Predikan: Nyårsaftonen

Karin Långström Vinge:
Nyårstankar
Nyårsbön S:ta Helena kyrka 31 dec 2007
Johannes 1:1-5

Nyårsafton igen. För dom flesta i vårt land en kväll av fest, god mat, vänner, Grevinnan och Betjänten på teve, och så tolvslaget med Jan Malmsjö, fyrverkerier och "Ring, klocka, ring".
För en del av oss är dom där skälvande minutrarna en stund av eftertanke. Vad har hänt det här året? Vad kommer jag att ta med mig av personliga händelser? Vad försöker jag släppa och glömma?
Somligt mörker och somligt ljus. En känd filmkaraktär, Forrest Gump spelad av Tom Hanks, myntade uttrycket "Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get". Livet är som en chokladkartong. Du vet aldrig vad du får."
Jag skulle tro att de flesta av oss i kyrkan i dag har varit i närheten av en rödvit aladdinask de senaste veckorna. Ni vet, två lager med blandade chokladpraliner, ljusa och mörka. Själv föredrar jag de ljusa chokladbitarna med nougatfyllning. Och det verkar de flesta andra göra också, för det är ofta så att de där mörka bitarna med likörfyllning blir kvar till sist.
Så är det upp till vars och ens samvete att börja på lager två innan lager ett är färdigt. Det finns dock de luriga medmänniskor som börjar på lager två utan att lyfta bort lager ett och mellanpappret först. Så när vän av ordning börjar på lager 2 är Gräddnougat, nöttryffel och trillingnöt redan väck.
Nu är livet inte en chokladask. Precis som Forrest Gump säger, så plockar vi godbitar och besvikelser ur livet. Slumpartat? Eller går det att hoppa över de mörka bitarna och bara ta det goda?
De flesta av oss skulle nog ändå svara nej på den frågan. De flesta människor på vår jord verkar inte ha något val, ens.

Också år 2007 drabbades människor av naturkatastrofer, krig och fattigdom. När jag sätter in mitt eget liv i årskrönikornas nationella och internationella perspektiv konstaterar jag att jag har det oerhört bra jämfört med de flesta andra människor Och vilken tur att mina misstag inte hamnar på kvällstidningarnas löpsedlar.
Vi minns rubrikerna. Vi minns människorna. Vi minns oroligheterna, det ständiga hotet mot demokratin, det ständiga hotet mot människovärdet.
Det finns verkligen anledning att be Gud förbarma sig.
Så infinner sig ändå frågan: är det inte bra med lite mörker också? Annars märker vi ju inte att det är ljust?
Mmm, men så tänker nog inte den som just mist en anhörig, som just fått ett sjukdomsbesked, som lever i fattigdom och förtryck.
Men kanske ljuset finns någonstans där ändå? Kanske ljuset kan anas långt borta vid horisonten?
Var rädd om livet, det ska glädja dig, var rädd om ljuset, det ska leda dig. Var rädd om mörkret, det ska skydda dig, var rädd om slutet, det ska rädda dig! (Bo Setterlind)

"I ordet var liv, och livet var människornas ljus", skriver evangelisten Johannes. Han talar om det sanna ljuset, som skulle komma in i världen och ge alla människor ljus.
Ordet som var liv, som var människornas ljus, är ingen mindre än Jesus Kristus, barnet som föddes, sann Gud och sann människa.
Ty Gud hade inte glömt bort sin skapelse. Och gör det heller inte år 2008.
I profeten Jesajas bok konstaterar Sion att Herren har övergett henne. Gud har glömt bort henne. Men Gud svarar genom profeten:
"Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. "
Gud glömmer inte heller dig och mig. Men tillvaron, hur ljus eller mörk den må vara, vilar ytterst i en god Guds händer. Det onda mörkret vill han inte. Han vill inte depressionen, våldet eller meningslösheten men är mitt i det.
Han ska aldrig överge oss. Och han ger oss nya chanser, nya möjligheter.

Vid midnatt börjar ett nytt år. 2008 års livschokladask öppnas. Vet att Gud är med i det som är gott, men också i det som är svårt och smärtsamt.
För Gud är alltid närvarande, även om det inte alltid känns så. Hans närvaro är inte knuten till vår känsla, utan till hans löfte.
I kyrkan ges förutsättningar för ett möte med Gud, i musik och ord, i bön och stillhet. I de utmaningar som ges oss i Bibeln, i den kraft och i det liv som ett Gudsmöte kan innebära.
Här finns kanske inte alltid trösten. Inte tvärsäkerheten, och absolut inte förklaringarna. De får vi i himlen en gång.
Men här finns närvaron av Gud, en närvaro som kan lindra. En närvaro som omsluter. Ljusen som vi tänder ger näring åt våra själar och andras, och när våra egna tankar inte kan eller orkar formuleras får vi ta vår tillflykt till Guds ord.
Och Gud låter tron födas, hoppet spira och kärleken växa. Gud har tänt världens ljus och skyddar det sannerligen, även om många försöker blåsa ut det. Nej, Det knäckta strået bryter han inte av,den tynande lågan släcker han inte.
"Gud själv har sagt: Jag ska aldrig överge dig." "Ditt namn är skrivet på mina händer."

"Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd, var inte rädd! Var ljus!" (Margareta Melin)
Amen.

Psalmer 744 och 509

Predikan: Annandag jul, Stefanidagen

Henry Byskata:
"Kristi vittnen"
Trefaldighetskyrkan (Vasa) 26 december 2007 kl. 13.00
Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60

Likt en levande Kristusikon strålar Stefanos emot oss i den skildring som tar sin början redan i mitten av det sjätte kapitlet i Apostlagärningarna. Även hans hatiska åklagare, Sanhedrins medlemmar, ser med en blandning av chock och förundran hur "hans ansikte var som en ängels" (6:15).
På julafton och igår på juldagen fick vi fira vår Frälsares födelsedagsfest. I dag på annandag jul, Stefanidagen, förefaller det som om all fin julstämning skulle lämnas därhän och ett helt nytt tema komma fram till betraktande. Jesus har lämnat lärjungarna och återvänt till Fadern. Man lever i urförsamlingens tid, om vilken det berättas i Apostlagärningarna. Man har valt sju medhjälpare, diakoner, att leda det hjälp- och understödsarbete den unga församlingen bedriver.

Alla de församlade i urförsamlingen i Jerusalem gillade förslaget om diakoner och de valde bl.a. Stefanos, en man fylld av tro och helig ande. Stefanos lyckas alldeles särskilt väl med sin verksamhet, men han fick också de lärda judarna emot sig. Han ställs inför rådet anklagad för att ha hädat mot Gud och inte högaktat de judiska lagarna. Det visar sig nu att diakonen också är profet - en i raden av profeter av vilka Jesus är den Främste. I mötet med en profet går det inte längre att vara neutral. Man tvingas reagera. Antingen tar man emot profeten och besinnar hans ord eller förkastar honom och sänder honom i döden. "Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt?" (7:52) frågar Stefanos retoriskt inför Stora rådet. Hans ord skulle inom samma timme få en blodig uppfyllelse. Stefanos var på väg att få dela sin mästares öde, den lott som tilldelats profeterna genom seklerna.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel. Den unga kyrkan får sin första martyr, sitt första trosvittne. Så är idag på annandag jul, Stefanidagen, den liturgiska färgen röd, blodets och martyrskapets färg, samtidigt pingstens, Andens färg. Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för vittne, martys, martyrein, kommit att beteckna dem som gett sitt liv för sin tro. Jesu lidande har på sätt och vis ännu inte nått sitt slut. Det är Kristus som lider när hans lärjungar förföljs. När de stenas känner han smärtan i sin egen kropp - församlingen är ju Kristi kropp!
I fornkyrkan kom blodsmartyriet att liknas vid en kröning. Stefanos namn, som är grekiskt, betyder betecknande nog krona: han var den förste som kröntes med martyriets krona, förstlingsvittnet i martyrernas stora skara.

På julmorgonen har vi framför oss en idyll - den heliga familjen. I dag - annandag jul - rasar folket och förgör den som vittnar, sanningssägaren. På samma sätt som adventstiden var en förberedelse för jultiden, så är den det också på sitt sätt för passionstiden, Jesu lidandes historia. I evangeliet finner vi sida vid sida både glädje och smärta.

Vi sjunger i en psalm, 364,

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Silver och gull stoft är och mull,
himmelen blott är av salighet full."
"Alla har sitt, hårt eller blitt,
himlen allena är sorgerna kvitt."

Redan under jultiden har vi alltså framför oss Jesusbarnet i Marias famn - och den döde, slagne och pinade Jesus på Marias knän. Denna kontrast återges på ett oefterhärmligt sätt i två av vår kyrkas altartavlor: I mitten Albert Edelfelts "Herdarnas tillbedjan" från år 1894 (väl avbildad i går morse i julmorgonens TV-sända julotta) och till höger Louis Sparres "Jesu gravläggning" från år 1897. Valamo klosters väl utförda restaureringsarbete får dessa konstverk att nu framträda med ett talande budskap.
I Johann Sebastian Bachs juloratorium möts vi likaså av en fantastisk musik, som genomströmmas av himmelsk glädje och fröjd. Men också där ljuder redan i början den koral, som i hans passioner kungör det djupaste lidande, smärtan i Jesu törnbekrönta hjässa.
Redan i början finns alltså slutet med!

De gamla mästarna inom konsten har skildrat Jesu födelse så, att den ägde rum i ruiner eller i en grotta. Så gjorde ofta de bysantinska mästarna. Jesus föddes till ruinernas mörka värld. Han anlände till en värld, som redan var dömd till undergång.
De stora mästarna hade tydligen något de gick efter. Forskarna t.ex. Stephen Pfann och Murphy O'Connor hävdar, att Jesus föddes i en källare. De säger, att sammanhållningen var stark och familjerna levde tillsammans, oftast i stora hus som hade ett eller två rum. Husen byggdes ovanpå någon av de många grottor som fanns uthuggna i den mjuka kalkstenen. Grottutrymmet användes som förråd, men också på vintern för att ge åsnorna skydd. Josefs klan bodde på samma sätt, säger de två forskarna. När Maria och Josef kom till Betlehem för att skattskriva sig enligt det påbud som utgått från Rom, så begav de sig till Josefs hus i Betlehem. Men eftersom det var skattskrivning, så hade många i klanen kommit till Betlehem. Det hade varit opassande, om Maria skulle ha fött omgiven av en massa människor. Det logiska är att hon födde barnet nere i förrådsutrymmet.
Idag anses också en håla, en grotta i Betlehem vara den plats, där Jesus föddes och på platsen finns idag Födelsekyrkan uppförd. Den byggdes på 300-talet. Utgrävningar som har gjorts på platsen visar, att en grotta i anslutning till hålan under kyrkan, varit bebodd redan under det första århundradet.

Det viktigaste är ändå inte platsen, där Jesus föddes, utan att han har fötts hit till vår jord. Att Gud i honom blivit människa och kommit oss så nära!
Julmorgonen talar om för oss att Fridsfursten är född. Stefanidagen igen vittnar om hurudan denhär världen är - trots Jesu födelse och tvåtusen s.k. kristna år!
Här förkunnas fred, men på många håll i världen är det ändå krig och oroligheter. Jag behöver inte räkna upp namn, vi kan bara följa nyheterna i radio, TV och tidningarna.

Abraham, Mose och Stefanos var vittnen för Guds sanning. Att vittna är att ställa sig på sanningens sida. Att komma fram med sanningen kan medföra svåra påföljder både för den som för fram sanningen och för den som lyssnar. Paulus säger: "...allt det som kommer fram i dagen är av ljuset, hör ljuset till."
Genom sitt sätt att läsa historien försöker Stefanos i sitt försvarstal ge sina åhörare nycklar till att tolka sin egen samtid. Ser de inte hur Gud i deras egen generation har besökt dem både en och två gånger? Först: när Jesus framträdde ibland dem med budskapet om Guds rike. Därefter: när han på pingstdagen utgöt sin Ande över apostlarna så att de uppträdde med tecken och under i Jesu namn.

