Andakt vid personalens julgröt

Karl af Hällström:
Andakt vid personalens julgröt
i Borgå kyrkliga samfällighet 22.12.2006

Kära vänner och kolleger! Kära syskon i Kristus!
Nu börjar julruschen vara över också för oss. Alla De vackraste julsångerna -tillfällen, alla skolandakter, alla tjuvstartande julfester börjar vara avklarade, och det som återstår är själva julfirandet. Vi får låta papperena ligga i sina mappar, datorerna vara släckta och printrar, kopieringsmaskiner och telefoner vara tysta, så att julfriden får lägga sig också i Borgå kyrkliga samfällighet.
Ni känner bra till berättelsen om hur Jesus föddes i ett enstjärnigt hotell, så jag ska inte upprepa den i onödan. Julens innebörd vill jag däremot säga några ord om, och formulera mig så här: Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa.
Vid julen får många svin sätta livet till, som bekant, men också vi får låta vår svinaktighet dö och åter bli människor. Vi är, som kristna, Guds barn och Kristi syskon, och denna vår gudomliga släktskap kommer fram när vi blir människor helt och fullt.
Hela ansvaret för detta är ändå inte vårt. Tvärtom skulle vi stå där med vår tvättade hals, om inte Gud hade tagit det mesta ansvaret på sig. Det är Kristus som är julens kärna, och det är han som måste få lysa fram i vårt firande, i våra handlingar – ja, i oss. Vi kan inte lysa själva eller få honom att lysa. Det mesta vi kan göra är att bereda plats för honom och bjuda honom in till oss. ”Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst,” som Topelius diktar.
Som medlemmar i kyrkan och som dess kanske synligaste representanter utåt har vi dessutom ansvar för att inte ställa oss i vägen för Kristus när han vill nå andra, eller för folk som vill komma till honom. Vi har en tendens – åtminstone jag har det – att alltför mycket predika med ord och alltför lite med handling. De som söker djupet i tillvaron bedömer oss inte i första hand efter vad vi säger, utan efter sanningen i våra handlingar och samstämmigheten mellan ord och handling.
Detta innebär exempelvis att om vi talar för och om ett gränslöst evangelium, en Guds nåd som erbjuds alla människor, kan vi inte i handling begränsa det utan att folk inser att vi är skenheliga.
Mötet med Kristus gör att vi förändras och inser att vi är i behov av omvändelse. Det som sker nu är dock att vissa folkgrupper avkrävs förändring och omvändelse innan de får en chans att möta Kristus. Detta är icke-kristet och okristligt. Kyrkans dörr står öppen, säger vi ibland. Vi skall bara vara noga med att inte höja tröskeln så mycket att ingen kan se över den och upptäcka att kyrkans dörr står öppen och välkomnande…
Gud blev människa för att också människan skulle kunna bli människa. Men precis som Jesus inte kom till jorden som en stor hjälte och härförare, utan som ett litet barn, så har också vi både möjlighet och rätt till utveckling och tillväxt. Det är andlig tillväxt jag syftar på; den fysiska sköter nog sig själv, särskilt vid julbordet. Också vi har möjlighet att bli människor helt och fullt. Det sker när vi lever tillsammans med Jesus och när vi har honom som ledstjärna.
Denna Jesu efterföljd får vi sträva efter varje dag, och den får gärna börja på nytt när vi begrundar Jesusbarnet i krubban. Må också vi växa upp till människor tillsammans med honom!

Ledare i Domkyrkobladet

Rött ljus

Jag träffade en man som sade att han tycker att det är skönt med röda ljus i trafiken. Jag blev förvånad, för de flesta upplever väl dem irriterande. “Jo,” sade han, “när jag flyger och far hela dagarna och kör från ett sammanträde till ett annat, är det skönt att stanna i ett trafikljus och faktiskt kunna sitta stilla utan att ens ha dåligt samvete för det.”
Han har en poäng, tycker jag. Det är en god inställning till de ofrivilliga pauser som vi möter i vardagen. Kan vi utnyttja dem till avslappning, eller är vi så stressade att vi bara blir mer irriterade? Om vi är irriterade i trafiken, blir vi dessutom farliga för vår omgivning…
Jag tror att också julen kan fungera som ett trafikljus för oss. “Stopp! Stanna! Dra efter andan!” Under förutsättning att vi låter den göra det, förstås.
Ändå verkar det som om julen i sig skulle vara en stressfaktor för oss. Julstress, julklappar, julstök, julstädning, julmat (uttala det på finska så får du se!), julkommers - egentligen allt utom julefrid! Ändå är just friden det som vi mest av allt skulle behöva.
Tänk på herdarna som arbetade helt normalt och vakade över sina får precis som de gjorde varje natt. Plötsligt fick de rött ljus: “Sluta jobba för en stund, och gå och möt Frälsaren!”
Där har vi en viktig del av det glada budskapet. Arbeta när det är tid att arbeta, men låt bli när det är tid att låta bli. Låt inte arbetet tränga in så djupt i ditt väsen att det blir omöjligt att slappna av. Räcker det med ett rött ljus för att du ska ta en paus, eller måste du springa in i väggen för att du ska förstå att det är dags?
Jesus säger: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28). Det får du göra (också) denna jul. Kom till Jesus. Sitt ner. Andas lugnt. Njut av det röda ljuset. Här finns inget annat att göra än att njuta av nuet. Tids nog växlar ljuset till grönt igen - men den tiden, den sorgen.

Jag önskar alla läsare en välsignad och fridfull juletid!

Karl af Hällström

Predikan: Söndagen före domssöndagen

Karin Långström Vinge:
predikan den 19 november 2006
S:t Johannes kyrka, Skövde

Dagens texter

Det är så mycket man ska hinna med. Det är så mycket som engagerar. Vi ska få vardagslivet att gå ihop. Vi ska orka komma upp på morgonen. Vi ska hinna med allt på jobbet och helst vara trevliga mot alla och dessutom få tid till sig själv. Hinna träna, laga riktig mat, heja på grannarna och tvätta bilen.
Dessutom håller vår miljö på att braka ihop. Isen smälter och djuren vid Antarktis dör ut och Lidköping riskerar att svämmas över om ingenting görs. Människor svälter och dör i aids om ingenting görs.
Den vitryggiga hackspetten försvinner helt från våra skogar om inte vårt storskaliga skogsbruk förändras, och matfisken i Östersjön är slut om 40 år om ingenting görs.
Om ingenting görs. Så läser vi dessutom dagens evangelium. Vi ska förutom allt annat ha våra andliga facklor i ordning. Vi ska ha tillräckligt med olja för att vara vaken när brudgummen Jesus kommer tillbaka.
Vaksamhet och väntan. Aktivitet kontra vila i Gud. Vi har landat i kyrkoårets slutspurt och tankarna om tidens slut blir aktuella på nytt. Frågorna om vår framtid. I dessa dagar matas vi oavbrutet med skräckpropaganda. Inte från predikstolarna den här gången – folk i allmänhet är nog tämligen likgiltiga inför forna dagars predikningar om fårens och getternas öden – utan från kvällspressen. Och visst är det allvarligt med klimatförändringarna. Visst behöver vi ta ansvar för skapelsen. Kanske står vi inför en ny miljörörelse – bra!
Men det andliga och det världsliga hör ihop. Vaksamhet och väntan är dagens tema. När det gäller vår miljö kan vi inte vänta – det är hög tid för aktivitet nu att göra det vi kan för att förvalta skapelsen på ett hållbart sätt.
Men vad hände med tilliten?
Psalm 509 är Dietrich Bonhoeffers ord:

”Av goda makter underbart bevarad, det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyfödd dag.”

Jag tror inte att det är så att Gud har lämnat oss vind för våg. Det är inte så att han inte är här. Brudgummen är här. Den stora festen som finns i framtiden pågår på sätt och vis redan nu.
Utgångspunkten för mig är att Gud bryr sig. Allting ska en gång bli bra, rättvisan och godheten ska en gång få råda på orden utan störningar från egoism och kyla.
600-talsprofeten Sefanja talar om Herrens dag, den dag då han ska tömma sin omsorgsfulla vrede över jorden, så att allt det som är ont fördrivs. Så att folken förvandlas, så att alla åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra mot skuldra. Då kan kärleken och godheten blomstra. Omsorgsfull vrede, därför att Gud vill det onda lika lite som vi.
Vi behöver vara vaksamma – mot sånt som inte är bra för oss, mot människor som vill förleda oss, förtrycka oss och utnyttja oss.
Vi måste vara vaksamma mot det som vill ta ifrån oss livslusten, not allt som kränker människovärdet, mot det som skadar djuren och naturen. Mot sådant som hindrar och förstör min vänskap med Gud och andra människor. Vi måste se till att hålla våra facklor brinnande.
Profeten Sefanja skriver på ett annat ställe:

”Var inte rädd. Låt inte händerna sjunka i missmod. Herren, din Gud bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.”

Dagen då Jesus kommer, då? Vilka bilder finns av den? Blir det som en bröllopsfest med glädje för vissa och snopet utestängande för andra?
För mig är det nödvändigt att räkna med domens dag. Det blir rättvisa till slut – Gud får sista ordet. Särskilt viktigt för dem som inte får komma till tals här på jorden. Alla oskyldigt dömda och nedtystade får göra sina röster hörda och bli upprättade.
Jesus talar i Matteusevangeliet om tidens slut. Det är lätt att fastna där – i talet om åtskiljande, utestängande, livsavgörande val och tandagnisslan. Men det slutar inte där.

”När Jesus hade avslutat detta tal sade han till sina lärjungar: Ni vet att det är påsk om två dagar. Då ska Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.”

Vi får alltså inte för en sekund glömma bort Guds nåd och kärlek. Att det till slut inte är oss det kommer an på hur det blir en gång, utan att det beror på Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu för vår skull söndertrasade kropp på korset. Han har själv tagit på sig straffet – han har varit i det eviga fördärvet, i den eviga ångesten, men uppväckts på den tredje dagen.
Jesus säger också:

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.”

Bortom domsöndagen finns en ny himmel och en ny jord. Sammanstrålningen, nyskapelsen, alltings återställelse.
Paulus skriver i Efesierbrevet:

"Av honom och genom honom och till honom är allting. Utanför honom är intet. Allting ska på nytt få sin rätta plats och Gud blir allt i alla överallt.”

Må Gud låta Paulus få rätt!
Vaksamhet och väntan. Det handlar inte bara om en dag i en avlägsen framtid. Nej, Jesus kommer till oss NU. Han är här nu och ständigt den som kommer med ljus, rättvisa, godhet och kärlek. Vill värma oss och lysa upp vårt liv. Vill fylla på våra facklor med olja så att vi ska kunna orka en stund till.
Margareta Melin skriver:

”Så gör din panna hård som sten i denna hårda värld. Men bevara ditt hjärta nära Guds hjärta, sårbart och känsligt som hans, fyllt av ömhet och förbarmande.”

Bön:
Gud, när vi når gränsen för det vi kan, låt oss då bara vara, i väntan efter dig. Påminn oss om att vi aldrig kan bygga torn för att nå dig, att vi inte kan kämpa för att förtjäna dig. Påminn oss om att det är du som har förberett vårt möte med dig och gjort det möjligt. Vi kan bara vänta, i förväntan. Vi ber att du möter oss, befriar oss och upprättar oss. Förbarma dig över oss.
Amen.

