att de är goda, och vi bör sträva till att följa dem, inte för att bli kristna, utan för att försöka vara goda människor. Någon kristen moral finns alltså inte.
Ändå är det ju många som försöker hävda att det finns det, och ofta dessutom dra hem politiska poäng på köpet. Då sänder vi ett ödesdigert budskap, nämligen att kyrkans och kristendomens viktigaste uppgift skulle vara samhällets moraliska upprustning. Utan att någon egentligen menar det sker då en nästan omärklig glidning från moral till moralism, och det är en glidning bortåt från evangeliet. Trots att vi fortsätter att predika från evangeliets texter missar vi det uppenbara, nämligen att det inte är moraliska pekpinnar som Jesus använder sig av när han möter människor i akut behov av en förändrad livsstil. Hans behandling av dem som har stukat och stött sig på moralen, alla dem som inte har lyckats leva upp till idealen, utgör ett besvärande rundningsmärke för dem som är på marsch för en kristen moral, ett kristet samhälle. … jag vill se kärlek, inte slaktoffer, säger Gud genom Hosea.
Om det inte finns någon specifikt kristen moral, vad finns det då som är specifikt kristet? Nåden. Möjligheten till syndernas förlåtelse.
Den som är stark vill försöka klara sig själv, vill följa buden på egen hand – och ser dessutom ofta ner på den som inte klarar det. Detta är inte kristendom, utan kunde närmast kallas stoicism, den filosofiska inriktning som Zenon grundade kring år 300 f.Kr. När stoicismen förenas med kristendomen blir resultatet en elitism som ytterst dåligt passar ihop med tanken om Guds nåd som räcks till alla människor. Men den som är stark behöver ingen nåd – "bra karl reder sig själv", eller hur. Rättare sagt: den som tror sig vara stark tror att han klarar sig på egen hand – men förtränger eller nedvärderar därmed sina egna misslyckanden, sin egen svaghet.
För den som inser sin egen begränsning, för den som har upplevt hur små möjligheterna är att på egen hand uppnå det goda, för den som utbrister som Paulus: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rm 7:19) – för den är det omöjligt att lita på sin egen kraft. För den svaga tar kraften snabbt slut, för den starka räcker kraften längre, men för ingen räcker kraften ända fram. Den räcker inte till moralisk perfektion, och den räcker helt säkert inte ända fram till himlen.
Det är här som nåden kommer in. Om vi slutar att planera vår framtid i varje detalj och i stället tar emot det som Gud vill ge oss av nåd, kan livet bli lugnare, solidare, mer överraskande och spännande, men samtidigt mindre fyllt av besvikelse än annars. Det samma gäller naturligtvis också vår hemväg – den som leder hem till Gud.

Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Apostladagen - Saarna: Apostoleiden päivä

Karl af Hällström:
Apostoleiden esimerkki – Apostlarnas exempel
Tvåspråkig nordisk mässa i Lovisa kyrka
Kaksikielinen pohjoismainen messu Loviisan kirkossa
8.7.2012 kl. /klo 11
Mark 3:13-19

Päivän pyhä evankeliumi on kertomuksena harvinaisen tylsä teksti. Tärkeintähän siinä on pitkä nimilista Jeesuksen lähimmistä seuraajista, nk. apostoleista. Kaksi Simonia, kaksi Jaakobia, yksi tai kaksi Juudasta (riippuen siitä lukeeko Markuksen tai Luukkaan evenkeliumia), Johannes, Andreas, Bartolomeus, Filippus, Tuomas, Matteus, Taddeus – mitä tällainen lista antaa meille? Tylsää tekstiä kaiken kaikkiaan!
Mutta vaikka ulkoinen dramatiikka puuttuukin kertomuksesta, sisäistä dramatiikkaa riittää. Kertomuksessa mainitaan jo siitä että Juudas Iskariot tulisi kavaltamaan Jeesuksen. Se mitä ei mainita on että muutkin yksitoista hylkäsivät hänet kun häntä tultiin pidättämään. Ei myöskään mainita sitä että kaikki apostolit kokivat väkivaltaisen kuoleman, usein jopa kovan kidutuksen jälkeen. Ainoa poikkeus tästä on Johannes, joka ei hänkään säästynyt vainoilta, mutta sentään sai kuolla luonnollisen kuoleman.
Jeesuksen valinta oli siis valituille kohtalokas.