Vågar vi vara vittnen, sanningssägare? Ett synbart resultat av sanningssägandet kan vara det, att någon tar anstöt. Att ta anstöt är ofta någonting kristet!!
Det leder till att världen förändras. Det leder till att den som kanske stampar på stället, blir tvungen att sätta sig i rörelse. Lögnerna kommer oftast fram i dagen förr eller senare. Sanningen kan däremot inge fruktan. Sanningen är alltid av Gud.
Om sanningen vore en idé, en lära eller en formel, då kunde man behärska den genom studier och tankemöda. Sanningen blir en åsikt att debattera i tidningen. Ett ämne för forskning i akademins salar. En uppsats att spara som text i datorn.
Men om sanningen är en person? Då kan vi bara lära känna sanningen genom en långsam tillvänjning vid denne någon. Genom hjärtats förening med den som är sanningen, blir människan ett vittne om sanningen.
Hela vårt liv är vårt vittnesbörd.

I det kristna vittnesbördet är det fråga om barnet, som har lagts i krubbans halm. Det är svagt och hjälplöst, till synes nedbrutet, rentav skrattretande för världens makthavande. Men det är nog så, att nu - med den värld vi har att leva i - det endast är ett sådant brutet vittnesbörd, som gör verkan och vars äkthet man lyssnar till. Det är så som Le Fort i sin novell låter Maria säga om sin förstfödde: "Så liten har är! Och så mäktig!"

Stefanos står inför Stora rådet som ett vittne: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida" (7:56).
Jag ser! Han levde mitt i sin egen berättelse. Hans ansikte lyste av den. Hela hans väsen var uppfyllt av den om vilken han berättat. - Detta är varje förkunnares, ja, varje kristens största lycka: när Jesus, som vi berättar om, visar sig för oss medan vi talar!

Peter Halldorf, vars kommentar till Apostlagärningarna jag här har använt, säger om detta att vittna: "Vittna kan vi bara göra om det vi själva sett och hört. Det som fått liv inom oss. Därför är återhållsamhet med orden en kristen dygd, och uppfyllelsen av Helig Ande det kristna livets mål. Inte så att vi måste vänta med att öppna munnen tills Anden kommer över oss. Någon gång kan det hända att Andens ljus faller in i hjärtat medan vi talar, så som det skedde för Stefanos. Varje sådan erfarenhet får predikanten att gå rikare hem efter sin egen predikan. Han fick nytt ljus över Ordet medan han talade! Och när vi talar om det som Anden gjort levande händer något inom dem som lyssnar, även om det inte visar sig omedelbart."
Amen.

Låt oss be:
Vi tackar Dig, helige Gud, för dem som i Jesu efterföljd
med sin död vittnat om sanningen och bekräftat det hopp
som Anden väckt i deras hjärtan.
Styrk dem som nu offrar arbete och hälsa, anseende och frihet,
ja, sitt liv av kärlek till medmänniskor och i tjänst för ditt rike.
Förlåt oss vår svaghet, likgiltighet och skuld till andras lidande.
Bevara oss i gemenskapen med de martyrer och helgon
som har vittnat om dig på jorden och nu får se dig ansikte mot ansikte.
Amen.

Predikan: Julmorgonen

Karl af Hällström:
Linbanan
Julotta i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 25.12.2007
Luk 2:1-20

Vi kan berättelsen. Vi har hört den många gånger. Josef och Maria i stallet i den överfulla staden Betlehem, Jesus i krubban, herdarna på ängen som får en änglavision och sedan beger sig för att kolla upp saken... Ofta får vi glansbildsaktiga sentimentala känslor av den, ibland hör vi utläggningar som får oss att rysa av obehag över den heliga familjens hårda öde, men framför allt: det här kan vi ju. Det här har i hört många gånger.
Ändå är det värt att höra julevangeliet en gång till. Det är en av världslitteraturens största berättelser och en av de centralaste berättelserna inom den kristna tron. Det finns så mycket att ta fasta på i den.
Idag vill jag fundera kring den heliga familjens situation. Den var inte lätt. Redan de yttre omständigheterna var förstås betryckande - fattigdomen, den långa och ansträngande resan från Nasaret, den förödmjukande upplevelsen av att vara tvungen att sova med djuren, förlossningen under ytterst primitiva förhållanden. Men till detta kommer att alla tre huvudpersonerna på något sätt också i sin inre värld råkar ut för något slag av förödmjukelse.

Vi börjar med Josef, han som snart försvinner ur berättelsen. Vart han försvinner vet vi inte, men sannolikt avlider han någon gång mellan Jesu tolfte och trettionde levnadsår. Han var på sätt och vis en hanrej. Det ordet är kanske obekant för någon. Hanrej är ett mycket gammalt, nedlåtande skällsord för en man vars hustru är honom otrogen. Ordet härstammar från tyskans Hanrei, som betecknar en kastrerad hane. Det ansågs att en man, vars hustru bedrog honom, var ytterst svag och föraktlig - en hanrej.
Och om vi granskar situationen, ser vi att det var just det som Josef var. Hans blivande hustru väntade barn, men barnet var inte hans. I den situationen fanns egentligen inget annat alternativ än skilsmässa. I början av Matt (1:19) berättar evangelisten att Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över [Maria], tänkte […] skilja sig från henne i tysthet när han fick reda på att hon var gravid. Det rättfärdiga i detta kommer alltså in i att han inte skulle skilja sig från Maria i en förödmjukande offentlig process, utan skulle göra det i tysthet, alltså i bara två vittnens närvaro.
Men efter en uppenbarelse från Gud ändrar han sig och besluter att i alla fall ödmjuka sig - eller låta sig förödmjukas, om man så vill - genom att gifta sig med henne som bär en annans barn. Han går alltså med på att bli hanrej, för att Guds vilja och plan skall uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Josefs sida.

Marias uppoffring är kanske bättre behandlad i litteraturen. Att bli gravid utom äktenskapet var en katastrof. Flickans sociala anseende gick förlorat, hon skulle inte ha möjlighet att gifta sig, och hennes möjligheter till någon form av utkomst fanns därmed närmast inom prostitutionen. Dessutom var ju graviditet och förlossning ingalunda riskfria företag på den tiden; risken för att kvinnan skulle dö i barnsäng kunde man inte ta med en axelryckning. När Gud kallade Maria, och hon riskerade allt detta, gick hon ändå med på Guds kallelse, för att Guds vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Marias sida.

Den största uppoffringen av alla gjorde kanske ändå Gud själv. Paulus skriver i Fil (2:6-8): [Kristus Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Att Gud, Allhärskaren, blir ett litet, svagt och fattigt människobarn i Jesus, är en förödmjukelse större än vad någon av oss egentligen ens kan tänka sig! Men han gör det ändå för att hans vilja och plan skulle uppfyllas. Detta var en stor uppoffring från Guds sida.

Dessa uppoffringar - att bli hanrej, att bli ogift mor och att bli människa - leder till något gott, inte för den heliga familjen själv utan för oss andra. Efter att förgäves ha försökt få människorna att komma tillbaka till sig, kommer Gud med en ny plan: han skall själv komma till människorna - ja, han skall bli människa! I Jesus sker detta. Varje födelse är ett under, men denna är ett ännu större under. Genom att Gud blir människa, genom att Maria föder det barn som är Gud, kommer något avgörande nytt in i skapelsen.
Låt mig använda en bild. Tänk er ett brant berg. Den som når toppen har kommit till Gud. Olika religioner och filosofiska system närmar sig berget från olika håll. En del försöker klättra upp från den branta nordsidan, andra vandrar lugnt uppför den flacka sydsluttningen, medan en del är nöjda med att bara vara på väg och strövar omkring i den vackra skogen vid foten av berget. Gemensamt för alla dessa är att ingen någonsin kommer att komma ända fram. Strävan efter Gud är gemensam, men gemensam är också hopplösheten i uppdraget. Just före krönet kommer ett avsnitt som är fullständigt omöjligt att komma förbi, oberoende av från vilken sida man försöker.
Därför kommer Gud till oss. Genom Jesus bygger han en linbana från sluttningen till toppen av berget, till det annars ouppnåeliga målet. Tron på Jesus är biljetten som behövs för att komma med på linbanan, men sedan behövs inget mer. Gud har gjort allt som är nödvändigt för att vi skall kunna nå honom.

När vi åter hör julevangeliet, denna stora berättelse, och tänker på de uppoffringar som huvudpersonerna gjorde - frivilligt, utan tvång - för att den bildliga linbanan skulle byggas och vi skulle kunna lösa biljett till den ... när vi hör den berättelsen får vi instämma i änglarnas sång: "Ära i höjden åt Gud!" Och vi får säga med herdarna: "Låt oss gå in till Betlehem!"
Det är i Betlehems stall som tidsåldrarna byts, från tiden före till tiden efter Kristus. Ära i höjden åt Gud! Amen.

Predikan: Julaftonen

Henry Byskata:
I denna natt blir världen ny...
Julbön i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa) 24 december 2007 kl. 17.00

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Joh.1:4-5

Nu är det äntligen julafton. All brådska är nu över, alla förberedelser för julen är klara, och hann de inte bli klara, så får det duga ändå! Nu är vi här och får tillsammans för en stund stilla oss inför julens texter och psalmer och sånger.

Catharina Östman skrev för några dagar sedan i sin kolumn i Vasabladet:
"Mörkret ruvar över Finland. Om tre dagar har vi vintersolstånd, men fram till dess hinner mörkret ännu djupna och förlängas litet grann. I dag (19.12.) är det i Vasa fyra timmar och fyrtioen minuter mellan solens uppgång och nedgång. I Kaskö är ljuset fem timmar långt och i Karleby bara fyra timmar och nitton minuter. Mellan nitton och tjugo timmar av dygnet är det alltså mörkt i Österbotten just nu. Det kommer ingen av oss undan." Den goda Catharina kunde ha tillagt, att i Utsjoki är det kaamos nu fram till långt in i januari: solen går inte alls upp där! Hon tillägger dock: "Och när inte heller snön har velat komma på allvar, känns det ännu mörkare." Sant!

Så mycket bättre då, att i kväll på julafton får vi i evangeliet hos Johannes speciellt men också givetvis i det klassiska julevangeliet hos Lukas i andra kapitlet höra om att Ljuset nu skulle komma i världen. Messias, som profeterna Jesaja, Jeremia och Mika bl.a. hade utlovat, skulle nu födas i världen. "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Det låter ju som ord uttalade direkt till oss var och en här och nu, direkt in i vårt hjärta! "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste" (Jes. 9:2, 6).
Catharina Östman fortsätter sin kolumn med att tala respektfullt med hänsyn till dem som lider av som hon kallar det "vinterdepression" och lyfter fram mörkret som en "symbolisk dimension i livet, just som något som balanserar ljuset och som behövs för att ljuset skall finnas och bli tydligt. Mörker är inte bara brist på ljus; det står också i ett förhållande till ljuset." Hon menar att mörker och ljus går in i varandra. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi kommer ihåg det kinesiska ordstävet att "det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret."
Östman rör sig på jungianskt, psykologiskt plan och talar om "skuggan" som finns inom varje människa. "Vi har till exempel inte tillgång till hela vår personlighet om vi bara koncentrerar oss på de sidor av oss som kan känna hopp, glädje och lycka men bortser från vår sorg, förtvivlan och vrede." Det känns som ett riktigt påstående.
Och hon tillägger: "Ju mer vi bara försöker leva i ljuset, desto mer mörker ruvar inom oss. Att på ett symboliskt plan leva hela livet med sommar, sol och värme vore därför ett väldigt stympat liv, liksom också att leva i en evig midvinter. Men att leva i midvintern en begränsad tid av året, det ger en spännvidd åt balansen mellan ljus och mörker i livet. Vad händer (frågar hon) om vi riktigt kurar ihop oss i mörkret och lyssnar till det? På vilket sätt kan mörkret tala? Kan det hjälpa en del av vår skugga att bli synlig och på det viset omformas som en tilläggsenergi?"

