Predikan: Nyårsaftonen

Karl af Hällström:
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren
Borgå domkyrka 31.12.2008
Klag 3:22-26

Olika brytningstider ger oss orsak att reflektera över det som har varit och det som skall komma. Det kan vara frågan om brytningstider i arbetslivet, då man blir färdig med sina studier, börjar ett nytt jobb eller mister sitt förra. Det kan vara brytningstider i familjelivet, då man gifter sig, får barn, skiljer sig eller blir änkling eller änka. Det kan vara brytningstider i det egna livet, då man föds, insjuknar, tillfrisknar eller avlider. I det sistnämnda fallet är det väl inte man själv som står för reflektionerna, men i alla fall.
Just nu har vi en regelbundet återkommande brytningstid. Jag syftar inte på det ekonomiska läget, även om kriser på det området också tycks komma med deprimerande regelbundenhet. Nej, jag syftar helt enkelt på nyåret, då ett år i våra kalendrar övergår till ett annat. Detta är förstås en helt mänsklig inrättning. Årets längd har Gud inrättat i skapelsen, då han har sett till att det tar just 365 och en fjärdedels gång så länge för jorden att snurra ett varv runt solen som det tar för den att snurra ett varv runt sin egen axel. Men jordens kretslopp har ju ingen början och ingen slutpunkt, så när vi väljer att börja ett nytt år är helt en fråga om överenskommelse. Att det skall ske just vid ingången av januari månad är ett västerländskt påfund som infördes för ett antal sekler sedan, men andra system är både möjliga och i bruk.
Men vi som lever här och nu firar alltså nyår just nu; vi anser att det nya året börjar inkommande midnatt. Och må det vara så. Det ger oss orsak till nyårsreflektioner just nu.
När vi ser tillbaka på det gångna året gör vi det ofta med blandade känslor. Det gör i alla fall jag. Det finns en del sådant som jag är nöjd med av det som skedde under året, men det finns också en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Inga stora katastrofer, kanske, men inga enorma succéer heller. Allt var väl ganska vanligt.
Men hör ni, nästa år – då ska ni få se!
Eller så inte, förstås.

De slutsatser som vi drar av vårt årsbokslut formulerar vi ofta i olika nyårslöften, som i allmänhet brukar bli på de fromma förhoppningarnas stadium. Därför har gym och andra idrotts- och hälsoanstalter högsäsong i januari, men sedan tynar intresset snabbt. Som reaktion på detta gav jag en gång nyårslöftet att jag inte skulle ge några nyårslöften, men därmed hade jag ju redan brutit det löftet. Livet är inte lätt alla gånger.
Vi kan ha olika inställning till alla dessa brytningstider och brytningspunkter. Vi kan vara skräckslagna och med fruktan vänta på vad som kommer att ske. Vi kan möta brytningarna med en cynisk, blaserad eller fatalistisk inställning: låt komma bara, för det spelar ändå ingen roll. Che serà, serà; det finns inget att göra åt saken.
Eller så kan vår inställning vara den förtröstan som genomsyrar det avsnitt från Klag (3:22-26) som är dagens första läsning. Klag finns i den hebreiska bibeln bland de poetiska böckerna där den hör hemma, men i vårt GT är de placerade strax efter profeten Jeremias bok, eftersom man traditionellt har ansett honom vara författaren. Därför har vårt språk också berikats med ordet ”jeremiader”. Boken innehåller fem sånger som klagar över att folket har förts i exil och Jerusalem förstörts år 587 f.Kr. Och dessa klagovisor är nästan brutala när de uttrycker författarens och folkets upplevelser av våld, svält, nöd och förtvivlan. Men mitt i allt kommer dessa ord av förtröstan. … Herrens nåd tar inte slut … stor är din trofasthet … Herren är god … Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.
Jerusalems förstörelse var en mycket markant brytningstid för folket i Juda. Allt det som de hade byggt sin trygghet på var borta. Borta var deras rikedom, ägodelar, sociala status och militära makt. Borta var också templet, som de kom till då inget annat hjälpte. Gud hade övergivit dem, verkade det som, och de som överlevde krig och belägring fördes i landsflykt av ett främmande folk fjärran ifrån.
Men felet låg i den inställning som de hade haft. De hade byggt livet på denna världens goda och haft Gud endast som en sista tillflyktsort. Så hade det fortsatt i många generationer, trots upprepade varningar från Gud genom profeterna, och till sist var det nog.
Det som är viktigast i en människas liv är det som är hennes gud, säger katekesen, och är det inte Gud, den treenige, som innehar den platsen är det alltså en avgud, och hon har blivit avgudadyrkare. Det som har fått den platsen kan vara fåfänga saker, som rikedom eller social status, det kan vara i sig goda saker som familjen och hemmet, eller det kan vara sådant som är väldigt svårt att skilja från den ”äkta varan”, såsom gudstjänsten eller Bibeln. (För att ingen skall behöva sväva i tvivelsmål på vad jag menar, vill jag säga rent ut att det är avgudadyrkan när Guds ord blir viktigare för oss än Gud själv.)
Nåväl, den inställning som folket i Juda hade haft låter inte så hemskt främmande, eller hur. Också i vår tid ser vi den ständigt omkring oss. Också i vår tid ser vi den ständigt i oss. Vad är det viktigaste i vårt liv? Vem är den viktigaste i vårt liv? Vem eller vad bygger vi vår tillvaro på? Alltför ofta är det nog något annat än Gud, och finns han med i ekvationen, står han inte i centrum, utan lite på sidan, såsom hos judéerna före den babyloniska fångenskapen.
Det är viktigt att lära sig av historien, sägs det; de som inte känner till historien är dömda att upprepa den. Jag är en smula pessimistisk i fråga om detta, för jag har inte märkt att vi skulle lära oss något av andras misstag, utan endast av våra egna, och också det alltför sällan. Men försöka duger. Därför vill jag framhäva denna Klag:s förtröstansfulla attityd som ett exempel också för oss. I stället för att också under inkommande år springa omkring som yra höns i jakt på sådant som i sig är gott, men som inte till slut håller att bygga livet på, kunde vi ta som motto Klag 3:26: Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.

Predikan: Julmorgonen

Henry Byskata:
”Låt oss gå in till Betlehem !”
Julotta den 25 december 2008 i Dragnäsbäcks kyrka kl. 7.00
och i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 9.30
Luk. 2:1-20

”Låt oss nu gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
När Albert Edelfelt under tiden mellan den 1 december 1893 och den 15 januari 1894 i Helsingfors universitets ritsal målade den altartavla ”Herdarnas tillbedjan”, som finns (här) i koret i Trefaldighetskyrkan i Vasa, utgick han tydligen från herdarnas ord i julevangeliet hos Lukas jag just citerade.
Där ser vi dem (här i Dragnäsbäcks kyrka måste det ske för vår inre ögon): enkla män av folket, representanter för ett i det dåtida Israel föraktat yrke, herdarna på knä eller framhukad med höjd hand till hälsning inför Jesusbarnet i Marias famn. Knäböjande i tillbedjan med knäppta händer eller öppen handflata som i begäran inför födelsens stora under. ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given...” (Jes. 9: 6).

I år den 10 december fick president Martti Ahtisaari Nobels fredspris i Oslo. Minns ni vem som fick samma pris för sju år sedan? Jo, det var en annan fredsmäklare: FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. När han den 10 december 2001 - tillsammans med ordföranden i generalförsamlingen - tog emot det fredspris han och hans organisation, Förenta Nationerna, det året delade, började han sitt Nobel-anförande och tacktal ungefär såhär: ”Idag föds ett litet flickebarn i Afghanistan. Hennes mor kommer att hålla i henne, amma henne, trösta henne och ge henne omvårdnad precis som vilken mor som helst var som helst i världen skulle göra. Det är ju så den mänskliga naturen fungerar, det humana, det mänskliga känner inga indelningar.”
Men Kofi Annan fortsatte: ”Att födas som en flicka i dagens Afghanistan är att starta sitt liv århundraden från det välstånd som en liten del av mänskligheten har uppnått. Det är att leva under förhållanden som många av oss i detta rum skulle anse inhumana.”
Kofi Annan nämnde andra länder som exempel och uppspjälkningen mellan världens rika och fattiga. De fattiga får bära en tung börda och ändå har de samma rätt till mänsklig värdighet, grundläggande friheter, trygghet, mat och undervisning som alla vi andra. Så går gränserna idag inte mellan nationer, utan mellan makt och maktlöshet, fången och fri, privilegierad och förödmjukad. ”Idag kan inga murar skilja humanitära eller mänskliga kriser i en del av världen från nationella säkerhetskriser i en annan.”

I Edelfelts altartavla i vår huvudkyrka möter det mänskligt enkla och vardagliga strålglansen från det himmelska. Konstnären hade att motverka de ogynnsamma ljusförhållandena i koret framme i kyrkan, där tavlan placerades i ett mörkt utrymme mellan två fönster som gav motljus. Han fann på råd och använde kraftigare färger och penseldrag för att framhäva tavlans motiv och budskap. Och det har Edelfelt mästerligt lyckats med ! ”Den bästa altartavla som någon finländsk konstnär någonsin har målat” har omdömena om tavlan blivit. Konstexperter säger, att Edelfelt på ett lyckat sätt kombinerat den välbalanserade bakgrunden i renässansstil med den gotiska stilens stämningsfyllda andakt och harmoni. Endast herdarna är naturalistiskt skildrade. Maria, barnet och änglarna upphöjs däremot till en idealvärld.

Är det inte så också i vår värld och i vårt liv också denna jul? Vi har våra ideal, ofta är de hämtade ur vår kristna tro och ur Bibeln, men vi vet av erfarenhet att vi inte förmår leva upp till dem. Kan vi då finna en dräglig kompromiss mellan idealism och realism? Går det att leva mänskligt och medmänskligt i en omänsklig värld?
Kofi Annan efterlyste i sitt nobeltal att vi vågar låta oss konfronteras med den nya verklighet vår värld efter händelserna 11.9.2001, (och kan vi tillägga: Tsunamin 26.12.2004, det mångåriga fortfarande pågående kriget i Irak m.fl.) har ställts inför. FN och vi alla var och en bör kännetecknas av en ny och fördjupad medvetenhet om varje enskilt människolivs helighet och värdighet oberoende av ras eller religion. Och vi måste börja med den unga afghanska flickan i vetskapen om att i det att ett människoliv räddas räddar vi själva mänskligheten ! Om hon blev vid liv, har hon nu hunnit fylla hela sju år!

Evangelisten Johannes ger ord åt den nästan övernaturliga strålglansen och glorian kring Jesusbarnet i vår altartavla: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh. 1:9-11).

Enligt vissa uppgifter hade Edelfelt som modell för Maria i sin altartavla en ung gymnasist Sigrid Charlotta Hyvönen i finska samskolan i Helsingfors. Maria ser där på Jesusbarnet, vars förebild skall ha varit barnet Erik Pipping. Jesusbarnet ser på herdarna, som har sina blickar riktade mot barnet. Josef och stallets djur saknas på tavlan. Inga störande element får finnas med tanke på harmonin?! Också själva stallet är föredömligt tomt och välstädat, som i en finländsk ladugård på julafton? Bakom ryggen på den förmodligen äldsta av herdarna skymtar vi dock ytterligare en gestalt, en rödhårig kvinna, som försiktigt kikar fram över herdens axel! Är det en snyltgäst, någon som egentligen inte skall finnas här i detta sammanhang – denna ”den heligaste natten”?
Men också hon vill vara med i det heligas sammanhang, få se en skymt av det underbara som hänt. Jesusbarnet och herdarna, den råskurna manligheten och den spirande, omges av det moderligt kvinnliga och av det måhända nedvärderade eller undanskuffade kvinnliga.
Men det är som om det lilla barnets ögon uttryckligen vore vända mot herden, som kanske lyfter sin hand till skydd mot ljuset, och mot kvinnan, som skymd vill se mer av ljuset och det nya livets under.