När vi tänker på helgon så associerar vi i allmänhet till felfria, fromma och ofta asketiska personer, vilkas liv inte har just någonting gemensamt med vårt. Men det är en orealistisk glansbild som vi i så fall målar upp för oss. Vi kan ju se på de första och största helgonen, nämligen apostlarna, som räknas upp i dagens heliga evangelium. Var de felfria och extra fromma? Knappast. De grälade sinsemellan, de tävlade om den ledande ställningen inom gruppen. När det kom till kritan övergav de alla sin ledare Jesus, och den främste aposteln, Petrus, förnekade t.o.m. att han kände honom.
Det här visar oss att apostlarna inte var heliga i sig själva. De var vanliga människor som kan kallas heliga endast för att de höll sig till Jesus – åtminstone så gott de kunde. Och detta kriterium kan var och en av oss försöka sig på. Vi har alla möjlighet till helighet, precis som apostlarna och helgonen. Därför kan vi, bristfälliga och syndiga människor, också bli heliga. Det sker inte av oss själva, utan av Guds nåd; det sker inte genom prestationer, utan genom tro.

Eivät apostolitkaan pystyneet seuraamaan Jeesusta kivuliaaseen kuolemaansa saakka ilman hänen apuaan. Jumalan Pyhän hengen kautta heille annettiin sekä vaadittava rohkeus että vaadittava viisaus. Rohkeutta tarvittiin tietenkin jotta he pystyisivät pitämään kiinni uskostaan ja vakaumuksestaan väkivaltaisten vainojenkin aikana. Viisautta taas vaadittiin, ja vaaditaan, jotta pystyy näkemään mikä taistelu on turha ja mikä tarpeellinen – milloin on pidettävä kiinni elämästään ja milloin on kyse elämää suuremmista asioista.
Monissa osissa maailmaamme ihmisiä vainotaan uskonsa takia. Usein vainotut ovat kristittyjä – itse asiassa historian aikana ei koskaan niin monta kristittyä ole vainottu kuin juuri nyt – mutta valitettavan usein vainoajat itse ovat kristittyjä. Emme mekään ole täydellisiä. Pohjoismaissa ei kristittyjä vainota. Pahinta mitä meilläpäin yleisesti ottaen voi tapahtua on että meitä kristittyjä ei olla huomaavinaan.

I de nordiska länderna är vi kristna allmänt sett fria från förföljelse. Så är inte situationen på andra håll i världen; i själva verket har så många kristna aldrig tidigare i historien råkat ut för förföljelse och martyrium som just nu. Hos oss blir vi ibland ignorerade eller behandlade på ett nedlåtande sett, men knappast värre än så.
Av den orsaken kan det vara svårt att visa vår tro i vardagen. En kyrkofader talade om martyrernas blod som kyrkans utsäde; genom förföljelsen sprider sig kyrkan, hur paradoxalt det än låter. Men i de nordiska länderna tas vi ofta inte på allvar; den eventuella negativa inställningen till tron är inte tillräckligt intensiv för att skapa förföljelse. Det får vi förstås på ett sätt vara glada för, men samtidigt tar förföljarna de förföljda på allvar. Och det sker alltför sällan hos oss.

Jos meitä kristittyjä ei oteta vakavasti täällä pohjoisessa, niin meidän on syytä mennä itseemme. Ei tietenkään niin että provosoisimme vainoa, vaan niin että osoitamme laupeudenteoin että uskolla on väliä. Sillä uskolla ON väliä myös yhteiskunnallisesti, silloin kun se saa käytännön seurauksia. Saamme osallistua jumalanpalveluksiin ja muihin kirkollisiin menoihin, mutta se on tarpeen lähinnä oman uskomme vahvistamiseksi. Sekin on tärkeää. Mutta tärkeintä on elää kristityn rakkautta myös kirkon seinien ulkopuolella.

Vi kan visa vår tro bl.a. genom att höra till kyrkan och gå i kyrkan. Att sitta av en gudstjänst i Lovisa kyrka eller vara medlem av t.ex. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland räcker ändå inte till om man inte också tror på Kristus. Endast genom tron blir vi frälsta.
Dopet är inte oviktigt i detta sammanhang; genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan med stort K, Gudsfolket, Guds familj, Kristi kropp – kärt barn har många namn. Men fast vi blir medlemmar genom dopet, är det genom tron som vi förblir medlemmar – och det är ändå det viktigaste.
Och en tro som inte föder gärningar är en död tro. Låt oss alltså gå ut från denna mässa och göra en ansträngning att leva ut den tro som vi har blivit döpta till, den tro som Gud av nåd har gett oss.