Vill vi tala teologiskt i klartext om detta med ljus och mörker, tror jag vi behöver nämna ord som tillkortakommanden, synd och skuld, tvivel och själviskhet, illvilja, vrede och hat, ord för mörkret inom oss och mörkret i vår värld ekonomiskt och politiskt sett - och givetvis om ljuset i stället som kärlek, förlåtelse, rättfärdighet, barmhärtighet, tro och salighet.
Teologiska ord, som inte alltid bär långt, om de inte ställs i relation till det liv vi dagligen lever. Och det försöket gjorde Catharina i sin modiga kolumn. Att i den kyrkliga frassättningen finna ord som bär, som låter oss få en aha-upplevelse, inspireras av ny insikt...

Nu till julen vill vi visa varandra omsorg och omtanke, glädje, överraskning och gemenskap. Vill vi hinna med så mycket som det dagliga stressandet i arbetsliv, skola och studier inte kan åstadkomma av lugn och inre balans, äkta känsla och stämning. Vi sätter vårt hopp till julen i det avseendet - och dyrkar till midsommar ljuset och naturens underbara skönhet.

Linda Lawast-Slotte talar i sin kolumn i Vasabladet ett par dagar innan Catharina Östman om "barmhärtighet". "Pengar är inte oviktiga", säger hon, "men kärlek och medmänsklighet kan inte köpas." "Barmhärtighet förutsätter ömsesidighet, det vill säga ett förhållande till en annan människa, just det som den gyllene regeln lyfter fram. Ofta har den tolkats så att vi skall göra sådant mot andra som vi anser vara bra för oss själva. Men är det tillräckligt? Regeln vill lära oss något mer, den vill snarare lyfta fram den andre, huvudfrågan är vad skulle vi önska att den andre gjorde för oss om vi befann oss i hans situation? Det är alltid i gemenskap med andra som vi upplever lycka, glädje, framgång, men också svårigheter och lidande. Empati betyder ju att gå in i den andres livssituation och kunna tolka den. Det här är inte så populärt i den individualistiska och egoistiska tid vi lever", säger Lawast-Slotte. Och hon frågar: "Ser vi över huvud taget den andre?"
Och hon avslutar sin kolumn: "Julen är barmhärtighetens högtid, den vill påminna oss om godhet, och hjälpa oss till ömsesidig omtänksamhet. Julen hjälper oss att upptäcka medmänniskan, att sprida värme, och låta oss förvandlas. Kylan omkring oss smälter, mörkret fylls av ljus. Egoismen och känslokylan kan inte betalas bort med pengar, den kan bara älskas bort lika äkta, öppet och oskyldigt som det lilla barnet visar oss tilltro och kärlek. - Det är väl därför som julens centrum koncentreras i ett barn."

Ni har kanske noterat att den kända svenska sångerskan Carola Häggkvist i höst utkommit med sin fjärde julskiva, Jul i Betlehem 2, med titeln "I denna natt blir världen ny". Det är titelsången på hennes cd-skiva. Kanske någon eller några av er var med vid någon av hennes två konserter tidigare i höst i Pedersöre kyrka?
Skivan är inspelad på plats i Betlehem med instrument, som för tankarna just till musik- och sångkulturen i Mellanöstern. Jag vill gärna som en julmeditation citera texten till denna sång - det är ju inte av copyrighttekniska skäl tillåtet att spela upp skivan och den sången för oss här nu vid julbönen. Melodin till sången är ett samarbete mellan Carola, Stefan Almkvist och Leo Thyrén, men texten är i sin helhet skriven av norrmannen Erik Hillestad.
Carola säger på skivomslaget: "Inspirerad av situationen i Betlehem har vi skapat en sång som är tillägnad denna skiva. Det var omöjligt för oss att vistas i Betlehem utan att samtidigt förhålla oss till en befolkning som dagligen drabbas av muren som rests mellan den israeliska och den palestinska befolkningen. Julens evangelium är ett budskap som inte vet av några gränser."

I denna natt blir världen ny

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske
murar som byggs runt en stad och ett land
dörrar som stängs när en värld står i brand
hjärtan som hårdnar där hoppet försvann
de hindrar ej mänskor att se:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig.

Barnet vi firar är blod av vårt blod
stallet är frihetens ödmjuka bo
stunden är helig och sången är god
den klingar av kärlek och tro.
Paradis doftar av jord nu i natt
jorden tar himlen i famn likt en skatt
stjärnorna blinkar till änglarnas skratt
från stenar skall lovsången gro:

I denna natt blir världen ny
det händer i en avstängd by
och åter ser vi mörkret fly
när himlen öppnar sig
i natt skall markens herdar le
sen böjer sig de vise tre
i Betlehem skall alla se
att himlen öppnar sig.

Från berg till berg
sprids sången i natt
från by till by
skall världen bli ny
dörrar sprängs upp
och murar rivs ner
när Kristus, vår vän
föds i var och en.

Betlehem ligger så ödslig och grå
änglar och herdar de samlas ändå
åter vill lamm och små barn hinna gå
till stallet där undret skall ske.

Predikan: Julaftonen

Ben Thilman:
Bjud in Jesus till festen
Julbön i Alberga kyrka (Esbo)
24.12.2007

Julens evangelium är något som många av er har hört förut. Jag kunde julevangeliet utantill när jag var yngre. Det var den gamla översättningen. En helt annan sak är sedan att jag inte funderade så mycket på vad som riktigt berättades i julevangeliet. Ni har alla säkert också sett en julkrubba. Vad hör dit? Josef och Maria och Jesus barnet förstås, men också en samling djur och kanske också tre vise män. Och så stjärnan förstås, den som ledde de vise männen till rätt plats.
Hur kom det sig att vi överhuvudtaget sätter fram en krubba till julen? Vad var det som riktigt hände den första julen? Det har vi anledning att fundera på varje jul.
Den heliga familjen var långt borta hemifrån. De övernattade på ett främmande ställe, bland främmande människor. De hade inte annat sällskap än djur, till att börja med. De blev inte välkomnade bland människor. Det fanns inte rum för dem. Därför minns vi speciellt dem, under julen, som är långt hemifrån och som är ensamma. Julen är en tid av gemenskap. En tid då man inte skall behöva vara ensam om man inte vill.
Till julen hör också stjärnan. Den ledde alltså de tre vise männen till Jesus. Stjärnan berättar för oss att julens händelse inte är något som bara hände där i stallet i Betlehem. Julen har en världsvid betydelse, en kosmisk betydelse. Jesu födelse förebådades Det var andra än de som såg Marias mage växa och kände barnet sparka, som visste att det var en baby på kommande. Det sågs tecken på himlen, som berättade att en baby fötts, men inte vilken baby som helst, utan Jesus, Messias Guds son. När vi fira Jesu födelsedagsfest, så gör vi det i Jesu sällskap. Vi bjuder in Jesus till vår fest. Det är klart. Inte kan vi fira födelsedag utan att bjuda jubilaren. När vi gör det, så blir julen också en fest då vi bryr oss om dem som inte har någon som bryr sig.
Behöver julen ha ett budskap? Den frågan har vi hört ställas inför denna jul. Kan man eller får man tala om Jesus när man firar julfest? Kan man inte bara fira? Jo klart man bara kan fira. Man kan fira vad som helst och säkert är också att det finns så mycket olycka och elände i vår värld att vi skall ta vara på varje tillfälle att fira. Man kan säkert också fira utan orsak. Det är inget fel med det. Men om vi inte talar om Jesus när vi firar jul, är det jul då? Julen är Jesu födelsedagsfest. Jag hör inte till dem som brukar fira födelsedagar hemskt mycket, men om någon skulle hitta på att fira min födelsedag och inte bjuda mig, så skulle det nog vara ganska förvånande. Man kan fråga sig vad de då firar riktigt.
Låt oss fira jul och bjuda julens gäst till våra hem och till våra hjärtan och så skapa fred och gemenskap och glädje.
Amen

En krögare i Betlehem berättar

Kaj Andersson:
Andakt i julhälsningen "En välsignad juletid",
Julen 2007 i Borgå svenska domkyrkoförsamling

- Jag minns mycket väl det unga paret som kom från Nasaret. Under mina år som krögare här i Betlehem har jag aldrig haft så många kunder. Mitt i trängseln kom en man och en kvinna, han frågade om jag ännu hade rum åt tre. Jag förstod att han inte menade två mänskor och en åsna. Hur i all världen hade de klarat sig ända hit? Hon flämtade ju redan hårt av barnets tyngd och värkarna.
- Jag hjälpte dem så gott jag kunde, utbölingar var de alldeles som jag. Jag glömde förresten berätta att jag heter Markus och kommer från Antiokia. Efter att barnet föddes fick de bo lugnt där i stallet, tillsammans med husdjuren, men bara några veckor.
- En natt hördes skrik från många håll. Jag blev rädd när jag såg beväpnade män från Edoms bergstrakt. Kung Herodes hade skickat sina grymma legoknektar på oss! De gick hårt åt små barn. Då gick jag genast till stallet för att varna, men familjen var redan beredd. De skulle fly till Egypten med sin åsna. Jag gav dem rådet att gå mot sydväst genom öknen. På den stora Strandvägen skulle knektarna snart hinna upp dem.
- En timme senare kom knektarna hit till krogen och krävde vatten åt sina hästar. Hästar kan jag sköta bättre än många andra, jag gav så mycket vatten att de blev långsamma. Nu får jag nog hålla mig undan en tid. Det kan ju hända att knektarna kommer efter mig när de hinner tillbaka från Egyptens gräns.
- Hoppas den där familjen har klarat sig över gränsen och får hjälp av någon som förstår deras språk. Egyptens gränsvakter är hårda i nyporna, de talar ett främmande språk och kan kräva stora mutor. Men säkert förstår sig vakterna åtminstone på de rika gåvorna. Det var ju guld, rökelse och myrra familjen fick av några gäster här i min krog.

Snart är julen här, Jesu födelsedag. Hoppas alla läsare får fira en fridfull juletid på en gästvänlig plats!

Predikan: 3 söndagen i advent

Henry Byskata:
Bered väg för konungen
Högmässa 16 december 2007 i Sundom kyrka kl. 10.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl. 13.00
Jes. 51:3-5

3. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens lustgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda.
4. Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på ! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt
5. nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt.

"Varje människas ansikte uppenbarar det mänskliga, djupast lidande eller heligt levande, eller båda: det finns ingen blick, ingen fåra, ingen munnens rörelse utan förbindelse med födelsen, lyckan, smärtan, och dödens skugga. Det nyfödda barnet, den gamla i sin säng, den ensamma på sitt hotellrum, den uppblåsta talaren som stryker svetten ur pannan, den älskande, den hatfulla: alla slungas de ut ur samma födelses centrum, skrikande eller stumma, byggande eller raserande sina egna öden. Du samlar den sista kraft du har för att vidröra en älskad hand. Du samlar den sista kraft du har för att slå upp ett sår i den du hatar, inom dig. Vi går genom oss själva som vore vi på flykt, anklagade för något vi inte känner till; vi stannar upp och ser skönheten omkring oss, mänsklig godhet och vishet, mänsklig godhet och vishet krossad, vi fylls av lycka som fördunklas och förflyktigas; den mörka natten omger oss, och vi försöker tända ett ljus för att finna ett motvärn. Vad driver oss oseende genom livet ? Vad hindrar oss att stanna, betrakta vinterhimlens kalla stjärnor, söka oss till människors värme, berikas och berika ?"