- Det som jag hittills har sagt i min predikan har inte varit en konsthistorisk föreläsning, inte en dogmatisk analys eller ett försök till definition av vad sann humanism är. Allt har sagts i avsikt att pejla in min egen plats - eller din - i sammanhanget. Är den platsen den knäböjande av livet och av hårt arbete fårade seniga och ödmjuka herdens, den mera upprätta vackert sina händer till bön knäppande unga herdens, den ganska åldriga och ett hårt öde genomgångna herdens, som stöder sig på sin stav, kvinnans som hålles skymd i bakgrunden, eller vågar hon inte själv sig fram ? Eller är min eller din plats i skuggan utanför tavlans ram som Josefs och djurens ?

Det sägs, att Edelfelt inte hade velat måla in änglarna alls i sin tavla. Han gjorde det först på beställarnas uppmaning. Vi ser högst uppe under Betlehemsstjärnan tre uppenbarligen flickänglar med banderollen på latin: Gloria in excelsis Deo pax in terra in hominibus bonae voluntatis - ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt. Så uppstod den för sin tid största altarmålningen i Finland, 5 m från herdarnas knäfall i stallets halm upp till änglalovsången och den lysande stjärnan!
Och det kanske behövdes för att också vi skall kunna stämma in i den lovsången också den här julen. Vi: översättningen av änglarnas lovsång kan också vara: och på jorden fred till människor bland vilka en god vilja råder.
Därför att Gud har blivit en av oss i Jesusbarnet, kan vi bli människor av god vilja, därför att han först har visat oss sin kärlek.

- Låt oss därför som herdarna vända tillbaka och prisa och lova Gud för allt vad han låtit oss höra och se! Kofi Annan sade, att genom att rädda ett enda liv, dendär nyfödda flickan i Afghanistan, kan vi och FN rädda mänskligheten. Gud gjorde det omvända: genom att offra detta nyfödda barn i krubban i Betlehem, kunde han rädda hela mänskligheten!
Vi ber: Himmelske Far, vi tackar dig för att du sände din Son in i världens mörker som vår Frälsare. Han är din klarhets återsken och ditt väsens avbild. Öppna våra hjärtan för honom. Ge oss kraft att leva i ditt ljus och för oss - när vårt liv här på jorden är slut - till det eviga livet. Hör oss för din Sons, vår Frälsares skull.
Amen.

Predikan: 4 söndagen i advent

Henry Byskata:
Herrens födelse är nära
högmässa i Trefaldighetskyrkan (radio Vaasa) 21 december 2008 kl.13.00
Matt. 1:18-24

Matteus återger händelserna kring Jesu födelse på ett helt annat sätt än Lukas i kapitel 2, vårt julevangelium. Hos Lukas står Maria, Herrens moder, i förgrunden. Hos Matteus står Josef i förgrunden.
Det är inte mycket vi vet om denne man Josef. Till sitt yrke var han en tekniker. Så kunde vi översätta grekiskans tektoon, varför inte en byggnadsarbetare, en snickare, en timmerman eller en murare. Och det Josef hade lärt sig, det gick förmodligen i arv också till den unge Jesus. Josef var således en yrkesman, visserligen rätt lågt belägen på samhällets sociala stege både vad gäller inflytande och ekonomisk tyngd.
Släkttavlan som inleder Matteusevangeliet och således hela Nya testamentet visar, att Josef är en legitim Davidättling. Alltsedan hemkomsten från exilen på 500-talet f.Kr. var judarna noga med att hålla reda på sin härkomst. Josef var av kungligt släkte, efterkommande till David. Genom att Josef tar Maria till hustru blir hennes barn legitim Davidättling.
Matteus är den borne teologen i detta sammanhang. Det ges inte mycket utrymme att beskriva Josefs känslor, när han upptäcker att hans trolovade är med barn. Kvinnobestyren gick inte som Josef hade tänkt sig. Han hade friat till Maria och paret hade alldeles offentligt förlovat sig. Det var ingen stor skillnad juridiskt sett på den tiden mellan förlovning och giftermål. Enligt syriska och latinska översättningar av evangeliet var Maria redan innan hon födde Jesus Josefs hustru. I och med det formella hemförandet av bruden till brudgummens hem var äktenskapet fullbordat. Trolovningen kunde endast upplösas genom döden eller genom att mannen gav kvinnan ett skiljebrev.
När Josef får vetskap om Marias tillstånd, fattar han inte vad som verkligen skett. Hans skilde sig i det fallet inte från en nutida skeptiker. Om Maria talade om den helige Ande, så kunde han ändå inte tänka annat än att en annan man varit med i bilden, även om han inför sin trolovade behöll alla sina tankar för sig själv. Han blir därför övertygad om att det kan vara rätt, att han tar Maria till sig, när hon i verkligheten hör till en annan.
Josef, berättar Matteus, ”var rättfärdig, ville inte dra vanära över Maria, tänkte då skilja sig från henne i tysthet”. Judarna hade nämligen i Mose lag (5 Mos. 22:23-24) stränga bestämmelser när det gällde otrohet. Både kvinnan och den man som förfört henne skulle stenas. Om Maria var en Arons dotter (prästerlig härkomst), fanns föreskrifter om ännu hårdare straff: att bli bränd.
I verkligheten tillämpades dock denna hårda lag långt ifrån alltid. En domare skulle visa sin rättfärdighet genom att inte handla efter bokstaven utan efter det som var rimligt. Det låter inom parentes sagt som en modern princip. Han skulle ta hänsyn till alla särskilda omständigheter och anpassa domen därefter. Det skulle handla mera om mildhet och barmhärtighet” (Jes. 51:5).
Josef kallas här i texten för ”rättfärdig”, dikaios, laglydig. Luther säger i sina texter att Josef är ”fromm”, på svenska ”from” och den översättningen följer också Mikael Agricola: ”hurskas”. Men Luthers uttryck ”fromm” innebär inte i första hand en religiös egenskap. Enligt honom var Josef trogen, pålitlig, hederlig, duglig, rättsinnig, fast, t.o.m. rask och kvick.
Konflikten låg i detta: å ena sidan visste Josef som laglydig sina rättigheter: den otrogna bruden skulle ha varit tvungen att gå sin väg. Men å andra sidan var Josef en hedersman. I enlighet med åttonde budets anda ville han bespara sin unga brud ytterligare vanära. Inget väsen, inga löpsedlar. Det skulle ha räckt med att han ordnade det hela i stillhet med endast två vittnen närvarande. De hade kunnat bevittna skiljebrevet.
Men hans vånda blir avbruten. ”Men när han hade beslutat sig för det (alltså att skilja sig från Maria) uppenbarade sig en Herrens ängel för honom i en dröm…”
I den nya finska bibelöversättningen från år 1992 heter det litet annorlunda än Bibel 2000: ”Kun Joosef ajatteli tätä…” När Josef tänkte på det här… Biskop Eero Huovinen säger i sin kommentar: ”det fanns ännu hos Josef en avundsvärd, för en man sällsynt (?) egenskap. Enligt Matteus tänkte han. Och den tänkande mannen ser en syn: en Herrens ängel visar sig för honom och anmodar honom att ta Maria till sig.
Matteus nämner i sitt evangelium flera drömmar, där människor fått besked av Gud: stjärntydarna varnades genom en dröm (2:12), Josef likaså (2:13), att han skulle bege sig på flykt med Maria och det nyfödda barnet, och han fick sedan besked om att han kunde återvända (2:19) från Egypten. Det besked som ängeln här i texten ger har en sådan tyngd, att Josef inte längre behöver känna någon ovisshet. När han vaknade ur sin dröm, gjorde han som Herrens ängel hade befallt: han gick med på att själv spela en biroll i dramat, den äkta mannens. Vad allt som har rört sig i hans sinne, det vet vi inte, kanske måste vi säga lyckligtvis. Evangelisterna tillfredsställer många gånger inte intellektuell nyfikenhet. Snarare då för de oss nära undrets verklighet.

Förutom att Josef tar en fars ansvar för barnet, skall han också komma att ge Kristus den börd som profeterna har talat om. Och han får namnet meddelat. Såsom far är det han som skall ge namnet: Jesus, på hebreiska Jeshua, det är en förkortning av Jehoshua, som betyder ”Herren är frälsning”: Han skall frälsa sitt folk från deras synder.
Den Messias som kommer skall ge något helt annat än vad man förväntade sig i sina drömmar och förhoppningar. Han skulle inte strida mot de politiska fienderna utan mot den andemakt som från början varit orsak till alla folkets olyckor, synden (Jer. 2:9, 5 Mos. 27:11ff).
Matteus är den skriftlärde teologen, som grundar sin berättelse omsorgsfullt på skriftord ur Gamla testamentet, som ha tolkar som profetior och här betonar han ”jungfrufödelsen” och ger sitt första skriftbevis genom att citera Jesaja 7:14 ”Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’.”
Att knyta vissheten om Guds löften till ett barns födelse rör vid vår känsla. Det är samma visshet som brusar fram i en mäktig vision i julepisteln, Jesaja 9:2-7 ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given…”
Allt som folkfromheten via profeterna tänkt och känt och utformat i texterna om ”Gudsfreden” i den heliga natten, kommer ur känslan av äkta vördnad inför det obegripliga och stora som hände, när det gudomliga kom in i vår värld. Det viktiga är inte hur utan att Jesus kom! Och det gjorde han. Och han är Immanuel, Gud med oss.

”Gud med oss”. Det innebär en väg till inre frihet – och tillförsikt i kampen för yttre frihet.
Julevangeliet peka på ett värnlöst, hotat, fattigt barn. Det är ingenting som legenden hittat på. Den vanan behöll han under hela sitt korta aktiv liv som förkunnare: att vara kort tid på samma ställe, att äga litet, att låna det han behövde: båt, husrum, åsna, salen i övre våningen. Han gick verkligen s.a.s. ”med lätt bagage genom livet”. Det finns i hans fattigdom en frihet, som kan väcka vår längtan bland bindande ägodelar. Röj och bli fri! Unga människor kan känna det. De gör vi äldre också. Vi kan inte leka fattigdom som en maskeradkostym vi klär oss i, men vi kan öva oss att bruka tingen i inre frihet, utan att bli bundna av dem.

Paulus har i Rom. 8:31-39 kommit med en tänkvärd utläggning av vad Immanuel, Gud med oss, betyder. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?”
Ett litet barns ögon och leende kan förmedla en trygghet bortom allt förstånd, fast det är hjälplöst och utlämnat. En sådan trygghet kan vi se och känna vid Jesusbarnets krubba. Att det inte är någon menlös idyll - det är det inte heller fråga om här i Trefaldighetskyrkan i Edelfelts ojämförliga altartavla ”Herdarnas tillbedjan” – att det i stället är fråga om en trygghet som håller även i mycket svåra lägen, det har Paulus bl.a. i ovannämnda text vältaligt berättat om.
Jag låter honom få sista ordet: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
Amen.

Predikan: Andra söndagen i advent

Henry Byskata:
”Din konung kommer i härlighet”
Högmässa i Sundom kyrka (Vasa) 7 december 2008
Luk. 17:20-24

Idag på andra söndagen i advent handlar det hela om ”Riket som kommer”. Vad är det för en framtid vi som kristna väntar?
Fariséerna kom till Jesus, berättar vår text, med en hjärtefråga för alla fromma judar: ”När kommer Messias ?”
Jesus svarar på frågan, att Riket inte kommer på sådant sätt att vi kan se det med ögonen. Det grekiska ordet paratheresis kan tolkas på flera sätt. I klassisk grekiska används det om astrologiska beräkningar. Sådana tolkningar tog fariséerna avstånd ifrån liksom från budskap som förmedlats via medier (5 Mos. 18:10-13). Men trots förbuden fanns också hos judarna sådan spekulation. Sådana företeelser dyker också upp på nytt i vår tid. Vi måste ta avstånd från dem. Ingen vet, när slutet kommer.
Men däremot tänkte Jesu samtid, att Messias skulle komma öppet och tydligt visa sin härlighet. Man visste också, att olika tecken, även katastrofer, skulle föregå hans ankomst. Men det finns också hos senare rabbiner utläggningar, som anknyter till ett ställe i 1 Kung. 19:12. Messias kommer inte med larm och vapenbrak utan i tystnaden. Jesus talar också själv om tecknen, som skall gå före och han kallar dem ”början till födslovärkarna” (Mark. 13:8).