Predikan: Uppbrottets söndag

Karl af Hällström:
Att vaka
Predikan i Mariagården (Borgå) 19.11.2006

Bland sådana som vill ta Bibeln mycket bokstavligt förekommer det att man försöker räkna ut när Jesus skall komma tillbaka. Dessa uträkningar kan t.o.m. vara underhållande genom sin stora grad av fantasifullhet, men de har naturligtvis ingenting med verkligheten att skaffa. Dessutom är det intressant hur de alla skiljer sig från varandra. Alla som försöker räkna kommer till olika resultat. Det enda som dessa uträkningar har gemensamt är egentligen att ingen av dem stämmer.
Dessa försök att räkna ut datum för Kristi återkomst är desto mer förvånande då de ställs i förhållande till det Jesus själv säger i dagens heliga evangelium (Matt 24:36-44): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (v. 36). Om man har så stort förtroende för Skriftens ofelbarhet att man ger sig på att plocka ihop uppgifter lite härifrån och därifrån för att göra en uträkning, kunde man kanske förväntas ha så stor respekt för Skriften att man läser innantill att det inte går att räkna ut. Men logiken är kanske lite … ska vi säga subjektiv … hos dessa uträknare.
Det finns en helt vettig orsak till varför det inte ska gå att räkna ut ett datum för Kristi återkomst. Säg att man kommer fram till att domedagen skall infalla på eftermiddagen den 14 oktober 2007 - det är ett bra exempel, eftersom det är min 40-årsdag. Nå, hur skulle en vanlig människa reagera på en sådan uppgift? Min gissning är att man skulle busa och härja till kvällen den 13 oktober 2007, för att sedan på morgonen den 14 oktober flockas i kyrkorna och falla på knä och be Gud om förlåtelse. Och han skulle väl förlåta, om vi kan lita på det som han har sagt i Bibeln. Vilket skulle betyda att en massa folk som medvetet har betett sig som skurkar och andra svin skulle komma in i himlen. Bara för att någon har lyckats räkna ut en deadline för när det kan löna sig att sluta busa.
Men det är inte så det hela är tänkt. Jag tror nog att det är uträknat på högsta nivå. Vi hålls i osäkerhet om när tiden tar slut och evigheten börjar, därför att det är bäst för oss. I stället för att bete oss så som jag nyss skissade upp, har vi ett ansvar för att hela tiden bete oss som folk - nej, ursäkta, jag menar ”bete oss hyggligt”. När man ser hur folk ibland beter sig inser man att dessa två uttryck tyvärr inte är synonyma.
Och när vi beter oss hyggligt mot varandra, mår både vi och vår omgivning bättre. Huvudorsaken till att vi ska bete oss hyggligt är förstås inte en eventuell skräck för domen, utan den kärlek till vår nästa som vi som kristna bör sträva till. Men om inte moroten räcker, måste man också ta till käppen.

Så finns det ännu en aspekt av det här med att pricka in domedagen i kalendern, nämligen att det inte finns någon garanti för att det är den dagen som är den relevanta. Domedagen kommer, och den är idag en dag närmare än den var igår, men det finns också en annan dag om vilken man kan säga samma sak, och det är vår dödsdag. Inte heller den känner vi till på förhand. Vi kan komma med gissningar om att den närmar sig - vilket den ju gör med en hastighet av sextio minuter i timmen - men vi kan inte veta när den kommer att inträffa. Den som har fler dagar bakom sig kan antas ha färre dagar framför sig, men det finns inga garantier. Också den som är ung kan somna in. Jag har förrättat ett par hundra jordfästningar vid det här laget, och medelåldern på de avlidna ligger väl på lite knappt åttio år, skulle jag gissa - men där ryms också med både de som var över hundra och de som avled vid en ålder av trettio år, eller femton år, eller - det mest tragiska - två dagar. Vi vet inte när vår tid tar slut. Den kan ta slut mycket snabbt, eller den kan ta slut vid Kristi återkomst - som förstås också kan komma mycket snabbt. Vi vet inte annat om saken än att tidens slut aldrig har varit så nära som just nu.
Ni veteraner är säkert mycket väl medvetna om detta. Ni har sett era kamrater stupa under kriget och ni har under ert långa liv sett både kamrater och anhöriga gå bort av många olika orsaker. Man vänjer sig säkert aldrig, men man kan lära sig att vi alla en gång kommer att gå samma öde till mötes - och förbereda sig på det.

Jag ska inte spendera hela denna predikan på att tala om att vi kan dö när som helst - den sanningen kan kännas något deprimerande. Det som jag i stället vill framhäva är vad detta faktum kan betyda medan vi fortfarande vandrar här på denna jord. Vi firar idag detta kyrkoårs nästsista söndag, som heter Uppbrottets söndag. Temat är inte ”Vi skall alla dö snart” utan temat är ”Vaka!” Idén är inte att syssla med mer eller mindre ofruktbara spekulationer om vad som kommer att ske, utan att fundera kring hur vi kan leva här och nu på ett sätt som gör att vi är förberedda sedan när det sker - vad och när ”det” än är.
Att vårt jordeliv är ändligt är ett av de fakta som vi måste inse för att bli vuxna. Den som inte har accepterat sin egen dödlighet är inte vuxen, oberoende av hur många år han har levat. Att acceptera är ändå inte det samma som att gilla. Vuxen är den som accepterar sin dödlighet och gör det bästa av situationen, hur mycket han än skulle avsky den.
Och det bästa av situationen gör vi när vi vakar. Eftersom vår tid är begränsad, ska vi inte slösa bort den på sådant som saknar värde. Värdelöst är sådant som saknar positivt innehåll - slöhet, att döda tid, själviskhet, fylleri (som dessutom snabbt kan bli destruktivt) - och värdelöst är sådant som har ett negativt innehåll, som ondska, hat, och annat nedbrytande. Men värdefullt är kärlek, vänskap, familj, strävan efter godhet, uppbygglighet, generositet, glädje, medkänsla och annat sådant.
Och när vi strävar efter det som är värdefullt i vårt korta liv kan vi, om vi så önskar, få stöd av livets Herre. Det är han som gav oss uppmaningen att vara beredda, och det är också han som har gett oss både budet att älska varandra och exemplet på vad den kärleken kan innebära. Kristi död på korset - dessutom vid en ålder då han var yngre än de flesta av oss här - var det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek som världen har sett. Samtidigt möjliggjorde den också det hopp om uppståndelse och evigt liv som Kristus beredde oss genom sin uppståndelse från de döda.
Att vaka med Kristus innebär inte ett energikrävande krampaktigt försök att hålla sig vaken till varje pris, utan en förtröstansfull tillit till honom som är tillvarons ursprung och mål. Vi får vaka med Kristus och vila i trygghet.
Vi får också minnas att det alltid är dag någonstans i världen, och någonstans i världen finns det kristna som vakar. Att vaka med Kristus är att lita på sina kristna syskon. Någon av dem vakar och ber för oss också då vi sover, och vi får be för dem och varandra då de i sin tur vilar från sin tjänst.
Att vaka är främst att vaka över sig själv, inte över alla omkring en. Om vi skall älska vår nästa såsom oss själva, bör vi börja med att älska, vårda och vaka över oss själva, så att den kärlek som vi visar andra blir något värd. Naturligtvis får vi ändå inte glömma de andra och bara ta hand om oss själva, också det vore ju bakvänt.
Vi bör tillsammans med Kristus vaka över oss själva, så vi inte gör något ont, och över våra medmänniskor, så de inte råkar ut för något ont. Men jag har stött på alltför många exempel på kristna som gärna vakar över vad hans kristna syskon gör eller underlåter att göra, men inte utövar samma vaksamhet över sig själv. Då missar man snabbt det moralistiskt fördömande i sina handlingar och utlåtanden - och därmed missar man också poängen i vakandet.
I vår väntan på att bryta upp härifrån får vi vaka och vandra med Kristus. Detta ger också vårt jordeliv en ny mening och ett nytt innehåll. När vi låter honom bli den vän han vill vara, har vi inget att frukta. Varken sjukdom, förgänglighet, ondska eller död kan på något avgörande sätt skada oss längre, för Jesus Kristus visar oss vägen genom döden till livet - till det eviga livet hos Gud.

Predikan: Reformationsdagen

Karl af Hällström:
Salt, ljus och Guds ord
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 5.11.2006

Ett av de mest kända och uppskattade avsnitten i Bibeln är Bergspredikan (Matt 5-7). Där har evangelisten Matteus samlat olika Jesus-ord till en helhet, såsom han gör också på några andra ställen i sitt evangelium. I Bergspredikan tecknar Jesus upp en idealbild av hur man bör bete sig om man vill följa honom - en ouppnåelig idealbild, vill jag tillägga.
Bergspredikan börjar med de välkända saligprisningarna, så kommer dagens heliga evangelium (5:13-16), och därefter följer avsnitt på avsnitt där Jesus skärper lagen att gälla inte bara syndiga handlingar utan också syndiga tankar. Mot slutet av Bergspredikan kommer sedan en varning (7:15-23):
”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'”
Om vi kombinerar allt detta, kommer vi Reformationsdagens tematik på spåren. Det viktiga är inte så mycket vad vi säger, utan vad vi gör, och framför allt vilka motiv vi har till vårt handlande. De ”falska profeterna”, som Jesus talar om, låter bra när man lyssnar på dem, men vi måste ställa oss frågan vilken ”frukt” de bär. Vad händer alltså om vi följer deras lära? Vad leder deras handlingar till?
Det är intressant att märka att ”frukten” inte nödvändigtvis är en stor mängd nyomvända som ropar ”Herre, herre”, och som gör en massa starka tecken i Jesu namn. Sådana kan plötsligt till sin förvåning och bestörtning få höra Jesus säga: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Nej, ”frukten” är att göra Guds, vår himmelske faders vilja.
Det som Jesus alltså betonar i Bergspredikan är hur viktiga motiven är för vårt handlande. Det räcker inte med att säga och göra sådant som kanske i sig är rätt - profetera, driva ut demoner och göra underverk - om man i sitt inre är [en rovlysten varg]. Eller som Jesus säger tidigare i Bergspredikan (5:21f): Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Det räcker inte med att låta bli att dräpa; vi ska också undvika sådana tankar som leder in på den vägen.
Och detta är svårt. Jag vill påstå att det rent av är övermäktigt. Då uppstår frågan varför Jesus ställer sådana krav på oss. Vill han verkligen att ingen skall kunna bli frälst?
Nej, riktigt så är det väl inte. Det som skärpningen av lagens krav går ut på är inte så mycket att vi på allvar skall försöka - och misslyckas - följa dem, utan att vi skall inse att det inte går. Varje försök att med egen kraft och egna ansträngningar uppnå frälsning från världens och vår ondska är dömt att i sista hand misslyckas. Udden riktar sig mot all slags existentiella meriter som folk vill komma dragandes med. Goda gärningar är förstås goda, eller åtminstone betydligt bättre än onda gärningar, men vi skall inte tro att vi kan bli frälsta genom dem.
Här kan vi se en grundläggande skillnad mellan kristendomen och alla andra religioner. De andra går ut på att människan skall närma sig Gud - och en del når långt på den vägen, men ingen når ända fram. Kristendomen är den enda där Gud har närmat sig oss, vilket sker i Kristus - och han når ända fram. Kristus är den enda bro som går mellan Gud och oss. Alla andra är bryggor, där vi kan stå på bryggändan och se mot evigheten utan att kunna komma dit.
Ändå skadar det inte att sträva efter att uppfylla den idealbild som Jesus målar upp i Bergspredikan, bara vi gör det med insikten om att den är ouppnåelig.
Och när så sker, får vi träda in i Guds verklighet. Vi får se vilken grunden är för vår trygghet, nämligen Kristi kors. Genom att dö och uppstå har han gjort det möjligt också för oss att dö från våra synder och uppstå till ett nytt, evigt liv tillsammans med Gud.
Och det är då vi blir jordens salt och världens ljus, som dagens heliga evangelium talade om. I vårt land tenderar vi att konsumera alltför mycket salt, men vi kan inte låta bli saltet helt, för då dör vi av bristsjukdomar. Salt (i måttliga mängder) är nödvändigt för vår hälsa, och saltlös mat smakar just ingenting, oberoende av vilka andra kryddor vi tillägger. Om vi, som jordens salt, mister vår sälta, om vi börjar springa efter goda gärningar, spektakulära happenings eller ett Guds Ord som består av trycksvärta i stället för ett som blev kött (Joh 1) - då är det ute med både oss och med världen. Men om vi förblir trogna vår kallelse att vara världens ljus och inte gömmer undan vår tro och vår gudagivna kärlek - då har både världen och vi en möjlighet till frälsning.
Det är förresten intressant att jämföra de olika subjekten som uttrycket ”världens ljus” syftar på i Bibeln. I Bergspredikan är det Jesu efterföljare, alltså vi, som åsyftas. Jesus säger ju ”Ni är världens ljus.” I Johannesevangeliet använder Jesus samma uttryck på tre ställen. På ett av dem (11:9) är det vanligt dagsljus som han talar om, men på de båda andra (8:12 och 9:5) talar han om sig själv: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (8:12).
En upplysande jämförelse, inte sant? Jesus kallar både sig själv och oss för ”världens ljus” - och av det drar jag slutsatsen att vi är världens ljus genom att reflektera hans ljus, såsom månen lyser av reflekterat solljus. Vi kan alltså bara vara världens ljus så länge som vi har kontakt till solen, till Kristus. Vi kan bara vara jordens salt så länge som vi har Kristi sälta i oss. Om vi kommer bort från Kristus - också om det är till sådant som låter bra men har dålig frukt - så tappar vi ljuset och sältan och duger bara till att kastas bort och trampas av människorna.