Jag har här citerat tankar av författaren Bo Carpelan i hans Finlandia-prisbelönade roman "Urwind" från år 1993. År 2005 blev Carpelan den första författaren att för andra gången motta Finlandia-priset, nu med romanen "Berg". Carpelans romaner är språkliga äventyr av stor intensitet och lyskraft. Jag läste "Berg" ganska snart efter att den utkommit. Stina Riska på Svenska bokhandeln/Gros bokhandel sade att hon läst den två gånger. Första gången bara igenom och andra gången enbart för att njuta av det underbara språket. Jag gjorde sedan detsamma på hennes uppmaning. För språkets skull.
Hos Carpelan tycks gränsen mellan dröm och verklighet bli upphävd. Det vardagliga bär fantasins och fantasin det vardagligas drag. Bo Carpelan kämpar helt enkelt med frågan vad det är att vara människa, vi kunde också kalla det livets mening.

Tredje söndagen i advent hade tidigare rubriken "Herrens vägröjare" och då avsågs Johannes döparen. Nu är rubriken: "Bered väg för konungen". Profeterna före Johannes och den siste i raden av dem, Johannes döparen, hade profeterat och förkunnat, att Messias skulle komma. Jag har valt en av de gamla profettexterna, Jes. 51:3-5, till vår predikotext för idag: [texten läses]
Här finns i profeten Jesajas ord från Herren en liknande skildring av människolivet som i Carpelans "Urwind": spänningen mellan hat och kärlek, smärta och lycka, krossade förväntningar och framtidstro, djupt lidande och heligt liv. Vilka möjligheter erbjuds inte vi människor - och vad allt har vi inte ställt till med ?
Jesaja-texten talar till människor som är landsförvisade, deporterade. På dagens språk kallar vi dem för flyktingar, invandrare. Herren skall förbarma sig över dem och deras hem som de har varit tvungna att lämna i ruiner. Öknen skall bli lik ett Eden och ödemarken skall bli liken Herrens lustgård. Det är alltså fråga om ord, som är fyllda av hopp !

I romanen Berg minns Carpelan som berättelsens Mattias Bergmark händelser och stämningar från den heta krigssommaren 1944, när han femtiofem år senare, alltså 1999, återvänder till den gamla släktgården Berg. Genom Åke Lindmans film Tali-Ihantala 1944, som nu till självständighetsdagen visats på biografen Adams här i Vasa, påminns vi också om detta för Finlands självständighet så betydelsefulla år.
Romanen slutar med att Mattias återvänder till nuet och Helsingfors, det havsomflutna.

"Jag är på väg hem. Jag har talat med Nan, jag närmar mig min stad, den är vindsvept och havsomfluten och har ett rum för varje dröm, en lya, ett skydd, en fast punkt, ett bord, en stol, ett block, en penna, en säng, och genom fönstret trädet. Har det redan tagit färg av hösten ? Av mitt kommande liv: mognad, tvekan, osäkerhet, mörker, förnyade försök, allt i en stor mångfald av känslor och bilder som bygger nya rum för framtiden ?
Är jag hemma ? Nyss såg jag Berg. Jag ser hur det rivs, hur bjälkar dånande faller i tystnaden.
De dödas röster är vit rök i vinden. Nya rum reser sig, i varaktig sten. Jag tvekar, jag väntar, själv ett rum, en främmande stad. Jag tvekar, i rädsla, ser mig omkring. Jag går till dörren, jag står i trappan, den tunga trappan, tar mig upp till hennes dörr. Så mörkt det är ! Hon öppnar, bländad står jag i ett utströmmande ljus."

Så slutar Carpelans prisbelönta roman.

"Så säger Herren !" Det är ord som profeterna i Gamla testamentet på nytt och på nytt upprepar. Det de säger, har de inte själva hittat på. De har fått det av Herren. Hur har exegeterna frågat sig i alla tider. Orden måste ut snabbt, annars bränner de som en het potatis i munnen. Oftast handlar det profetiska budskapet om rätt och rättfärdighet. Det är ingalunda fråga om allmänna teologiska principer. Rättfärdigheten från Gud är verksam i historien, alldeles som tyngdlagen i naturen. De statsmakter som trotsar denna historielag, de är inte endast gudlösa eller barbariska, utan de arbetar helt enkelt på sin egen undergång. Rättfärdigheten hör till de kosmiska makter som består, när generationer och stormakter avlöser varandra som myggsvärmar: "Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor", heter det i sjätte versen, Jes. 51.
Vi kommer aldrig ifrån de svåra frågorna om rätten på jorden, "ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord" heter det redan i Jes. 2:3. Om nu den kristna kyrkan övertar löftena till Sion, då övertar hon/vi också rättfärdighetens sak här på jorden ! Löftena är ljuvliga att lyssna till: "Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda."
I bästa fall blir det här verklighet också denna advent och jul med livligt deltagande i tillfällen som "De vackraste julsångerna", julböner och julottor. 9 och 15 december har sångerna sjungits i Sundom kyrka och i Trefaldighetskyrkan med rikligt deltagande. I kväll kl.18 finns ännu möjlighet att i Dragnäsbäcks kyrka sjunga "De vackraste julsångerna".
Den verkliga livsfrågan för den kristna kyrkan är ändå inte hur hon skall klara sig ekonomiskt eller hur välbesökta församlingens tillfällen kommer att vara. Livsfrågan blir i enlighet med det som förs fram här hos Jesaja hur det skall gå för de rättslösa på vår jord. Evangeliet är aldrig likgiltigt för hur människorna har det på jorden. "När Jesus såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var misshandlade och övergivna som får som inte har någon herde", står det i evangelierna. Skall kyrkan/vi kunna vara efterföljare till vår Herre, då bör hon/vi vara en genomgångsort för hans barmhärtighet. Var och en som kommer i hennes/vår väg, blir då oerhört viktig ! Så länge en enda förtryckt och misshandlad människa finns på jorden, så länge går det inte bra för kyrkan, trots att hon måhända vill vara populär och vinna gehör för sig själv. Evangeliet är här omutligt !
Handlar denhär predikan nu för mycket om kyrka, myndigheter och rättfärdighetspolitik ? Gäller det inte att föra orättfärdiga och orättmätiga människor till rätta, så att de kan ta emot syndernas förlåtelse och personlig gudsgemenskap ? Förvisso. Också det. Det finns en individuell dimension här hos Jesaja: "Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren", Jes. 51:1. Varken stormakter, politiska opinioner eller kyrkliga makter - inte ens djävulen själv - har makt att skilja en enda betryckt människa från Guds barmhärtighet, när hon söker honom ! Men nu har inte Guds barmhärtighet stannat bland lagar och principer och dogmer. Den har kommit hit till oss, som konungen vi inte så lätt känner igen. Om detta handlar adventstidens allvarsamma budskap - med en djup underton av glädje. Guds barmhärtighet blev människa i vår Broder: Kristus. Han gjorde de dömdas sak till sin, också de med rätta dömdas. Det att Gud förbarmar sig och ömkar sig över oss, gör inte halt vid gränserna - varken vid landsgränser eller vid gränser vi sätter upp för lag, rätt och ordning. Barmhärtigheten går omkring i folkskarorna, i flykting- och invandrarskarorna, och söker det och de förlorade.
Det hela stannar inte i en andlig sfär. Guds barmhärtighet och nåd omfattar den personliga situationen i dess helhet, det yttre och det inre ! Deportation och fångenskap är inte liknelser om synden. Också som kroppsliga och sociala, politiska fakta hör de till det främlingskap och flyktingskap, där Kristus hälsar oss från det hem som skall bli vårt rätta hem en gång - och han predikar frihet för de fångna.

"Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt." Här har vi det klara adventsbudskapet: håll ut, vänta, hoppas - det finns en utväg, det finns en lösning, det finns en framtid !
Profetian säger, att en ny maktfördelning i världen förr eller senare kommer. Rättfärdighetens kvarnar må kanske mala långsamt, men Guds förbarmande dröjer inte.
"Det är en ros utsprungen av Isais rot och stam, av fäderna besjungen, den står i tiden fram, en blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid.
Om denna ros allena ljöd förr Jesajas ord, att född av jungfrun rena han frälsa skall vår jord. Av Herrens nåd och makt oss detta under skedde som oss profeten sagt."

Bo Carpelan skall få sista ordet i "Urwind":

"Och efter ett ögonblick, som när man kommer över ett vägkrön, fylldes jag av någonting. Av vad ? Av en slags nåd ? Jag har så grubblat på ordet nåd. 'Ingen tar ditt ord till sig om han ej får din nåd', står det visst i en gammal psalm jag kommer ihåg från barndomen. 'Nåde', stavades det då. Nåd, det kan utspädas till välsignelse och barmhärtighet, men jag ser det strängare, så som ett ansikte blir strängare när det åldras. Och strängast i döden. 'Om än höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig.' Kallelse och pånyttfödelse, inte heller de säger mig som ord vad ordet nåd säger mig. Och allt detta världsliga, att leva på nåder, synda på nåden, alla dessa ynnestbevis, nej. Syndernas förlåtelse ? Nådevedermälen ? Nej. Kanske då närmast barmhärtighet, trots allt.
Men där finns i ordet nåd en blixtlik kraft, ett ljusgenomdränkt ögonblick, en vision som fyller dig och stannar hos dig även när du skenbart glömt den."

Amen.

Låt oss bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: Första advent

Karin Långström Vinge:
Bära och bli buren
Predikan 2.12.2007

Det var en figur den här dagen som fick uppdraget att bära. Hon blev kallad och hämtad för att utföra det här uppdraget, och hon accepterade. Kanske inte utan protester, det låg kanske i hennes natur att möta utmaningar med en viss skepsis, men envis var hon och det blev ändå som Herren sagt.
Det var inte vem som helst hon skulle bära. En människa som behövde hjälp att ta sig fram, men så mycket mer än så, egentligen.
Det var ett budskap från Gud som hon skulle bära. Att Gud inte alls är långt borta. Att Gud låtit sitt eget barn födas i den här världen. För visst är det barnen som är närmast verkligheten? Budskapet att Gud är nära, att Gud bryr sig. Budskapet att ljuset är starkare än mörkret. Att den mänskliga närvaron är starkare än icke självvald ensamhet.
Och att Guds närvaro på jorden blev synlig i honom som behövde henne, det vill säga åsnan.

Nu är det vår tur att bära. Vi själva bär adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att vi är här i kyrkan idag. Genom att vi lyssnar på bibeltexterna om dotter Sion och om intåget i Jerusalem.
Vi bär Kristus genom att tända ljusen. I varje fönster adventsljusstakar och adventsstjärnor, därför att vi fördriver vintermörkret med ljus. Så kan det också vara - symboliskt - i våra liv när själva livet känns mörkt och dystert.
Så blir det också att ljuset bär oss. Att vi får kraft från ljuset, får glädje av våra traditioner - som ju faktiskt betyder något för oss! Annars skulle vi ju inte hålla på med adventsstök och förberedelser inför julen. Julskyltningar och ljusgirlanger över våra gator kommer tidigare för varje år, tycker jag, och det är väl ett tecken på vår längtan efter ljuset?
Traditionerna bär oss, själva barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna befrielse för oss fångna, syn för oss blinda, ge oss förtryckta frihet och bära fram glädje till oss betryckta.
Och om vi bara lugnar oss litegrann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mening och mål med tillvaron. En förståelse för vad som gör dig och mig unik.