Predikan Midsommardagen

Karin Långström Vinge:
Midsommardagen
23.6.2012

Jag vill inleda den här predikan med en liten anekdot från ett dop för några veckor sedan. Inte för att det är en rolig berättelse i första hand, utan för att den är tankeväckande.

Det var så att vi stod allesammans längst fram i Våmbs kyrka, storasyskonen till dopbarnet hade hällt upp vatten i dopfunten och jag bad dopbönen. Plötsligt hör jag storebror, 4 år, säga med hög och tydlig röst, med en pondus som bara en fyraåring kan ha:
”JAG SER EN SPINDEL!”
Vid dop och familjegudstjänster får man som präst ha en viss beredskap för församlingsbornas spontanitet, men det här kände jag att jag inte riktigt kunde släppa. Jag såg vaktmästaren längst ner dra efter andan, och släktingarna började fnissa förtjust.
Själv har jag en viss respekt för spindlar, och jag tänkte snabbt att det blir väldigt knepigt att utföra momentet vattenösning om det simmar omkring en spindel i dopskålen.
Jag avrundade bönen och gick fram till storebror som pekade triumferande ner i dopfunten. ”Många ben”, informerade han mig om, men jag kunde inte se någon spindel.
Till slut förstod jag vad han såg. Ingraverat i botten av dopfunten finns Kristusmonogrammet, med sitt P och sitt X. Sex ben, förvisso, med huvud. Ni ser det här på det stora påskljuset.
”Just det”, sa jag. Så fick jag förklara hur Kristusmonogrammet består av de två första bokstäverna i Kristus på grekiska, och att det tecknet också finns på det stora ljuset i kyrkan, och på dopljuset som lillasyster får med sig hem.
”Och Gud väver ju livet trådar, så det är inte så dumt att likna Gud vid en spindel”, sa jag.

Idag är det Midsommardagen, och Skapelsen är vårt tema. Människor firar uppenbarligen ljuset, blommorna, träden, livet, oavsett om man tror att Gud ligger bakom skapelsen eller inte.
Det goda livet blir synligt vid våra högtider, men också livets skuggsidor. Det vi inte hade räknat med. Det som inte blev som vi hade tänkt oss. Den ofrivilliga ensamheten eller den påtvingade gemenskapen.
Allt detta hör till skapelsens villkor. På det personliga planet, men också om vi ser lite längre än vår omedelbart personliga intressesfär.
Klimathotet är fortfarande aktuellt. Vi drar vårt strå till stacken genom att källsortera och välja obesprutade jordgubbar. Vi kanske ger kollekt till flyktingar drabbade av katastrofer relaterade till klimatpåverkan.
Somliga säger att det står illa till med vår värld. Medan midsommarbordet förbereds, hör jag på radion rapporterna från rättegången efter dödsskjutningarna i Norge. Ond, bråd död, och experterna försöker komma fram till hur en människa kan begå så fasansfulla handlingar.
Ja, vad kan mörkret i vår värld ställa till med?

Jag går ut till vår lilla kryddhörna och konstaterar att gräslöken inte växt till sig i den utsträckning jag räknat med. Inte bara människor behöver ljus och värme för att kunna leva ett gott liv.
Det var då som den fyraåringe storebroderns ord kom tillbaka till mig. Det räcker inte heller med sol och värme. Jordgubbstårta och perfekt inlagd sill. Vackra bordsdekorationer och sommarstuga med sjöutsikt. Inte på sikt.
Gud väver livets trådar. Fint så. Jag njuter av nyutslagna rosor, en just skördad rädisa, och allt det där som gör livet värt att leva. ”Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje”, läser vi i Apostlagärningarna.
Men ljuset, det som vi behöver i våra hjärtan, är mer än det som solen kan frambringa.