Reform behöver både kyrkan och vi enskilda kristna ständigt. Ett gammalt men aktuellt slagord är Ecclesia semper reformanda - Kyrkan bör ständigt reformeras. Detta är viktigt att minnas på Reformationsdagen. Samtidigt är vi inte betjänta av reformation för dess egen skull, utan endast som ett medel för att uppnå någonting värdefullt eller för att skala bort någonting skadligt.
I vår nutida lutherska kyrka finns det både ett och annat att reformera när det gäller t.ex. byråkrati och strukturer. Det som reformens udd bör rikta sig mot är ändå enligt min mening den misstolkning av uttrycket ”Guds ord” som gör sig gällande och som skadar enskilda personer ända in i märgen, när de blir slagna med lösryckta bibelverser. Det är knappast det som Hebreerbrevets författare menar när han skriver (4:12f): Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.
”Guds ord” i denna passage, liksom i NT som helhet, är inte en textsamling (den kallas i allmänhet ”Skriften” eller något liknande). Det är inför ”Guds ord” som vi skall avlägga räkenskap. ”Guds ord” är inte Bibeln, utan Jesus Kristus, Guds levande och verksamma ord som blev kött. Bibeln innehåller ord från Gud då den för fram Kristus, men den innehåller också annat. Exempel på sådant är de judiska kultiska föreskrifter som Jesus gjorde föråldrade. De fyller sin plats i Bibeln genom att måla upp en bakgrund till varför Kristus behövde komma till jorden, men de är inte Guds ord ens på det sätt som uttrycket i allmänhet förstås.
Bibeln är i sig är en mycket god bok och värd att studeras ingående. Men i vår kyrka konkurrerar den med Kristus om vem som är Guds ord. Denna konkurrenssituation bör vi reformera. Det är Kristi kärleksbudskap som är det väsentliga, inte vad vi nu råkar kunna pussla ihop av olika udda bibelverser.
Som jordens salt och världens ljus ska vi följa Kristi exempel - leva nära Gud och hämta vår kraft av honom och sträva efter kärlekens gärningar också när det är obekvämt eller farligt för oss själva. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi skall följa det dubbla kärleksbudet liksom Kristus gjorde det: Älska Gud mer än något annat och älska våra medmänniskor lika mycket som vi älskar oss själva. Då kan vi kanske - kanske - få till stånd en reform av vår kyrka och vårt samhälle, en reform till det bättre, som omväxling. Därtill hjälpe oss Gud! Amen.

Griftetal: Bibelmeditation 2

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i Näsebackens kapell, Borgå 14.10.2006

Låt oss lyssna till Herrens ord genom Jesaja om livets förgänglighet: En röst sade: Förkunna! Jag frågade: ”Vad skall jag förkunna?” Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet. (Jes 40:6-8)
När vi, som idag, samlas till jordfästning för att ta farväl av en människa som stod oss nära, känner vi smärtsamt att förgängligheten är en del av vårt liv. Steget mellan liv och död är försvinnande kort. Men kärleken upphör aldrig, och därför är vi samlade här idag. Även om döden har brutit de jordiska banden, skall vi inte upphöra att visa våra bortgångna kära vår kärlek och tacksamhet. Också sorgen är en bro som förenar oss med de avlidna.
NN levde hela sitt liv i Jackarby. Han föddes i en åttabarnsfamilj och insöp intresset för jordbruk redan i späd ålder. Jordbruket och djuren följde honom sedan hela livet - ännu på sin dödsbädd funderade han på vad sönerna hade gjort på vilken åker. Hans tre år i kriget var naturligtvis en traumatisk upplevelse, men först på äldre dar kom han med i veterankretsen, där de bl.a. reste till Karelen för att se de gamla krigsskådeplatserna. Om han någon gång råkade ha tid över, ägnade han sig gärna åt friluftsliv, såsom jakt och fiske.

Låt oss höra Guds ord ur Psaltaren om en rätt förberedelse för döden: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)
Dödens skugga följer allt skapat från livets första stund. Var och en av oss måste en gång lämna detta liv. Vi skräms av döden – den slutgiltiga – den främmande. Någon som nyss var mitt ibland oss finns inte längre här. Så har det nu gått med NN.
Vi behöver ändå inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till – ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande – men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.

Låt oss lyssna till Jesu ord om det kristna hoppet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)
Det viktigaste i vårt timliga liv är att vi har det väl ställt med Gud – alltså att vi tar emot hans kärlek och gärna att vi för den vidare till våra medmänniskor. Vårt hopp baserar sig inte på att vi svaga människor kunde producera så mycket kärlek och godhet att det på något sätt skulle uppväga alla de misstag och onda gärningar som vi har begått. Nej, vårt hopp står till något utanför oss själva.
Som kristna kan vi ställa vårt hopp och vår förtröstan till Jesus Kristus. Han delade vår mänskliga lott med all den smärta och glädje som hör till vårt liv. Hans liv – från krubban till graven – flätas samman med vårt liv från vårt dop till vår grav. Men med honom slutar inte vandringen där. I sin död gjorde han döden maktlös, och han visar genom sin uppståndelse vägen för oss genom döden till livet.

Låt oss höra Herrens ord genom Paulus om det eviga livet: Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. (Rom 14:7-9)
Trots att vi sörjer förlusten av våra bortgångna kära – och det är naturligt och sunt att vi sörjer! – så får vi ändå se framåt med tillförsikt. NN fick leva länge ibland oss. Gud lånade honom till oss, och nu har han tagit honom tillbaka till sig. Ändå får vi prisa Gud, både för att vi fick ha honom så länge, och för att vi både i liv och i död är i Guds starka hand.

I tro på Gud, den treenige, välsignar vi NN till gravens ro i väntan på uppståndelsens dag. Vi reser oss.

NN. Av jord har du kommit. Till jord skall du återvända. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Predikan: Mikaelidagen

Karl af Hällström
Änglarna hjälper Gud att hjälpa oss
Predikan i Mikaelskapellet, Borgå 1.10.2006

Folkskollärarinnan sade till sina elever: "Barn, när vi dör blir vi alla änglar i himlen och får vita vingar. Men du, Pelle, som svär så mycket, får nog svarta vingar!" Pelle svarade: "Det bryr jag mig inte om, bara jag får flyga!"
Den här lilla historien avspeglar mycket som finns i folktron och kallas kristet, men som inte egentligen är det. Naturligtvis får var och en tro som den vill, men att kalla icke-kristna tankar för kristna är givetvis ett sakfel. Den här gången är sakfelet att vi skulle bli änglar när vi dör. Det stämmer nämligen inte enligt Bibeln.
Jag har uppfattningen att denna tanke har sin upprinnelse i en slarvig läsning av vad Jesus säger i evangelierna, nämligen att "alla är som änglarna i himlen" efter uppståndelsen. Det står ju nämligen inte att "alla är änglar", utan "alla är som änglar", vilket är en markant skillnad.
Detta avsnitt (som finns i Matt 22:23-33, Mark 12:18-27 och Luk 20:27-40) består av en fråga som saddukeerna ställer och av Jesu svar. Frågan handlar om en kvinna som i tur och ordning har blivit bortgift med sju bröder, efter att de en och en har dött - vems hustru kommer hon att vara efter uppståndelsen? Jesus visar att frågans grundval är felaktig, eftersom saddukeerna egentligen inte tror på någon uppståndelse, och konstaterar att äktenskapet saknar betydelse "på andra sidan".
De olika evangelierna formulerar den aktuella versen på lite olika sätt. Matteus skriver: Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen, och Markus har samma tanke. Det var (förstås) männen som gifte sig; kvinnorna blev bortgifta. Att vara som änglarna i himlen betyder här alltså att vara asexuella varelser. Lukas lägger ut texten lite mer, och innehållet förändras därför: ... de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar ... Änglalikheten innebär alltså här odödlighet.
Bibelns undervisning om änglar (i bl.a. Hebr 1-2) går ut på att de är andevarelser, skapade av Gud för att vara hans tjänare. Grekiskans anggelos betyder “budbärare”, och det verkar vara den främsta uppgift som änglarna har. Hur som helst är de skapade varelser precis som människor, djur och växter. Lika lite som en människa blir en hund efter döden, blir hon en ängel. Jag vet att det finns folk som tror på själavandring (och varsågod bara), men det är lika icke-kristet som att tro på en änglatillvaro i livet efter detta.