Jesus hänvisar till att Guds rike är ”inom er”. En annan möjlig översättning är den som finns i en not till 1917 års bibel: ”Guds rike är mitt ibland er”. Bo Giertz har också så i sin översättning.
”Mitt ibland er” betyder, att Guds rike står där förkroppsligat i Jesus själv. Men även tolkningen ”inom er” har samband med Jesu person. Kyrkofadern Ambrosius anknyter till det ställe i Lukasevangeliet (11:19), där Jesus driver ut demonerna med Guds finger eller Anden. Det betyder att där Anden finns, där finns Guds rike. Vårt ställe här i texten betyder alltså, att den människa som tagit emot Anden har Guds rike inom sig. För kyrkofäderna innebar en sådan tolkning inte att Guds rike är något enbart invärtes. Tvärtom. När Guds Ande styr människan påverkas både känsla, förstånd och vilja och därmed alla människans gärningar.
Sammanfattningsvis är det alltså fråga om att känna igen Jesus som Guds rikes kung och att tro på honom.

Jesus ger här i texten en särskild förmaning till sina lärjungar. De skulle en gång komma att längta efter Människosonens dagar. Jesus vet, att hans återkomst skall dröja och att själva dröjsmålet blir en prövning. När Herren kommer, blir det inte på någon bestämd plats, dit alla måste söka sig (sådana saker förkunnas stundom även i vår tid, t.ex. att det skall vara frågan om Jerusalem i Israel). Nej, det skall märkas överallt, liksom blixten lyser upp hela himlen från den ena synranden till den andra. Jesus använder en drastisk bild: om man ser hur gamarna skockas, så vet man vad som finns på marken.

Egentligen kunde vi sammanfatta hela texten och predikan idag med konstaterandet: Vi väntar samme Jesus som redan är hos oss. När han talar om ”Människosonens dagar”, så är det sig själv han talar om. Det som skall möta till sist, både världen vid dess slut och mig i min död, är inte något annat eller mer eller farligare än den Jesus vi lärt känna!

Ylva Eggehorn har skrivit en dikt, ”Att släppa”, som finns i diktsamlingen ”Skall vi dela”, 1970. Den handlar om den kommande tidsåldern, vår kristna framtidsvision av människosonens dagar, skjuten in i vårt vanliga liv:

Kasta loss, vägra att vara fånge längre!
Dom lurar dig att det är din bestämning
att slava under de som ockuperat
vår jord, främmande makter utan nåd.
Och acceptera inte heller de som
kan lova bleka fjärran himmelriken
men vacklar till med blicken när du frågar
om dagens nöd och nattens svarta plåga.
Dom lurar dig ! Det liv de kallar ”evigt”
är någonting de själva knappast tror på
- och allraminst har upplevt, för det är en
ny dimension av livet - det är livet.
De tror att allting börjar efter döden -
och glömmer bort sin Herre, Jesus Kristus,
som lovade oss glädje och full frihet
inte i en fjärran framtid utan nu.
Ja, det har redan börjat: och de skrumpna,
de inåt döda, de kan inte fatta,
att något är på tok med deras levnad -
för deras död har börjat redan nu.
Visst fattas det en del: men att Guds rike
är redan här som tålmodiga grässtrån
i trottoarens sprickor, det är säkert
- Guds rike, en struktur med kärlek i.
Så lever det ibland oss, senapskornet
till en ny jord, en skatt nedgrävd i åkern.

Jag tror det är flera av er som har läst eller hört talas om Fynns bok Herr Gud, det är Anna, översatt från engelska av Fhilippa Wiking. Den kom ut år 1974 och handlar om den 19-årige Fynns möten i slutet av andra världskriget i sydöstra Londons hamnkvarter med en smutsig, blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, Anna, då sex år. Han tog henne med hem till sin irländska mamma. Boken bygger på en sann historia. Vid sex års ålder var Anna teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år dog hon i sviterna efter en fruktansvärd olycka. Hon dog med ett leende över sitt vackra ansikte medan hon sade: ”Jag ger mej den på att Herr Gud släpper in mej i himlen för det här.”
Annas huvudsakliga sysselsättning i livet hade nämligen varit att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud - som hon kallade honom. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Det hela handlade om ”mitt i mej”, alltså textens ”Guds rike är inom er”.
Jag skall citera bokens avslutning, ett något längre avsnitt:

Fynn hade förtvivlad två dagar efter Annas begravning hittat hennes fröpåse och strött ut fröna på den nyuppgrävda jorden på hennes grav. ”Om jag bara hade varit i närheten, om jag bara hade vetat vad hon höll på med, om jag bara - om jag bara...” Han protesterade mot Gud, som ju kunde ha räddat Anna, men inte gjorde det; han bara lät detta meningslösa hända.
Fem år senare började Fynn äntligen se en mening, bitar började passa ihop. Något höll på att hända och det fick honom att gråta, för första gången på mycket länge. Annas liv klipptes inte av i förtid; tvärtom. Det var fyllt, det var fullbordat.
Följande dag styrde Fynn stegen till kyrkogården och fann efter ett långt sökande äntligen Annas grav, som täcktes av en röd matta av vallmo. I bakgrunden stod lupiner på vakt.
”Ett par träd viskade med varandra och en familj små möss kilade fram och tillbaka i det vildvuxna gräset. Anna var sannerligen hemma. Hon behövde ingen minnessten. Bättre än dethär kunde hon inte ens få med en skviljon ton marmor. Jag stannade en stund och sa ajö till henne för första gången på fem år.
På vägen tillbaka till huvudingången gick jag förbi otaliga små marmorkeruber, änglar och pärleportar. Jag stannade framför den fyra meter höga ängeln som fortfarande försökte lägga ner sin marmorbukett efter alla dessa år.
- Hej, kompis, sa jag och viftade åt ängeln, det där klarar du aldrig.
Jag ställde mig på järngrinden och svängde och ropade tillbaka in mot kyrkogården:
- Svaret är ”mitt i mej”.
Jag kände en ilning längs ryggraden och tyckte att jag hörde hennes röst säga:
- Vad är det svar på, Fynn ?
- Det är lätt. Frågan är ”var är Anna ?”
Jag hade hittat henne igen - mitt i mej.
Jag visste att någonstans skrattade Anna och Herr Gud.”

Amen.

P.S. NÄR JAG SKA DÖ av ANNA:
När jag ska dö ska jag göra det själv. Ingen ska göra det åt mej.
När jag är redo ska jag säga: ”Ställ mej opp, Fynn,”
och jag ska se mej om och skratta glatt.
Om jag faller omkull är jag död.

Predikan: Självständighetsdagen

Henry Byskata:
”Välsigna och bevara vårt land”
tvåspråkig gudstjänst i Trefaldighetskyrkan (Vasa) 6 december 2008
Joh. 8:31-36

Värderade krigsveteraner och krigsinvalider, lottor och krigsänkor, bästa gudstjänstdeltagare !
Vi får idag för 91 gången fira vårt lands självständighet. Så många år har detta land - efter att det blivit självständigt med redan bortgångna eller nu levande generationers hjälp - kunnat bevara och befästa sin frihet och sitt oberoende.
I en värld, där olika ekonomiska eller politiska koalitioner med mer eller mindre egoistiska intressen står emot varandra, är detta med frihet och oberoende än viktigare än tidigare.
Tro, hem och fosterland - så har vi kallat de begrepp, som står för det viktigaste för oss här i Finland och Norden. Det som står för vår livsåskådning och religiösa grund i livet, för det som i vardagen och arbetslivet betyder mest för oss: hemmet och familjen och fosterlandet: som under gångna tider och under utkämpade krig har kostat många offer i stupade, i invalidiserade, mentalt eller fysiskt, och med stora ekonomiska förluster. Uppbyggnaden av detta land till vad det är idag är i mycket en prestation av dem som representerar den generation, ni frontmannaveteraner och krigsinvalider, vilka nu redan har uppnått en medelålder av 85-86 år, alltså i det stora hela jämngamla med vårt fosterland.

Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, om vi litet skämtsamt om henne vågar säga att hon är en högst ”merkelig” kvinna, har nyligen uttalat sig i värdefrågan och sagt, att ”Europas högsta värde, det är toleransen.” Det låter fint och övertygande, men finns det inte ett eller annat tankefel däri? Tolerans gäller för andra människors övertygelser. Vi kanske tycker att de övertygelserna är märkliga, rentav väldigt underliga, men vi respekterar dem, eftersom det finns människor som identifierar sig med dem. Och en sådan tolerans bygger då på en högst förutsättningsfull egen övertygelse om varje enskild människas värdighet.
Vi kunde också litet filosofiskt säga, att absoluta sanningsövertygelser till sin natur är intoleranta, eftersom de anser att motstridiga övertygelser är falska. Och därmed välter hela värdekanonen omkull. Tolerans respekterar övertygelser. Det nya toleransbegreppet så som Merkel framför det förbjuder att ha övertygelser, eftersom dessa per definition är intoleranta. Med tanke på metafysiskt och normativt tänkande skall det då bara finnas godtyckliga åsikter. Men då beaktar man inte, att också åsikter anspelar på sanningen och inte inskränker den.
Sanningen inskränker på vår uppfattade frihet med dess mångfald av möjligheter. ”Sanningen, min käre son”, så skriver den gamle romaren Matthias Claudius, ”sanningen riktar sig inte efter oss, vi måste rikta oss efter den.” Den som har studerat exempelvis fysik, det är klart, kan inte längre göra godtyckliga, fantastiska antaganden angående verkligheten.
Ändå gäller Jesu ord här i vår predikotext: ”Sanningen skall göra er fria.”
Fri är den som vet vad han gör, för bara den gör vad han vill! Den som tar en felaktig medicin i tron på att den hjälper honom, har inte gjort vad han ville, för han ville bli frisk. Bara den som känner till medicinens verkan, gör vad han vill, när han tar den rätta medicinen.

I Johannesevangeliet svarar Jesus på Pilatus fråga, om han var en konung: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Vi kan ställa oss frågan varför detta är ett svar på Pilatus fråga. Det är typiskt för Jesus enligt Johannesevangeliet, att han ofta svarar på frågor på ett sätt, så att man först inte förstår vad svaret har att göra med frågan. Men i det här fallet förefaller det ändå rätt klart: av naturen är ingen människa kung över en annan. Kung är endast den som i dem som anförtrotts honom känner och förstår dem i djupet av deras väsen och deras vilja och därför leder dem dithän, dit de egentligen och i själva verket vill. Sanningens makt är det enda alternativet till människors makt över människor. En Stalin, en Hitler hade ingen sådan rätt till makt över andra människor sist och slutligen. Därför gick det också som det gick.

I Romarbrevet riktar sig aposteln Paulus till de kristna som har fått en ny riktlinje för sina liv: ”Men Gud vare tack ! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten. ... Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 6:17-18, 21).

Uppmaningen är entydig och klar: ”Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Jesus Kristus. Bevara genom den heliga anden som bor i oss det goda som har anförtrotts dig” (2 Tim. 1:13-14).
Det är samma aspostels uppmaning till den unga Timotheos, som trots sin ringa ålder hade fått sig anförtrodd uppgiften att föra ut evangelium om Jesus Kristus.
Det var en uppgift - som ni krigsveteraner och -invalider på ett liknande sätt vad gäller vår självständighet utförde under tider av oro, anfall och krig - en uppgift, som Timotheos skulle uppfylla med all den vishet och ungdomliga kraft han bara förmådde sig till. Paulus använder bilder: ”Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna. Arrendatorn som gör det tunga arbetet bör vara den förste som får sin del av skörden. Tänk igenom vad jag här har sagt. Herren skall låta dig förstå allt” (2:3-7).