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Orden, som inleder Johannes evangelium, talar om Jesus. Jesus som är ordet, livet, människornas ljus.
Jesus som kom till oss med ljus, värme, försoning, hopp. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kan ge oss hopp i detta livet: att hur illa något än ter sig vara, så är det ändå inte slutet.
Jesus ger oss hopp om det eviga livet. Jag läser ur Uppenbarelseboken om skapelsens fulländning:
”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.
Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken.
Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”

Så, ser du ljuset här på jorden? I din vardag? I människor runt omkring dig, eller där du inte hade väntat dig?
Jesus sa en gång att den som inte blir som inte tar emot Guds rike så som ett barn gör det, kommer aldrig dit in. Så, kanske vi kunde bli som storebror i Våmbs kyrka: inte låta vår nyfikenhet sätta gränser, utan spana och kika, leta och kämpa.
Kanske vi också finner något oväntat, kanske ett tecken på Guds närvaro, Guds kärlek och omsorg om oss?

Jag vill avsluta predikan med en Edith Södergrans ”Ljusfälten”!

Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under – jag går inte under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träd fram ur det gåtfulla ljusfältet!
Oböjlig väntar min kraft.

Amen.

Predikan: Tredje söndagen efter pingst (KafH)

Karl af Hällström:
Blicken fäst vid Jesus
Predikan i Lovisa kyrka 17.6.2012

”Ni som är i kyrkan, ni bara grälar sinsemellan,” får man höra emellanåt. ”Ni bara slåss om detaljer och småsaker och bryr er inte om de verkliga problemen omkring er!”
Till det kan man svara ”ja och nej.” Visst finns det meningsskiljaktigheter emellanåt oss kyrkligt aktiva emellan - vi är ju människor, inte änglar! - och ibland kan det säkert verka som om stridigheterna mest skulle handla om petitesser. I allmänhet har dessa ”petitesser” ändå en djupare principiell betydelse. Jag tror alltså inte att vi ”bara” grälar, eller att våra diskussioner uteslutande skulle handla om småsaker.
Däremot finns alltid risken att vi blir så intresserade av vår debatt och våra argument att vår energi går åt till det, istället för att kunna göra en starkare insats för att lösa de andliga och materiella problem som finns i vårt samhälle och vår värld. Också den motsatta risken existerar förstås, nämligen att vi går så helt in i olika slag av hjälpverksamhet och uppbyggligt arbete att vi glömmer vilken orsaken till dessa kärlekshandlingar är. Då försöker vi finna en kraftkälla i oss själva, i stället för att få kraften ovanifrån, och så sinar källan i oss förr eller senare.
Hur skall vi kunna undvika sådana situationer? Jag skulle påstå att vi hittar svaret i en vers från dagens andra läsning, Hebr. 12:2, där det står: Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.
Denna tanke är väldigt viktig för oss som vill leva ett kristet liv, till skillnad från att endast följa ett kristet filosofiskt tankemönster. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. En sådan princip ger oss många fördelar.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Om vi gör så kan vi ha Jesu exempel för ögonen i alla våra handlingar. Jag har sett troende ungdomar som använder armband eller nyckelband med förkortningen W.W.J.D. eller V.S.J.G. Vad är då det för något? W.W.J.D. låter lite som en webbadress på internet, medan V.S.J.G. påminner om VSOP, en sorts konjak - inte är det väl alkoholreklam som de sysslar med?
Nej, naturligtvis inte. Förkortningarna kommer från uttrycken What would Jesus do? respektive Vad skulle Jesus göra? Det första är på engelska, det andra på svenska, men de betyder samma sak. Vad skulle Jesus göra i den situation som jag nu befinner mig i? Genom dessa förkortningar vill ungdomarna alltså påminna sig om att se till Jesus. Vilket förstås är bra.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är honom som Bibeln vittnar om. Han är Bibelns ”kärna och stjärna”, som Luther uttrycker det - Jesus är Bibelns centrum, alltså kärna, och han lyser fram överallt i Bibeln som en stjärna, i GT som ett löfte och i NT som infrielsen av löftet. Vi ser att tanken Låt oss ha blicken fäst vid Jesus också leder till en ny syn på Bibeln, inte som en manual eller ett regelverk, utan som en biografi eller ett vittnesmål eller rentav en mötesplats med Jesus.