Så vi borde kanske ta tillfälle i akt den här adventstiden att boka in ett möte med oss själva. Nersjunken i favoritfåtöljen med en mugg varm glögg och en god chokladpralin från en smygöppnad alladinask kanske jag hinner med att prata med mig själv en stund - och med Gud. Eller en stund i kyrkan - där vi både samtidigt bär Kristus - och blir burna.

Och vi får bära andra. Dom vi har runt omkring oss till vardags. Dom som lever i fattigdom och förtryck. Svenska kyrkans julkampanj inleddes igår på världsaidsdagen och temat i år är just hiv och aids. Idag lever omkring 40 milj människor med hiv
40% av dem som infekterades 06 var mellan 15 och 24 år.
Antalet barn som mist sina föräldrar i aids uppskattas till tolv miljoner.
Och nu talar vi inte bara afrikanska kontinenten, utan också östra Asien, Sydamerika, Baltikum och flera centralasiatiska länder. I Sverige beräknas idag omkring 4000 personer leva med hiv, varav omkring 50 i Skaraborg. Hela vår mänsklighet är en kropp, ett sammanhang. Därför kan vi egentligen inte tala om "dom som drabbas", utan om oss som drabbas. Lider en kroppsdel, så lider hela kroppen.
Kyrkor i världen runt vårdar sjuka, utbildar ungdomar om hiv, tar hand om föräldralösa barn och arbetar för att ingen ska stötas bort på grund av sin sjukdom. Var med och stöd arbetet för en bättre värld - tillsammans med andra goda krafter.

Bär vi barnet i vårt hjärta
Blir vi bot för världens plåga
Gud är hos oss, ljus i natten
För att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss, Gud är nära
I ett litet barn som ser oss
Ljuset bär oss. Gud är nära
I ett litet barn som ser oss.
(Text: Ylva Eggehorn)
Amen.

Predikan: Domsöndagen

Ben Thilman:
Att se Kristus i min medmänniska
Karabacka kapell 25.11.2007
Matt 25:31-46

Hur skall vi förstå den här texten? Det förefaller som om det skulle finnas en uttalad gärningsrättfärdighet som tanke bakom berättelsen. Handlar vårt eviga väl om vad vi åstadkommer för goda gärningar? Den slutsatsen kunde man dra, men kanske man inte ändå skall göra det.
Berättelsen om den yttersta domen har två poänger. För det första handlar det om hur vi möter Jesus. Jesus säger att allt det vi gjort mot en av de minsta, har vi gjort mot honom. Så, det är i mötet med våra medmänniskor och i mötet med dem som lider nöd av något slag som vi möter Jesus, och när vi betjänar vår nästa, så är det Kristus vi betjänar.
Vi borde kanske fundera mera på det hur vi bemöter varandra. Det är inte lätt att se Kristus i alla vi möter, i all synnerhet om det handlar om människor vi inte helt vill ha något att göra med. Det är betydligt lättare att se Kristus i människor, som är svaga och behöver vår hjälp och som tackar oss för hjälpen när de har fått den, men att se Kristus i människor som inte förstår att tacka, eller som inte ens vet om att de är hjälpta, eller som är otrevliga är inte lätt.
Så den ena sidan av den här bibeltexten handlar om att få syn på Kristus, och att inse att han inte rör sig bland oss med glänsande gloria och vit alba. Dagens text utmanar oss att stanna upp och möta vår medmänniska på hennes nivå.
Den andra sidan av den här texten handlar om skillnaden mellan dem som får Guds gemenskap och dem som blir utanför den. Om man överhuvudtaget kan tänka sig vad som kommer att finnas i Guds tankar, när skiljandet mellan fåren och getterna äger rum, så har jag åtminstone försökt tänka mig in i det.
Jag tror inte det är så att Gud skulle småsint hämnas på alla som inte har var it Guds bästa barn och skickar dem till helvetet. Det är inte det som den här berättelsen handlar om. Den handlar kanske mera om Guds sorg. Det finns dem som tillhör Gud och dem som Gud inte kan göra anspråk på. De som tillhör Gud är de som är döpta och som lever i dopet och de som lever i en relation till Gud, vars Gudsgemenskap är sådan att de i sina medmänniskor ser Guds närhet.
Jag har svårt att tänka mig något annat än att Gud vill att alla människor skall leva i hans gemenskap och att om det nu en gång är så att det skall ske ett skiljande mellan dem som är inne och dem som är ute, så ger inte Gud ifrån sig en enda utan både sorg och strid. Vad skulle det annars betyda, när Jesus säger: så älskade Gud värden, att han gav den sin ende son...
Men det betyder inte det att vi skall strunta i att motarbeta ondskan och intolerans och själviskhet. Låt oss fortsättningsvis sträva till att se Kristus i våra medmänniskor, vi som är tecknade med korsets tecken och är Guds egendom.

Predikan: Domsöndagen

Karl af Hällström:
Fåren och getterna
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 25.11.2007
Matt 25:31-46

Under de första åren av detta nya årtusende har våra tankar ofta rört sig i ganska ovana banor. Vi har funderat kring begrepp som ondska, död, hämnd, dom och straff när nyheter har nått oss om terrordåd med tusentals döda i ett rikt land och hämnande bombningar i ett fattigt land. Krig mot terrorismen, kallas det, vilket betyder att man försöker möta ont med ont. Vad är rätt i den här härvan? Finns det överhuvudtaget något gott i allt detta? Det är inte roligt att tvingas tänka på sådant, men det går inte att undvika.
Vår världsbild har förändrats, säger många, och det ligger något i det. Den 11 september 2001 satt jag och såg ibland på nyhetsbilderna av flygplan som flög in i skyskrapor och ibland på min då två veckor gamla son som lugnt låg och diade. När jag försökte få dessa bilder att passa ihop, så gick det helt enkelt inte. Båda var delar av verkligheten, men ondskan och godheten krockade så med varann att de inte gick att förena på en och samma dag.
Ett annat fall som slog hårt mot vår egen invanda trygghet här i Finland var naturligtvis skolmassakern i Jokela för en liten tid sedan. Den miljö som vi vill att skall vara trygg för våra barn, skolan, var plötsligt inte trygg, utan blev en dödsfälla för många. Att också gärningsmannen själv var en skolpojke gör det hela bara mer ofattbart. Att acceptera det som har hänt är svårt, särskilt som vi inte kan veta vad motivet var eller ens om det fanns något egentligt motiv. Själva den irrationella galenskapen i handlingen gör den extra skrämmande.
Nyheter av de här slagen visar att Bibeln har rätt när den ger en rätt pessimistisk bild av människans möjligheter att uppnå det goda med egna krafter. Man stöter ibland på ett slags "snällhetens apostlar", som verkar tycka att alla nog innerst inne i alla fall är goda, och bara vi försöker vara snälla mot varandra, så löser sig alla problem. Den här inställningen är förstås orealistisk. Vi människor kan vara goda "ytterst ute", om man uttrycker det så, men innerst inne är vi fulla av sådant som vi helst inte vill erkänna: elakhet, avund, själviskhet, maktbegär, habegär och annat som enklast kan sammanfattas i ordet "ondska".
Dessutom tenderar vi att skylla på andra, vad det än är som har gått snett. Enklast är det att skylla på naturen eller Gud, för vi kan ju ingenting åt saken, när vi nu en gång är skapta på det här sättet! Men för det första kan vi inte komma undan vårt eget ansvar så enkelt. För det andra är ondskans och dödens existens i världen inte Guds fel. Det finns en makt till i världen, nämligen djävulen, och han är visserligen betydligt svagare än Gud, men kan ändå ställa till det ordentligt för oss människor - särskilt som vi ofta verkar göra vårt bästa för att hjälpa honom.

Om Gud då är starkare än djävulen, varför gör han då inte slut på honom och på ondskan en gång för alla? Den frågan uppkommer osökt. Jag vill göra den en smula allmännare och ta upp det s.k. teodicé-problemet. Det är knappast första gången jag gör det, men det tål att tänkas på emellanåt. Teodicé-problemet är ett rätt vanligt filosofiskt problem, som kan formuleras t.ex. så här: Om Gud är allsmäktig, allvetande och allgod, hur kan han då tillåta all ondska i världen?
Till det här kunde jag säga, lite raljerande, att om Gud inte skulle göra någonting alls åt ondskan, skulle världen nog se ännu värre ut. Hur kan man förklara existensen av godhet och kärlek i världen, om Gud inte skulle existera? Det här kan kanske vara en nyttig tankeställare för någon, men som argument betraktat är det ytligt. Därför vill jag inte på allvar föra fram det.
Teodicé-problemet är nämligen ett äkta och verkligt problem, särskilt om det är meningen att vi skall tro på alla tre adjektiven samtidigt - allsmäktig, allvetande och allgod. Två av dem går bra, men det tredje blir alltid ett problem. Om Gud är allsmäktig och allvetande, så kan han inte vara god. Om Gud är god och vet allt, har han kanske inte makt att göra något. Om Gud är god och allsmäktig, kanske han inte känner till all ondska. Men om han kan allt, vet allt och är alltigenom god, då borde det inte finnas någon ondska i världen. Ändå finns det - tyvärr - av den varan så det räcker och blir över.
På det här problemet ser jag två svar som kompletterar varandra. Det första är det som formuleras som att "Gud hatar synden, men älskar syndaren." Därför gör Gud ingenting - ännu. Han vill ge varje syndare en möjlighet att av egen fri vilja omvända sig och komma hem till Gud. Det här gäller var och en av oss, för vi får inte glömma att också vi bär ansvar för ondskan i världen!
Det här ser vi i dagens heliga evangelium, där Jesus skiljer de s.k. "fåren" från "getterna". Den ena gruppen har gjort mycket gott mot Gud genom att göra gott mot sina medmänniskor, den andra gruppen har på samma sätt gjort ont - och ingendera gruppen verkar ha tänkt på saken alltför mycket. Det är ju helt enkelt på det sättet som man skall göra, verkar de tycka. Därför blir båda grupperna mycket förvånade när det visar sig att Gud har en åsikt i frågan. Den som har gjort gott får ett gott betyg, medan de som har gjort ont blir underkända till slut. Det hänger inte heller på om det syns utåt att vi har gjort ont eller gott - Gud ser nog igenom våra försök att förklara oss.
Det andra svaret på teodicé-problemet är därför att vi får leva i hopp om - eller kanske snarare i fruktan för - att Gud kommer att göra någonting åt ondskan i världen, och det kanske sker snarare än vad vi tror eller skulle önska. Teodicé-problemets slutliga lösning är nämligen den yttersta domen. "Den dagen", som den kallas i Bibeln, den fruktansvärda dag då vi får veta vad vi är värda, den kommer. Var så säkra! Det ber vi ju om mest varje dag: "Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Det vi däremot inte skall vara så säkra på, är vilket vårt slutliga mål är, himlen eller dess motsats. Vem av oss har aldrig gjort någonting annat än gott? Den som har gjort någonting ont är värd att bestraffas för det, oberoende av hur mycket gott den också har gjort. Det finns ingen himmelsk vågskål där det goda vi gör skulle kunna uppväga det onda vi har gjort. Om vi har gjort något ont - syndat, som det heter i Bibeln - då är vi värda att bestraffas för det.

Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare. I den rabbinska undervisningen lär finnas en punkt att om Gud är orsaken till allt som sker, så borde han skämmas! Varken judendomen eller den östliga kristenheten tycks på samma sätt ha intellektualiserat tron som vi i väst.
Och så vill jag påminna om att vi har en tröst. Den trösten är att Allhärskaren som dömer är Jesus, vår broder som älskade oss så mycket att han dog för oss på korset. Om vi älskar honom tillbaka, så mycket att vi vill tro på honom och följa honom, då behöver vi inte oroa oss alltför mycket. Vi som är döpta och som "vill visa vår tro i vårt liv", som det heter i formuläret för konfirmation, vi har möjlighet att vända oss till Jesus och be honom om förlåtelse, och också få förlåtelse, för våra synder. Men vi skall inte ta allt det här med en axelryckning, med tanke på vad som står på spel. Evigheten är nämligen ganska lång - den tar aldrig slut ...
Jag vill inte försöka skrämma någon. Jag vill bara peka på det perspektiv ur vilket vi bör se frågan om ont och gott, om tro och otro. Den som tror, alltså vill leva ett liv i gemenskap med Gud, har möjlighet att leva i gemenskap med Gud också i evigheten. Den som däremot inte vill tro, utan som väljer otrons väg, får finna sig i inte bara ett liv, utan en evighet utan Gud. Det är kanske inte så trevligt att tänka på sådant här, men det hör också med i ekvationen.
Hur lever du och jag våra liv? Hör vi till fåren eller till getterna? Den frågan kanske är viktigare än vi inser.

Låt oss så resa oss och bekänna vår gemensamma kristna tro.

Predikan: 24 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Församlingsgården i Esbo 11.11.2007

Bakgrunden till den episod som utspelar sig, när Jesus blev tillfrågad om legitimiteten i att betala skatt till kejsaren, är följande:
Jesus har kommit till Jerusalem. Han har ridit in i staden på en åsna och fått höra "Hosianna, Davids son" och har undervisat i templet.
Samtidigt smider fariséerna planer på att få honom att tala bredvid munnen. Och planen är följande. Till synes nyfikna och okunniga unga män, fariséernas lärjungar, samt anhängare av Herodes Antipas, kungen, som var romersk vasall, kom till Jesus och ställde en oskyldig fråga. Men innan de ställde frågan, så visade de sin underdånighet genom att lovorda Jesus. Vem som helst av oss skulle ha fallit för sådana lovord, som Jesus fick höra.
Men Matteus berättar att Jesus såg igenom dem. Han såg att deras avsikter inte var goda. Dessutom var det så att det egentligen var fariséerna som var ute efter Jesus, men de kom inte själva utan de skickade sina lärjungar.
Så, fariséernas lärjungar, som representerade folket och dess traditioner och värden tillsammans med herodianerna som representerade ockupationsmakten, kommer samman, för de har ett gemensamt intresse. Så mycket annat kan de knappast ha haft gemensamt. Deras intresse är att få Jesus att tala bredvid munnen.
Deras gemensamma uppträdande var i sig själv ett hyckleri. Deras fråga till Jesus var ännu ett tecken på att de inte hade goda avsikter.
Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?
Till fariséernas strategi hörde att Jesus skulle ha svarat: JA, NEJ eller TAR INTE STÄLLNING. Men Matteus skriver att Jesus märkte deras onda avsikter och begär att få se myntet som man betalar skatt med. Det var ett romerskt mynt, som hade den sittande kejsarens bild präglat. För att göra det helt klart och konkret för dessa unga män som inte riktigt visste vad de höll på med och vilka avsikter som fanns bakom deras fråga, får de berätta vems bild och namn som fanns på myntet.
Det var en lätt fråga i den här frågesporten. Kejsarens förstås.
Men sedan kommer Jesu slutsats, som väcker förvåning. Ge då kejsaren det som till hör kejsaren. Dvs det som har kejsarens bild och namn på, pengarna, och ge Gud det som har Guds namn och bild på, er själva. Vi är ju skapade till Guds avbilder.
Men det fanns också ett annat budskap i det som Jesus säger. Han står där omgiven av fariséernas lärjungar och herodianerna. Den ena gruppen fäster bönekapslar på sin panna och på sin arm, som Mose lag påbjuder, för att Guds namn skall vara fäst vid dem. Den andra gruppen försöker få det mesta ut av att kollaborera med ockupationsmakten. Jesus visat att de egentligen inte har någonting med varandra att göra. Till fariséerna säger han. Ge er själva åt Gud eftersom ni är Guds avbild och har Guds namn fästa vid er. Till herodianerna säger han: är ni faktiskt beredda att ge er själva till kejsaren, när ni går hans ärenden?
Hur träffar de här orden oss? Var har vi vår tillhörighet?

En dag av sorg och eftertanke

Morgonandakt
Mattlidens gymnasium
8.11.2007
Ben Thilman

Bästa vänner
I dag är det en dag av sorg. En dag av undran och eftertanke. Men också en dag då ni kanske har tänkt att skolan kanske inte är en trygg plats. Gårdagens händelser i Jokela har präglat alla. För dem som drabbades av skottdramat i Jokela, anhöriga och kamrater till döda och skadade, kommer gårdagen säkert att vara en vändpunkt i livet. Kanske det finns bland er här, sådana för vilka gårdagens händelser också är en vändpunkt i livet. Åtminstone finns det säkert många frågor som är förknippade med den här händelsen.
Vi är vana vid att vi lever i ett tryggt samhälle. I all synnerhet är vi vana vid att tänka att skolan är ett till tråkighet tryggt ställe. Jag tror att vi skall fortsätta att tänka så. Vi behöver alla trygghet, och därför är det förskräckligt när den tas ifrån oss för ett ögonblick. Men skolan är fortfarande den plats där era pålitliga vänner finns. Där ni kan vistas i trygghet och ägna er åt helt andra saker än att vaka över er säkerhet.
Gårdagens händelser utmanar oss ändå att bry oss. Vår uppgift är att vara medmänniskor till varandra. Att se varandra, att möta varandra, att tala med varandra. Den 18 åriga gymnasist som i går dödade 8 personer och sig själv, hade fått för sig att han var något slag av övermänniska och att han hade rätt att eliminera människor i hans omgivning. Man kan tänka att ett sjukt sinne åstadkommer sådana tankar, och sannolikt är det just så, men samtidigt, så kan var och en av oss göra vår insats för att skapa trygghet, genom att reagera om någon börjar bete sig på ett oroväckande sätt. Genom att möta människor och genom att ge en upplevelse av att bli mött och sedd, kan vi förhindra att någon försjunker i destruktiva och desperata tankar.
I dag är ändå en dag av sorg och eftertanke. Jag vill läsa för er vad Predikaren skriver:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

I dag är en tid att sörja, att samla, en tid att gråta.
Vi ber:

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Predikan: Alla helgons dag

Karl af Hällström:
Saliga!
Högmässa i Lilla kyrkan, Borgå 3.11.2007
Matt 5:1-12

När vi hör ordet "helgon" kommer vi väl för det mesta att tänka på dammiga statyer av gubbar och gummor med gloria, sådana som man kan se t.ex. i katolska kyrkor, eller så den ortodoxa traditionens variant med ikoner. Ett romersk-katolskt helgon blir en person efter att påven först har saligförklarat och sedan helgonförklarat honom. Beatifikation och kanonisering heter dessa steg, som påven kan vidta efter att personens liv och leverne grundligt har undersökts och minst två ovedersägliga under har inregistrerats. Under den gångna veckan kunde vi läsa i tidningarna om hur påven Benedict XVI saligförklarade nästan 500 spanjorer som dödades under inbördeskriget, och det är alltså då ett steg på vägen mot helgonförklaring.
Javisst ja, jag höll ju på att glömma en viktig sak: Den som skall helgonförklaras måste först vara död! Ingen brådska med den saken för min skull, alltså ...
Om detta vore den enda innebörden av ordet "helgon", kanske Alla helgons dag inte vore så hemskt mycket att fira. Men ordet har betydligt fler aspekter än så. Paulus inleder sitt första brev till den kristna församlingen i staden Korinth i södra Grekland med att kalla de korinthiska kristna för heliga (1Kor 1:2) - och sedan skäller han ut dem till byxor och tröja för att de begår en massa hemska synder! På många andra ställen i NT kallas vi kristna för heliga, men just i 1Kor är det som tydligast att heligheten inte är en egenskap som vi har av oss själva, utan en som Gud kan ge oss.
När jag förrättar dop brukar jag ibland säga att vi genom dopets vatten får en vattenstämpel i oss, en vattenstämpel som visar hur värdefulla vi är i Guds ögon. Vi människor använder papper med vattenstämpel i för att trycka värdepapper av olika slag, och så är det också med Gud. Han vill använda oss, som genom dopet har blivit kristna och har fått Guds vattenstämpel i oss, för att föra ut sitt kärleksbrev till världen.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.
Vi döpta kristna, som är stämplade med Guds vattenstämpel, är kallade att leva och växa i gemenskap med Gud. Det är denna kallelse, som vi får i det heliga dopet, som gör oss heliga, inte hur väl vi lyckas fullfölja vår uppgift. Vi kan alltid bli bättre - det är åtminstone jag pinsamt medveten om för min egen del - men vi behöver inte bli heliga, för det är vi redan!

Denna helighet kan sedan leda till salighet. Dagens heliga evangelium (Matt 5:1-12), som vi hörde från altaret, består av de s.k. Saligprisningarna, som Jesus inleder sin berömda Bergspredikan med. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Vi ska se lite närmare dessa saligprisningar.
Den första lyder Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
I GT, särskilt i Ps, jämställs ibland fattigdom med ödmjukhet och fromhet. Det var väl så att folk märkte att materiell rikedom inte sist och slutligen var någon hållbar grund att bygga på, utan att andliga värden var pålitligare. Detta betyder inte att vi absolut måste göra avkall på allt som kan göra livet vackert, utan bara att vi skall sätta det i rätt perspektiv. Vi skall vara fattiga i anden. Det är motsatsen till dem som är rika i anden, dem som på olika sätt skryter med sin fromhet men inte nödvändigtvis lever i enlighet med det dubbla kärleksbudets ideal. Men himmelriket tillhör de fattiga, dem som känner omsorg om och nöd för andra.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade, säger Jesus sedan.
Vi har alla råkat ut för sorger av olika slag. Den starkaste av dem kommer väl när vi mister någon som har stått oss nära. Men fast sorgen i sådana fall är naturlig och sund, behöver den inte leda till hopplöshet, utan vi får ta emot den tröst som tron på Gud kan ge oss.
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud - alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva. Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han har dött för vår skull, och visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till - ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande - men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Det är den tredje Saligprisningen.
Den ödmjuke nöjer sig med det som den behöver, utan att kräva ett stort överflöd av allt. Lite senare i Bergspredikan säger Jesus om detta: Gör er [...] inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (6:31-34)
När Jesus säger att de ödmjuka [...] skall ärva landet, anknyter han till GT:s löften om att israeliterna skulle överta det förlovade landet, Kanaans land, men dessa ord får en både vidare och högre innebörd här bland Saligprisningarna. Å ena sidan skall de saligt ödmjuka få leva allt det överflöd som de behöver, i ett land som flyter av mjölk och honung, när de är nöjda med det som de har. Å andra sidan kommer också här, liksom vid flera av de andra Saligprisningarna, en smak av att det är himmelriket som det handlar om.

Den fjärde saligprisningen lyder: Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.
Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.
Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?
Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.
"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.
Psalmisten skriver (145:15-16): Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet!

Härnäst säger Jesus: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.
Den kristna barmhärtigheten är en barmhärtighet också mot fiender och dem som förföljer oss. Jesus uppmanar oss lite senare i Bergspredikan att be för dem. Den som inte förlåter sin fiende, har inte att vänta sig någon barmhärtighet av Gud. Så ber vi ju också i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Vi kopplar ihop Guds förlåtelse med vår, så att vi inte ber honom om större förlåtelse än vad vi själva visar; mer har vi inte rätt att begära. Den barmhärtige möter barmhärtighet. Att Gud för Jesu skull förlåter alla våra synder, bara vi ber honom om det, är sedan en annan historia.