I dagens heliga evangelium (Matt 18:1-10) nämns också änglar. Jesus säger att barnens änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Och här är en annan del av änglarnas uppgifter. De vakar över oss och bär bud till Gud om hur vi har det. Och de änglar som är viktigast är förstås de som hela tiden är nära Gud. Man skulle tro att det skulle vara ärkeänglar och änglafurstar som är det, men enligt Jesus är det barnens skyddsänglar som Gud helst lyssnar till. “Hur är det med Pelle idag,” kanske han frågar av någon ängel. Eller: “Har Lisas förkylning redan blivit bättre?” Eller så säger han till en av änglarna: “Det var bra att du skyddade Lasse, så han inte blev under när bilen kom så nära honom!”
Ni har säkert sett bilder av en skyddsängel som vakar över ett par barn på något farligt ställe; det finns många varianter. Det är det som Jesus talar om i detta sammanhang.
Så har ni säkert också sett bilder av änglar som ser ut som små knubbiga barn med lockigt hår och pastellfärgade vingar. De bilderna stämmer inte överens med Bibeln, utan baserar sig på grekisk-romerska myter. Bibliska änglar är stora och starka, så att de skall kunna sköta sina uppgifter - att beskydda oss, att strida mot det onda, att arbeta för det goda.
Änglar är också musikaliska. De bildar en lovsångskör inför Gud Det minns ni från julevangeliet, inte sant. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." (Luk 2:13-14) Och på olika ställen i bibeln talas det om hur änglarna spelar olika instrument: Trumpeter, basuner, harpor m.m. I en kyrka i Strasbourg i Frankrike såg jag på en glasmålning en bild av en ängel som rent av spelade saxofon! Och varför inte?
Vi blir inte änglar när vi dör, som jag sade i början. Däremot får vi i himlen sjunga och spela med i änglakören. Tänk att få jamma där med de bästa tänkbara musikerna! Härligt!
Och vi får redan här i livet tacka Gud för att änglarna finns. De hjälper honom att hjälpa oss på alla möjliga sätt. De är ett sätt på vilket vår himmelske Fader tar hand om oss. Han gör det förstås på många andra sätt också. Och också det skall vi minnas att tacka för.

Andakt vid uppbåd

Kaj Andersson:
Andakt vid militäruppbådet för svenskspråkiga män
Mariagården i Borgå 28.9.2006.

Kära vänner, jag vill tacka för att jag har blivit inbjuden till uppbådet här i Mariagården. Församlingen samarbetar med försvarsmakten på olika sätt och idag låter församlingen er använda den här kyrksalen.
Ett par veckor sedan var jag ute på en lång promenad i Skogby terräng på Hangö udd. På skogsvägen möttes jag av fem motoriserade fyrhjulingar – någon av er har kanske kört en mönkijä? Så kallas fyrhjulingen på finska. Beväringarna som körde dem hade terrängdräkt och hjälm på sig. Det roliga var att masken på den första beväringens ansikte fick honom att se ut som vinnaren i tävlingen sagofinländaren, trollet Rölli-peikko. Men när jag såg att det satt en utbildare, en officer på den andra fyrhjulingen, gjorde jag reflexmässigt honnör åt honom. – Sedan funderade jag över vad som hade hänt. Varför gjorde jag honnör i en sådan situation?
Det var likadant som när min morfar stramade till sin rygg när han hörde nationalhymnen, Vårt land, spelas på Lovisa torg under nyårsfirandet. Vad är det som gör att vi reagerar på det sättet och inte bara själviskt lufsar vidare såsom trollet skulle göra? Under kriget tjänstgjorde morfar på järnvägen mellan Lovisa och Lahtis. Till hans uppgifter hörde att sköta transporten av ortens pojkar som hade stupat i kriget och fraktades hem per tåg i kistor. Han vaktade också järnvägsspåret och lyckades en gång hitta en bomb som hade borrat sig in i järnvägsvallen när den föll men inte exploderat. Jag har fått lära mig mycket av min morfar.

Aposteln Paulus har sagt:
Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: ”Det är saligare att ge än att få.” (Apg 20:34)

Om och när ni rycker in till utbildning i Dragsviks garnison kommer där säkert att finnas en beväringspastor eller beväringsdiakon. Nästan i varje beväringskontingent kommer det in någon präst eller teologie studerande som kompletterar militärpastorns arbete och är i samma situation som ni själva. Han kan låta er luta mot sin axel när ni har hemlängtan eller är ledsna, han kan också dela glädjen med er. Tillsammans kan ni kanske fundera över hur en man eller kvinna lär sig att ta ansvar över dem som är svagare. Kan människor i olika uppgifter reflexmässigt faktiskt försvara, skydda eller hjälpa andra?

Profeten Mika har sagt:
Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta,
lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud. (Mika 6:8)

Nu kan den som vill ta emot Herrens välsignelse. Herren välsignar och bevarar er…

Griftetal: Jord (tvåspråkigt)

Pastor Karl af Hällström:
Griftetal i S:t Olofs kapell, Pellinge 23.9.2006

NN har beskrivits som en hjälpsam man, som utan att tveka ställde upp när vänner och grannar behövde honom. När vi nu följer honom till graven, så får vi minnas allt det goda som han har fått förmedla till oss. Han föddes och växte upp här på Pellinge, och även om han bodde annorstädes behöll han alltid kontakten hit genom sin sommarstuga.
Han arbetade som servicetekniker på firma X i 40 år, och var alltid X:s man. Firmans bowlinglag gav han upp först är hälsan helt enkelt inte stod pall längre. Tyvärr bidrog arbetet inte bara till hans liv, utan också till hans död.
Vid den första skoveln mull lyder orden: Av jord har du kommit.

Muutama vuosi sitten NN teki tuttavuutta katalan syövän kanssa. Taustalla oli asbesti, johon hän oli vuosikymmeniä sitten tuli kosketuksiin työn kautta. Viimein syöpä sai NN:sta voiton.
Kuolema on luonnollinen osa elämää. Mutta koska kuolema on lopullinen ja tuntematon, se pelottaa meitä. Kun kuolema on tullut, lähellämme elänyt ihminen on peruuttamattomasti poissa. Niin on myös käynyt NN:n kohdalla. Enää emme voi kuulla hänen ääntään, emme kohdata hänen katsettaan, emme osoittaa rakkautta ja huolenpitoa kuten tähän asti.
Toisen multalapiollisen kohdalla sanomme: Maaksi sinun pitää jälleen tulla.

Kuolema ei kuitenkaan ole kuin maallisen elämämme loppu. Tietysti suremme ja kaipaamme niitä, joita emme tule tässä maailmassa enää tapaamaan; se on täysin luonnollista. Mutta saamme luottaa siihen, että Jumala pitää meistä huolen maallisen vaelluksemme jälkeenkin.
Vi behöver inte frukta döden som sådan, om vi inser att nuet inte är evigt, att också vi måste vara beredda att bryta upp. Tidpunkten för vår avfärd känner vi inte till - ibland ser vi tecken på att den närmar sig, ibland kommer avfärden överraskande - men trots detta bör vi alltid vara beredda. Och beredda är vi då vi minns att vi varje stund i livet står inför Guds ansikte och då vi förtröstar på Jesus Kristus.
Vid den tredje skoveln mull hör vi orden: Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Uskossa kolmiyhteiseen Jumalaan siunaamme NN:n odottamaan ylösnousemuksen päivää.

NN, maasta sinä olet tullut, maaksi sinun pitää jälleen tulla. Jeesus Kristus, Vapahtajamme, herättää sinut viimeisenä päivänä.

Predikan: 12 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Tolfte söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Trettonde söndagen efter Pingst)
Mark 7:31-37

Det är ett under att få tillbaka hörseln, om man varit döv. Det är ett under att få tillbaka talförmågan, om man varit stum. Det är ett under att få tillbaka synen, om man varit blind. Men det är också egentligen ett under att kunna höra, tala och se – även om man alltid kunnat det. Vi har mycket att vara tacksamma för.
Dagens evangelium handlar om under. Jesus upprättar och botar människor, då som nu. Ibland inför häpen publik, ibland i avskildhet.
Men under handlar inte endast om fysiologi. Att inte kunna höra och tala, kan symboliskt handla om att inte kunna, vilja eller tillåtas höra Guds tilltal, ta intryck av omgivningen, känna empati, uttrycka vad man känner och tycker. Om än dövheten är bokstavlig eller symbolisk: Jesus Kristus breder ut Guds rike omkring sig, helt i överensstämmelse med profeten Jesajas ord:
”Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Det folk som jag har skapat åt mig, de skall sjunga mitt lov. Då ska de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då ska den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.”
Genom historien hörs viskningar och rop efter Herrens varmas ande, längtan efter frihet och härlighet. Också i vår tid finns denna längtan efter det förlorade paradiset, ja, vi är skapade med den längtan!
Gud älskar varje människa och vill det bästa för oss. Han kallar oss till goda och kärleksfulla sammanhang, och därför finns också människors längtan efter helande och upprättande, efter det goda livet. Därför bänkar sig miljontals tevetittare över hela världen framför Dr Phil för att suga i sig lite vägledning – hur gör man för att leva ett helt liv egentligen? Och framför matlagningsprogrammen – är detta det goda livet? Därför är spelprogrammen för många nyckeln till gemenskap och kanske några tusenlappar till.
Längtan efter det goda och fullkomliga livet får mig att fascineras över friidrottsstjärnornas luftfärder över häckar och sandlådor – starka och pigga människor att titta på när jag själv knappt orkar hänga med hundarna runt kvarteret hemma.
Längtan efter det goda livet, det förlorade paradiset. Kanske är Dr Phil, Bingolotto och Golden League inte alls tecken på mänskligt sökande, jag har kanske fel där. Men det behöver inte vara av ondo. Men man blir inte salig av amerikanska tevesuccéer eller teologier. ”Ordet är dig när, i din mun och i ditt hjärta”, läser vi i Gamla testamentet.
Och spelmiljonerna används kanske i gott syfte. I vilket fall låter sig Gud inte marginaliseras så lätt, allt bröd och skådespel till trots. Gud finns kvar när vännerna gått hem och kvällens sista reklamfilm körts. Gud finns kvar när vi inte kan gå längre utan rullator och vi ställer oss i kö till starroperationen.
Han vill ta oss i handen, resa oss upp och säger: ”Det är okej, du är människa. Du duger bra som du är.” Och tror du honom? Då har du på riktigt öppnat ögonen.
”Öppna dig”, säger Jesus till den dövstumme mannen och till oss. Öppna dig, du är fri från det som binder dig, trycker ner dig, täpper till dina öron och hindrar din tunga att jubla.
Binder mig? Andras krav på hur jag ska leva och tänka? Omständigheter som har format mig till någon jag inte valt att vara? Sår från barndomen, ungdomen, yrkeslivet? Vem eller vad hindrar dig från att tala, uttrycka dina tankar, behov, din oro eller det som gör ditt liv meningsfullt?
Det kan också vara så att vi inte orkar höra. Ytterligare ett mord rapporteras i nyheterna, ytterligare en svältkatastrof i antagande. Jesus tar bort våra osynliga öronproppar – det finns ingen anledning att vi ska stänga av verkligheten. Men sortera intrycken! Och däremot ger han oss nya öronproppar när vi möts av lagiskhetens fördömande hotelser; religiös skrämselpropaganda som inte har något med evangeliets livgivande vind att göra, den vind som blåser oss rena från bjälkar och flisor i ögonen, det livgivande vattnet som effektivt sköljer bort lagiskhetens öronvax.
Det nya livets öronproppar fick vi i dopet: Andens vind som vill hjälpa oss att leva i öppenhet. Med anden, fria i Kristus, kan vi leva i en tillit som gör att vi vågar uttrycka alla slags känslor och tankar inför Gud. Som gör att vi vågar vara dem vi skapats till. Vi kan förtvivla, men vi behöver inte ge upp. Vi kan inse att livet innehåller både ljusa och mörka dagar. Vi tror att en kraft, starkare än oss själva, kan hjälpa oss, och vi kan lägga vår vilja och våra liv i händerna på denna Gud. Få tillbaka ord vi inte hört, ljus vi ännu inte sett.
Och till den som vill förstöra vår tro och vår livsglädje kan vi lugnt citera Paulus ord:
”En sådan tillit jag har till Gud genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå att tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.”
Hans är äran och härligheten, i evighet. Amen!