”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria”. Så slutar självständighetsdagens evangelium.
”...verkligen fria”:
Det finns i dag i vårt förenade Europa en viss insikt i det faktum, att en extrem relativistisk individualism, narcissism kunde vi också kalla den, att en sådan innebär en social katastrof förr eller senare, och att ingen nation kan bestå utan en viss värdegrund. Där uppfostran av dagens barn och unga enligt denna samsyn är verksam utan tron på den sanning som den förmedlar, då handlar det bara om ett villkorsmässigt agerande till förmån för en maktfullkomlighet, som i dag i allmänhet visar sig som ”politisk korrekthet”. Den riktar in sig på anpassning, inte på Sanningen med stort S.
Insikt i sanningen finns bara i frihet. Beteenden kan och måste ibland rentav framtvingas. Men sanningsinsikt och tro kan inte framtvingas. Sanningen talar med låg röst.
”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Amen.

Vi ber med Britt G. Hallkvist, som omformat ord av Sören Kirkegaard:
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Amen.

Avskedspredikan: 24 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Medborgare i två riken
Avskedspredikan i Esbo domkyrka 26.10.2008
Luk 12:4-7

Det kan förefalla så att den verklighet som Jesus talar om, för sina vänner, i dagens evangelietext, är ganska långt från den verklighet vi lever i, i Esbo i dag.
I andra delar av vår värld finns det kristna som har anledning att ta Jesu ord bokstavligen. Där är risken för att ens bekännelse kan ha ödesdigra följder, påtaglig. Men i det liberala samhälle vi lever i finns inte den risken egentligen. Vi lever i trygghet. Vi har frihet att uttrycka oss, frihet att välja. Det är en frihet vi har vant oss vid, så att vi kanske inte heller ägnar så mycket tid åt att fundera över det andra som Jesus säger.
Hur skall vi ta till oss det som Jesus säger?
Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen, säger Jesus. Vårt liv är tidsbundet. Det har sin början och sitt slut. Det är det mest naturliga som finns. Att åldras och att inse sin dödlighet borde för varje människa vara något självklart. Den är den verklighet vi lever i. Det finns en hel del människor, som försöker förneka sitt åldrande, eller sin tidsbundenhet. Som om det största hotet vi lever med är att livet en gång tar slut, på sätt eller annat.
Det betyder inte att vi inte skall ha respekt för livet. Livet är en Guds gåva. Vi skall göra det vi kan, för att högakta och respektera vårt och andras liv. Men vi kan hela tiden hålla i minnet att livet varar bara sin tid.
Men det finns en dimension av livet, som inte är tidsbundet. Att vårt liv har en evighetsdimension. Man säger att vi har en odödlig själ. Det som Jesus säger till sina vänner blir då också aktuellt för oss. Vi blir uppmanade att se livet som en helhet. Att vi lever i tiden och i evigheten, att vi har ett medborgarskap i två riken. Då kommer vi också nära oss som lever i dagens Esbo och Finland och dagens värld. Vi lever i en värld som idealiserar styrka, framgång, ungdom och ytlighet. Vi kan gärna göra så, om vi är medvetna om att allt detta bara är något som gäller för en kort tid. Men ser vi livet och oss själva som en helhet. Vi är fysiska och andliga individer. Vi är tidsbundna och tidlösa.
Vi må ta vara på vårt andliga liv, för det gör oss hela.
Skulle vi kunna ta åt oss det rådet, att vi inte skall vara rädda för att låta tiden påverka oss, och vi skall vårda vårt andliga liv, så att vi inte heller behöver oroa oss över det.
Var inte rädda säger Jesus. Ni är värdefulla för Gud. Ni är kända av Gud. Gud har gett er ert värde. Bejaka det.
Amen.

Predikan: 24 sönd. e. pingst (HB)

Henry Byskata:
”Medborgare i två riken”
Predikan vid högmässa i Dragnäsbäcks kyrka (Vasa)
26 oktober 2008 kl. 10.00 (vintertid!)
Luk. 12:4-7

Under den gångna veckan har min fru och jag fått vara på en resa vi länge önskat företa till Grekland och Athen. Då är ett besök på Acropolis, den kulle som dominerar stadsbilden, ett måste. Belägen på den attiska slätten omgiven av bergen Parnitha, Penteli och Hymettus och beläget vid den Saronska golfen är Athen idag Greklands huvudstad med 5-6 miljoner invånare. Redan under den neolitiska perioden fanns det organiserat liv där: omkring 4000-3000 f.Kr. slog sig de första invånarna ner på Acropolis och vid området kring floden Ilissus (Olympeion).
För tvåtusen år sedan, när romarna tagit över makten också i Grekland, kom aposteln Paulus till Athen. Om det kan vi läsa i Apostlagärningarnas 17 kapitel. Han gick omkring i staden och blev upprörd över alla de avgudabilder som fyllde den. Han talade till judarna i synagogan och till de gudfruktiga, med vilka de kristna avses. Och han talade på torget med dem som uppehöll sig där. ”En del filosofer, både epikureer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom (Paulus).” Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra sade: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju budskapet om Jesus och uppståndelsen. Så tog de Paulus med sig till areopagen och sade: ”Kan vi få reda på vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är besynnerliga saker som du dukar upp för oss. Nu vill vi veta vad det är fråga om.”
Och då höll Paulus sitt berömda tala inför areopagen: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand…ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom…en lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”

Paulus, romersk medborgare, talade till athenarna, som representerade det föregående stora riket och den kultur på vilken också romarna byggde vidare. Hans tal anknöt skickligt till det som fanns för handen på platsen: Acropolis med sina tempel, reste sig 156 m högt ovanför slätten, Parthenon-templet och Athena Nikes tempel, Erechteion, den mäktiga ingången Propylaia m.fl. på ett område 300 x 150 m. stort. Areopagen, en bergsklippa, reste sig nordväst om och nedanför Acropolis (Areios Pagos, det betydde Ares, krigsgudens klippa). Klippan var platsen där domstolsförhandlingar fördes. Paulus besökte Athen och Areopagen enligt forskarna år 54. Han förkunnade ett rike, som var ett annat än det grekiska eller romerska.
Rubriken för vår söndag, 24 sönd. e. pingst, ”Medborgare i två riken” kommer lämpligt in här. Kanske också lämpligt genom att vi idag har kommunalval i vårt jordiska rike, republiken Finland.

I dagens evangelium i Lukas kap 12 handlar det om Jesu undervisning av sina lärjungar. Han håller helt enkelt skriftskola med dem. Han förbereder dem för deras kommande verksamhet som förkunnare av det gudsrike som brutit sig igenom genom Jesus Kristus. Lärjungarna skall fortsätta det som Jesus har satt igång med samma fullmakt som han att förlåta synder, bota sjuka och uppväcka döda. Det låter mäktigt, ”besynnerliga saker”, tycket Athenarna. Men livet som Jesu lärjunge är inte bara makt och glädje och en innerlig gemenskap med Mästaren själv. Det innebär också lidande, motgång och för den första kyrkan förföljelse med martyrskap och död som följd. Lärjungen fick dela sin Mästares öde. Paulus fick sluta sina dagar som martyr i Rom. Det står det dock inget om i Apostlagärningarnas slut:
”Där (i Rom) stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.”

Jesus är realistisk nog att förbereda sin lärjungar på de svårigheter som väntar. Han vill framför allt ge dem - och oss - frimodighet och trygghet. Det hela handlar om att de och vi inte behöver vara rädda, frukta. Mê fobeisthe på grekiska, det byter ”hys ingen fruktan, du behöver inte vara rädd, inte ha någon fobi”. Och han kallar dem vänner. Det är fråga om en närhet och enhet, som går på djupet. En gemenskap i lidandet men också en gemenskap som ger delaktighet i det nya rikets, Gudsrikets, seger. Just därför kan lärjungarna vara trygga. Djupast sett kan inget farligt drabba dem, då de är ett med honom som har all makt i himlen och på jorden.

”Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet.” Det är inte djävulen, som avses, utan det är Gud. Gud har all makt och han segrar till sist. Med det avses inte att vi bör vara rädda för Gud, men däremot skall vi akta oss för att göra mot hans vilja. I skriftskolan har vi ju fått lära oss de tio budorden, det dubbla kärleksbudet och den kristna etiken från fall till fall. Då vet vi bättre vad det handlar om: mera om Guds kärlek än om hans heliga, dömande sida. Den vi får älska och varje dag ta emot så mycket gott av är det inte svårt att lyda och följa.
Lydnad och trygghet hör samman. Det är fråga om motsatsen till respektlöshet och självsvåld, där vi gärna vill gå vår egen väg och endast följa vår egen själviska vilja.
När vi har med Gud och hans vilja att göra, får vi pröva oss fram. Ibland begår vi misstag och slår huvudet i väggen bildligt talat, men vi lär oss förhoppningsvis nytt och vi kan kanske tillämpa det bättre nästa gång.
Lydnad och trygghet hör samman. Vill vi som Jesu lärjungar vara med Gud och lyda honom, då är också Gud med oss och skyddar oss mot allt ont.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Till och med hårstråna på ert huvud är räknade”.

Någon har sagt: ”Kristna är vanliga människor, som kommer med ovanliga påståenden”! Tänk bara på Paulus och hans möte med Athenarna.
Vågar vi tala om vår tro ? Vågar vi ta reda på hur det egentligen ligger till dethär med kyrkan, församlingen och kristendomen ? Och vågar vi dra konsekvenserna, följa Jesus i vårt dagliga liv.
I Bibeln, i Jesus Syraks vishet, en bok bland apokryferna, i tid mellan Gamla och Nya testamentet, heter det i kap 11, kanske med tanke på det uppväxande släktet:
”Klandra inte innan du har prövat - tänk först och döm sedan.
Svara inte förrän du har lyssnat - avbryt inte när någon talar.
Håll fast vid den uppgift du fått,
gå upp i den och åldras i din gärning.
Beundra inte vad syndaren gör, utan lita på Herren
och håll ut i ditt arbete.
Genom Herrens välsignelse får den fromme sin lön,
och hans framgång slår med ens ut i blom.”
I Syraks vishet finns det också någonting för oss föräldrar och andra vuxna:
”Människans slut avslöjar hur hon levat.
Kalla ingen lycklig innan han är död;
först på barnen ser du hur en människa varit.”
Amen.

Predikan: Reformationsdagen (HB)

Henry Byskata:
”Trons grund”
Högmässa i Dragnäsbäcks kyrka 12 oktober 2008 kl.10.00
Matt. 16:1-4

Kyrkodramat Jona - med text av Lars Huldén och musik av Kaj-Erik Gustafsson - uppfördes för några år sedan i Trefaldighetskyrkan med Wasa Sångargilles 70-hövdade manskör som primus motor. Det var ett mäktigt drama, som under Kristiina Hurmerintas skickliga regissörskap obevekligen ryckte åhörarna med sig. Det är som om man själv, när man sitter i kyrkorummet, skulle befinna sig med Jona i fiskens buk.
JONA - frälsare mot sin vilja. Så lyder rubriken för dramat. Och det börjar och slutar med en uppståndelsevisa. Lars Huldén säger, att Jonaboken för oss in i sagans eller berättelsens värld. ”Sagans värld har den egenskapen att den i många avseenden påminner om den värld som vi kallar den verkliga, men vars verklighet ofta nog är svår att fatta för oss. Sagan kan stundom ge oss nyckeln till vår egen - saga.”
Och Huldén konstaterar helt riktigt, att Jonaboken ”har visat sig ha mycket att ge av symbolik för den kristna förkunnelsen. Den handlar om lydnad för den högsta viljan, den ger hopp om förlåtelse, t.o.m. om uppståndelse, som förenar alla kristna.”