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Det är den sjätte Saligprisningen.
Ett rent hjärta är putsat från all orenhet i form av världsliga omsorger och bekymmer. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, såsom jag citerade tidigare. När all yttre smuts är bortputsad med dopets vatten och genom Guds nåd, får Kristi ljus lysa upp alla skrymslen och vrår i vårt hjärta och vi får se Gud sådan Han uppenbarat sig i evangeliet om Kristus.

I nästa Saligprisning säger Jesus: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.
Att hålla fred - eller frid, som man på svenska också kan säga - innebär att ständigt sträva efter ett fredligt, fridfullt levnadssätt. Detta gör naturligtvis den närmaste omgivningen lugnare och mer harmonisk, men påverkar också vårt eget liv genom den inre frid som vi på detta sätt kan uppnå. Det handlar inte om att förställa sig eller låtsas vara något som man inte är, för det blir alltid genomskådat, utan att verkligen försöka vara en fridsstiftare, som den gamla översättningen säger.
Uttrycket Guds söner betecknar änglarna på flera ställen i GT, och om vi får bli lika dem genom tålamod och fridfullhet, har vi det nog väl ställt.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Denna åttonde och sista Saligprisning kombinerar element från ett par tidigare, men utvecklar dem till en egen tanke. Den fjärde Saligprisningen talade om dem som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, medan den första sade att himmelriket tillhör dem som är fattiga i anden. Här i den åttonde handlar det om förföljelse för rättfärdighetens skull, inte om rättfärdigheten som sådan.
Rättfärdigheten här är alltså den som Gud ger oss, som jag konstaterade tidigare, inte någon form av självrättfärdighet. Om någon blir förföljd eller föraktad för att den anser sig vara bättre än andra, får den mycket långt skylla sig själv. Vilket inte betyder att det vore rätt att mobba en sådan person, men det är en annan sak. Men den som på olika sätt råkar illa ut för sin tro, har här en tröst - dem tillhör himmelriket. Och martyrer finns det tyvärr mycket gott om vår tid; mindre kanske här i vårt land, men på många håll i världen är det obekvämt riskabelt eller t.o.m. livsfarligt att bekänna Kristus.
Två små randanmärkningar till detta: Det att de som förföljs äger himmelriket, betyder inte att vi får låta bli att engagera oss i deras situation, utan vi måste försöka hjälpa dem med alla tillbuds stående medel. Ingen får heller söka lidande eller martyrium för att uppnå himmelriket. Förföljelsen kommer om den kommer. Vi som inte för tillfället är förföljda har en lika svår uppgift, nämligen att leva som kristna i världen. Vi får se till Jesu exempel, lära oss av dem han prisar saliga och be honom om hjälp att uppfylla vår uppgift - den heliga kallelse som gör oss till helgon.

Predikan: Reformationsdagen

Karl af Hällström:
Guds rustning
Högmässa i Kullo bykyrka, Borgå 28.10.2007
Ef 6:10-18

Idag på Reformationsdagen är det meningen att vi skall behandla reformationen, alltså den på 1500-talet, men i ännu högre grad tänka på begreppet "reformation", som är något som vi i hög grad behöver också idag. En latinsk sentens säger att Ecclesia semper reformanda, vilket betyder "kyrkan bör ständigt reformeras," alltså förnyas.
Att det skulle finnas både ett och annat att förnya i dagens kyrka är det säkert många som är överens om. Vad som bör reformeras råder det däremot olika åsikter om. Jag tänker inte gå in på någon kyrkopolitisk debatt här, så detaljerna får vara denna gång. Jag vill ändå peka på i vilken ända vi måste börja. Det lönar sig nämligen inte att reformera strukturerna, om inte kyrkans medlemmar, den enskilda kristna, förnyas först - eller åtminstone samtidigt. Om vi tänker fortsätta med samma gamla fel och orättvisor, är varje strukturförändring bortkastad.
Här kommer vi in på det som vi hörde Paulus säga i Ef 6, när han talar om det han kallar "Guds rustning".
Paulus använder ofta vardagliga bilder när han vill illustrera en poäng. Detta har han dessutom gemensamt med sin och vår herre Jesus, som ju var en mästare på liknelser. Paulus jämför Kyrkan med människokroppen (t.ex. Rom 12; 1Kor 12; Ef 5) ; han jämför sig själv med en idrottsman, som bör träna målmedvetet för att klara sig i tävlingen (1Kor 9); och så tar han bilden av den romerska legionärens utrustning för att förmedla tanken om en andlig kamp. Samtidigt är han noga med att visa vem det är som skall utkämpa den kampen - alltså i sista hand inte vi, utan Gud.

Den första del av utrustningen som han nämner är sanningen som bälte. I våra dagar använder man bälte närmast för att hålla byxorna uppe, och det är klart att bilden fungerar så också: Om man inte håller sig till sanningen, kan man bli överraskad med byxorna nere... på bar gärning, så där bokstavligen...
Men på Pauli tid använde man inte byxor. Bältet hade en annan funktion. Den tidens kläder var - om man lite generaliserar - långa flaxande schabrak av olika slag, och att ge sig ut i strid med sådana var förstås riskabelt. Man visste aldrig när vinden skulle svepa ett tygstycke över ögonen och hindra sikten, eller över armen och hindra ett strategiskt svärdshugg eller en parering med skölden. Sådant kunde ha ödesdigra följder. Man använde alltså bältet för att hålla kläderna på plats.
Om vi ska ha sanningen som bälte, som Paulus säger, är funktionen den samma. Sanningen håller ihop vår tillvaro; utan den flödar vi över åt alla håll. Med sanningen som bälte hålls vårt kristna liv ihop.

Rättfärdighetens pansar är följande som Paulus nämner. Pansaret täckte bålen, från halsen till skrevet ungefär (det fanns lite olika modeller). Soldater och poliser har än idag ett motsvarande skydd när de använder skottsäkra västar. Den tekniska utvecklingen har varit betydande t.ex. vad gäller material, men funktionen är den samma - det är de inre organen man vill skydda. Det viktigaste inre organet är väl hjärtat. Om vi blir hjärtlösa, kan vi knappast längre göra skäl för namnet "kristen", eller ens för namnet "människa".
Rättfärdigheten är något som vi människor inte kan uppnå på egen hand. Vi bör naturligtvis sträva till den; det är en god strävan och gör oss till bättre människor och världen till en bättre plats - och det är ju bra. Vi skall ändå inte förvänta oss att vi kan uppnå rättfärdigheten med egna krafter, utan den är något som bara Gud kan ge. Det är endast Gud som kan göra den syndige syndfri och den orättfärdige rättfärdig, och det sker genom Kristi död och uppståndelse.
Genom den rättfärdighet som Gud ger skyddas vårt hjärta från att förhärdas och hårdna i självrättfärdighet. Därför behövs rättfärdighetens pansar.

Som kristna är vi kallade att gå ut med budskapet om fred. Vi skall berätta om det som Gud har gjort för oss. Detta kan ske på många olika sätt, beroende på vår personlighet och våra talanger, men det är en kallelse som varje kristen har fått.
De romerska soldaterna var kända för att snabbt kunna marschera långa sträckor. Detta berodde till stor del på det utmärkta vägnät som romarna byggde. Trots de goda vägarna hade det naturligtvis varit dårskap att marschera barfota t.ex. från Gallien till Rom. Fötterna hade tagit stor skada, och soldaten hade helt enkelt aldrig kommit fram.
Om vi kristna har kallelsen att gå ut med budskapet om fred, såsom soldaten fick sin marschorder, måste vi, som han, utrusta oss. Han skulle se till att marschkängorna satt ordentligt och inte skavde, medan vi skall ta på oss villigheten att gå ut med budskapet om fred. Att gå ut ovilligt är som att marschera barfota - det kan ställa till med större skada än nytta.

Skölden använde en soldat i främsta hand till försvar, även om man också kunde slå och skuffa med den i trängda lägen. Till skillnad från rustningens övriga delar, är skölden ett aktivt försvar; de andra sitter där de är fastspända, medan skölden är rörlig. Man hade den på vänster arm och kunde därmed flytta den så att den täckte de flesta vinklar som anfall kunde komma från, liksom också olika höjdvinklar, från huvudet till fötterna. Genom att haka fast sköldarna i varandra kunde de romerska legionerna dessutom forma ett slags rörliga fästningar, pansarvagnar på fötter, så att säga, så att de kunde anfalla en mindre organiserad fiende utan större fara för sig själva. Formationen kallades "sköldpadda".
När Paulus talar om trons sköld, med vilken vi skall få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, är det just detta aktiva försvar som han åsyftar. Vi vet inte alltid varifrån vi kommer att bli anfallna. Plötsligt kommer det en brinnande pil flygande, och om den träffar oss kan den ställa till med mycken smärta och skada. Men genom att ta den på skölden kan vi avvärja skadan; genom tron kan vi besegra otron. Pilen kommer flygande: Livet är meningslöst. Skölden skyddar oss: Gud ger livet mening. En pil till: Du är en ond människa. Men skölden: Genom Jesus är jag förlåten. Ytterligare en pil: Tillvaron är kärlekslös. Och skölden: Gud är kärlek.
Och om vi stannar i den kristna gemenskapen, kan vi tillsammans bilda en "sköldpadda", så att vi kan avvärja också stora hot mot tron. Här har ni en ny bild: Kyrkan som sköldpadda. Nåja...

Om pansaret skyddar hjärtat, skyddar hjälmen hjärnan. Hjälmar finns det ju av olika slag och med olika funktion. Byggarbetare, brandmän, poliser och soldater använder alla hjälm i sina yrken, och den är ju en huvudsak. Motorcykel- och mopedhjälmar ser man allmänt, cykelhjälmar tyvärr inte lika ofta. Till det kan man säga: "Den som inte använder hjälm har ingenting att skydda."
Frälsningens hjälm talar Paulus om. Det är vissheten om att vi är frälsta som skyddar oss när tankarna börjar anklaga oss. När anklagelsen kommer att vi inte har gjort tillräckligt för att vara värda förlåtelse och kärlek, kan vår frälsningsvisshet svara: Det är sant, men det behöver vi inte heller, för Jesus har gjort allt som behövs! Paulus skriver på ett annat ställe något som påminner om detta, då han mot slutet av Fil (4:7) uppmanar oss till glädje, fördragsamhet och bön och så säger: Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Denna frid är också vi kallade att få. Håll därför frälsningens hjälm på huvudet!

Så kommer vi till det enda offensiva vapnet som Paulus nämner, nämligen Andens svärd, som är Guds ord. Genom att studera Bibeln och umgås med Jesus Kristus, kan vi träna oss i att använda detta svärd. Bibeln och Jesus är ju nämligen de som åsyftas när man använder uttrycket "Guds ord".
Här är något som den kyrkliga reformens udd bör rikta sig mot: den misstolkning av uttrycket "Guds ord" som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
"Guds ord" i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet "Skriften" eller något liknande). Det är inför "Guds ord" som vi skall avlägga räkenskap. "Guds ord" är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött (Joh 1). Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
När vi svingar Andens svärd, som är Guds ord, bör vi därför minnas vem det gäller. Svärdet skall inte användas för att skada, utan för att hela. Det handlar mindre om soldatens förstörelsevapen än om mästerkirurgens skalpell. Då vi låter Mästaren leda vår hand kan vi förhoppningsvis få något gott till stånd.