Vilken Jesus är det då frågan om här? Det finns ju så många olika tolkningar och synsätt också om honom. Jag har hört någon kollega säga någonting i stil med följande om en annan kristen kyrka: ”Vad kan vi ha för gemensamt med dem - de godkänner ju inte ens vårt dop!” Och det är klart att det finns skillnader mellan olika kristna rörelser, ibland t.o.m. stora skillnader, men vi har faktiskt åtminstone ett gemensamt, nämligen Jesus. Detsamma gäller olika icke-kristna rörelser som Jehovas vittnen eller New Age, som har en skarpt avvikande åsikt om vem Jesus var och är - vi har ändå Jesus gemensamt med dem.
Med detta menar jag alltså att Jesus inte är en tankekonstruktion eller en dogmatisk uppbyggnad, utan en person. Om vi ser omkring oss i vår egen bekantskapskrets kan vi se hur det finns personer som olika människor kan ha helt olika åsikter om. Det kan ibland få drastiska följder, som i det som en kollega berättade från en jordfästning för rätt länge sedan.
Han skulle jordfästa en person som var avskydd av en del av släkten och närmast avgudad av den andra delen. Före jordfästningen råkade han bara träffa folk från den positiva sidan, och så fick han en närmast helgonartad bild av den avlidne - men fick förstås inte reda på att den andra inställningen existerade. Då han höll sitt tal vid jordfästningen utgående från den information som han hade fått, ställde sig plötsligt en mindre nöjd släkting upp i kapellet och ropade: ”Vad står du där och ljuger, präst?!” Jag kan bara säga att jag är glad för att det inte var jag som råkade ut för det kaos som måste ha följt...
Den avlidne i den här berättelsen var en person, men ändå rådde det helt olika åsikter om honom. På samma sätt med Jesus - han är en enda person, men ändå råder det många olika åsikter om honom. Han påstås vara en människa, en halvgud, en gud eller både människa och Gud; han sägs vara Guds son, Josefs son eller son till en romersk soldat som Maria hade ett förhållande med; man anser honom vara lärare, snickare, brottsling, frälsare eller kung; man kan se honom som en historisk person som levde en gång men inte mer, en historisk person som levde en gång här på jorden och fortfarande lever i himlen eller som en kosmisk makt vars historicitet är av underordnad betydelse; man kan presentera de alternativ som C.S. Lewis kom med, nämligen att Jesus måste vara ”liar, lunatic, or Lord,” alltså lögnare, galning eller Herre.

Åsikterna, tolkningarna och inställningarna är många när vi talar om Jesus. Knappast har någon annan person genom tiderna blivit så omdiskuterad och omstridd. Och jag vill på inget sätt hävda att alla de påståenden som jag nyss refererade skulle vara sanna. Inte alls. Man kan också dra klara skiljelinjer mellan det som är kristet och det som inte är kristet i dessa åsikter. Var och en har förstås rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att kalla en åsikt ”kristen” bara för att man vill att den skall vara det. Det finns vissa objektiva skiljelinjer.
Men - och detta är ett viktigt men - eftersom Jesus faktiskt är en person och inte en ideologisk konstruktion, betyder det att vi inte kan tänka oss fram till hurdan han är, utan vi kan lära känna honom i sista hand endast genom att umgås med honom. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, för på så sätt får vi se vem han är.
Det är också detta som jag menar med att vi alla har Jesus gemensamt, oberoende av våra tolkningar av honom. Personen Jesus förenar, också när åsikterna om honom splittrar. Alla vi som vill lära känna Jesus bättre förenas av detta mål, och också av att Jesus själv vill hjälpa oss att uppnå detta mål.
När vi strävar efter att följa principen Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, kommer vi också att sträva närmare honom i tro, tillit och kärlek. Då lär vi oss också mer om hur vi skall bete oss i de olika situationer som vi hamnar i, situationer som är så annorlunda och så likadana som de som Jesus och apostlarna råkade ut för. På tvåtusen år har samhället förändrats en hel del, så situationerna är ofta annorlunda, men eftersom människan fortfarande är samma egoistiska tjockskalle som då, är situationerna trots allt ganska lika.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Det är så, och endast så, som vi kan leva ett kristet liv i Jesu efterföljd, det liv som vi har blivit kallade att leva.