--- ”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.”
Begäran om tecken eller bevis på att Jesus var den av judarna väntade Messias finns det många versioner av i Nya testamentet. Här hos Matteus begärde fariseerna och saddukeerna sådana tecken efter att Jesus hade bespisat femtusen män förutom kvinnor och barn. Man förundrar sig över det Jesus gör, men finner inte att hans kraftgärningar utgör otvetydiga bevis på hans messianitet, på att han är sänd av Gud. Därför begär man ”ett tecken från himlen”, men Jesus svarar i gåtfulla ord, att inget annat tecken skall ges än Jonas tecken.
Hos Huldéns Jona ber Jona inne i fiskens buk till Herren, sin Gud:
Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst. Du slungade mig i havet, mitt i havet där strömmarna fångade mig. Alla brottsjöar slog samman över mitt huvud. Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig. Får jag se ditt heliga tempel igen?
Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjde mitt huvud där nere vid bergens fästen. Jag kom till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt. - Men du gav mig liv, o Herre min Gud, och förde mig upp ur graven. Då mina krafter sinade, vände jag mig till Herren. Min bön nådde dig, nådde ditt heliga tempel. De som dyrkar maktlösa avgudar, överger sin trofasta hjälpare. Jag skall offra åt dig under lovsång, och infria mina löften. Räddningen kommer från Herren.
Sedan låter Huldén manskören stämma upp sin psalm om en stor sal:

Det finns en sal som rymmer allt
och alla hittar till.
Men där är mörkt och rått och kallt,
och många går där in som inte vill.
Och balen där tar aldrig slut
ty ingen morgon gryr.
Och ingen enda slipper ut.
Men tänk på sagan om en fisk som spyr.
Betyder den att det dock finns
ett hopp, att det dock finns ett hopp för oss också ?
Det finns en annan som man minns
som på den tredje dagen fick uppstå.
Om döden är tre dagar lång
kan man stå ut med den
för att få vakna upp vid sång
och tas för evigt in i klarheten.

Berättelsen i Jonaboken om Jonas uppdrag i Nineve har i kyrkodramat fått underrubriken: Frälsare mot sin vilja. Jonas besvikelse över att Herren bryr sig om Ninives folk, får till svar hos Huldén att ”ibland kommer omsorgen om Nineves folk att väga tyngre än omsorgen om ett enskilt sändebud.” Det bygger på en text hos evangelisten Lukas (11:30, 32): Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.
Huldén låter Sångargillets tenor- och basstämmor uttrycka detsamma i sången Vem bryr sig om oss?

Ofta sviker modet.
Det verkar svårt att tro det:
att någon överjordisk skulle bry sig om en.
Men hjälp är självfallet välkommen.
Som en del av det hela
- fast fallen för att fela -
skall man väl ändå här i världen betraktas
ett hår på en väldig varelses baktass.
Detta skall du besinna
att intet kan försvinna.
Allt är i evighet med i spelet
din roll är liten men hör till en helhet.
Därför är det så viktigt
att leva rätt och riktigt!
Lev så att du kan stå ut med risken
att kastas upp av den stora fisken.

Här kunde dagens predikan sluta. Den har liksom varje predikan varit ett försök att tolka Bibeln. Det är också Lars Huldéns kyrkodrama Jona.
Eftersom vi idag i våra kyrkor firar reformationens dag, när vi minns vår reformator Martin Luther och hur han den 31 oktober 1517 spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg och i sina teser påtalade missbruk den katolska kyrkan gjort sig skyldig till, kan vi säga att också Martin Luther på sitt sätt blev, om inte en Frälsare mot sin vilja, så en ”reformator mot sin vilja”. Hans inträngande i Bibeln och dess budskap ledde till denna protest, denna nytolkning som fick radikala följder både för Martin Luther och den kyrka som utan hans vilja uppstod i kölvattnet av hans oförvägna och modiga handlingssätt. Det var för Luther sist och slutligen fråga om bibeltolkning.
Det pågår då och då i vårt stift och rätt ofta på Kyrkpressens insändarspalter en diskussion om bibeltolkningen. De mest konservativa ”bibeltrogna” säger, att Bibeln egentligen inte alls behöver tolkas. Den skall, säger de, bara läsas och åtlydas. Nu torde det igen bli en livlig diskussion – inte minst på bloggspalten Kyrkpressen.fi – när i dagarna biskoparnas uttalande Kärlekens gåva om familj, sexualitet och barnen har utkommit.
Andra mera frisinnade diskussionspartners säger, att eftersom en av teologins uppgifter - och prästernas - är att ständigt tolka Bibelns budskap i och för en värld som med inbyggd nödvändighet hela tiden förändras, så skulle det gälla att mera ansvarsfullt sköta den gudagivna uppgiften att föra respektfulla samtal med samtidens många tänkande, välutbildade och allt mera religionsintresserade människor. (citat Lars-Johan Sandvik).
Själv brukar jag gärna, när det gäller att se på hur Bibeln borde förstås, citera den tyske dogmatikprofessorn Horst Georg Pöhlmann, som säger att ”det gäller att inte ta Bibeln bokstavligen men nog ordagrant”! (”nicht buchstäblich aber doch wortgemäss”) Alltså att man försöker finna den röda tråden i det som är tidsmässigt formulerat, betingat av den tidens samhälle, kultur och världsuppfattning. Det bestående i det som förändras alltså. Eller som Lars-Johan Sandvik säger: ”Allt Bibeln säger måste inte vara SANT i en modern och rationell mening. Ett poem, ett konstverk, en berättelse, en liknelse får inte sitt värde i att de är sanna, utan i den inneboende kraften, i associationerna, i det givna tolkningsutrymmet, i budskapet.”

Förstås finns det också bibeltexter, som nära nog står och faller med att de ganska troget återger historiska händelseförlopp såsom t.ex. Jesu lidande, död och uppståndelse.
Vi - Ordets förkunnare - skall visa på dessa texter, ta fram det ”ordagranna”, men det är en uppgift för varje ordets hörare, att ”välja vems tolkning som helhetsmässigt förefaller sannast, sundast och mest i enlighet med Jesu Kristi ärende” (Sandvik).

Kyrkodramat Jona börjar och slutar med en Uppståndelsevisa, som kan tyckas litet väl enkel, kanske verkar den för en del banal; men vem kan väl veta något om uppståndelsen ? Så här lyder visan:

Jag väntar den stora sommarn. En morgon är sommarn här.
Och luften är full av dofter och värme och sång där jag är.
Och syrsorna sömmar i gräset ny skjorta och byxor åt mig.
Man måste ha lätta kläder när sommarn infinner sig.
Det blir väl helt annorlunda. Vi vet ju så lite ändå.
Men sommarn kommer nog närmast det goda jag väntar på.

Amen.

Predikan: Reformationsdagen (BT)

Ben Thilman:
Tidens tecken....
Konfirmation i Esbo domkyrka 12.10.2008
Matt 16:1-4

Tidens tecken.
Det är ett begrepp som vi alla har hört förut. Vad är tidens tecken? Kanske det är så att Jesus ställde en utmaning till oss, när han sade till sadduceerna att de inte kan tyda tecknen för tiderna. Så har vi efter det under alla tider strävat efter att analysera vad som är tidens tecken. Vad skare och ting beror på.
Vi behöver inte bekymra oss i dag över vilka som var tidens tecken under Jesu tid. Vi har nog med att förstå vad som är tidens tecken i dag. Ofta menar man att tidens tecken är något tråkigt. Så då kan man fråga sig om tidens tecken i dag är att hela världen håller på att kollapsa ekonomiskt för att vi inte har varit visa nog att bygga upp en hållbar världsekonomi. Eller att främlingskapet människor emellan, och högaktningen för livet, har blivit så litet att sådana oerhörda tragedier som skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki kan hända. Är det tidens tecken? Främlingskap och orättvisa? Om så, så för framtiden med sig en verkligt stor utmaning, och dessutom är det bråttom. Men det är en dyster framtidsutsikt. Finns det något hopp?
Nu är det faktiskt så, att vårt hopp som kristna grundar sig på det som Jesus i dagens evangelietext kallar för Jona tecken. Jona, som ni kanske kommer ihåg, var en profet som blev slukad av en fisk och var i fiskens buk i tre dagar och på den tredje dagen blev han uppkastad på stranden för att fortsätta vad han skulle göra. Detta har varit en föreblid för Jesu död och uppståndelse. Där finns vårt hopp. Det är ett hopp som förds och växer i en litet skala och en liten krets. När de stora makthavarna och de visa försöker komma underfund med hur man skall gå vidare och vi bara får hoppas att de verkligen förstår vad de gör, för deras beslut drabbar oss förr eller senare, så får vi i de kretsar vi rör oss i, hålla hoppet och modet.
Vi gör det i familjen, i skolan, i församlingen, i de kretsar vi rör oss i. Vi gör det genom att se människor, möta människor, finnas till för varandra. Vi hör det genom att vara positiva och skapa hoppfylldhet och tro på framtiden. Det viktigaste är att vi gör det för våra ungdomar.
Det sägas att ungdomarna mår dåligt nuförtiden. Säkert mår många dåligt. Vi lever i en hård värld. Men dessa ungdomar som vi i dag konfirmerar, förefaller må bra. Ni föräldrar har gjort ert arbete i att ge dem trygghet och en tro på framtiden. Till detta kommer den tro som de kommer att högt bekänna i dag. Tron på den som ger oss framtiden, hoppet och tryggheten.
Amen.

Betraktelse i Borgåbladet

Karl af Hällström:
Se din medsparv!
Helgspalten - Bbl 27.9.08

Den oerhörda händelsen i Kauhajoki i tisdags har fött upprörda känslor och starka (och ibland sjuka) reaktioner både i Borgå och runt landet. Oppositionen kräver ministrars avgång, regeringen vill se över regelverk, och båda verkar vilja göra någonting, vad som helst, som reaktion på det skedda. Men vem ser den lilla människan i allt detta?
I Matt 10:29 säger Jesus: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta.
Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att våld, sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," sjunger vi i en psalm. Vi behöver väl inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.
Något som är besvärligt i tider av chock, sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad vi kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband.
Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.
Hur ska vi då hantera Kauhajoki-tragedin? Vi ska undvika att frossa i saftiga detaljer om hur det gick till, undvika att söka andra skyldiga än gärningsmannen, undvika att försöka råda bot på våra egna skuldkänslor genom åtgärder som inte angriper problemen.
Däremot ska vi på ett samhälleligt plan se över vad som kan göras för att förebygga vansinnesdåd av detta slag, t.ex. genom bättre resurser för skolkuratorer, skolpsykologer och psykvård för barn och unga. På det individuella planet får vi sträva till större empati, till att se varandra, lyssna till varandra, märka varandra på olika sätt.
Vi sparvar faller ibland. Gud vet om det - och skickar hjälp! Den hjälpen är andra sparvar.

Morgonsamling i Mattliden

Ben Thilman:
Morgonsamling i Mattliden 24.9.2008

I går hände det som inte skulle ha fått hända igen. I Kauhajoki dog 11 unga en våldsam död. Vi minna ännu tragedin i Jokela för ett år sedan. Det är svårt att förstå att det i vårt samhälle finns sådant våld.
Det som vi upplevde för ett år sedan och i går är ett uttryck för ett extremt våld. Det är inte lätt att ge någon förklaring på varför sådant händer, men det är inte fel att ställa frågan ”varför?”. Men det finns många slag av våld i det samhälle vi lever i.
Visst är det våld att lämna ungdomar ensamma utan vuxna som stöd och exempel. Många tänker att unga borde kunna klara sig själv. Men man måste inte klara sig själv ens om man är vuxen.
Visst finns det också många andra former av våld, som vi inte alltid känner igen som våld. Att inte vara accepterad i sin näromgivning, att bli utsatt för mobbning.
Det är viktigt att kunna känna igen olika formar av våld, för om vi inte förmår göra det så är resultatet det att vi inte kan känna oss trygga.
Alla människor har sätt att gå till skolan eller sin arbetsplats eller utanför sitt hem eller hem utan att behöva uppleva otrygghet.
Kan vi påverka vår omgivning så att tryggheten är garanterad? Vi kan fortsättningsvis försöka se varandra, inte lämna någon utanför gemenskapen och ge både fysiskt och psykiskt utrymme för alla.
Det är svårt att erkänna att vårt samhälle har en våldsmodell som kan ge upphov till sådana dåd som i går i Kauhajoki. Men det förefaller som om vi nu borde se över de modeller som vi har skapat. Samtidigt är det viktigt att inte låta rädslan ta över, utan att skapa gemenskap och tala om våra känslor och minnas dem som sörjer och be för dem.