Det som också visar att den strid som vi rustas för inte är en negativ, destruktiv kamp, utan en konstruktiv strävan till något positivt är att vi inte uppmanas att upphäva stridsrop, såsom man oftast gjorde för att skrämma fienden och höja det egna modet. Tvärtom skall vi kämpa under åkallan och bön. Vi skall be Gud om hjälp, be för våra fiender, såsom Jesus uppmanar oss till i Bergspredikan, och hålla koncentrationen på att motverka det onda genom att göra det goda.
Då vi som medlemmar i kyrkan och som kristna lär oss att se mindre på det som skiljer oss från varandra och mer på Honom som förenar, kommer den välbehövliga reformationen att komma nästan omärkligt. Orsaken till vår existens och vår verksamhet blir uppenbar, och rodret läggs om enligt denna nya kurs. Och allt detta då vi lyder Pauli första ord i dagens andra läsning: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Vi får alltså strida för det goda - men inte vi, utan kärlekens, nådens och fridens Herren genom oss.

Predikan: Reformationsdagen

Ben Thilman:
I Jesu närhet
Karabacka kapell 28.10.2007
Joh 4:46-53

Kungens ämbetsmans son var sjuk. Han hade hög feber. Vad skulle man göra. Det fanns antagligen inte så mycket som kunde göras, annat än att vänta och de om febern skulle sjunka eller om sjukdomen hade dödlig utgång. Men att sitta och vänta var inte ämbetsmannens plan. Han skulle söka hjälp. Men varifrån? Nå, eftersom båda var från Kafarnaum, så var det inte så långsökt att be Jesus om hjälp. Säkert hade ämbetsmannen stött på Jesus tidigare. Kanske sett honom bota, kanske hört honom förkunna.
Och vad tänker Jesus: Jaha, ännu en som vill se tecken och under. Är det, det enda som får er att tro? Men i detta möte mellan Jesus och kungens ämbetsman sker något, som får den följden att Jesus skickar hem mannen med ett löfte om att sonen skall bli frisk, och det löftet finner han infriat när han kommer hem.
Vad var det som fick mannen att söka upp Jesus? Det var hans nöd. I nöden skapas denna kontakt och in i nöden kommer Jesus med ett hopp.
Vi vet inte om han var någon Jesus-fan förut, men vi kan anta att det inte hörde till en tjänsteman att umgås med andra än de officiellt godkända religionsutövarna. Men detta möte ledde också till något nytt i ämbetsmannens liv. Han och hans familj kom till tro, berättar evangelisten Johannes.

Vi firar i dag reformationsdagen. Vad var det som i tiden drev reformatorerna till det arbete som blev ett omdanande av kyrkan? Det var nöden. De drabbades av nöd för kyrkan och människorna. I denna nöd, så skedde ett möte. Det berättas om Martin Luther att han under sin tid i kloster började söka efter en nådig Gud. Vd han än gjorde och hur kan än sökte, så föreföll Gud allt annat än nådig. Tvärtom föreföll Gud sträng och obarmhärtig och snarstucken. Men Martin Luther sökte på rätt ställe. Han sökte inte i andliga övningar eller askesen. Han sökte i bibeln, i kontakten med Jesus. Där fann han det som under alla tider hade stått där, men som inte hade öppnat sig för honom. Tro är ett möte med Jesus. Detta möte räddar oss.
Detta möte med Jesus, som Martin Luther upplevde, gav upphov till en hel del händelser som utmynnade i reformationen och en precisering av vad den kristna trons grundvalar riktigt är. Detta finns bevarat i de lutherska bekännelseskrifterna och naturligtvis, framför allt i bibeln.
Men vad det vidare gav upphov till vad att kyrkan, såg sig nödgad att se sig om och reformera sig. Utan att noggrannare gå in på kyrkans historia, så kan vi ändå notera att kyrkan efter reformationen, alltså den katolska kyrkan, genomförde en egen reformation, där många missbruk, som hade rotat sig, avskaffades. Det som den lutherska reformationen förorsakade, var inte bara en splittring. Det var en maning till en återgång till det bibliska, som uppmärksammades i hela kyrkan. Och det var inte första gången det hände och skulle inte bli den sista. Vi firar inte heller reformationsdag, för att minnas ett historiskt skeende. Vi firar denna dag för att påminnas om att vi lever i en reformations tradition, där vi i vår nöd, får söka oss i gemenskap med Jesus och där vi hela tiden bör vara beredda till förnyelse.
Bibelns budskap är tidlöst. Reformationerna kommer och går. Vi skall söka oss nära Jesus. Han håller oss samman.
Amen.

Sermon: The Day of the Reformation

Henry Byskata:
"The Foundations of the Faith"
Sermon at the Service in Mazimbu parish (Tanzania), Sunday the 28th of October 2007
Matth. 5:13-16
Injili kama alivyoiandika Mathayo Mtakatifu 5:13-16

Jesus said:
13. "You are the salt of the earth. But if the salt loses its saltiness, how can it be made salty again? It is no longer good for anything, except to be thrown out and trampled by men.
14. You are the light of the world. A city on a hill cannot be hidden.
15. Neither do people light a lamp and put it under a bowl. Instead they put it on its stand, and it gives light to everyone in the house.
16. In the same way, let your light shine before men, that they may see your good deeds and praise your Father in heaven."

13 Ninyi ni chumvi ya dunia; lakini chumvi ikiwa imeharibika itatiwa nini hata ikolee? Haifai tena kabisa, ila kutupwa nje na kukanyagwa na watu.
14 Ninyi ni nuru ya ulimwengu. Mji hauwezi kusitirika ukiwa juu ya mlima.
15 Wala watu hawawashi taa na kuiweka chini ya pishi, bali juu ya kiango; nayo yawaangaza wote waliomo nyumbani.
16 Vivyo hivyo nuru yeno na iangaze mbele ya watu, wapate kuyaona matendo yenu mema, wamtukuze Baba yenu aliye mbinguni.

Habari za asubuhi?
Asante sana.

Ninyi ni chumwi ya dunia. You are the salt of the earth.
Ninyi ni nuru ya ulimwengu. You are the light of the world.

Dear Christian sisters and brothers, in Finland we have four seasons of the year: autumn, winter, spring and summer. The summer time by us is the most lightful one with the midnight sun up in Lapland, where the sun then never sets. Imagine that. Now we have up there in Finland and in Vasa the autumn time and the evenings are getting darker and darker.
One of our famous writers is Tove Jansson. She has created the Moomins. In a poem Song of the autumn she writes:

Only one thing is important, that is the desire of our heart
and to be able to be together with each others.
Hurry, my dear, hurry to love
The days are groving darker minute for minute,
Light our candles, the night is near,
Soon is the flowering summer over.

The candle gives light in the darkness. Its flame is trenching upon the darkness and casting it aside. The flame is very sensitive. It is changing direction, leans hither and thither. It is always striving upwards. Nothing else we can see does so. The gravity is pressing everything down and so it must be lifted not to fall to the ground.
I remember ten years ago when princess Diana from England who died in a car crash in Paris was buried in Westminster Cathedral in London. Elton John sang a song called Candle in the Wind where the words told about the princess's work for children and those in pain:

Goodbye England's rose
May you ever grow in our hearts
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart
You called out to our country
And you whispered to those in pain
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name.
And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset
When the rain set in
And your footsteps will always fall you
Along England's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend never will.

The flame of the candle is striving upwards. With its delicate design, with its warm shine, with its sparkling colours, it is lifting itself upwards like coupled hands. It is the symbol that unites earth with heaven. It is seen in the boundaries of material and spirit.
It may often seem to us like most things of life are pressing us downwards. There are so much both at home and in the municipality that wants to take away from us the delight and the bravery. No news are good news, they say. But nowadays we have in our media so many news all the time that they mostly are bad news. All too few news are good, that lifts us up and bring us joy. At least they are not given much space.
The greek word for symbol comes from the verb symballo that means throw, take together, create a wholeness that describes something. The greek word for devil, diabolos, means the opposite: the one who scatters things and destroys them, tears them down and is decreating everything.

So we have in a certain way all the time now been discussing the text of the Reformation day, the words of Jesus in his Sermon of the Mount, Matthew chapter 5:
You are the light of the world. Ninji ni nuru ya ulimwengu.
A city on a hill cannot be hidden. Mji hauwezi kusitirika ukiwa juu ya mlima.
Certainly Jesus was thinking of his native town Nasareth, which is situated high up on a hill in Galilee in the north of Israel.

In John 8:12 Jesus has said the same about himself:
I am the light of the world. Whoever follows me will never walk in darkness, but will have the light of life. Basi Yesu akawaambia tena akasema, Mimi ndimi nuru ya ulimwengu, yeye anifuataye hatakwenda gizani kamwe, bali atakuwa na nuru ya uzima.
He is preaching to his disciples and listeners on the Mount, that they are the light of the world. In spite of them being poor, disguised and belonging to the lowest caste of people, to them belongs the future and they are given a new task to fulfil the will of God here on earth. The Kingdom of God will come one day if they only are perpetually working for it to come. And they will do so for the whole world, globally. Mungu ni pendo ulimwengu.

What is the task? What is our task as christians today – throughout the world? God needs people with a flame inside, with hearts burning of love for their neighbours. Someone has to light the candle that will shine faithfully in the darkness! Someone has to stay awake in the night helping others to wait for the dawn. The fire that burns and emanates flames is provided by the Father and the Son. We only need to put our candle ready for service. No difference how young or how old we are.
We can say the same about the saints. A Martin Luther King Jr, Mother Teresa, the Church fathers and mothers of the first centuries. They were men and women with a fire burning inside, filled with love and though suffering.
God needs us christians to suffer, to make sacrifices, to fight injustice and rottenness in the world, all that is represented by the darkness in our existence. The evil and the obscure, even the death.
Nathan Söderblom, an archbishop lang ago of Sweden, said once: "The saints are those people who with their lives shows that God is alive."
The holiness, the saintlike, is a gift from eternity, from God himself. It does not come from human efforts. It is not seen in our faces, but it is seen from the suffering face of Jesus Christ. It is a wounded face, the face of Christ there upon his cross. Together with him we can work for the life itself to come, for changing the fear of the future into hope concerning the future, the future of the Kingdom of God still to come. Life has a meaning among all the sufferings and life is worth to live here on earth to the very last breath!

"In the same way, let your light shine before men, that they may see your good deeds and praise your Father in heaven."
Vivyo hivyo nuru yenu na iangaze mbele ya watu, wapate kuyaona matendo yenu mema, wamtukuze Baba yenu aliye mbinguni.

But, wait a minute! Did I forget the beginning of the text, the words about the salt? "Ninyi ni chumvi ya dunia; lakini chumvi ikiwa imeharibika itatiwa nini hata ikolee? Haifai tena kabisa, ila kutupwa nje na kukanyagwa na watu."

It has been explained that the salt could have another function than only that of conservation. Plates of salt from the area of the Death Sea could be used in those days as a bottom in the primitive stoves that were kept on fire with the dried bricks of camel dung. Chemically the plate of salt worked as a catalyzer. It helped the burning. But the salt could lose its saltiness. The plate of salt in the stove was more and more overfallen by ashes and coalbed. It could no longer work as a catalyzer. So its fate was to be dashed out on the very bad roads as a kind of asphalt and macadam. There it was literally trod down by the wayfarers. So Jesus spoked very logically. His listeners understood what he meant. They should not fail in their mission, not miss the target.

"You are the salt of the earth. You are the light of the world."
"Ninyi ni chumwi ya dunia. Ninyi ni nuru ya ulimwengu."
It is a challenge for us. Jesus believes in us and he gives us the strength that is needed. Let us have the will to do so.
Amen.

Let us pray:
Basi, utujulishe kuzihesabu siku zetu,
Tujipatie moyo wa hekima.
Ee BWANA urudi, hata lini?
Uwahurumie watumishi wako.
Utushibishe asubuhi kwa fadhili zako,
Nasi tutashangilia na kufurahi siku zetu zote.
Zaburi 90:12-14 (Kitabu cha nne)
Amina na amina.