Predikan: 13 söndagen efter pingst

Karl af Hällström:
Helade från andlig dövhet
Predikan i Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka (Borgå) 3.9.2006

Den evangelietext (Mk 7:31-37) som vi nyss hörde läsas från altaret kunde utgöra grunden för en predikan om under och helbrägdagöranden som både Jesus och hans lärjungar utförde och utför ännu i den dag som är. Det finns många sådana berättelser både i evangelierna och i Apostlagärningarna, kyrkohistorien förmedlar många vittnesmål om sådant, och idag kan vi träffa på personer som själv har fått uppleva helanden av olika slag. Ni har en sådan framför er.
Det är ändå inte underberättelsen som sådan som är intressant för oss här i kyrkan idag. Vi skall i stället se närmare på vad man kunde kalla en andlig tolkning av underberättelsen.

Vad var det nämligen som hände? Man kom till Jesus med någon som var döv och som därför inte hade kunnat lära sig att tala ordentligt. Jesus helade mannen; han gjorde så att han kunde höra igen. Intressant nog kunde mannen från det ögonblicket också tala riktigt – hans talfel var ju inte fysiskt betingat utan berodde på hans dövhet, och man kunde tänka sig att han skulle ha behövt lära sig tala när dövheten försvann. Men så var det alltså inte - han kunde genast tala.
Vilken är den andliga tolkning som jag nämnde tidigare? Jo, vi människor är skapade för att höra, se och tala om den andliga verklighet som omger oss. Du, Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt i oss tills det finner vila i dig, uttryckte kyrkofadern Augustinus saken. Vi moderna människor har ändå utvecklat en överraskande utbredd dövhet och blindhet för den andliga dimensionen av vår tillvaro. ”Suomalainen ei usko ennen kuin näkee” – en finländare tror inte förrän han ser, sägs det. Men jag påstår att ”Suomalainen ei näe ennen kuin uskoo” – en finländare ser inte förrän han tror.
Och det är bl.a. det här som berättelsen om hur Jesus helar den döve mannen kan lära oss idag. Om vi kommer till Jesus med vår dövhet – alltså vår otro och våra tvivel – då kan han hela oss. Han kan ge oss den tro vi behöver för att kunna se honom och allt det som han gör ännu idag – och framför allt den stora kärlek som ligger bakom allt det han gör.
Och det intressanta är att han då också ger oss möjlighet att tala riktigt, som evangelietexten uttryckte det. Vår dövhet för den andliga verkligheten hindrar oss, ganska naturligt, från att tala med Gud och om Gud. Om vi är bundna i t.ex. en materialistisk världsuppfattning, där endast det existerar som vi kan se, röra vid och bita i, då är det svårt för oss att se någon orsak till att be. Men när vi inser att det finns andra dimensioner i världen än bara den materiella, då faller sig också bönen betydligt naturligare.
En annan aspekt av att tala riktigt, för att fortfarande använda det uttrycket, är det som vi kommer att få ta del i om en liten stund. Jag syftar på trosbekännelsen. Vi kommer att högt tillsammans bekänna vår kristna tro, och det är något som ingen av oss kan göra med någon grad av övertygelse, om inte vi har blivit helade från vår andliga dövhet.

Något som kan vara värt att notera och ge en andlig tolkning - när vi nu är inne på sådana - är att Jesus tog den döve avsides från folket när han skulle bota honom. Den här gången använde han inte heller bara ord till att hela, i stilen ”Jag vill! Bli ren!” som han säger åt en spetälsk annanstans i evangelierna (Mt 8, Mk 1 och Lk 5), utan han använder synliga ”trick”, s.a.s. - han stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Det var sådant som andra helbrägdagörare kunde göra på den tiden för att visa sin makt. Men Jesus gör det inte inför allt folket, utan i enskildhet, så han vill uttryckligen inte visa vad han gör eller vad han går för.
Evangeliet fortsätter: Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Fastän NT annars är skrivet på grekiska, har arameiska ord eller uttryck bevarats på några ställen. Detta är ett sådant, ett annat liknande är ”Talita koum,” som Jesus säger när han uppväcker Jairos’ dotter (Mk 5:41). Dessa ord måste ha imponerat stort på Jesu omgivning, och de har kanske tolkat dem som något slag av trollformel, när de bevaras på detta sätt. Men i båda fallen kommer Jesus med enkla uppmaningar på sitt modersmål. Han menar knappast orden som trollformler, oberoende av hur omgivningen tolkar dem.
Den andliga tolkningen av detta är att när Jesus tar oss avsides, kan vi få höra hans Effata. Vi får komma till honom med vår dövhet och bli helade. ”Avsides” kan betyda att vi bokstavligen drar oss tillbaka, exempelvis på en retreat eller som idag till nattvardsbordet, eller att vi blir tvungna att dra oss tillbaka till en sjukbädd hemma eller på ett sjukhus - och när vi på det viset blir avklädda vardagens omsorger och kastas in i en ny situation på gott och ont, får vi möta Jesus där. Också arbetslöshet eller pensionering kan vara tider av ett sådant avklädande.
Men ”avsides” kan också ske mitt i vardagen. Vi drar oss tillbaka i ett inre rum i hjärtat, där vi möter Herren, och där säger han sitt Effata - och vi går tillbaka ut i vardagen, styrkta av mötet, och kan höra och tala riktigt.

Hur går det då till att tala riktigt och visa den kristna tron i våra liv? Om man ser till det yttre så finns det lika många svar på den frågan som det finns kristna, för var och en måste naturligtvis finna en form som passar för dem. Gemensamt för alla former av praktisk kristen tro är att de bör avspegla det dubbla kärleksbudet, Älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. Om det här för dig betyder att du besöker någon ensam åldring, att du läser för någon blind eller att du engagerar dig politiskt eller i någon medborgarorganisation för att försöka förbättra vårt samhälle – eller för den delen att du försöker göra ditt yrkesarbete så väl du kan – så kan ingen säga att det skulle vara fel. Som jag tidigare konstaterade, finns det lika många sätt som det finns individer.
Om Gud alltså har befriat oss från vår andliga dövhet, så att vi uppfattar hans röst, så bör vår reaktion vara att tala till och om honom, både i ord och genom att i handling leva ut vår tro. På den här vägen befinner vi oss alla. Vi har kanske kommit olika långt, men ingen av oss har kommit fram.

Skriftetal: Kunskap om och på gott och ont

Karl af Hällström:
Skriftetal i Borgå lilla kyrka 20.8.2006

Kära kristna! Under sommaren har vi i församlingen ordnat ett antal skriftskolläger. Jag hoppas att vi som ansvarade för lägren verkligen lyckades i vår uppgift, och att vi fick förmedla till konfirmanderna det som Gud vill ge. Det var åtminstone det som vi strävade till. Men det är klart att det inte är entydigt snällt att förmedla kunskap. Kunskapen medför nämligen alltid ett ansvar.
Det här märker vi i en formulering i skapelseberättelsen (1Mos 2:9). I den gamla översättningen, som de flesta av oss har vuxit upp med, talas det om kunskapens träd på gott och ont. Eftersom det svenska språket har förändrats under 1900-talet, har också detta uttryck fått en annan klang, en annan innebörd, än vad översättarna hade menat när översättningen kom ut år 1917. Vi tenderar ju att tolka uttrycket ”kunskap på gott och ont” som att kunskapen har två sidor: Den kan användas till det goda, men också till det onda. Samma kunskap som kan utveckla avancerade mediciner kan användas till att utveckla biologiska vapen, för att bara ta ett exempel. I sig är detta ju sant, men det är inte det här som den hebreiska grundtexten vill säga. Här ser vi igen ett exempel på behovet av att översätta också Bibeln på nytt emellanåt.
Det som grundtexten, originalet, kunde man kanske säga, vill förmedla till oss är den symboliska bilden av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det som människan har skaffat sig sedan dessa dagar är den kunskap som gör att vi kan skilja mellan det som är gott och det som är ont – och därmed har vi också skaffat oss ett ansvar att göra det goda och undvika det onda. Och detta är minsann inte lätt.
Det var det här jag menade när jag sade att det kanske inte var så snällt av oss att förmedla kunskap till konfirmanderna. Nödvändigt? Kanske det. Önskvärt? Javisst. Men snällt? Knappast. Livet vore betydligt lättare om vi kunde vara saligt ovetande om vad som är rätt eller orätt, för då kunde vi åtminstone försöka hänvisa till vår okunskap när vi trampar i klaveret. Vilket vi ju ändå gör alltsomoftast. Men ökande kunskap och ökat ansvar är en stor del av att bli vuxen, att självständigt bära ansvar för vad man gör – eller för den delen låter bli att göra.
Det dubbla kärleksbudet (”Älska Gud över allting och din nästa som dig själv”) och den gyllene regeln (”Gör mot andra det som du vill att de skall göra mot dig”) är goda levnadsregler, som det lönar sig att sträva till att följa efter bästa förmåga. Därför har vi fått lära oss dem utantill. Men att kunna dem och att följa dem är naturligtvis två skilda saker.
När jag var liten trodde jag att de vuxna alltid automatiskt visste vad man skulle göra i varje given situation. Jag skulle antagligen ha haft betydligt mindre bråttom att bli vuxen om jag hade vetat att alltsammans skulle vara så improviserat. Men nu står jag här och tänker att jag trampar betydligt mera i klaveret än en organist, fast organisten har det som yrke. Den insikten kan vara tung.
Om vi med ansvar för att göra det goda ändå gör det som är ont, hur ofrivilligt och motvilligt det än sker, så kommer vi inte undan med att säga: Jag visste inte, eller: Jag menade det inte. Det som har skett har skett, och ansvaret är vårt. Jag bär själv ansvaret för mina gärningar, oberoende av vilka faktorer som har påverkat mig: barndomen, uppfostran, samhället, eller något annat. Ansvaret är mitt. Jag kan försöka ställa allt till rätta igen, men i allmänhet lyckas det bara i en begränsad omfattning. Något har gått sönder, om inte annat så kanske folks förtroende för mig, och det är väldigt svårt att reparera.
Det är här som evangeliet kommer in. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Om Gud skulle vilja straffa världen för allt som går snett, för allt som vi gör orätt, så skulle inte världen längre vara kvar. Men han är inte intresserad av att straffa, utan av att ställa till rätta, eftersom han älskar sin skapelse och oss, sina barn. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom, står det i följande vers (3:17) i Johannesevangeliet.
Var och en av oss har svikit sitt ansvar. Vi är värda att straffas, att gå under. Men Gud ger oss ett erbjudande om amnesti. Han låter nåd gå före rätt, om vi ber om förlåtelse och benådning. Den som har lärt känna Kristus, den som tror på honom, den som tar emot Guds erbjudande om nåd – den får leva ett evigt liv tillsammans med Gud, i kärlek, ljus och frid. Och detta eviga liv börjar inte först efter döden, utan redan här och nu.
Gud har kommit med sitt erbjudande till alla oss i kyrkan idag. Var och en bär själv ansvaret – ansvaret för vad vi gör av detta erbjudande. När Gud hjälper mig att bära mitt ansvar, kan t.o.m. mina klavertramp, liksom organistens, ge upphov till något vackert och gott.
Därför ska vi nu för Gud bekänna det onda vi har gjort och det goda vi har låtit bli att göra. Låt oss be.