Predikan: 18 söndagen efter pingst (HB)

Henry Byskata:
"En kristen människas frihet"
Dragnäsbäcks kyrka kl.10 och Trefaldighetskyrkan (Vasa) kl.13 den 14 september 2008
Mark. 2:18-22

Ekorosk, Botnia-rosk, Stormossen. Det är kända namn på avfallsanläggningar, som tar emot allt det avfall vi vanliga konsumenter producerar och också mera krävande mängder exempelvis byggfirmor, affärer och storbolag åstadkommer. Det är fråga om långt utvecklade, systematiserade och för oss alla mycket nödvändig och nyttiga anläggningar. Det gäller också de mindre uppsamlingsstationer, som kallas "återvinningsstation-hyötykäyttöasema", utplacerade litet här och var i vår goda stad. Den för mig och min fru närmaste stationen finns nära Kemira i Hemstrand.
Vill vi blir av med det avfall som så småningom samlats från vind, längenhet, garage eller trädgård, är det bara att föra det till återvinningsstationen eller till Stormossen. Är det fråga om ett kylskåp, en frysbox eller någon elektronisk apparat, kan detta föras till Jupiterstiftelsen, som avlägsnar det för atmosfären skadliga freonet och demonterar anläggningarna i mindre beståndsdelar. Vasa kyrkliga samfällighet har varit med om att satsa startkapital i Jupiterstiftelsen, som vill ge ungdomar och åsidestagna vuxna arbetsorientering, en ny start i arbetslivet.

Det förefaller som om det i detta sammanhang med avfall som anhopas skulle finnas två slags människor: samlarmänniskor och kasserarmänniskor/slit- och slängmänniskor alltså. I ett hem, i en familj, i en parrelation tycks det ofta vara så att den ena är sparare och den andra är kasserare. I vårt fall tycks bägge dock vara mera av sparare. Många av er äldre här i kyrkan i dag har kanske rätt svårt att kasta någonting, kassera. Ni minns tider när livet inte var överflöd som nu, utan brist, krigstider, kanske nödtider. Brist skapade förstås samlare, människor som tog tillvara, återanvände, ibland många gånger om. Överflöd skapar kasserare, människor som konsumerar och/eller slänger, engångsanvänder, ta t.ex. McDonalds- eller Hesburgerfolket!
För äldre människor är maten nästan helig. Korset kunde man teckna på det bröd som bakades, händerna knäpptes över fläskbiten, strömmingen eller skäppan mjöl. Bristen födde på ett förunderligt sätt tacksamhet över det lilla som fanns. När smulorna togs till vara, tackade man för dem.
Överflödet, tror jag, har väldigt litet rum för tacksamheten, bara för nya krav och roffa åt dig-anda. Konsumerarna knäpper just inga händer.

Nåja, det hjälper förstås inte att moralisera över det här. Vi är alla barn av vår tid och vårt samhälle. Men det kan vara bra att minnas, att också vår tid kan vara bristens tid. I våra kontakter med vår vänförsamling i Mazimbu, Tanzania, har vi fått höra, att "ni i Västerlandet har klockan, vi här i Afrika har tid"!
Efter en torr sommar kan det bli stor brist på rent vatten i våra brunnar, i våra sjöar och älvar, i Bottenhavet och i Östersjön. Det kan bli – som vi såg vid OS i Peking nyligen – skriande brist på riktigt frisk luft.
Det är brist på långsamt växande och gamla skogar, urskogar. Till högklassiga instrument kan det vara svårt att få ordentligt virke. Det är brist i ozonlagret, som förvandlar solens frätande strålar till vitaminrikt och hälsosamt ljus. Det är brist på naturliga kantareller och på naturligt födda sikar eller laxar. Klimatuppvärmningen gör att det blir brist på livsutrymme för dem som bor i låglänta trakter, när havsnivån stiger för att polarisarna smälter.
I överflödssamhället är det brist på gemenskap, kontakt och hjälpande händer, varma hjärtan. Och så lever vi – det får vi inte glömma bort – i en värld, där 800 miljoner människor ständigt hungrar, dvs. 160 gånger Finlands befolkning!
Det största problemet är inte att det inte skulle finnas tillräckligt med mat, nej, det är bara det att den geografiskt är så ojämnt fördelad, logistikproblem alltså – och de s.k. marknadskrafterna skall ha sina stora vinster för att aktieägarna skall vara nöjda. Då har de fattiga inte råd att köpa mat. Och nu senast har vi sett hur de stora skogsjättarna UPM-Kymmene och Stora Enso för större vinstandels skull låter tusentals anställda gå. Snart kommer väl Metsäliitto och Metsä-Botnia i Kaskö efter. Jakobstad har denna gång kunnat dra en suck av lättnad.

Stopp nu, vad var det nu predikotexten och temat för denna söndag handlar om? Visst var det något mera andligt i dag också, någonting kanske trevligare och skönare? Texterna i dag på 18 sönd. e. pingst handlar om frihet, "en kristen människas frihet". Frihet från vad, frihet till vad? – Varför fastar inte dina lärjungar, Jesus? Svaret är gåtfullt för dem just då: inte kan väl bröllopsgästerna fasta, medan de har brudgummen kvar hos sig? Nytt vin slår man i nya vinsäckar. Senare skall lärjungarna förstå genom påskens bittra händelser.

Nåväl, låt oss ändå fortsätta ett tag här i predikan och tala om att kassera, slänga. Är vi med om att försöka städa bort den gamla surdegen ur vår tro och vår fromhet exempelvis? Ställer vi upp, fastän det är sabbat/söndag och tar tag i de gamla kära vinläglarna som vi släpar på men som ändå aldrig kan komma att innehålla nytt vin? Vågar vi se in i vårt andliga garage eller vår andliga källare, där det är fuktigt, unket och kanske mögligt? Vågar vi öppna dörrarna – litet först – men sedan på vid gavel och släpa/släppa ut skräpet? Vill vi gå ner i källaren i dag och utan den vanliga stora tveksamheten se på vad det är vi har sparat i vår kyrkliga och fromma tradition?

Garage och källare får gälla som gamla symboler – arketyper kallade C.G. Jung det visst, vårt undermedvetna, omedvetna, det som utan att vi vet om det i mycket styr vårt liv.
Det vi har i källaren påverkar oss mera än vad vi tror.
Det lönar sig att gå ner i källaren eller ut i garaget för att först möta det vi samlat, bli medveten om det och sedan börja röja upp.
Låt oss be om tillräckligt mod, att vi inte blir rädda för det som möter oss!

I vår predikotext säger Jesus, att det friska nya vinet som han erbjuder, inte alls hålls i gamla kärl. Det nya friska vinet, det nyskapande evangeliet, allt vad den kristna församlingen har, det förstörs om vi försöker hålla det kvar i våra mögliga flaskor.
* Det är alltså en mycket evangelisk verksamhet det här att städa i det andliga garaget och i den kyrkliga källaren. (Kryptan rentav är det fråga om här under Trefaldighetskyrkan. Krypta, det betyder det som finns där under gömt, utan att man egentligen lägger märke till det).
Städandet och röjandet är känsligt också. Gamla saker är kära. Man kan bli förälskad i skräpet! – Nu hoppas jag inget tror att jag retas. Det är just för evangeliets skull som vi måste våga gå ner och möta det vi inte är medvetna om: vi har med oss mycket skräp, som inte bara är onödigt utan som är direkt skadligt för oss.
Det här är naturligtvis en lång process för varje enskild människa, för varje kyrklig rörelse, för varje kristen kyrka. Det går nog bara inte att kunna städa grundligt i en kort predikan, även om den idag är litet längre än vanligt.

Var och en måste förstås städa själv, men låt oss nu tillsammans öppna dörren till litet härligt solsken och frisk luft! Det som skall städas bort är ju fromhetens felaktiga attityder, tråkiga fördomar och inkrökta tänkesätt! Åker i samband med städandet också någon riktig attityd ut, går det väl att ta den tillbaka, reparera misstaget. Vi försöker. Två saker bara!
Och den som inte behöver städa alls är förstås att lyckönska!

1. Det första: När jag öppnar dörren till min andliga källare, märker jag så småningom, att där finns en sak som skräpar överallt, en sak som jag tidigare trott vara väldigt värdefull och viktig. Egentligen är den endast sur och trist. Jag har hittat attityden: Jag vet bäst, jag har rätt. – "Vi i vår kyrka" vet bäst. Bland alla samfund i Kristi kyrka, bland alla kyrkor, bland alla riktningar och rörelser, vet vi bäst, tänker vi riktigast, förstår vi bäst hur Bibeln och tron skall tolkas. – Det är en eländig inställning, inkrökt och möglig. Vi har trott att vi har rätt att i Guds ställe och i hans namn tänka och tala nedvärderande om andra, andras tro och andras läror.
Att jag är evangelisk-luthersk kristen och att jag är medlem av Vasa svenska församling och dessutom vill ha kontakt med mina rötter inom Svenska-lutherska evangeliföreningen och samtidigt också ha kontakt med Kyrkans Ungdom och andra rörelser inom vår kyrka, beror inte alls på att jag anser dem vara den bästa kyrkan och den bästa rörelsen. Det är bara det att där är jag född och det är mitt andliga hem. Jag måste inse att om jag vore född någon annanstans – och varför inte i något annat land – så hade jag säkert mitt hem där.
Så befriande det är att öppna garagedörren och vädra ut denna ensidiga stank. Bara så länge vi inte har vågat möta andra och andras tro, andras liv och insats, andras tänkesätt, så tror vi att vi tror bäst, tänker och vet bäst, ber bäst, firar gudstjänst bäst. När jag/vi möter andra kristna, andra människor, traditioner och kulturer, så märker vi att det finns de som har mycket fastare tro, mycket hängivnare bön, mycket större kärlek, mycket mer levande gudstjänst och mycket riktigare attityder.
Det här vivetbäst-bråtet måste vi städa bort! Det har ingenting med evangeliet att göra!
När jag ser hur jag har tänkt och hur vi har tänkt, då är det inte längre så angeläget det här att tvinga omvändelsen på andra. Då vill jag först av allt omvända mig själv.
Och det blir en väldig befrielse i hela min person, i min tro och i mitt liv, när jag inte behöver hävda att jag själv och min kyrka vet bäst och alltid har rätt.
Fortfarande tror jag det jag tror, anser jag det jag anser; förstås med en del nyanser. Det som är viktigt för mig ger jag inte avkall på, men jag inser – Gud vare tack! – att det inte längre är så säkert att just jag vet bäst. Vilken lättnad!
- Nu blir någon ängslig förstås, kanske biskopen, min kyrkoherde eller någon annan, men ge er tid att lukta på skräpet, fundera på saken.