Predikan: Andra söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Vår eviga arrogans att förtrycka de fattiga
Predikan i Lappfjärds kyrka 10.6.2012

Dagens bibelläsningar vill få oss att fråga vad det är som är det värdefullaste i livet. Många tycks ha trampat på den minan att de tror att pengar och materiella ting är viktigast. I sig är det förstås inget fel på pengar. Pengar är ett hjälpmedel som vi behöver för att klara oss i dagens värld, och som kan ge en viss grad av trygghet åt oss och åt dem vi älskar. Så länge pengarna är ett hjälpmedel är allt gott och väl, men om pengarna blir viktigare än det goda vi kan uträtta med deras hjälp, är det illa ställt med oss.
Som Skriften (1Tim 6:10) säger är det inte pengarna själva, utan kärleken till pengar är roten till allt ont.
Profeten Amos har något att säga om detta i en av dagens gammaltestamentliga läsningar.
Amos var en herde som Gud kallade till profet på 700-talet f.Kr. Han var alltså inte en av de institutionaliserade profeter som förekom i samband med tempelkulten på den här tiden, och som visste vem som stod för deras bröd, nämligen kungen. Tvärtom var Amos den som fritt kunde kritisera alla sin tids felsteg och orättvisor, som också de makthavande gjorde sig skyldiga till. Också på den tiden. När man läser Amosboken, kan man bara konstatera, att människan tyvärr inte tycks ha förändrats särskilt mycket på 2.800 år.
En sak har ändå förbättrats i det samhälleliga systemet: i vår tid i vårt land har vi en konsumentombudsman, vars uppgift det är att se till att missbruket och lurendrejeriet åtminstone inte blir så flagrant som det tycks ha varit där och då.
Som vi hörde läsas, kritiserar Amos sina samtida för att de säger så här: "När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden? Då skall vi minska måtten och lägga på priserna och fuska med vågen, köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor och sälja spillet som säd" (8:5f). Någon problematik kring söndagsöppet tycks inte ha förekommit, eftersom butikerna var stängda på nymånadsfesten och sabbaten, men annars är det nog illa ställt.
Vad är det nämligen de sysslar med? De minskar måtten. Det kunde handelsmännen göra genom att fodra sina mått. Då fodret tog upp en del av volymen, rymdes det ju mindre säd i måttet, men köpmännen tog förstås ändå betalt för ett fullt mått.
Vidare lägger [de] på priserna. Man betalade inte med plastkort på den här tiden, eller ens sedlar, utan man hade standardiserade viktmått med vilkas hjälp man vägde upp en viss mängd koppar, silver eller guld som betalning. Man kunde lägga på priserna genom att göra sina vikter större, så att mera ädelmetall gick åt för att väga upp dem.
Sedan fuskar [de] med vågen, alltså böjer och bänder på axlar och visare så att vågen visar orätt – i handelsmännens favör, naturligtvis.
Till råga på allt säljer [de] spillet som säd. Spillet var sådan säd som hade sopats upp från golvet eller tröskplatsen, och som alltså var full av främmande föremål och smuts.
Summan av att minska måtten, lägga på priserna, fuska med vågen och sälja spillet som säd blev att kunderna fick köpa mindre mängder av säd av sämre kvalitet till ett betydligt högre pris än vad som hade varit rätt. En ordentlig vinst för handelsmännen alltså – men en ohederlig vinst! Jag kommer osökt att tänka på orden i den apokryfiska skriften Jesus Syraks vishet (27:1f), som äntligen har återfått sin plats i våra biblar: För pengars skull har många syndat, den som strävar efter rikedom blundar ofta. Liksom spiken drivs in i fogen mellan stenarna tränger synden sig in mellan försäljning och köp.
Den som detta fusk drabbade hårdast var naturligtvis de som var fattigast. De som inte annars heller hade för mycket blev på detta sätt lurade på det lilla de hade. Därför kunde de ohederliga handelsmännen göra mer eller mindre som de ville med dem som blev i skuld till dem; Amos beskriver det som att köpa de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor.
Den dom som Amos förmedlar från Herren är sarkastiskt formulerad: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort (v. 7). Om Gud svär en ed, vilket sker vid flera tillfällen i GT, svär han den i allmänhet vid sig själv eller vid sin helighet, alltså vid sådant som består i evighet. Så sker också på andra ställen i Amosboken. Men här svär han sarkastiskt vid något som verkar vara minst lika bestående, nämligen Jakobs stolthet. Jakob och Israel var ju samma person, en av patriarkerna, och Jakob var därför ett alternativt namn på folket Israel.
Det räcker alltså inte med att folket förtrycker och utsuger de fattiga, utan de finner en källa till stolthet i det. De är arroganta. Gud ser detta med ytterst oblida ögon. Han kommer inte med något specifikt löfte om att straffa dem med krig eller svält eller epidemier, så som han gör annanstans i Bibeln, utan han kommer med löftet – hotet! – att aldrig glömma något de gjort. På något vis känns detta ospecificerade hot med låg profil ännu mer skrämmande än något mer profilerat löfte, eftersom det s.a.s. ger Gud fria händer att komma med någonting lämpligt, när tiden är inne.
Förtrycket av de fattiga i det heliga landet på Amos’ tid var endast ett av många symptom på hur orättvisor och ojämlikhet kunde föröka sig i världen. Att Gud ger Amos detta budskap att framföra innebär att Gud verkligen bryr sig om vad som sker. Orättvisorna kommer inte att gå ostraffade för evigt.
Efter Amos’ tid drabbades de båda kungadömena Juda och Israel av nationella katastrofer – Israel utplånades för alltid och folket skingrades, medan Juda mot alla odds lyckades upprätthålla någon sorts nationell identitet, trots att den nationella suveräniteten var tillintetgjord, och inte återupprättades förrän för drygt sextio år sedan. Straffet drabbade alltså fler än dem som aktivt utövade dessa orättvisor – för alla landets innevånare var naturligtvis inte köpmän – men också övriga yrkesgrupper hade ju sina specialsynder. Också de som inte aktivt tog del i köpmännens orättvisor följde stillatigande med och såg på. De gjorde sig alltså till medbrottslingar.