Predikan: 8 söndagen efter Trefaldighet

Karin Långström Vinge:
Åttonde söndagen efter Trefaldighet
(i Finland motsv Nionde söndagen efter Pingst)
Matt 7:15-21

Temat för den här söndagen är alltså ”andlig klarsyn”. Det handlar om att se tillvaron på ett andligt sätt.
Man kan fråga sig – och många gör det – om det här med andlighet är något som man behöver lägga ner någon energi på. Det tror jag. Till och med socialstyrelsen erkänner att människan har andliga behov, som ska tillgodoses på t ex ålderns höst.
Men andlig syn på tillvaron behövs hela livet, och många som inte tycker sig vara andliga, är det ändå. Det är faktiskt så att människan är kropp, själ och ande, oavsett vad vi har för tankar om livsåskådning och religion.
När jag träffar människor inför begravning, är det inte alls ovanligt att de anhöriga säger att de inte är troende, men sen berättar dom utförligt om vad dom tror händer när man dör, och dom beskriver himlen bättre än den mest poetiska präst.
Då kan man fundera på varför dom inte vill kalla sig troende. Har vi som är troende avskräckt dom? Har vi uppträtt som falska profeter, som inte verkar ha något vettigt att komma med?
Den andliga dimensionen av tillvaron är verklighet. Några av oss finner och möter denna paradisverklighet i gudstjänsten, andra i naturen, andra i konsten… Gud möter oss på tusen sätt.
Andlig klarsyn kan vara att se världen som Guds skapelse. Se att det finns något bortom den grå vardagen, att uppleva närvaron av GUD.
Och den här världen behöver ljus. Den behöver Jesus Kristus, som själv kallar sig världens ljus. Jesu budskap och Jesu sätt att bemöta andra behöver spridas i denna värld av så mycket mörker och elände.
Det löfte som ges oss i dopet säger att vi aldrig är ensamma, att Gud alltid är med oss, men ändå talas det i våra texter idag om en utsatthet, ett utlämnande.
Här introduceras ett begrepp: falska profeter.
Profeten Mika talar om profeter som för folket vilse. Solen ska gå ner för profeterna, och spåmännen får ställa sig i skamvrån.
Och Jesus talar om falska profeter med en hjälp av en bild från djurriket: de kommer förklädda till får, men egentligen är de rovlystna vargar.
Falska profeter: en profet är en person som vill något. Har ett uppdrag att utföra, vill påverka samhället och enskilda människor. Om profeten har dolda avsikter med sitt agerande, om profeten låtsas vilja gott men egentligen menar ont, blir det falskt, blir det farligt.
Kristna genom tiderna har lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara dom som tänker sådär om dopet? Dom som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara dom kvinnliga prästerna? Kan det vara missionsförbundarna?
Men genom att hänföra de falska profeterna till religionens värld, kanske vi missar det viktiga.
Det kanske är så att vi har dom falska profeterna runt omkring oss. Människor i vår närhet som låtsas att dom vill oss gott, men i själva verket blir det bara fel. Energitjuvar som gör oss trötta, ilskna och uppgivna. Människor som aldrig lämnar tillbaka det dom lånat, eller som älskar att ringa mitt i kvällsmaten kanske man kan stå ut med, men värre är det när människor påverkar oss negativt på insidan.
Trycker ner oss. Gör att vi tvivlar på vårt människovärde. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel. ”På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus. Varje förälder har nog någon gång haft synpunkter på barnens umgänge - ”han eller hon är inte bra för dig att vara tillsammans med” – men vad kommer det sig att vi vuxna inte är mer rädda om vår egen själ än att vi utsätter oss för personer som vill oss illa?
Vårt vardagsliv, dom vi möter i affären eller på jobbet, har alltså med religionen att göra, eftersom det inte finns några vattentäta skott. Hur vi bemöter varandra har också att göra med hur vi bemöter Gud. Bemöter vi andra med dold agenda, med illvillighet och elakhet, begår vi också en synd mot Gud. Därför behövs också självrannsakan. Men inte för att trycka ner oss själva, utan för att växa! Och här är vi människor, och att bemöta sig själv med kärlek, förlåtelse och tålamod, är något många av oss behöver öva på.
Jesus berättar om människans inre med hjälp av en bild från växtriket. ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt ska ni alltså känna igen dem. ”
Orden kan vara skrämmande, men också trösterika. Jag tror att varje människa har förmåga att bära god frukt, men också sämre frukt.
Den som vet något om trädgård, vet att ett fruktträd behöver goda förutsättningar. Vatten, gödsel, sol, ljus. Också inom trädet finns goda och sämre frukter. Ett äpple som växer långt ut på grenen, som får mycket sol och värme, blir sötare och större än äpplet som knappt får ljus.
Så är det väl med oss människor också. En del av oss börjar livet med knappt någon god förutsättning – men ändå kräver vi lika mycket av alla.
Men Gud vet när det vi gör, inte blir så bra. Och han vet varför. Han vet våra avsikter. Därför kan vi vara helt öppna och ärliga inför Gud, lämna fram dom kvistar i våra liv som är förtorkade och utan nytta.
Gud möter med kärlek, nåd och förlåtelse. Han samlar in våra misslyckade projekt och hjälper oss att ta nya tag. Inte ge upp utan fortsätta framåt. Och det gäller både i vår tro, och i våra andra projekt i livet: familj, arbete, fritid, allt som vi lägger ner energi på.
För Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan starkhetens, kraftens och kärlekens och hoppets ande.
Amen!

Radioandakt: Inte bra att vara ensam

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 2.8.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Inte bra att vara ensam

Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot det s.k. ”täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades ”människan” till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam,” (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.

Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men enligt den korrekta översättningen kopplas aldrig tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Också andra kombinationer än man-kvinna kan därför motiveras bibliskt.

”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi har inför oss för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semestern och på lediga dagar och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.
Det är inte bra att vara ensam, särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!

Musik: G.F. Händel: Allegro deciso ur Water Music

Radioandakt: Kan Kyrkan brinna?

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 27.7.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Kan Kyrkan brinna?

Den som idag kommer körande till min hemstad Borgå västerifrån, över ån, märker snabbt att något har förändrats sedan i våras. Den medeltida domkyrkan är borta, och i dess ställe står en modern konstruktion av stål och plast, som närmast påminner om ett höghus. Stadsprofilen är verkligt annorlunda.
Det handlar naturligtvis om en följd av att domkyrkan råkade ut för ett attentat den 29 maj i år - några berusade ungdomar tände på det tjärade trätaket, som brann som en fackla. Genom brandkårens skicklighet och inte minst Guds nåd blev varken någon människa eller de övriga byggnaderna i Gamla stan skadade, och också kyrkans stenväggar och mellantak kom undan med rök- och vattenskador. Det blir dyrt att reparera, men ingenting omistligt har gått förlorat.
Stålkonstruktionen som jag nämnde är byggnadsställningen och det provisoriska plåttak som skyddar kyrkoruinen under reparationens gång.

Naturligtvis sörjer jag att domkyrkan förstördes för flera år framöver. Mest sörjer jag ändå att dessa ungdomar i fyllan och villan förstörde sina liv. Vilket motiv de hade, eller ens om de hade något egentligt motiv, har inte ännu kommit ut i offentligheten, men helt klart är det att alkoholen hade en stor roll i det inträffade. Var och en må dra sina slutsatser av det.

Mina tankar har ändå gått i andra banor, för jag har kommit fram till att Kyrkan inte kan brinna.
Det låter lite överraskande, men hänger ihop med att ordet ”kyrka” egentligen har tre olika betydelser. I grunden kommer det från grekiskan, där kyriaké betyder ”det som tillhör Herren” (som på grekiska är Kyrios). Och alla kyrkor, oberoende av ordets innebörd, tillhör Herren, men alla är inte likadana.
Ordet ”kyrka” kan, för det första, beteckna en byggnad. Borgå domkyrka är en sådan. En byggnad kan skadas, rivas eller, som i detta fall, brinna. Sorgen och chocken är stor, men det är ändå s.a.s. ”bara” en byggnad.
För det andra kan ordet ”kyrka” beteckna en organisation. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en sådan. En organisation kan byggas upp och rivas ner, delas och sammanslås, ja, allmänt förändras med tiden. Organisationer är inte oviktiga, men orsaken till varför organisationen finns måste vara viktigare än att bevara organisationens existens för dess egen skull.
Slutligen kan ordet ”kyrka” beteckna det som vi bekänner i trosbekännelsen: ”en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap”. Den är en osynlig sammanslutning av alla som tror på Jesus – nu, tidigare och i framtiden. Denna Kyrka (som jag gärna stavar med stort K) beror inte på oss människor och vår föränderlighet, utan endast på Herren Jesus.

Av detta ser vi att byggnader och organisationer är (åtminstone delvis) världsliga och mänskliga. Vad som händer med dem kan (och får!) beröra oss djupt, men det är inte de som är det djupaste i tillvaron.
Oberoende av vad som händer med kyrkorna, står Kyrkan (med stort K) alltid kvar. ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Tack, Herre, för din stora nåd!

Musik: G.F. Händel: Allegro ur Water Music

Radioandakt: Bra eller bäst?

Pastor Karl af Hällström:
Andrum (4'54") 21.7.2006 kl. 6:55 i Radio Vega
Bra eller bäst?

Det som är bra hindrar oss ibland från att göra det som är bäst.
Det finns många exempel på detta. För att ta ett ur högen: som småbarnsfar måste jag ständigt balansera mellan att å ena sidan sköta mitt arbete för att kunna försörja min familj och å den andra vara hemma och umgås med denna samma familj. Det är bra att försörja barnen, men det är bäst att vara tillsammans med dem. Ni förstår hur jag menar.

Samma dilemma möter oss också på det andliga området. Det som är bra hindrar oss, också där, ibland från att göra det som är bäst. Ett exempel på detta är det som jag själv har fått jobba med under den senaste tiden, nämligen Bibeln.
För oss som vill vara kristna är det bra att läsa vår bibel och följa vad där står, så att vi inte tappar bort oss under omgivningens krav. Samtidigt är det också bra att se till den verklighet som omger oss, så att vi inte tappar bort oss på bibelns sidor. Hur ska vi hitta balans i detta?

För att använda en somrig liknelse: Den som är ute med sin stora fina båt har ofta goda hjälpmedel - satellitnavigering och en massa andra rackerier med vilkas hjälp man kan se sin position, var farleden finns, vart man är på väg osv. Men om man förlitar sig enbart på dem utan att se sig för, är det lätt hänt att man rammar någon roddbåt som också befinner sig i farleden.
Alltså: Om vi håller näsan tätt i bibeln utan att se upp emellanåt, händer det snabbt att vi rammar den som kommer i vår väg - utan att mena det, utan att vilja det, och (tyvärr) ibland utan att märka det.