2. Och - slutligen – den andra saken jag kan lämna: när jag har gått in i min skumma andliga källare, har jag mött en sak till som jag helst blundat för tidigare och som jag inte velat kännas vid, förmodligen. Det handlar om någonting så styggt och okristligt. Mänskligt är det förstås och det skapar nog en sort trygghet. Nu blev du nyfiken? Ja, jag har märkt att jag där i min källare, i mitt undermedvetna, gärna dömer – utan att säga det högt – dem som inte kommer över ribban, dem som inte har sitt liv i det skick som förväntas av dem.
Jag har kanske kallat det hög moral tidigare och rätta värderingar. Men när jag får in evangeliets ljus över eländet, så är det ingenting annat än fariseismens simpla andliga översitteri! I den kyrkliga underjorden, i många "fromma" människors källarvåning bor tyvärr oerhört många domare.
Nej, vi vet inte om det själva. Vi känner inte alltid igen det, men de som blir dömda de vet.
Evangeliet är inte moral. Gud är inte först moralisk. Gud är kärleken! Mungu ni pendo, säger man i vår vänförsamling i Mazimbu, Tanzania. Gud är kärlek, och då är allting väl, då ordnar sig det andra också, hakuna matata!
Inte kan väl en kristen kyrka eller församling som bär Hans namn som åt med syndare, som allra helst var med kapitulerande människor, inte kan väl vi som den kyrkans medlemmar rynka på näsan åt människor som inte klarar sociala trösklar. Ja, hur kan vi i vårt inre, i vårt samtal, i vår fromhet, fälla dom?
Jesus sade: ni skall inte döma alls. Ni skall inte fälla några domar i ert inre. Herren dömer – sedan. Och han är ganska sträng med dem som inte ens vet att de sätter sig till doms över andra, ger dem sår, skadar dem; sträng med dem som aldrig ser behovet att behöva ångra sig för denna svåra synd. Han är mycket strängare med dem än han är med dem åter som inte klarat sedligheten och nog skadar sig själva och andra, men kanske vet om sitt misstag och vet hur det är ställt – och på sätt eller annat ropar på hjälp och förbarmande.
Det är inte prydlighet och skötsamhet man kommer till himlen på eller stängs ute för – snarare är det då attityderna.

Nu får det vara färdigt städat. Tack för att vi har fått göra det tillsammans! Låt oss nu räckas det nya friska välsmakande vinet, evangeliet, som ger livet, friheten, glädjen. Jesus har kommit för att befria oss. Dopet är befrielsens symbol, nattvarden är frihetens måltid. Han har lyft av oss den tunga bördan av skuld, missmod och fördömelse.
Och vi får lyfta av oss småaktigheten, människornas skuldbeläggande regler. Vi får klä av oss surdegen av elakhet och snålhet, hämnd och skvalleraktighet. Sådant hör inte trons nya liv till. Vi har ju friskare luft att andas, syrerik och hälsosam. Det är evangeliet om Honom som kom till oss med det nya livet. Det nya liv som är rätt litet av läror, principer och paragrafer, men så mycket mera frihet, glädje och gemenskap.
Låt evangeliet om Honom räta upp vår rygg, ge nytt ljus i ögat, ett öppet sinne och ett ansikte som återstrålar Hans ljus. Så att livet blir åtminstone litet lättare att leva!
Amen, halleluja!

(efter en idé från Lars-Johan Sandviks predikan "Att städa i andliga källaren", Nykarleby kyrka 21.9.1997)

Predikan: 18 söndagen efter pingst (BT)

Ben Thilman:
Ett nytt Guds barn
Dopgudstjänst i Karabacka kapell (Esbo) 14.9.2008
Mark 2:18-22

Kära vänner
Vi är i dag samlade till gudstjänst för att bära fram denna lilla flicka till dopet. Temat för denna söndag är alltså En kristen människas frihet, och det passar mycket bra att vi har dop idag.
När vi kallas till gemenskap med Kristus, när vi kallas till barnaskap, så är det en kallelse till frihet. Det är en frihet från så mycket som binder oss människor.
Många har en nidbild av kristendomen, att den är ett slaveri under många regler. Det är det vi kallar för lagiskhet. Visst finns det många regler. Ni föräldrar har säkert också tänkt er att ni vill lära er flicka att följa reglerna, att veta vad som är rätt och vad som är fel, vad som är farligt och vad som är tryggt. Det gör ni därför att ni vill skapa trygghet, trygga ramar inom vilka det finns en frihet. Det ger sedan också er trygghet att veta att ert barn förstår vad som är rätt och vad som är fel, och när hon växer så får hon ett socialt samvete, som hjälper henne att leva i det samhälle som är hennes.
I dag firar vi fest. I dag är Gud här och tar detta lilla barn till sitt eget. I dag får vi känna frihet att glädja oss och jubla över en ny medlem i vår församling, i kyrkan och kristenheten. Det kommer dagar, då vi måste stanna upp och tänka efter. Då är den tid för fasta som dagens evangelietext talar om. I dag är en dag av jubel och närhet. Jesus är mitt ibland oss. Vi får ta emot hans välsignelse som Guds barn.

Predikan: 16 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Allting har sin tid
Karabacka kapell och Esbo domkyrka 31.8.2008
Luk 10:38-42

Berättelsen om Marta och Maria är en väl känd berättelse och det som dessa två systrar visar prov på, har blivit ett föredöme för många. I grund och botten handlar det om att Marta bjöd in en gäst och som värdinna var hon också ansvarig för att gästen skulle betjänas. Maria upplevde att hon fick Jesus på besök och tog tillfället i akt och lyssnade på honom när han var där.
Det är inte heller så att Jesus skulle förebrå någondera av syskonen, men Marta förebrår nog sin syster, för hon hade givetvis tänkt at hon inte ensam skulle behöva ställa i ordning allting.
Men vi har alltså två människor som upplever Jesu närhet på två olika sätt.
Ofta gör man det så, att man gör dessa handlingar till karaktärsdrag. Så blir Maria drömmaren och Marta handlingens kvinna. Men lika litet som jag tror att Thomas tvivlade på allting, så tror jag att Marta alltid jobbade och Maria alltid satt stilla. Så var det säkert inte.
I stället så påminner jag mig om vad Predikaren skriver i sin bok i GT. Han skriver så här:

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Det som Jesus såg och uttryckte var att Maria faktiskt hade sett stunden värde. Hon insåg att nu hade hon Jesus på besök. Hon ville ta vara på det ögonblicket.
Det är något vi kunde ta vara på också i vår tid. Att leva för stunden och leva i nuet. Att inse allt allting har sin tid, och inte, när man sörjer, känna ångest för att det finns så mycket att glädjas över, eller inte i en stund av närhet tänka att man borde gå. Det skulle lindra stressen. Men det som Jesus här menar, förutom att vi kanske stressar för mycket, är att inse stundens värde. Det gjorde Maria. Hon insåg att denna stundens värde var att lyssna på Jesus.
Vi kan också se på den här berättelsen med frågeställningen: Vad gör vi i Jesu närhet? Är Jesu närhet för oss krav eller vila? När vi närmas oss Gud, får vi en känsla av att det ställs krav på oss, eller får vi en känsla av att vi är trygga, hemma, välkomna?
Jag har en känsla av att vi kan läsa berättelsen om Marta och Maria som en uppmaning att stilla oss och ta emot kravlösheten. Ta emot tron som en gåva och vilan i Gud som en källa till kraft och vishet.

Predikan: 15 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"Tack för törnet"
Borgå lilla kyrka 24.8.2008

Temat för den här söndagen är "Tacksamhet". Det är ett begrepp som kan vara ganska besvärligt ibland. Jag läste en insändare för ett antal år sedan, där insändarskribenten ondgjorde sig över psalmen "Tack min Gud" (Psb 306). Han citerade raderna "Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem," och undrade varför i hela friden man ska vara tacksam för törnet. Och det kan man ju fråga sig.

Låt mig vara personlig ett tag. För åtta år sedan, ungefär, avled min far; vi jordfäste honom på min trettiotreårsdag. På min trettiofyraårsdag döptes mitt äldsta barn; pappa fick alltså aldrig se sina barnbarn eller de honom. Pappa hade varit sjuk länge, och under flera år innan han dog var det svårt eller omöjligt att föra ett djupare samtal med honom. Det ledde till att det var åtskilligt som förblev outrett mellan oss när han gick bort. Jag var väldigt sårad och arg över situationen; arg delvis på pappa för att han var så fräck att han dog, delvis på mig själv för att jag kände som jag gjorde. Eftersom ingendera ilskan kunde få något egentligt utlopp, vändes de inåt, och jag insjuknade i en svår depression.
Depressionen behandlades både med mediciner och med terapi, och ett par år senare började jag vara på bättringsvägen - när jag fick en smärtsam och besvärlig tarmsjukdom. Jag åkte in och ut på sjukhus, men läkarna fick inte bukt med sjukdomen, innan ett omfattande kirurgiskt ingrepp gjordes. Under sjukdomstiden tappade jag 36 kilo på sex månader, vilket visar två saker: för det första var jag allvarligt sjuk, och för det andra fanns det en hel del att ta av. Nu, fem år senare, är jag fullt återställd, åtminstone vad vikten beträffar.
Vad har detta med tacksamhet att skaffa? Bör jag vara tacksam för pappas död och mina egna sjukdomar?
Nej. De var hårda slag och tunga tider som det inte finns något gott att säga om.

Gud vill inte att någon skall plågas och dö, det är jag övertygad om. I denna världen finns sorg och lidande, och Gud sörjer med de sörjande och gråter med dem som gråter. I Matt 10:29 säger Jesus: Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Detta verkar ibland tolkas som att Gud skall hindra sparven från att falla, men så står det ju inte. Jesus säger att Gud vet, inte att han hindrar, att sparven faller. Men redan att han vet om det är ju en tröst.
Att försöka trösta en sörjande med att säga att "det var Guds vilja att så skedde" är inte bara osant, utan också grymt mot den som man försöker trösta. Många försök att trösta verkar vara ämnade att trösta tröstaren själv, snarare än den som är drabbad, om de försöken går ut på att den drabbade skall vara lugn och snäll, inte störa andra med känsloutbrott utan underkasta sig det som man påstår vara "Guds vilja". Men vi behöver inte sitta passiva och bara ta emot det värsta som livet ger, utan om något hemskt drabbar oss, så får vi och bör vi sörja, vara arga, visa vår smärta, hur störande det än kan vara för omgivningen.
Ändå finns det en möjlighet till mening i de hårda slagen. Inte så att sjukdom och död i sig skulle vara meningsfulla; det är de inte. Däremot så, att om man lyckas gå vidare från det svåra som en bättre, visare människa, så har man någonting att vara tacksam för. Vi behöver inte tacka för "törnet" som sådant, men kanske nog för det som "törnet" kan lära oss.

Till exempel det där om att trösta. Att trösta någon som sörjer är svårt. Det vet jag efter att ha sett det ur båda hållen. Orden blir så små, vi vet inte vad vi skall säga. Ibland täcker vi vår osäkerhet med att prata på i alla fall, ibland undviker vi den genom att inte våga ens försöka uttrycka vårt deltagande i sorgen. Av dessa reaktioner upplever jag att den förra är bättre, medan den senare är direkt vidrig. Om vi säger någonting kan det någon gång bli fel, men att ignorera någon som sörjer kan aldrig vara rätt.
Men det är på inget sätt nödvändigt att säga så mycket, om man känner sig osäker. Den bästa kondoleansen jag fick var av en av mina kolleger som helt enkelt sade: "Jag hörde om din far" - och så gav mig ett varmt handslag och såg mig i ögonen. Det värmde oerhört - han visade sitt deltagande och att han brydde sig om mig, utan att trampa in på smärtsamma och sårbara områden.
Något som är besvärligt i tider av sorg och sjukdom är den känsla av skuld som man ofta kan dras med. Vi tenderar alltför ofta att fundera på vad vi har gjort för att vara förtjänta av det som har hänt och på vad i kunde ha gjort annorlunda. Naturligtvis finns det i vissa fall en koppling mellan våra handlingar och de sjukdomar vi får - t.ex. en rökare som får lungcancer - men i de flesta fall finns det inget sådant samband. Och framför allt finns det i allmänhet inget samband mellan våra handlingar och en anhörigs död. Barnet som är argt på sin pappa förorsakar inte att pappa blev under en bil och dog, även om barnet kan dra en sådan slutsats. Liknande felaktiga slutsatser kan vuxna dra, och sedan bära på skuldkänslor för sådant som de inte är skyldiga till. Reaktionen är inte onaturlig, men nog onödig och ofta skadlig. Det vi borde fråga oss är inte "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?", utan "Hur skall jag kunna göra det bästa av denna hemska situation?" Och så kanske vi kan lära oss något av "törnet", och får något att vara tacksamma för trots allt.