I vår tid har vi också våra orättvisor. Om någon försöker sig på så flagrant fusk i handeln som Amos’ samtida sysslade med, får han nog konsumentombudsmannen och hans stab på halsen, men det finns andra orättvisor som inte är lika lätta att korrigera. Rasismen ökar i våra system. Vår invandrings- och flyktingpolitik lämnar åtskilligt övrigt att önska. I vårt skatte- och bidragssystem kunde finnas saker att åtgärda, även om systemets grundidé, att utjämna de värsta orättvisorna inom samhället, nog är god. Och nu när ekonomin krymper, skär vi först ner där som behovet är störst. För att nu nämna några få exempel.
Den situation som i dagens värld mest liknar de orättvisor som Amos målar upp hittar vi ändå inte så mycket inom vårt land som på den internationella scenen. Jag syftar på handeln mellan de rika och de fattiga länderna och områdena i världen. De rikas – alltså vår! – attityd liknar alltför mycket handelsmännens i Amos’ profetia för att jag skulle kunna vara lugn. De strukturella orättvisorna i handelssystemet är tydliga, även om jag inte anklagar var och en som arbetar inom systemet för att uppsåtligt försöka utsuga någon. Men utsugandet finns där. Eftersom detta dessutom sker i jakten efter sådan rikedom som kommer att försvinna – ”förgängliga skatter”, för att använda kyrkohandbokens uttryck – är det bara mer föraktligt och förkastligt.
Herren har svurit vid [vår eviga arrogans] att aldrig glömma något [som vi har] gjort, för att parafrasera Amos (8:7). Må Gud hjälpa oss!

Finns det då ingenting att göra? Jo, det finns det. Två saker, t.o.m. Det första som vi har att göra är att upphöra med de orättvisor som vi sysslar med. Det tog mig ett par sekunder att säga det. Jag är väl medveten om att det tar betydligt längre att utföra. Ändå tar det inte länge att börja med ett rättvisare levnadssätt. Om vi är många som försöker leva rättvist, kan vi kanske med tiden få en varaktig förändring till stånd. Att göra gott är visserligen mer än att bara låta bli att göra ont, men någonstans måste man ju börja.
Det är det ena som vi kan göra. Det andra är minst lika viktigt, nämligen att bekänna också dessa övertramp, orättvisor och synder för Gud, vår himmelske Fader, be honom om förlåtelse för allt detta och också våga ta emot hans förlåtelse. Även det tycks vara lättare sagt än gjort. Ändå är detta en början på jakten på de oförgängliga skatter som vi genom Guds nåd har möjlighet att uppnå.
Med eller utan hjälp av förgängliga skatter bör vi sträva efter de oförgängliga skatterna. Det är nämligen de som är värdefullast i livet. Det gäller att ha tillräcklig självkännedom och ärlighet för att inse när diket kommer emot. Det gäller att ha tillräcklig tro och tillit till Gud för att be honom om hjälp med att komma upp på den smala vägen igen. Det gäller att ha tillräcklig ödmjukhet för att ta emot hans hjälp och förlåtelse när den erbjuds.
I annat fall gäller Amos’ ord också för oss: Herren har svurit vid Jakobs stolthet att aldrig glömma något de gjort.