Hur ska vi då gå vidare med det här? Bibeln är ju Guds Ord, Guds tilltal till oss - är det inte det som vi bör rätta våra liv efter?
Det är klart att det är bra att följa Bibeln. Men det är en passage i Bibeln som jag inte kommer förbi i det här sammanhanget, nämligen den s.k. Johannesprologen, alltså inledningen till Johannesevangeliet. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1) Nå bra - Guds Ord fanns från början, och sedan gav han det till oss människor. Vi samlade Guds Ord mellan Bibelns pärmar, och Ordet blev trycksvärta.
Men vänta lite nu - det är inte så det står i Johannesprologen! Där står istället (Joh 1:14): Och Ordet blev människa och bodde bland oss, ... och han var fylld av nåd och sanning. Den gamla översättningen säger att Ordet blev kött, den nya att Ordet blev människa - men åtminstone blev det inte trycksvärta!

Det är Jesus som är Guds Ord! Det är genom att följa honom som vi får nåd och sanning. Genom att läsa bibeln lär vi oss vad som är bra, men det är genom att följa Jesu exempel som vi lär oss vad som är bäst!
Jesus helade sjuka, döva, blinda och stumma. Vi är kallade att hjälpa de sjuka, att vara de dövas öron, de blindas ögon och de stummas röst.
Vi ska inte låta det som är bra hindra oss från att göra det som är bäst. Låt oss därför gå i Jesu fotspår och stå upp för den som är svag!

Musik: G.F. Händel: Andante espressivo ur Water Music

Predikan: 4 söndagen efter pingst

Karl af Hällström
”Följ mig”
Predikan i Mariagården (Borgå) 2.7.2006

När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”
Han gick kanske lite väl långt i sin slutsats, men hade väl inte helt fel. Skriftskolan, precis som prästutbildningen, handlar till stor del om studier i teologi. Och de studierna har absolut en plats, rent av en viktig plats, i den kristna kyrkan och i vårt liv som kristna.
Men teologin, läran om Gud, är inte det allra viktigaste för oss kristna. Det viktigaste är nämligen inte läran om Gud, utan livet med Gud. Nils Ferlin uttrycker saken så här i en fin dikt:

Kan du höra honom komma, ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder.
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder.

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm,
så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.

Ty han talar ej latin, som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka,
men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

Det är också detta som vi ser i dagens heliga evangelium (Matt 9:9-13). Avsnittet består egentligen av två episoder, först en där Jesus kallar Matteus till lärjunge, och så en där Jesus äter tillsammans med honom och hans vänner och fariseerna stöter sig på det.
När Jesus kallar Matteus håller han inget förhör med honom. Han frågar inte om Matteus vet vad orden alba, amen och andakt betyder eller om han vet skillnaden mellan epistel och apostel. Han frågar inte: "Tror du på Gud, Fadern, den allsmäktige, himlens och jordens skapare" eller ens "Vill du visa denna tro i ditt liv", vilket vi kommer att fråga av konfirmanderna om en stund. Nej, Jesus säger helt enkelt: ”Följ mig!” Också Matteus’ reaktion är intressant. Han frågade inte sådant som var och en av oss säkert skulle fråga i samma situation - inte ”Vem är du?”, inte ”Vart ska vi gå?”, inte ”Vad ska vi göra?”, inte någonting annat heller - han bara steg upp och följde honom. Det var helt säkert någonting speciellt med Jesus, som fick folk att lita på honom och följa honom.
Matteus var tullindrivare. Tulltjänstemän finns det ju här i Borgå också, men de är respekterade och hederliga tjänstemän som gör ett gott och nyttigt arbete. Så var det inte på Jesu tid med tullindrivarna, eller, som den gamla översättningen kallade dem, publikanerna. Romarna, som hade överhögheten i landet, tog sig naturligtvis rätten att driva in skatter och avgifter, men de gjorde det inte själva, utan hyrde ut rätten att göra det till andra. Romarna fick alltså sina skatteintäkter från underleverantörer, som sedan drev in dem av folket. Evangelierna nämner en sådan underleverantör, nämligen Sackaios, han som klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, om ni minns den berättelsen. Och eftersom dessa underleverantörer i allmänhet ville maximera sin vinst, drev de in så mycket som möjligt av folket. Matteus och andra tullindrivare var sedan anställda av Sackaios och hans gelikar, och också de ville ofta maximera sina inkomster, så de tog gärna mutor eller extra avgifter och satte dem i egen ficka.
Det är alltså inte svårt att förstå att tullindrivarna var avskydda av folket. Det var inte bara det att de (indirekt) arbetade för den romerska ockupationsmakten, utan de var dessutom oärliga mutkolvar och utsugare. Undra på att evangelierna ofta använder uttrycket ”publikaner och syndare” eller ”tullindrivare och syndare” som om orden skulle vara synonyma.
Ändå är det till en sådan som Jesus säger sitt ”Följ mig!” Ändå är det just till en sådan som Jesus går på middag. Fariseerna, som höll hårt på att allt skulle ske enligt reglerna, blev upprörda över det här och ställde Jesus till svars för det. Jesus försvarar sig med att säga: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” M.a.o., den som är frisk och syndfri behöver inte Jesus. För att ta argumentet ett steg längre: Den som tror sig vara frisk, inser inte att den behöver Jesus.
Den stora skillnaden mellan tullindrivarna och fariseerna var inte att den ena gruppen var syndig och den andra syndfri, utan att den ena insåg att den var syndig och den andra inte gjorde det. Fariseerna ville upprätthålla den gammaltestamentliga lagens bud, utan att förstå att om man till punkt och pricka följer principen ”öga för öga, tand för tand”, kommer världen att befolkas av blinda, tandlösa människor.
Jesus vänder sig mot detta när han citerar profeten Hosea (6:6) i formen: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Redan i GT tar Gud alltså avstånd från fariseernas formalistiska tolkning av lagen, alltså att det viktiga är reglerna som sådana, inte orsaken till varför reglerna existerar.
Det är också därför som det viktiga i skriftskolan inte är hur många poäng man har fått i provet. Provets funktion är inte att rangordna konfirmanderna, utan att genom sin blotta existens få dem att följa med undervisningen. Provet är inte det viktiga, utan det viktiga är Jesu uppmaning: ”Följ mig!” Vill ni konfirmander följa Jesus? Vill vi andra som är här i kyrkan göra det?
Jesus sade: ”Följ mig!” Matteus följde honom genast. Fariseerna hakade upp sig på formella fel. Hur gör vi?
Jesus säger: ”Följ mig!” Det vill jag göra. Hur är det med dig? Vi får strax höra konfirmanderna svara på den frågan, men den ställs också till oss andra.

Vigseltal: Frågor 1 (tvåspråkigt)

Vigseltal / Vihkipuhe 1.7.2006
pastor / pastori Karl af Hällström

Kära vänner! Rakkaat ystävät! Olemme kokoontuneet tänne Jumalan kasvojen eteen tänä ilon päivänä, todistaaksemme kuinka NN ja NN julkisesti tunnustavat rakkautensa toisiaan kohtaan ja lupaavat toisilleen uskollisuutta elämänsä loppuun asti. Kristillisellä avioliitolla onkin juuri nämä tunnusmerkit: Avioliitto on solmittava julkisesti, sen on oltava tarkoitettu pysyväksi elämän loppuun saakka, ja morsiusparin on pyydettävä Jumalan siunausta ja Hänen kirkkonsa esirukousta liitolleen.
Kära brudpar, NN och NN. De frågor som ingår i vigselformuläret, och som jag kommer att ställa er om en liten stund, är inte slumpartat formulerade. De är ganska korta, men innehåller ändå förvånansvärt mycket. (Ni behöver inte försöka memorera varje punkt som jag kommer med; jag skall ge er en kopia av mitt tal, så får ni senare se på det i lugn och ro.) En del av den fråga ni får är om ni vill älska varandra i nöd och lust. Då är det spännande, för vi hoppas ju alla att ni kommer att svara "ja".
Mutta mitä oikeastaan lupaatte? Sanotte tahtovanne "osoittaa" toisillenne "uskollisuutta ja rakkautta". Tahdotte. Solmitte avioliiton vapaaehtoisesti ja avoimin silmin – vaikka rakkautta tietysti sanotaankin sokeaksi. Tahdotte osoittaa uskollisuutta ja rakkautta. Rakastaminen ja uskollisena pysyminen ei riitä, vaan on myös osoitettava rakkauttaan toiselle. Ja tätä haluatte tehdä "myötä- ja vastoinkäymisessä". Myötäkäymisessä ei ole vaikeata rakastaa eikä osoittaa rakkauttaan, mutta jokaisessa elämässä tulee myös vastoinkäymisiä, jolloin naimisissa olo ei tunnu lainkaan hyvältä. Juuri silloin lupauksenne saa suurimman merkityksensä – koska joskus lupaus myötä- ja vastoinkäymisessä voi olla ainoa joka estää lähtemästä omille teilleen ovet paukkuen. Ja tämä lupaus on tarkoitettu kestämään koko elämän ajan. Avioliittolupauksessa ei ole mitään takaovea. Avioliitto ei ole leikki eikä harrastus. Avioliitto on kokopäiväinen työ; se on elämäntapa.
Nu kanske ni tycker att jag har målat upp äktenskapets vardag i alltför mörka färger. Men det är inte det som är min mening. Det är nämligen övervägande positivt att vara gift – men att säga att det är enbart positivt vore inte sanningsenligt. Och det är här som det kristna äktenskapets specialegenskap kommer in – d.v.s. att ni ingår ert äktenskap "inför Gud, den allvetande". Eftersom Gud har varit med i ert äktenskap från första början, vill Han vara med också i fortsättningen. Ni kan alltså utan att tveka vända er till Honom för att be om hjälp och stöd när ni behöver det.
On tietysti turhaa pidättäytyä kommunikoimasta ylöspäin kunnes asiat menevät huonosti. Seurakunnan lahja teille, rakas morsiuspari, on raamattu. Toivomme että te lukisitte sitä yhdessä, tullaksenne siten lähemmäs Jumalaa – ja samalla lähemmäs toisianne. Toivomme että toisitte kaikki surunne ja ilonaiheenne Jumalan eteen rukouksessa, ja että kasvattaisitte Jumalan teille antamia lapsia Hänen rakkaudessaan ja uskossa Häneen. Toivomme myös että käyttäisitte seurakunnan palveluja, koskien sekä sielunhoitoa ja rippiä, että jumalanpalvelusta ja ehtoollista.
Siunatkoon Jumala rakkautenne ja avioliittonne!