Ofta (om än inte alltid) är frånvaron av tacksamhet ändå en fråga om perspektivförskjutning. Jag menar att vi koncentrerar oss så på allt det som har gått snett på något vis att vi inte ser det som står väl till. Vi skall inte glömma allt det goda som vi får av Gud. Han ger oss tröst i sorgen, glädje i den mänskliga gemenskapen, kläder på kroppen och mat på bordet - och mycket annat gott som vi alltför ofta bara tar för givet. Och "givet" är det ju, men givet av Gud, och därför är han värd vår tacksamhet. Som aposteln skriver i dagens andra läsning (2Kor 9:15): Gud vare tack för hans oerhörda gåva. Amen.

Predikan: 14 söndagen efter pingst

Ben Thilman:
Jesus utmanar dig...
Esbo domkyrka
Matt 5:43-48

Det finns faktiskt inget sådant bud i bibeln, att man skall älska sin nästa och hata sina fiender. Men, som ni kanske märkte så hänvisade inte heller Jesus till något bibliskt bud. Han sade: Ni har hört att det blev sagt. Orsaken till att man börjat säga på det här viset, är högst antagligt att det fanns ett stort behov hos detta lilla folk att profilera sig starkt. Denna profilering ledde i vissa kretsar till att man började förhålla sig fientligt mot allt främmande. Jesus hade ändå ett annat budskap.
Dessa ord av Jesus hör till hans bergspredikan och som rubrik för detta har man satt: Jesus skärper lagens bud. Men egentligen så är det väl inte fråga om att skärpa buden i lagen, utan att återgå till något ursprungligt.
Det som Jesus här tar fasta på är något som är väldigt typiskt för alla som känner sig trängda, eller hotade. Man söker trygghet i den lilla krets man tillhör och man kan t.o.m. börja vända sig inåt, se sig själva som förmera än andra. Man kan få den uppfattningen att man är det enda som ha rätt och alla andra har fel. I sin mest extrema form, så börjar man sprida hat och misstro mot andra. Det är ganska naturligt att otrygghet föder rädsla och rädsla föder hat, men så skall det inte behöva gå till i sammanhang där Jesus är med. Blir det så i våra kristna sammanhang, så skiljer vi oss inte alls från dem som vi strävar till att hålla oss ifrån.
När Jesus i bergspredikan säger att hans efterföljare skall älska sina fiender och be för sina förföljare, så innebär det också ett mäktigt löfte. Vi, som räknar oss som Jesu efterföljare kan vara säkra på att vi har Gud som vår beskyddare. Vi kan möta våra fiender, möta dem som inte förstår oss eller t.o.m. vill oss illa. Vi behöver inte vara rädda.
Jesus utmanar oss till tilltro. Han utmanar oss till barnaskap. Han utmanar oss att vara något mera.
För många kristna är tilltron till Gud så svag att man måste bygga upp rigorösa lärosystem, för att hålla sig säker. Tilltron till bibeln är så svag att man måste bygga upp ett bräckligt men till synes heltäckande system för att tolka bibeln, så att man kan säga att man läser och tror som det står. Och man får inte tolerera oliktänkande. Så alla som tänker och tror olika har fel och föraktas.
Det skall inte blandas med att vi visserligen skall motarbeta synden och allt som förför människor till otro och att vi är skyldiga att med allt det förstånd vi fått av Gud motarbeta okunskap och dumhet, men vi skall inte förakta våra medmänniskor.
I går var jag till Helsingfors och följde med Helsinki City Marathon. Min son sprang den för tredje gången. Vädret var uselt. Det regnade och blåste och var rätt kyligt. Jag tyckte litet synd om pojken min, som sprang 42 km i det vädret, men så tänkte jag för mig själv. Det är lika för alla som springer, snabba och långsamma, unga och gamla.
Det skapar gemenskap att dela samma öde. Vi skall som människor sträva till att söka denna gemenskap.
Amen

Predikan på 12 sönd efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Ett minnesvärt axplock
S:ta Helena kyrka, Skövde 10.8.2008
Markus evangelium 2:23-28

Jesus och hans vänner är ute och vandrar som vanligt. De går genom sädesfälten, och några av lärjungarna börjar rycka av ax medan dom går. Vi kan nog föreställa oss scenen, precis som när vi plockar i oss ett och annat hallon på skogsstigen, som lite extra föda och energitillskott. För lite extra behöver vi på vandringen genom livet.
Evangelisten Markus berättar inte vilket sädesslag som gav upphov till just den här situationen, men säkert var det energirikt och uppiggande. Det var precis vad dom behövde, och Jesus sa inte ifrån. Men nu var sällskapet inte ensamma på vägen. Jesus och hans vänner var verkligen drabbade av vad vi idag kallar övervakningssamhälle - av religiösa ledare som menade att Jesus kunde vara ett hot mot kulturell och religiös praxis.

Signalspaningen den här dagen riktade sig mot lärjungarnas axplockande, men inte för att det skulle handla om stöld, utan för att det räknades som arbete, som ju var förbjudet på sabbaten.
Sabbaten, vilodagen, är något som är gott för oss. Den innebär vila, avkoppling, återhämtande och gudstjänst. I Bibeln förknippas sabbaten med Guds skapelsevecka - Gud vilade den sjunde dagen - och då kan hans folk gott göra det också. Lägg märke till vad det står i Andra Moseboken:
"Sex dagar ska du arbeta, men den sjunde dagen ska du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter."
Idag tänker vi annorlunda om slavar och invandrare, men tanken är att vi inte bara vilar för vår egen skull: vi låter också dom vi har ansvar för vila. Även marken och träden ska vila det sjunde året. Det innebär en reaktion mot exploatering och överutnyttjande.
Vi glömmer ibland bort att vilan i själva verket är en del av arbetet. Men vi behöver växlingen mellan aktivitet och icke-aktivitet, det vet inte minst alla de aktiva idrottare som just nu kämpar i OS. Vi har fått växlingen mellan dag och natt, mellan mörker och ljus.
Nu är inte sabbatsbudet bindande för oss icke-judar, även om det för oss lagomlutheraner kan kännas konstigt att dra fram gräsklipparen på söndag förmiddag, men vi kan låta oss utmanas av det och ta oss själva - kropp, själ och ande - på allvar, Och också påminna oss om dem som inte har den frihet som vi har. Vi kan låta tankarna gå till dem som inte har friheten att besöka sin kyrka eller över huvud taget utöva sin religion under trygga förhållanden.Vi kan tänka på dem som har alltför mycket ledig tid, så mycket ledig tid att det vore skönt att ha något inplanerat någon gång. Nej, balans mellan vila och aktivitet är det bästa.

Tillbaka till evangelietexten. Fariséerna som kritiserar Jesus och lärjungarna får sabbaten att framstå som någonting negativt. Lärjungarna ska avstå från det dom känner att dom behöver, bara för att vara den religiösa seden till lags. Men Jesus ser längre än så. Våra innersta behov är viktigare än budordet. Ja, självaste kung David struntade i etiketten och åt upp brödet som endast prästerna fick äta.
Därför kan också vi idag fundera över: är det så att vi använder våra religiösa och kulturella normer för att trycka tillbaka människors grundläggande behov? Hur använder vi våra kyrkorum? Vilka grupper av människor känner en trygghet här? Hur mycket fast är vi i våra invanda mönster? Trohet mot evangeliet är att ständigt vara beredd till uppbrott och sökande efter nya former som fungerar. Så tänkte urkyrkan, och så kan dagens kyrka tänka.
Om vi gör det vi gör för att slippa kritik, då är det inte vi som handlar utan rädslan inom oss. Men Jesus har sagt till oss att vi inte behöver vara rädda. Vi kan lugna ner oss, tryggt hos Jesus.
Amen.

Predikan: 12 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
"All religions lead to hell on Earth"
Borgå lilla kyrka och Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka 3.8.2008
Matt 21:28-32

Min arbetsväg för mig förbi Kyrkotorget mest varje dag. Torget kantas som bekant av domkapitlet, biskopsgården och två kyrkor, alltså domkyrkan och Lilla kyrkan - förutom en hel del andra byggnader, förstås. När jag går förbi biskopsgården på väg mot stan, ser jag varje gång ett klotter på en av byggnadsställningarna som står där p.g.a. renoveringen. Det är någon som där har skrivit den engelska frasen "All religions lead to hell on Earth" - fritt översatt "alla religioner leder till ett jordiskt helvete". Samma fras har jag också sett inne i centrum på klisterlappar som har "fastnat" på bl.a. trafikmärken nu under sommaren.
Klotter och klisterlappar på olämpliga ställen är naturligtvis beklagligt. Jag tänker dock inte här öda tid och energi på att fördöma graffiti, utan det är själva budskapet i just detta klotter som (av förekommen anledning) intresserar mig. "All religions lead to hell on Earth." Till det vill jag komma med tre synpunkter.

Den första är att frasen är en generalisering. "All religions lead to hell on Earth." Och som bekant, är alla generaliseringar falska.
Vilket visst också är en generalisering. Hmmm...

Den andra synpunkten är att denna fras är alltför snäv. Religioner - inklusive kristendomen - har gjort mycket gott genom historien, men också mycket ont. Man behöver inte vara väldigt selektiv i sina historiska studier för att se en trend till självgodhet, intolerans och svärdsmission hos representanter för olika religioner - parallellt med kärleksfulla och goda gärningar hos andra representanter för samma religioner. Ibland är det rentav samma religiösa personer som s.a.s. slår med ena handen och smeker med den andra!
Men denna bild är alltså alltför snäv, om den begränsas till att gälla endast religioner. Den gäller nämligen alla ideologier som människan har följt under sin tidsålder här på jorden. Mycket ont har gjorts i religionens namn, men också i ateismens eller nationalismens namn, för att bara nämna ett par. Och om man strävar efter att inte ha någon ideologi överhuvudtaget, ligger man i diket likafullt, för då är man nihilist. Och nihilismen kanske leder till ett jordiskt helvete ännu snabbare än andra ideologier.

Den tredje synpunkt som jag har på frasen "All religions lead to hell on Earth" är att Jesus verkar vara av samma åsikt; också han var starkt religionskritisk. Som exempel kan vi ta dagens heliga evangelium (Matt 21:28-32), där Jesus berättar en liknelse om två bröder, av vilka en säger "nej" och ändå gör som deras far vill, medan den andre säger "ja" och ändå låter bli. När de religiösa ledarna medger att det var den förste som lydde fadern, säger Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes [döparen] kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."
Jesus skäller ut de religiösa ledarna för att de saknar tro, och kontrasterar dem med de mest föraktade personerna i samhället, som dock tror. Detta sker på många ställen i evangelierna. Religionen står inte i något direkt motsatsförhållande till tron - det ser vi ju av att Jesus förväntar sig tro av de religiösa personer som han talar med - men det är inte religionen som frälser, utan tron.
Det här kan ju låta lite underligt när det kommer från en religiös ledare, en präst, i ett religiöst sammanhang, en gudstjänst i en kyrka - men så är det i alla fall. Jag kan inte frälsa någon, så präst jag är; det är bara Gud som kan. Jag är inte här för att folk skall följa mig, men om jag kan hjälpa någon att följa Jesus, så har jag fyllt min uppgift.

När det gäller livet här på jorden, så bör vi ta vårt ansvar för att låta bli att göra det till ett helvete. Detta gäller alla människor, oberoende av om vi kan anses vara religiösa eller sekulariserade, och oberoende av vilken religion eller ideologi vi bekänner oss till.
Vi bör pröva oss själva och granska våra handlingar och våra tankar. Om vi märker att de leder oss bort från det goda och kärleksfulla - m.a.o. bort från Gud - så måste vi kämpa för att ändra på saken. Vi ska inte bara ändra våra handlingsmönster, vilket är svårt - vi ska också ändra våra tankemönster, vilket är näst intill omöjligt. Hjälp i vår kamp kan vi få av vår Herre, bara vi ber om den hjälpen. Endast genom att kämpa denna goda kamp kan vi undvika att också vi fastnar i ett mönster som leder till större ondska i världen - till det som man kunde kalla "ett jordiskt helvete".
Gud hjälpe oss!