Doptal: Frukt (svenska & franska)

Dop / Baptême 29.6.2006
pastor / pasteur Karl af Hällström

Chers amis. Kära vänner. Vi har samlats här för att inför Gud föra fram detta barn till det heliga dopet, så att hon på så sätt blir upptagen i Guds familj.
La sainte Bible nous assure que le Seigneur Dieu a créé nous autres êtres humains pour une vie en communion avec lui, et qu’il nous aime d’un amour éternel. Pourtant, nous faisons tous partie d’une humanité qui s’est tourné de l’Éternel. Mais Dieu … a tant aimé le monde qu’il a donné son Fils, son unique (Jean 3.16). Jésus Christ, l’unique Fils de Dieu, est notre Sauveur et Seigneur. Il a donné sa vie pour chacun de nous. Par cet acte, il nous a donné le droit d’appeler Dieu notre Père et d’être ses enfants. Par le baptême nous exigeons ce droit. On peut dire que par le baptême nous sommes adoptés par l’Éternel.
När vi ser ett barn framför oss får vi ofta två rätt motstridiga reaktioner. Den ena är en känsla av glädje, ömhet, kärlek, kanske ansvar. Vi gläds åt de Guds stora gåvor som barnen är. Vi vill vårda dem i ömhet och kärlek, och ta det ansvar som vi har fått av vår och deras Skapare.
Den andra reaktionen är: Vad skall det bli av detta barn? När vi ser omkring oss i världen ser vi krig och katastrofer, rashat och våld, arbetslöshet och brottslighet. Hur kan våra barn växa upp till harmoniska individer mitt i all detta? Vårt fostraransvar tynger oss.
Därför är det naturligt och sunt att överlämna barnen i Guds hand, och låta Honom, allas vår Fader, ta del i fostrarbördan.
Herren Jesus säger till sina lärjungar (Joh 15:16f): Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. … Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.
Kristus har utvalt oss. Det är här vi kan finna svaret på frågan om vad det skall bli av detta barn. Hon skall bli en kristen; det är det hon blir i dopet. När hon har döpts, är sedan det på vårt ansvar att lära henne vad detta innebär. Speciellt vilar detta ansvar på er föräldrar och på er faddrar, men naturligtvis vill kyrkan och församlingen på olika sätt hjälpa er i er uppgift.
Par le baptême nous, les enfants de Dieu, deviendrons aussi partie de son Église. L’Église de Dieu, l’Église chrétienne, est divisée en plusieurs parties – Catholique, Orthodoxe, Protestante etc. – mais tous les enfants de Dieu, baptisés, adoptés, sauvés et en particulier aimés, font partie de l’Église universelle en tout lieu et à tout moment.
Gud har kallat oss genom det heliga dopet till att vara hans barn och Kristi bröder, och till att bära Kristi namn. Sitt eget namn får ju barnet i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta, och att barnet efter dopet registreras i folkbokföringen är en bisak som inte egentligen har med själva dopet att skaffa. Dopet är alltså inte någon namngivningsrit, utan vi får rätten att kalla oss ”kristna”.
Nous qui sommes baptisés sommes aussi appelés à vivre dans notre baptême. Ceci veut dire essayer de vivre une vie juste et charitable selon la volonté de Dieu, guidés et inspirés par son Esprit. Cependant, quand nous regardons notre monde, il n’est pas difficile de s’apercevoir que notre vie n’est pas toujours parfaite. C’est pourquoi vivre dans notre baptême veut aussi dire confesser nos échecs et nos péchés au Seigneur, recevoir son pardon et continuer de nouveau d’essayer de vivre selon sa volonté.
Och denna lilla flicka skall nu för första gången ta del av allt detta genom dopets sakrament. Vår bön är, att hon skall växa upp i ålder, vishet och nåd inför Guds ansikte, och att hon med Guds hjälp skall få bära frukt, frukt som består.

Doptal: Adoption (tvåspråkigt)

Dop / Kaste 18.6.2006
pastori / pastor Karl af Hällström

Kära vänner. Rakkaat ystävät. Olemme tänään kokoontuneet Jumalan kasvojen eteen tuodaksemme tämän lapsen pyhälle kasteelle, jotta hän siten tulisi osaksi Jumalan suurta perhettä.
Det finns många missuppfattningar om vad dopet innebär. En del är nedsättande, som att dopet är en namngivningsrit för kyrkans medlemmar. Detta stämmer förstås inte. Barnet får ju sitt namn i det ögonblick som föräldrarna besluter vad det skall heta. Andra överbetonar å andra sidan dopets betydelse, som om vi kunde bli frälsta enbart på basen av dopet, utan hänsyn till hur vårt liv i övrigt ser ut. Också detta är en missuppfattning.
Kasteessa Jumala adoptoi meidät, ja meistä tulee Jumalan lapsia. Tietenkin hän rakastaa meitä jo ennen kastettamme, niin kuin hän rakastaa jokaista luotua olentoaan. Kasteessa suhteemme Jumalaan kuitenkin muuttuu: hänestä tulee Isämme ja meistä hänen lapsiaan. Hän, joka on luonut hyttyset, norsut ja dinosaurukset, planeetat, tähdet ja galaksit, haluaa jokaisen meistä omaksi lapsekseen. Mikä mahtava ajatus!
Ändå vill han inte tvinga någon till något. Han har makten att tvinga var och en av oss till robotmässig lydnad av hans minsta vink – men han vill att vi skall älska honom, vår Far, och därför frivilligt göra efter hans vilja. En sak som han vill att vi skall göra är att föra våra barn till det heliga dopet, så att fler människor kan bli adopterade av honom, och han får fler att älska och ta hand om. Här handlar ni föräldrar idag helt rätt.
Det händer ändå att vi kommer bort från vårt dop, att vi glömmer vår Far och hellre vill göra allt enligt vårt eget huvud. Men fastän det bedrövar Gud, betyder det inte att han skulle sluta älska oss eller att han skulle förkasta oss fastän vi har förkastat honom. Nej, den som har kommit bort från sitt dop, den som har hoppat ut ur Guds fadersfamn, har alltid möjlighet att komma tillbaka till Gud, be om förlåtelse och vila ut vid Guds kärleksfulla hjärta.
Allt detta vill vi förmedla åt NN, då vi om en stund döper henne i den treenige Gudens namn.

Till er föräldrar vill jag säga: Stöd er dotter i hennes kristna liv, då hon härefter vill leva ut allt det som hennes dop innebär. Bed för henne, och framför allt: älska henne.
Ja teidän kummien harteilla on vastuullinen kunniatehtävä auttaa tätä tyttöä kasvamaan kristittynä, opettamalla häntä ja näyttämällä hänelle omalla esimerkillänne mitä usko on. Rukoilkaa hänen puolestaan ja hänen kanssaan. Olkaa hänen ystäviään. Jumala itse auttakoon teitä tämän vastuunne kantamisessa.

Ärkebiskopens predikan vid riksdagsjubileet

Ärkebiskop Jukka Paarmas predikan på riksdagens 100-årsjubileumsgudstjänst har som predikotext Joh. 17:18-23. Predikan publicerades av Kyrklig tidningstjänst; nedan några utdrag ur den.

”I den text jag läste bad Jesus att "de skall helgas genom sanningen". Ett säreget uttryck, att helgas genom sanningen. Vem av oss lever upp till denna definition! Förhoppningsvis många; åtminstone de som bär ansvar för andras och gemensamma angelägenheter borde verkligen höra till dem som söker och strävar efter sanning och i allt håller sig till sanningen. Det är sådana människor som andra kan lita på.
I Bibeln talas det mycket om sanning. Sanning är i själva verket ett av de mest centrala begreppen i den kristna tron. Dess två viktigaste aspekter är sanningen om människan och sanningen om Gud. I arbetsfördelningen mellan statsmakten och kyrkorna faller sanningen om Gud klart inom kyrkans revir. I förvaltningen och ledningen av staten och samhället och i lagstiftningen behövs däremot korrekt information om människan, hennes omständigheter och behov. Medborgarna behöver vardera, både sanningen om människan och om Gud. För ett gott liv behöver människan såväl värderingar som nåd.”

”Människans värde grundar sig på att Gud skapade människan till sin avbild. Enligt den kristna tron är människan Guds bild. Detta svårförståeliga uttryck avser människans särställning i världen. Hon har skapats för dialog och enhet med hela världens Skapare. Hon är Guds samtalspartner; hon har en gudsrelation. Som Skaparens kamrat är hon ansvarig inför Gud såväl för skapelsen, miljön och naturen som för andra människor. Därför är människan värdefull och helig. Människovärdet får inte trampas ner eller glömmas bort.
Människans värde beror alltså inte på hennes egenskaper eller ställning. Även den som är okunnig, ineffektiv, gammal eller ligger andra till last har samma mänskliga rättigheter och samma värde som människa.”

”Varför fick många så sent som i början av 1900-talet för första gången känna sig som fullvärdiga medborgare med ett nytt slags människovärde, trots att våra läror om människans värde och alla människors betydelse var så gamla? Människans uselhet innebär också att vår insikt och förståelse är bristfällig och att vi ibland inte ens vill se klart.
Vilken är den blinda fläcken i dag? Var finns de vilkas människovärde nu sätts på prov? Var finns de som känner sig överflödiga och åsidosatta? Kanske finns de på åldringshem med alltför få hjälpande händer? Eller bland våra invandrare? Bland dem som känner sig onyttiga för att de blivit arbetslösa? Eller kanske bland dem som hamnat i en livslång skuldfälla vid samhällsomvälvningen? Eller någon annanstans? Hur skall de få människovärde och fullvärdiga rättigheter? Var skall vi ta viljan att bevaka även deras intressen?
För att en människa verkligen skall ha sitt värde behövs ibland – nej, alltid – också något annat än rättvisa lagar och välplanerade anstalter eller hjälpsystem. Det som behövs är mer medmänsklig hänsyn.”

Biskopens tal efter branden

Kyrklig tidningstjänst publicerade biskop Erik Vikströms tal vid andakten med anledning av Borgå domkyrkas brand 29.5.2006.

Doptal: Vattenstämpel (tvåspråkigt)

Dop / Kaste 28.5.2006
pastor / pastori Karl af Hällström

Det finns många missuppfattningar om vad dopet innebär. En del är negativa eller nedsättande, som att dopet är en tom och betydelselös ceremoni eller en namngivningsrit för kyrkans medlemmar. Detta stämmer förstås inte. Andra överbetonar å andra sidan dopets betydelse, som om vi kunde bli frälsta enbart på basen av dopet, utan hänsyn till hur vårt liv i övrigt ser ut. Också detta är en missuppfattning.
Voisi sanoa että olemme kasteveden kautta saaneet vesileiman, joka osoittaa miten arvokkaita olemme Jumalan silmissä. Me ihmisethän käytämme vesileimattua paperia painaaksemme erilaisia arvopapereita, ja Jumalakin tekee samoin. Hän haluaa käyttää meitä, jotka kasteen kautta olemme tulleet kristityiksi ja saaneet Jumalan vesileiman, viemään hänen rakkauskirjeensä maailmaan.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till.
Vi döpta kristna, som är stämplade med Guds vattenstämpel, är kallade att leva och växa i gemenskap med Gud. Vår bön är att denna lilla flicka i sitt liv skall få uppleva visdom och frid – den visdom med vilken Gud hjälper oss i livets med- och motgångar, och den frid som Gud kan ge oss i tillvarons alla växlingar.

Teille vanhemmille haluan sanoa: Tukekaa tytärtänne hänen elämässään kristittynä, kun hän tästä lähtien haluaa elää kasteessaan, eli uskoen Jumalan kasteessa antamiin lupauksiin. Rukoilkaa hänen puolestaan, ja ennen kaikkea: Rakastakaa häntä.
På er faddrar vilar den tunga hedersuppgiften att stöda denna lilla flicka i hennes andliga utveckling. Visa henne med ert eget exempel vad den kristna tron innebär. Bed för henne och med henne. Var hennes vänner. Må Gud hjälpa er att bära ert ansvar!